Länkkärlek

Det här inlägget skulle jag kunna bomba med hur mycket länkar som helst. De flesta av mina favoriter har jag ju tipsat om förut, så jag tänkte att jag delar upp det här i två delar. Dels lite härliga människor som jag vill lyfta fram lite extra, som jag kanske inte tipsat om så ofta förut. Dels ett gäng härliga upplevelser med koppling till träning, som jag gärna vill att så många som möjligt ska få upp ögonen för. Hoppas ni kan hitta något kul!

Hejhejvardag är en härlig illustration som jag upptäckte för inte så länge sedan. Har i princip inget att göra med träning, men ger många goda skratt och igenkännanden.

Anna Haag läser jag till och från. Fina bilder, får mig att längta till Jämtland, Alperna, Alaska eller var hon nu för tillfället befinner sig. Mycket fina inredningstips också. 

Runnerslove är en av de första jag började följa. En riktig superkvinna med båda fötterna på jorden och väldigt kloka inlägg om löpning, livet, hälsa och mat.

Tjejerna Killarna Katterna är ett sant energiknippe som alltid ser positivt på tillvaron (till och med när hon är sjuk!) och inspirerar mig mycket.

Men Mia - löpning, humor och självdistans i en härlig, skojig blandning.

Snorkkis - skriver inte så ofta numera men skriver bra, med intressanta infallsvinklar. Ni vet väl vad snorrkande innebär?

Camilla tränar - en härlig, stark tjej som bor i Sälen (bara en sån sak). Hittade henne via den här utmaningen och följer med spänning.

Bureborn - har tyvärr slutat blogga verkar det som, men åh, vad jag gillade den! Poetiskt, finurligt, underfundigt om löpning och allt däromkring.

The Nectar Collective - här kan man som bloggare få väldigt, väldigt mycket tips kring bloggande och allt som hör till det!

Långt ner till fjorden... Från fjället. Foto: privat

Det var bloggarna det. När det gäller saker som kan vara kul att hitta på, så ger jag er en gottepåse här nedanför:

• Fra fjord til fjell - Halvmarathon från byn upp på fjälltoppen. Eller duathlon om man så vill. Då blir det marathondistans
• Tjejmarathon - Ultralopp för välgörenhet. Drivs bland annat av Runnerslove ovan.
• Spitsbergen marathon - undrar om man måste ha bössa med sig?
• Springresa i alperna
• Boställets vedugnsbageri - fantastiska bullar, underbar atmosfär, och roliga saker för barn att pyssla med utomhus
• Vikbovarvet - marathon till fots eller cykel arrangerat av bl a en östgötabloggkollega
• Engelbrektsloppet - väldigt fint lopp i bruksmiljö. Lika jobbigt som Vasaloppet
• Vretaslingan - vår skidoas bakom knuten. Snösäkert även när ingen snö finns. Lycka!
• Hälgö kajak - om man vill komma rakt ut i den sörmländska skärgården
• Horisontkajak - väldigt bra kajakkurser för den som vill bli lite mer äventyrlig!
• Dansbandsveckan i Malung - say no more!
• Vindelfjällen - fantastiskt vacker vandring! Lättillgängligt men ändå vildmark. Här vandrade jag själv i en vecka för sex år sedan.

Fjällvandring på egen hand. Foto: M. Eklund

Lite länkkärlek från mig. Har ni några pangtips att dela med er av?

Detta inlägg är sista delen av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Ett mål jag missat

När det gäller träning och tävlingar, så kan jag faktiskt inte komma på några mål jag missat. Kanske har jag satt dem för lågt. Kanske är jag väldigt bra på att veta mina gränser och på att jobba fokuserat mot mina mål.

Visst, det finns en hel drös med saker jag fortfarande skulle vilja uppnå. Konstigt vore ju annars. Men jag kan inte riktigt komma på något lopp där jag riktigt misslyckats. Skulle kanske vara Vasaloppet 2008, då jag inte kom i mål då. Men just det året var det extremt många som inte gjorde det pga det svåra föret. Jag stod 2,5 timmar i första backen tillsammans med flera tusen andra och det gick liksom inte att ta sig fram och förbi. Det var efter det som de breddade backen bland annat. Så jag räknar det inte som ett missat mål.

Något som jag däremot har haft väldigt svårt att nå är mitt kost- och hälsomål. Jag var nästan där ett tag i våras. Jag hade som mål att gå upp till 75kg, som jag vägde innan jag blev gravid med Bustrollet. När det var som bäst var jag uppe i 74kg och hade energi som räckte hela dagen. Planerade måltiderna och mellanmålen och orkade det jag ville. Sedan fick jag som bekant influensa x2 och kilona rasade igen. Matlusten var obefintlig och har inte riktigt kommit tillbaka efter det. Inte energin att satsa på kosten heller. Så den är sådär just nu. Det blir vad det blir och just nu känner jag bara att jag behöver semester. Jag orkar inte alls så mycket som jag skulle vilja, och även om jag vet att det är lika mycket konditionen som kosten efter sjukdomsvåren, så känns det faktiskt som ett misslyckande. Ett mål jag ännu inte klarat att uppnå. Men som jag fortfarande strävar efter att klara. Klara innebär då att kontinuerligt äta bra, tillräckligt för mig, och orka vardagen och kunna träna som jag vill. En bit kvar är det, men nu har jag i allafall kunskapen för att ta mig dit. Tror jag.

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Jag behövde springa

När jag laddade upp min gamla Garmin idag insåg jag att det nog är över en månad sedan jag sprang sist. Så gissa hur otränad och sniglig jag är?

Trots det, och trots värmen, så kände jag att jag ville ta tag i de där universalintervallerna jag skrev om häromdagen i bloggutmaningen. Inget imponerande tempo planerades, och det blev också ganska lugnt i absoluta mått mätt. 

Svettig blev jag däremot ändå. Både utanpå och inuti. För som alltid när jag springer på den mystiska parallellgrusvägen som inte leder någon vart, förutom till mountainbikespåret, så råkar jag ut för skumma saker. Vet inte varför jag fortsätter att springa där, eftersom jag får skrämselhicka nästan varje gång. Jag som inbillar mig att jag gillar skog och öde grusvägar...

