Mitt stoltaste ögonblick

Alltså, den här bloggutmaningen i juni, den är ju en träningsbloggutmaning. Just den här rubriken har jag dock svårt att skriva någonting annat än det jag skriver här nedan. Det finns helt enkelt inget träningsminne som jag är så stolt over som.... *trumvirvel*

Att bli mamma. Att få vara mamma. Till världens finaste, goaste, sötaste, mest spontana, roliga, mest temperamentsfulla, viljestarkaste, omtänksammaste, mest snabbtänkta lilla tjej, som nyss fyllt två och babblar så hela världen står stum omkring henne av häpnad.

Det slår liksom allt. Jag är så väldans, väldans tacksam att hon finns i mitt liv och att lilla jag får vara mamma till henne och hjälpa henne bli en stark, glad och självständig tjej.

Sommaren 2013. Knappt två månader in i stoltheten. Foto: privat

Löpning blev cykling

Ibland får man verkligen äta upp vad man säger (eller skriver). Som det där om att kunna springa oftare. Det kom tillbaka och liksom gav mig ett ordentligt bett. Så nån löpning var inte aktuell idag.

Jag tjurade en stund för det och tyckte synd om mig själv eftersom jag sett fram emot att få rensa huvudet ordentligt innan jag sätter mig i kontorsstolen igen imorgon (även om jag oftast har skrivbordet i högsta läget och står upp). Sedan kom jag på att min kompis MTBn inte blivit rastad på hela sommaren.

Så vi tog oss en eftermiddagstur i skog och på väg, efter att den värsta rosten dammats av bromsskivorna (ja, så länge sedan är det vi sågs, MTBn och jag!) och däcken pumpats.

Vi fick en bra tur, benen fick jobba och pulsen gick nog upp i nån backe. Kul var det, roligare än jag minns. Bättre balans verkar jag ha också. Men inte blir det någon sådan där riktig ordentlig huvudrensning som vid löpning. Inte ens när motvinden gör att man nästan står still fast man trampar.

Med kortare intervall

Äntligen regnar det lite! Var bara 16 grader idag när jag gav mig ut på en joggingtur, och strilande regn då. Tänkte i min enfald att det skulle kännas fräscht, piggt och energifullt. Glömde visst bort att jag sov rätt dåligt i natt, och det kunde regnet inte riktigt kompensera för.

Men jag är glad ändå. För nu kan jag springa var fjärde dag utan att få ont. Eller... Springa och springa, det är väl fortfarande mer promenad- än löptempo, men det tar sig i allafall! Fem kilometer är inga problem längre, och jag känner mig inte som om jag sprungit långpass resten av dagen längre. Så mitt spring-intervall har blivit kortare och uthålligheten tar sig. Dags att se nya springmöjligheter!

Foto: M. Eklund

Lunchcirkel

Idag fick jag äntligen till ett ordentligt styrkepass. Den tidigare omtalade cirkelgympan. Jag var nästan lite nervös för att inte orka eftersom jag upplever mig själv i kollorysansvärt dålig styrkeform. Blev lite lugnare när min höggravida kollega också dök upp i omklädningsrummet. Blev påmind om att det går ju att anpassa de flesta övningarna om det skulle bli för tufft, och att jag faktiskt har ganska bra koll på tekniken numera (även om jag såklart förmodligen har myyyycket att förbättra om någon skulle filma mig och visa hur jag verkligen ser ut när jag gör övningar).

Såhär efteråt är jag ganska förvånad och förundrad. Förvåningen kom krypande redan från början och ökade ju längre passet gick. Uppvärmningen – visst blev jag varm, men knappt ens lite andfådd (vilket jag har för mig att jag blev förut). Därefter själva cirkeln, som kördes i två varv, som såg ut så här för mig (blir ju olika beroende på var i cirkeln man börjar):

• Burpees (jag kör fortfarande mammaburpees, känner inte att lederna klarar hopp än)
• Tricepspress med hantlar
• Jorden runt med hantel
• Bicepscurl + axelpress med hantlar
• Situps med vikt
• Bred armhävning
• Hopprepshopp (jag gjorde dynamiska utfall och jägarvila istället)
• Rak planka
• Sidoplanka
• Benböj + axelpress + tåhävning med stång
• Hög planka med hantlar och ena armen rakt ut åt sidan (Stjärnan typ)
• Russian twist med hantel
• Kettlebellswing

Tror det var 45 sek arbete + 15 sek vila. Inte en enda gång (eller jo, på höga plankan på varv två) funderade jag på att ge upp innan utsatt tid. Men killen som var i samma ”grupp” som jag kastade in handduken ungefär halvvägs på nästan varje övning. Hmm… Det borde alltså vara ganska jobbigt. Om nu killen var en bra referenspunkt, han kanske bara såg vältränad ut… Men… Det var ju inte jobbigt. I alla fall inte så som jag föreställt mig.

Visst, jag blev ganska matt i armarna, särskilt triceps. Och visst, jag kommer förmodligen ha träningsvärk och vara ännu mattare i armarna när jag ikväll ska bära runt på en trött Liten En. Men jag hade väntat mig så mycket värre. Jag hade väntat mig negativa tankar och ge-upp-vilja. Kanske planterade jag dem i huvudet på killen bredvid istället, som fick se sig ”slagen” av lilla taniga mig hela tiden. Mycket sitter nog i huvudet när jag tänker efter. Nästan allt faktiskt.