Rätt som det var när jag var precis i slutet på en intervall så såg jag... En fot!! En lös fot. Av ett djur av något slag. Min första gissning var en vildsvinsfot. Vilket gjorde att jag såklart genast såg framför mig hur jag jagades av en flock hungriga grisar... Eller något annat läskigt, som dödat grisen. Men sedan, när jag pga olustkänslorna, vände strax därefter, och såg den äckliga foten igen, så funderade jag på om det inte lika gärna kunde vara en gammal rådjurs- eller hjortfot. Som då säkert blivit dödad av ett vildsvin eller något annat farligt... Huääää.... 

Det gick fortare tillbaka kan jag lova. Åtminstone tills jag såg den större vägen igen. Och visste att jag var nära civilisationen igen. Vildmarksmänniska som jag är. Eller hur det var... 

Jaja, jag fick ju i allafall springa! Efter lite googlande så är det nog mer sannolikt att det var en vildsvinsfot än en hjortfot. Frågan är bara hur den hamnat mitt på en grusväg?!

Därför skriver jag

Som den introverta person jag är så tänker jag mycket. Drömmer, planerar, filosoferar, resonerar, funderar, argumenterar, formulerar och bubblar i mitt huvud.

Allt det där behöver komma ut ibland. Vissa saker kommer bättre ut som skrivna ord än som ord som sägs där någon kan argumentera emot och debattera.

Jag gillar också att leka med ord, och komplettera med bilder. Även omvänt - att berätta med bilder.

Ofta skriver jag också om sådant jag inte så ofta pratar om med omgivningen. Vill inte trötta ut dem med mitt ekotänk, yogaprat och träningsfunderande. Eller så är det helt enkelt något jag vill dokumentera för min egen skull. 

Att skriva är en slags ventil. Också en liten kreativ ådra. Skapande på min egen nivå. Bara på mina villkor. Kanske eventuellt också på läsarens villkor. På sätt och vis i allafall. Åtminstone här. Eftersom läsaren blir en del av skrivandet. Att skriva inspirerar mig. Till att skriva mer. Uppleva saker att skriva om. Att det dessutom är någon som läser vad jag skriver är lite extra roligt. Ännu mer inspirerande. Helt enkelt ytterligare en sak som ger mig energi, utöver de sakerna jag listade häromdagen.

 

Detta inlägg är en del i bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Om tio år

Jag har rätt svårt att föreställa mig hur livet ser ut om tio år. För tio år sedan hade jag ingen susning om att jag skulle bo i hus, ha barn, chefsjobb och kunna göra en kråka. Eller att jag skulle ha åkt flera Vasalopp, sprungit flera Lidingölopp och vandrat själv i fjällen en hel vecka. Eller att jag skulle lagt en massa andra konstiga erfarenheter i väskan, varit i både Mellanöstern och USA en hel massa gånger, suttit fast i askmoln och startat blogg.

Så oavsett vad jag tror, drömmer om, eller hoppas, så kommer det nog inte att bli precis så. Tio år är ju så himla långt fram i tiden! Svårt att föreställa sig! 46år är jag då...

2025. Det är nog året då jag har hunnit lägga en hel massa skoj i upplevelsekorgen. Jag är vegetarian och har fött flera barn. Har vartannatårsåkt öppet spår några gånger, och sprungit mitt första ultralopp som 40-åring. Jag gillar att ta ett glas vin då och då, eftersom barnen blivit såpass stora att jag tycker det funkar. Mitt egna företag tuffar på, jag jobbar inte mer än jag behöver. Tränar mycket, motionerar mer och umgås med vänner och familj ännu mer. Och så äter jag choklad typ varje dag. 

Dröm, plan eller sannolik verklighet, det är frågan. 

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Utomlandsträning

Nu för tiden är jag ju inte riktigt någon globetrotter som tränar särskilt mycket utomlands, eftersom jag sällan är utomlands. För några år sedan var det lite annorlunda. Då reste jag en hel del i jobbet och fick liksom ta chanserna där de dök upp.

Utnyttja jetlagen i Kalifornien och träna vid fyra-femtiden på morgonen. Kan vara mycket fördelaktigt även med tanke på vädret, eftersom stället vårt projekt var på låg mer eller mindre i öknen, vilket gjorde att det var för varmt att träna ute på eftermiddagen eller kvällen när vi jobbat klart. Många hotellgym vaknade till liv samtidigt som mig där.

På andra jobbresor har det varit svårare att få till träning. I Iran t ex, ger man sig som kvinna inte bara ut och springer en runda, eller besöker gymmet. Speciella tider gäller för kvinnor och man kan ju heller inte springa runt i vanliga träningskläder eftersom man måste ha heltäckande kläder och sjal på huvudet så snart man visar sig utanför hotellrummet. Så helt lätt är det inte alltid. Då är det lika bra att inte stressa över det utan bara ta den naturliga vilan de dagar man är iväg.


Utomlandsträning helt på egna villkor, dvs på semester, skulle ju däremot kunna vara något helt annorlunda. Helt anpassa sig efter dagsformen och väder och vind. Vandra på Nya Zeeland. Kanske paddla också. Springa på roliga ställen, lite som jag skrev om tidigare i den här utmaningen. Eller kanske på en strandpromenad på Rivieran.

Foto: M. Eklund

Skidåkning i Alperna, eller kanske Kanada. Norge, Norge, Norge. Det finns mycket jag skulle kunna tänka mig att träna utomlands. Om jag nu någon gång åker iväg utomlands. Just nu trivs jag rätt så bra här hemma, med kortare resor dit man kan ta sig med bil. Så att restiden för Bustrollet inte blir alltför lång. Funkar utmärkt det också, och kan vara minst lika roligt!

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni 

Sporter jag utövat

Här måste nog återigen definieras vad som räknas som sport. Jag är ju en danstjej, och dans räknas inte som sport av en del. Men jag räknar in vissa delar av det. Däremot räknar jag inte sådant som jag bara testat typ på skolgympan.

Så, här är allt jag kommer ihåg att jag testat:

• Volleyboll i ett korplag utan ambitioner. Tur, eftersom jag helt saknar bollkänsla.
• Basket, eftersom jag är lång... Kort period, eftersom jag helt saknar bollkänsla.
• Gymnastik - vig men ganska harig. Även denna karriär blev kort
• Dans! Har tävlingsdansat också. Dubbelbugg bl a.
• Terränglöpning. Nyfrälst.
• Stadslöpning. Numera inte särskilt frälst.
• Längdskidåkning. Ständig längtan till snö!
• Utförsåkning. Kul, men noll talang.
• Simning
• Landsvägscykling. Frihet!
• Mountainbike. Läskigt!
• Yoga i alla möjliga former. Som att hitta hem.
• Aerobics, bodypump, combat och sådant
• Zumba och ShBam. Räknas kanske som dans?
• Styrketräning
• Ridning (jag som tycker hästar är läskiga...)
• LindyHop. En alldeles särskild form av dans...
• Handikapputförsåkning (typ det svåraste jag gjort)
• Friskis och sånt.
• Skridskor (nån gång ibland)
• Kajakpaddling. Natur! Vatten! Helst med tält.
• Fallskärmshoppning
• Bangolf (japp, man kan tävla även i det, alltså räknas det som sport!

Blev ju en ganska lång lista ändå, jag som inte är nån utpräglad sporttjej...

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Träningsmagi

Just nu känns det som svårare än magi att kunna få till någon träning alls. Kanske är det så jag får se det - att de där perioderna när allt bara flyter på och jag alltid tycks ha (ta) mig tid för träning faktiskt är magiska på något sätt.

Jag tror isåfall att jag har tappat trollformeln... Imorse var jag ute och letade efter den. Det är nog ändå störst sannolikhet att jag återfinner den utomhus... Skuttade runt i utegymmet en knapp halvtimme innan klockan slagit sex, och det var faktiskt ganska magiskt.

Försök till magiska glädjeskutt. Foto: M. Eklund

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Saker som ger mig energi

Det här måste ju bara bli en lista, en riktigt klassisk etttillfemlista!

1. Sömn. Jag fungerar inte utan tillräckligt med sömn. Blir deppig, sur och glömsk. Så det har jag varit i några år nu, eftersom en lillknodd sällan gör att man sover tillräckligt.

2. Mat. Näringstät mat. Avokado, gröt, bär, ägg, bönor, nötter, tomater, fisk, potatis. Toppat med godsaker som ost, mörk choklad, mer avokado, kefir, och annat mums. Det kan nästan kompensera för bristande 1. Åtminstone i kombination med 3.

Full tallrik ska det vara! Foto: M. Eklund

3. Träning. Endorfiner gör mig pigg. Punkt

Träning är Wow! Foto: M. Eklund

4. Barnabus. Riktigt barnskratt. Så det kiknas. Jaga och jagas. Klättra och fånga. Kramas och skratta ännu mer. Tittut och kurragömma. Rutschkana och gunga. Linbana och sandkakor. Trehjuling, hästar och lamm.

5. Musik. Väcker minnen och känslor. Får benen att börja spritta och mungiporna att vandra mot öronen.

Ingen rocket science. Bara basics. Räcker så.

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Ett intervallpass

Jag hade tänkt köra intervaller idag faktiskt. Liksom passa på när den här bloggutmaningen ändå bjöd på ett gratistillfälle att komma iväg och faktiskt göra det. Kroppen ville dock annorlunda. Röda halsmandlar och lätt halsont gör att det inte är läge för intervaller. Åh, härliga småbarnsliv!

Menmen, jag tog en skön kvällspromenad istället, i färgsprakeriet utomhus. Intervallpasset jag tänkt köra bjuder jag på ändå, det är ett sådant där bra pass man kan köra oavsett vilken nivå man är på:

Värm upp ordentligt. Gå, lunka, jogga - beroende på form. Sedan är det bara att ösa. 30-30-30. 30 sekunder arbete, 30 sekunder vila. I 30 minuter. Varva ner ordentligt och njut av endorfinduschen du garanterat fått!

Det som är så bra med det här passet är att man kan göra det precis så jobbigt som man vill. En otränad kan köra ganska lugn jogg med ståvila. Den vältränade kör riktigt hårt, och joggvilar. Funkar även finfint att köra med cykel också, eller styrketräning hemma med olika övningar. Eller på en crosstrainer om hagelstormen kom precis när du skulle träna och du inte vill gå ut. Finns egentligen ingen ursäkt till varför det inte skulle funka. Förutom en ilsket röd hals då...

Ett annat intervallpass. En morgon för ca ett år sedan. Foto: M. Eklund

Efter träning...

...är jag nöjd. Träningslinnet är svettigt, håret har lockat sig i nacken och olikt de andra tjejerna är jag så svettig i hårbotten att jag måste tvätta håret och duscha. Klarar mig inte med bara deo och sedan på med vanliga kläder igen.

Innan duschen tar jag en banan. Kanske även en ordentlig klick keso. Min ämnesomsättning gör att jag behöver det. Energi förbrukas i rasande takt i min kropp.

Duschningen går fort, med ekologiskt schampo, balsam och duschcreme. Eftersom de inte innehåller några knasiga uttorkande grejer behövs inte massa krämer efteråt. Bara en kam genom håret, lite deo och mascara och sedan är jag redo för lunch. 

Spaghetti med köttfärssås. Eller en sallad på räkor, ägg, kidneybönor, paprika, avokado, olja, vinäger, senap och tomat. Eller raggmunk. Spelar inte så stor roll. Bara det är riktig mat. Bara jag blir mätt.

Eftermiddagen är pigg, med ett skönt lugn i kroppen efter träningen. Stress och irritationsmoment blir mindre och jag nöjdare. Så är det efter träning.

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

En träningsform jag älskar

Det finns ju så många träningsformer som är roliga. Eller välbehövliga. Eller både och.

Jag skulle kunna säga yoga. För den är så central för att jag ska må bra numera. Det märks särskilt tydligt när jag inte kunnat utöva den som jag velat på sistone. 

Jag skulle kunna säga längdåkningen, som jag skrivit om tidigare i den här utmaningen, och som är lika mycket mental avkoppling som fysisk träning för mig.

Men om jag verkligen bara får nämna en träningsform som jag verkligen älskar, så är det dans. Medryckande musik, glädje ut i fingerspetsarna, pulsen i tinningarna utan att man märker det, takten i hela kroppen och fötter som liksom bara hänger med naturligt. Dansen har jag i blodet sedan barnsben och varje gång jag dansar numera så tänker jag att jag vill göra det mycket oftare.

Dans med Oscar Jöback på BBC 2015. Foto: uppochhoppa.se / traningsevent.se

För jag älskar den ju. Men den kräver ju ofta bestämda tidpunkter och samordning med andra människor. Inte helt lätt i min vardag just nu. Om jag inte stuffar runt här hemma i vardagsrummet förstås.

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Hur min träning förändrar mig

Träning förändrar mig såklart på många sätt. Fysiskt framförallt. Det är däremot den mentala delen som (tyvärr) märks mest för min omgivning. Särskilt den här våren när förkylningar, influensor, nackspärr och för mycket jobb har avlöst varandra.

Det är (tyvärr) inte bara en gång som min stackars sambo sagt: Hoppas du är så frisk att du kan träna snart; du är så mycket gladare då!

Det säger väl allt. Jag blir tjurig och lättretlig om jag inte får träna, eller iallafall motionera. Å andra sidan har jag mycket mer tålamod och ett jämnare, positivare humör om jag får regelbundna doser endorfiner, gärna i kombination med frisk luft. 

Så nu hoppas jag, för allas skull, att den här kängan jag fått i vår är över, och att jag återgår till att vara en sådan som "aldrig är sjuk" och därmed kunna träna som vanligt igen.

Efter träning. Glad och nöjd. Foto: M. Eklund

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Sport på TV

Jag ser nästan aldrig på TV numera. Men de få gånger jag faktiskt gör det (oftast på Paddan) så är det sportrelaterat. Observera relaterat.

För det är väldigt sällan jag ser någon slags match eller så på TV. Däremot är sportrelaterade serier som Mästarnas mästare och En Klassiker i princip det jag ser på dumburken. Förutom ett och annat längdskidlopp. Dokumentärer om norska skidtjejer. Och sporadiska nyhetssändningar. 

Så om sporten på TV är bra eller ej, om reportrarna är bättre än förr, eller om hockey-VM borde ha sänts av någon annan, det kan jag helt enkelt inte uttala mig om. 

Däremot vore det himla spännande att se exempelvis Anja Pärson, Carolina Klüft och Johan Olsson i Mästarnas mästare! Kul vore det också med en uppföljare av miniserien Mitt Liv som Hellner!

Ser ni mönstret? Bara SVT. Bara sport kombinerat med underhållning eller bakgrundsdokumentation. Inget riktigt, riktigt TV-sport-nörderi.

Det här inlägget är en del av #uppochhoppaijuni

Favoritinspiratör

Min allra största inspirationskälla, oavsett om det gäller träning eller livet i stort, är min tvååriga dotter. Det kanske låter knasigt, men jag tror att om man tog sig an livet lite mer som en tvååring, så skulle det vara mycket roligare, mycket mer hälsosamt och mycket mer kärleksfullt, innehållsrikt och ärligt.

En tvååring kan allt. Tycker de själva i alla fall. När de inte kan så försöker de tills de kan. Vi vuxna är (oftast) jante-indoktrinerade och slutar ofta försöka innan vi ens har börjat.

En tvååring säger vad den tycker, både när det är bu och bä. Det finns ingen som kramas så spontant och innerligt som en tvååring, eller som säger ifrån så ordentligt när något är fel. Även om världen kanske inte skulle vara så civiliserad om vi vuxna gjorde precis så, så får jag mig ändå dagliga tankeställare. Om att spontant visa kärlek och omtanke. Om att säga ifrån tydligt, rakt och ärligt.

En tvååring håller igång från morgon till kväll, och i allafall vår två åring sätter sig motvilligt still för att äta, eller än värre, vila. De sitter inte still på en stol i åtta timmar och förfaller, för att sedan på sin höjd ta en lunchpromenad eller en kvällsspringrunda.

En tvååring kan böja på sig i princip hur som helst. För de använder sin kropp jämt och har inte stelnat till av stillasittande, stress eller ålder. De har inte försoffats eller förstått att man inte "ska" kunna vara så rörlig. Därför kämpar alla vi andra, som inte behållit vår barndoms kropp, med rörlighet och spontanitet i träningen.

Fast nu var det kanske inte min dotter som förväntades komma upp i det här inlägget... Så om jag ska nämna några andra inspirationskällor, framförallt till träning, så är det nog den här starka kvinnan. Som gör saker för att hon vill testa. Som gått igenom tuffa grejer och kommit ut starkare på andra sidan. Som föreläser så man sitter trollbunden. Men som ändå verkar högst mänsklig.

Det här inlägget är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Drömträning

Det finns en hel del saker som skulle kunna platsa i ett antal av de ämnen som är kvar i den här bloggutmaningen. Så det gäller att fokusera, prioritera och tänka till, känner jag.

Drömträning, det är för mig något som jag nästan bara kan drömma om. Som känns lite ouppnåeligt och förmodligen inte är så sannolikt att det kommer att hända. Det skulle faktiskt kunna vara många saker. Till exempel en spring-resa till New York Marathon med ett helt gäng skojiga springnördar. Hur stor är sannolikheten att jag:

1) klarar att springa marathon på asfalt inom rimlig framtid
2) lyckas få en startplats i New York Marathon
3) har haft tid att träna så mycket att jag faktiskt kan njuta av både att springa marathon och av att hänga med på de obligatoriska springsightseeingturerna
4) någon gång prioriterar mig själv så högt att jag faktiskt skulle unna mig både resan och träningsutrymmet, utan att ha dåligt samvete för att jag lämnar resten av familjen hemma och gör något bara för mig
5) faktiskt tar mig i kragen för att någon gång kunna nå en sådan dröm

New York en annan gång. Långt ifrån marathon. Foto: privat

Lite relaterat, men med en helt annan inriktning, är något som också skulle kunna klassas som drömträning. Upplevelsebaserad löpning i underbar miljö. Vilken dröm! Inte lika ouppnåeligt som marathon-drömmen, men ändå ganska svårnåbar just nu. Livspussel deluxe gör att det nog inte blir i år i allafall. Men drömma går ju!

Sedan drömmer jag även om andra saker, men tror jag begränsar mig så här. För den här gången!

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Mina löparskor

För tillfället har jag bara två par löparskor som jag faktiskt använder till löpning. Ja, bara... För några år sedan, när jag var i USA titt som tätt, så tror jag att jag hade typ fem par som mest. Numera, när USA-resorna avtagit och jag heller inte kan springa så väldigt frekvent, och i stort sett inte alls på asfalt, så finns det tyvärr inget som motiverar en stor löparskogarderob.

Tyvärr, för det finns så väldigt många som är så väldigt fina. Asics Gel Noosa Tri 10 till exempel. Vilken karamell att få springa runt i! De har jag suktat efter rätt länge, men näe. Innan jag kommer igång mer med springet igen, så får jag faktiskt nöja mig med mina två trotjänare. Vilket inte heller är fy skam, för jag är väldigt nöjd med dem också.

Ett par Adidas Adizero Boston med ett eller två år på nacken, och ett par Inov-8 X-talon 212, inköpta i vintras. Särskilt Inov-8 är jag så himla nöjd med, det är andra paret av samma modell och de sitter verkligen som gjutna på min fot (jag som har långa, smala och platta fötter). Greppet är helt fantastiskt och känslan störtskön.

Paren som används just nu. Foto: M. Eklund

Mina Adidas är också andra paret av samma, men där verkar de ha gjort om modellen lite, så de är faktiskt inte lika tiptopsuperbra som Inov-8. Passar helt ok, men inte mer än så. De flesta Adidas jag haft har varit kanon, särskilt de jag designade själv efter Lidingöloppet 2009, där jag faktiskt fick en av varje storlek jag har på fötterna (nope, de är inte lika stora, långt ifrån). Men ändå är jag lite sugen på något nytt för spår- och gruslöpningen. På stigarna finns det verkligen inget som slår X-talon. Så det så!

Egendesignade och snyggaste jag haft. Foto: M. Eklund

Det här inlägget är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Hälsohets

Jag funderar lite på vad hälsohets innebär för mig. Om jag någonsin drabbats av det eller blivit utsatt för det. Själva ordet går liksom inte ihop sig för mig. Hälsa är för mig ett eftersträvansvärt tillstånd där hela jag är i balans. Där jag sover tillräckligt, tränar så att jag känner mig stark och mår bra, äter tillräckligt för att orka och njuter av det jag äter, gör saker som ger mig glädje och stressar inte mer än nödvändigt. Det är sällan alla bitar är på plats samtidigt, men oftast i allafall en eller flera, så att helheten är någon slags balans.

Men hälsohets... Det antyder att man stressar eller hetsar för att vara "hälsosam". Bara det faktum att man gör det, låter för mig inte särskilt hälsosamt. Det låter mer som prestationshets, vikthets eller träningshets. Inte särskilt relaterat till hälsa och välmående.

Överlag så har jag aldrig riktigt brytt mig om hälsotrender, mer än som inspirationskälla, framförallt på kostsidan. Däremot har jag faktiskt känt av hur det kan vara att känna en slags hets över hur det yttre framstår. Jag har skrivit om det tidigare och tycker ibland att världen är lite sjuk vad det gäller normer kring hur man "ska" se ut, eller väga. Jag försöker att inte bry mig, men ibland är det svårt att undvika. När jag försökte gå upp i vikt började jag inse vad de går igenom som ständigt fajtas med vikten. Det kan nog på något sätt vara som att känna sig hetsad av omgivningen, om man inte uppfyller normen.

Vet inte riktigt vad jag vill säga om det här egentligen, mer än att det ju bara är dumt att hetsa, särskilt över något så fundamentalt som hälsa. Om det nu ens går att göra det utan att motsäga sig själv.

En slags hälsohets som jag (som alltid varit smal) blir rätt illa berörd av. Det skulle ju liksom aldrig accepteras att göra bilden omvänt. Men smala personer är liksom ok att hetsa mot, eftersom de är så "lyckade" bara för att de är smala.

Detta inlägg är en del av #uppochhoppaijuni.

Favoritmusik

Musik är väldigt mycket minnen för mig. Jag har aldrig riktigt haft några superstora idoler (förutom New Kids On The Block en ganska kort period), utan är mer av en allätare av all sorts (i mitt tycke) välgjord musik. Har jag däremot starka minnen knutna till en viss låt så kan jag tycka att den är bra bara därför.

Lemon Tree med Fool's Garden är t ex våren 1997 för mig. Jag sitter i mitt rum i Enköping och pluggar inför något av de sista proven på gymnasiet och funderar över den där killen på senaste studentfesten. Var han något att ha egentligen? Låttexten kan jag fortfarande utantill, hela.

Smuk som et stjerneskud, eller Fly on the wings of love, som den kanske är mer känd som, kastar mig rakt tillbaka till min första sommar i Geiranger 2000. En regnig men fantastisk sommar i ett mögelskadat hus för hotellpersonalen. Fantastiska vyer och första och enda gången jag blonderade mig!

Hermans Hermits som jag skrev häromdagen, är gymnasiegympa för mig, och Sweet Home Alabama ska helst spelas som en cover av ett bulgariskt dansband i en norsk hotellbar någonstans kring 2000-2004 (även om den också är väldigt mycket bussresa till Tyskland typ tidigt 90-tal).

Hollywood Hills däremot, hänger väldigt mycket ihop med min kärlek till Kalifornien. I en lagom stor hyrbil på I-8 West mot San Diego och sedan vidare mot Los Angeles, efter några dagars jobb i El Centro. Kompletterat med sportshopping på Roadrunner Sports och Sport Chalet på vägen.

Ska jag däremot lista musik jag tycker är bra att bara lyssna på, så blir det svårare. I lurarna (de få gånger jag springer med musik) så finns en salig blandning av tokroliga dansband (Larz Kristerz), hårdrock, Abba, Aretha Franklin, hitlistemusik och annat smått och gott som funkar att springa till. Ska jag bara ha något i bakgrunden (vilket inte händer så ofta numera) så väljer jag gärna Jack Johnsson, Röyksopp, Dave Matthews band eller något jazzigt.

Det sägs ju att man kan analysera folks intelligens och personlighet utifrån musiksmak. Så analysera gärna den här mixen, den som vill!

Detta inlägg är en del av #uppochhoppaijuni

Sommarlista; det här vill jag träna i sommar

Alltså, en sommarlista med vad jag vill träna i sommar, den skulle kunna bli precis hur lång som helst. Så kanske får jag vara lite realistisk och bara lista sådant som jag faktiskt tror kan bli av. Som jag ska se till att det blir av:

• Yoga på en klippa, gärna med havsutsikt
• MTB på mjuk, barrdoftande stig
• Längre pass med racern på solvarm landsväg längs vajande sädesfält, med fikastopp på något pittoreskt ställe
• Morgonpass i utegymmet
• Många yogapass på altanen
• Stigtassarjogg med ökande längd
• Backintervaller uppför skidbacke när sommaren börjar bli till höst
• Kjolspring med linne och keps och vinden lagom svalkandes, förmodligen längs kanalen
• Mycket handstående-övande
• Simturer i sjö eller hav

Tio saker på en lista. Bara utomhus. Gott så. Sitter ju sannerligen tillräckligt mycket inomhus till vardags.

En sommarmorgon. Soligt. Lyckligt. Foto: M. Eklund

 Detta inlägg är en del av #uppochhoppaijuni

Min bästa träningskompis

Träningskompis... Jag måste faktiskt tänka efter om jag någonsin haft någon riktig träningskompis på regelbunden basis. Jag gillar ju verkligen att träna själv. Få tid för mig själv och liksom försvinna in i min bubbla och bara köra på efter eget huvud. Inte behöva tänka på att anpassa tempo, fart eller tidpunkt efter någon annan utan ta det helt och hållet när och hur det passar mig och mitt liv.

Beroende på hur man ser det så har jag ju ändå ibland sällskap på träningspass. Lunchgympa med glada kollegor till exempel. Träningsevent med härliga människor. 

Löparhelger som ger massor med energi. Lopp med gamla vänner. Men till vardags trivs jag väldigt bra med mig själv. Jag tror det är en tillgång. Att ha så mycket egen motivation till att träna att man kommer iväg utan någon fast dejt. Att kunna landa i att umgås med sig själv och helt själv utforma sin träning.

Dessutom blir det ju också extra roligt de gånger jag faktiskt tränar med andra. Jag gillar den kontrasten!

Tidig morgonträning i skogen. Med mig själv som träningskompis. Foto: M. Eklund

 

 

 

 Det här inlägget är en del av #uppochhoppaijuni

Ett brev till min gympalärare

Kära gymnasiegympaläraren,

Jag vill att du ska veta, att en del av dina lektioner faktiskt utgör de starkaste minnena jag har från gymnasietiden. Jag småler för mig själv varje gång jag tänker på dem, men oj, vad irriterade jag ofta var just då. 

Men först, innan jag går in på den där historien som liksom blivit till en av mina roligaste anekdoter, så vill jag tacka dig för den delen av en idrottsdag då vi lärde oss massage. Särskilt ansiktsmassagen, oj vad jag haft nytta av den! På riktigt alltså. Inte så där ironiskt som kanske resten av brevet kan verka.

Det sägs ju att gympalektionerna ska vara till för att lära oss hur bra det är att röra på sig. Men tyvärr lärde jag mig nog mest vad jag inte gillade. I form av sport och i form av utlärningsmetoder. På den tiden avskydde jag att springa. Så jag avskydde när det skulle springas 3km på tid. 

Att vi ofta skulle åka skridskor och "lära av duktiga Cissi som liksom din dotter är en lovande konståkerska" höjde inte heller motivationen. Att huvudstående och knipövningar behövde göras ofta och var särskilt bra för kvinnor trodde jag inte en sekund på, och särskilt skeptisk var jag till att man behövde ägna gympalektioner till detta. Numera kniper jag varje dag så du kan vara lugn. Huvudstående, däremot, ingår fortfarande inte i min repertoar. 

Den roliga(ste) anekdoten då, som jag senast kom att tänka på för några veckor sedan när P4 körde Radionöten när jag åkte hem en fredag, den undrar du säkert vilken den är. Den har jag ju faktiskt dig att tacka för! Du vet hur vi var tvungna att leda en del av ett gympapass för att bli godkända? Eftersom vi var ganska anti till gympalektionerna så tänkte vi att vi skulle hålla oss till "reglerna" för att inte riskera att bli underkända, men i övrigt försöka göra dig så arg och irriterad som möjligt.

Vår uppgift var att leda uppvärmning till musik. Vi letade länge i våra föräldrars arkiv efter en låt som alla, särskilt du, skulle tycka var riktigt dålig. När vi hittade den här var valet så självklart:

Vi kompletterade den perfekta musiken med riktigt knäppa uppvärmningsövningar, hoppsa-steg a la Farbror Frej och annat tramsigt. Hoppades på att du skulle få riktigt svarta ögon när du såg vad vi hittat på. Men ändå vara tvungen att godkänna oss eftersom vi faktiskt hade utfört uppgiften.

Som du kanske minns blev ju inte reaktionen riktigt som vi tänkt. Eftersom Hermans Hermits var dina ungdomsidoler. Eftersom du därför blev jätteglad och nöjd med vårt pass. Eftersom du tyckte att vi var så kreativa och duktiga. 

Så vi misslyckades med att hela vårt upplägg kan man säga! Men fick, så här i efterhand ett roligt minne att berätta. Och kommer för alltid att förknippa Hermans Hermits med gympalektioner på gymnasiet, och med dig!

Avslutningsvis vill jag också lugna dig. Jag minns hur du kom fram till oss på vår studentdag och var orolig för att vi inte hade förstått hur viktigt det är att röra på dig. Jag kan därför garantera: jag har förstått. Rör på mig så ofta och så länge jag bara kan. Älskar endorfiner, och svettdroppar i tinningen. Är en bättre och gladare människa när jag kan träna mycket. Så var det ju redan då. Bara inte på gympalektionerna.

Varma hälsningar,

En av dina mest obstinata elever

Träningskläder jag minns

Trots att jag skrev häromdagen att jag inte känner mig som en som tränat hela livet, så kommer jag ändå på att jag har en massa minnen av träningskläder av varierande snitt och kvalitet(ibland nästan sådana flashbacks att man får rysningar...). Så den här delen av bloggutmaningen i juni blir helt enkelt en topplista över de tre mest minnesvärda skapelserna:

1. Vita USA-sockor matchat med metallic-glänsande blå cykelbyxor. Det här var nog i gränslandet mellan mellanstadiet och högstadiet, typ. Så det är inte otänkbart att jag matchade det med krusat hår och hårdsprayad lugg, eller så kallade buggskor. Vem kom egentligen på de där strumporna? Och varför hette det cykelbyxor? Mummelbyxor, kallades de av min mammas kompis. "Man ser hur läpparna rör sig, men man hör inget".

2. Jazzbyxorna. Svarta och glansiga. Lite för korta eftersom jag är lite för lång för standardlängd. Mitt första försök till egen träningsgarderob, när jag flyttade hemifrån. Aerobics med spegelskräck. 

3. Träningsoverallen i WCT. Svart med neoninslag. Eller turkos med lila inslag (japp, det fanns två). Matchad med vit bomullst-shirt. Standardoutfiten på dansträningarna under en period. Högst opraktiskt men ack så moderiktigt.

Jag undrar just vad jag kommer minnas vid en ny tillbakablick om tjugo år? Framförallt: vad kommer jag träna i då??

En framtidsdröm

Vi har precis fikat på Kalklubbarna. Det är en solig sensommardag. Havsbrisen börjar kännas lite kylig men inte så det stör. Det är lä där vi sitter och snart ska fösa kajakerna mjukt ner i det lätt salta vattnet igen. 

Foto: M. Eklund

När vi lämnar den skyddade viken nås vi av vågor. Men det är inget problem eftersom det inte direkt är första gången vi paddlar. Vågor är roligt! Surf på vågorna med en kajak som sitter som en förlängning av kroppen är ännu roligare!

Vi kommer längre och längre ut mot havet. Vinden tar tag i kajaken gång på gång, men jag hanterar den vant och lugnt. Mitt sköna, sköna ullunderställ gör att jag är varm och go trots att det faktiskt är ganska kallt här ute.

Några timmar senare hittar vi det perfekta övernattningsstället och sätter upp vårt tält.

Foto: M. Eklund

Ljuset så här en sensommarkväll är magiskt! Eftersom vi har hur mycket tid som helst så sitter vi ett tag och bara är. Utan att vara någon annanstans. Utan att behöva ha någon kontakt med vardagsvärlden.

Foto: M. Eklund

Vi lagar god mat på ute-köket och mumsar på medhavda godsaker till sent inpå kvällen och ser en fantastiskt vacker solnedgång.

Foto: M. Eklund

Somnar trötta, men mycket nöjda i tältet. Morgonen efter väcker solen och havsfåglarna oss till liv igen och vi sitter en stund på klipporna och bara vaknar till liv.

Foto: M. Eklund

Njuter av stillheten så här när högsäsongstrafiken har lagt sig och fågelskydden är hävda för säsongen. Lagar frukost och sitter länge med kaffekoppen i handen och fötterna på solvarm sten. Innan vi kommer iväg hinner det bli så varmt att vi tar ett av säsongens sista dopp bara för att vi har möjligheten.

Foto: M. Eklund

Sedan styr vi kajakerna mot hemmahamnen igen. Ganska trötta på slutet, men med ännu en härlig utomhushelg i minnet, där allt bara handlat om att glida fram på vattnet, njuta av omgivningarna och av det goda sällskapet. Det har blivit många turer den här säsongen och vi hoppas på att det kommer bli så även nästa säsong.

Det här inlägget är del 8 i bloggutmaningen i juni. Något jag ofta drömmer om, och som nog inte bara är en dröm, utan en plan. Om några år, eller om många år. Beroende på vem jag tänker mig att sällskapet är.

Återhämtning och nationaldag

Den här helgen går i återhämtningens tecken. Nu ska jag bara bli frisk på riktigt!

Därför har jag tagit det lugnt. Hängt med familjen. Fikat ute på landet. Busat med traktorer och bobbycars. Tittat på hönor och katter och köpt tjogvis med ägg från en äggbod vid fikastället. Åkt rutschkana och ätit svenska jordgubbar. Yogat för första gången på nästan två veckor.

En riktigt skön dag, och förhoppningsvis kommer en lika skön imorgon. Då kommer för övrigt del 7 i bloggutmaningen att publiceras på Instagram istället för här. Man måste ju variera sig lite!

Lantligt fikaställe. Foto: M. Eklund

Favoritcitat eller motto

Jag har bara ett motto som jag verkligen tycker är bra. Det mottot tycker jag å andra sidan är jättebra, eftersom det säger allt på något sätt.

"Ein kjem ikkje till fjells når ein går på flat veg"

Jag såg det för första gången på väg upp till Reindalsetra i Tafjordfjella i Norge 2001. Jag var ganska otränad och tyckte det var svettigt och jobbigt. Sällskapet var däremot jättehärligt - alla mina guidekompisar som jag hade en fantastisk sommar ihop med!

Vi kallade oss Fröysa Fjellservice. Foto: privat

Belöningen när vi kom upp var också fantastisk. Utsikten, atmosfären och maten vi fick i storstugan var så himla värt allt slit på vägen dit. Det är just det jag tycker det här mottot fångar så bra.

Efter övernattning vid Storvatnet och en nattlig topptur fick vi en härlig tur ner till civilisationen igen. Foto: privat

Man kommer ingenstans utan ansträngning. Men när man anstränger sig kan man komma till toppen av världen. Belöningen när man väl kommer dit man strävat är oftast så väldans härlig, att all ansträngning i världen var värd det. Tillfredsställelsen när man nått sitt mål efter att ha jobbar hårt för det är oslagbar.

Besseggen 2010. Ett annat ställe man inte kommer till utan ansträngning. Foto: M. Eklund

Mitt stoltaste ögonblick

Alltså, den här bloggutmaningen i juni, den är ju en träningsbloggutmaning. Just den här rubriken har jag dock svårt att skriva någonting annat än det jag skriver här nedan. Det finns helt enkelt inget träningsminne som jag är så stolt over som.... *trumvirvel*

Att bli mamma. Att få vara mamma. Till världens finaste, goaste, sötaste, mest spontana, roliga, mest temperamentsfulla, viljestarkaste, omtänksammaste, mest snabbtänkta lilla tjej, som nyss fyllt två och babblar så hela världen står stum omkring henne av häpnad.

Det slår liksom allt. Jag är så väldans, väldans tacksam att hon finns i mitt liv och att lilla jag får vara mamma till henne och hjälpa henne bli en stark, glad och självständig tjej.

Sommaren 2013. Knappt två månader in i stoltheten. Foto: privat

En träningsform jag inte förstår

Del 4 i Uppochhoppas juniutmaning är svår tycker jag. För jag kan nog ha förståelse för de flesta träningsformer.

Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle syssla med exempelvis boxning eller brottning. Men jag kan absolut förstå att man får en kick av det. Av explosiviteten, styrkan, smidigheten, av att verkligen få handgripligen besegra sin motståndare.

Golf skulle jag heller aldrig ägna mig åt, tror jag. Men jag kan förstå att det blir en prestation i det också. Att man vill spendera tid utomhus, söka tillfredsställelsen i precision och perfektion.

Jag har inga som helst problem att förstå att man väljer att cykla uppför ett berg, för att sedan rulla ner igen och springa upp för samma berg. Jag skulle till och med kunna kasta mig in i en sådan utmaning. För tillfredsställelsens, endorfinernas och stolthetens skull när man lyckas genomföra. Kanske inte så mycket för smärtan längs vägen...

Dressyr skulle jag nog aldrig komma på tanken att utöva, och även om jag kan förstå tjusningen i att jobba med djur och få dem att prestera samtidigt som en själv, så börjar förståelsen kanske sina litegrann just när det gäller hästsport.

På det stora hela så kan jag ändå se att det finns en tjusning i de flesta träningsformer eller sporter. Min kropp däremot, den förstår sig inte på allt. Genom åren har den visat prov på såväl styrka som smidighet, taktkänsla och uthållighet, koordination och till viss del fart. Kommer det däremot en boll i närheten, då tar det stopp. Jag har absolut noll bollkänsla. Kan inte kasta prick och var värdelös i fotboll under skoltiden. Provade basket för att jag var lång och spelade volleyboll ett tag också för att min bästa kompis gjorde det. Men oavsett vad, så har bollar och jag aldrig kommit riktigt överens. Förutom när jag använder dem för att rulla ömma muskler efter löpning eller styrketräning. Eller för att öva handstående med.

Pilatesbollen kan jag förstå. Foto: M. Eklund

Träning när jag är 65

Min främsta orsak till att jag tränar (förutom att jag blir på så bra humor och det är så kul), är att jag ska orka med resten av min vardag. Jag hoppas och tror att det kommer se ut så även när jag är 65 år gammal. Pensionär.

Om jag ska framkalla någon slags målbild så tanker jag mig kanske långa dagliga promenade som bas, precis som min pappa gör nu. Jag hoppas faktiskt kunna springa lite också, men ska jag vara realist är jag inte säker på att mina leder kommer klara det i större utsträckning.

Målet är att vara en pigg och alert pensionär, som  tränar och rör på sig varje dag. Kanske som de där fyra damerna jag mötte varje dag när jag var föräldraledig, som träffades kl 8.30 för en ca timmeslång stavgång tillsammans.

Målet är också att kunna orka busa med barnbarn (ja, det hoppas jag ju också på!); att ha fortsatt med styrketräning regelbundet så att muskelmassa inte har försvunnit så mycket, och att ha fortsatt åka skidor på vintrarna och kunna åka Vasaloppet som veteran.

Jag tänker mig att jag ska vara en sån där hurtig tant (om man nu hunnit bli tant när man är 65, finns väl stor risk eller möjlighet att man fortfarande är fullt yrkesarbetande då) som oftast är glad och som folk blir glada av att träffa på. Som är alert även i huvudet för att hon håller igång och tar hand om kroppen.

Jag tänker mig också att jag ser fram emot pensionen för att jag då ska ha tid att röra på mig så mycket som jag vill. Varje dag. Med glädje. Men balanserat och energiskapande! Utan prestationspress och stress.

Och vem vet, kanske kan man då fortsätta med träning många år efter 65, lite som den ryska tanten det skrivits lite om.

En finurlig tant. Förvisso äldre än 65, men sådan vill jag bli. Pigg och alert. Foto:Tiago Camargo

Detta är del 3 i Uppochhoppas juniutmaning.

Mitt första träningsminne

Min första del i Uppochhoppa-Sofys juniutmaning hittar du på instagram. Här kommer del 2.

För att kunna skriva den här delen kände jag att jag först behövde omdefiniera för mig själv vad som för mig är träning. För i mitt huvud började jag inte träna "på riktigt" förrän typ 2007 (efter att jag bestämde mig för att göra En Svensk Klassiker som morot för att komma tillbaka efter dubbla lunginflammationer). 

Dessförinnan "dansade jag ju bara tre-fyra gånger i veckan"... Och gick på roliga Friskis-pass när andan föll på. Cyklade precis överallt (har faktiskt fortfarande inte ägt en bil, även om det numera finns i hushållet). Men tränade? Nja, det ansåg jag inte att jag gjorde. Har aldrig sett på mig själv som en sådan som tränar innan jag började träna för Klassikern. Kanske är det också så att behovet av ordentlig träning är mycket större numera, när jag är ganska still på kontor hela dagarna.

Däremot har jag en del minnen från lopp och annat från ganska tidig ålder, som jag så här i efterhand skulle räkna som träning. Maja Gräddnosloppet i Uppsala med mamma och syster. Kanske var jag åtta? Tjejmilen första gången som 13-åring typ. Så bevisligen tränade jag nog redan då, bara inte i särskilt disciplinerad form, eller på ett sådant sätt att jag kommer ihåg det. 

På väg till dansuppvisning. Foto: privat

Dansa började jag med som fyra-åring, fast man egentligen inte fick börja förrän man var fem. Jag tjatade mig till att få börja, och fram till jag slutade gymnasiet har det har mer varit en livsstil för mig, än en träningsform. Det var nog däremot genom den som jag ändå var rätt aktiv som barn. Jag saknar dansen väldigt mycket, eftersom den tyvärr inte har varit särskilt prioriterad de senaste åren. Den har fått stå tillbaka till förmån för framförallt livet som sådant, men också min nya kärlek: längdåkningen.

Det är nog faktiskt längdåkningen som är ett av mina första träningsminnen där det verkligen kändes som träning. I Fagerskogen i Enköping. Med pappa långt bort i horisonten och mig ilsket, svettigt saxandes en bit bakom. Jag gillade verkligen inte längdåkningen då. Man blev ju så sjukt svettig. Jobbigt var det! Inte var jag bäst heller... Vilket ibland kan göra att jag tappar intresset för saker. Vinnarskallen??

Skidorna var ett par Karhu, så kallat vallningsfria. Klädseln täckställ och tjock rosa mössa med stor tofs. Tänk mitten av åttiotalet så förstår ni. Minnet har etsat sig fast, och upplevelsen gjorde att jag faktiskt inte stod på längdskidor så många fler gånger, förrän ca 20 år senare. Ett Vasaloppsläger, några Öppet spår (och ett Vasalopp), och många mil i hemmaspåren senare är jag fast för evigt (tror jag). Fast aldrig med täckställ och tjockmössa. Funktionsställ, ulltröja, buff och hästsvans är mitt kännetecken i spåret numera. Matchat med röda kinder och ett stort leende.

Så tänk hur saker kan ändras, bara perspektiv flyttas och förutsättningar förbättras. Bara obehagliga barndomsupplevelser vänds till en morot att faktiskt övervinna obehaget.