Man kan nästan ana en liten muskel där på armen nånstans...

Lantisen i storstan - BBCMamma 2014

Japp, jag överlevde en hel dag utan mitt lilla gulletroll! Det gick faktiskt bättre än vi alla hade väntat oss så förhoppningsvis blir det inte alltför mycket kaos när mamman ska börja jobba...

Mitt äventyr i storstan var fem timmar på BBCMamma, ett träningsevent för mammor och blivande mammor. Insåg att det blev totalt sex timmars restid för fem timmar upplevelse. Galet egentligen, men som lantis tappar man ibland lite perspektiv på hur lång tid det egentligen tar att ta sig till och från upplevelser.

När jag satt på tunnelbanan mot Planet Fitness där eventet hölls (efter att ha klivit upp kl 05 här hemma) log jag lite för mig själv när tjejen mittemot beklagade sig över det "pissiga" i att behöva kliva upp redan kl 08 på en lördag. Rena förmiddagen ju! För mig var det mest lyxigt att kunna sitta ner på tunnelbanan och andas i lugn och ro, kunna ha både mascara och örhängen utan att riskera kroppsliga men och ha båda händerna fria.

Örsnibbarna fick faktiskt lite "träningsvärk" av att ha örhängen... Foto: M. Eklund

Trots restiden så ångrar jag inte att jag åkte. Det var en riktigt lärorik dag för mig, och en riktig ögonöppnare på vissa områden. Två föreläsningar (den ena med Lovisa Sandström, den andra med Sofia Bursjöö) och ett halvt träningspass med Casall innan resan hem påbörjades.

Föreläsningarna var riktigt intressanta bägge två och särskilt från Lovisas föreläsning tog jag med mig några guldkorn att tänka på i träningen. Konkreta handfasta tips och tänkvärdheter. Och så partytricket att kunna känna på utsidan om man kniper rätt. Bara en sån sak!

På föräläsning. Foto: M. Eklund

Att den där bäckenbotten är otroligt viktig lärde jag mig (återigen) och tack vare tips från Lovisa kan jag nu gå nerför en trappa utan att det ömmar i knäna. Det som kiropraktorn inte lyckats klura ut orsaken till utan diagnosticerat som odefinierbar knäsmärta. Kniper man ordentligt (nåja, man ska ju inte gå och tokknipa, utan liksom sådär hålla emot) trycks lårbenen inte så hårt neråt och belastar inte knäna lika mycket. Fiffigt va?

Sofias föreläsning tror jag mer jag kommer att ha nytta av i jobbet faktiskt, och det där grå fluffet fick allt hålla sig lite alert under morgontimmen hos henne.

För att vara ett träningsevent blev det inte så jättemycket träning för min del, men det känns ändå i baksida lår och rumpa idag (ja, jag ska sluta tjata om den där rumpan!) vilket ju ändå är ett gott tecken. Då har jag ju i alla fall använt musklerna... Övningarna kan jag nog också använda om ett tag, än så länge känns de faktiskt lite väl explosiva för mina stackars otillräckligt stabila knän och höfter. Eller så får jag köra dem i slow motion så länge!

Bildbevis kommer från Sofia, även om det inte syns att jag använder just rumpan och låren på bilderna!

Foto: uppochhoppa.se

Foto: uppochhoppa.se

När mamman reser på äventyr så hör det ju också till att lilla gullungen hemma får en liten present. Sådär lagom kaxig att jag tänker mig att den passar perfekt att ha på öppna förskolan...

Foto: uppochhoppa.se

De gånger jag varit på sådana här events har jag alltid blivit så positivt överraskad av stämningen. Folk är sociala och trevliga, och stämningen är öppen och gemytlig. Som alltid (jag är tydligen usel på att nätverka) glömmer jag dock att fråga om folks namn och bloggadresser och sånt. Var ju t ex flera östgötar där, och folk i närområdet är ju alltid roligt att följa!

En finne för rumpan

Jag vill ha tillbaka min rumpa! Den där jag hade innan bebis. Den försvann liksom utan att jag fattade hur det gick till. Både styrkemässigt och omfångsmässigt. 10 cm av stussmåttet är bortblåst, bara en sån sak!

Jag tror inte att jag kunnat föreställa mig innan hur man bara kan tappa kontakten med sin rumpa och vad det innebär. Killar verkar ha ännu svårare att förstå fenomenet och skrattar mest lite sådär fnysigt oförstående.

Hur som helst. Min egen lilla teori är att den förlorade rumpkontakten är orsaken till att man ofta på långt håll kan se om det är en kvinnlig eller manlig löpare som kommer springande. Ni vet de där lite kobent svängande fötterna. Syns nästan aldrig hos killar. Sällan hos unga tjejer heller. Utan mest hos dem som svänger fötterna ut åt sidan istället för driver dem rakt framåt, för att rumpan har blivit lat och okontaktbar.

Nu tror jag i alla fall jag återfunnit musklerna jag letat efter. Bara att se till att de återfår sin forna form också! Bästa övningen för mig, som liksom var som en aha-upplevelse (och gav mig stel rumpa i flera dagar!) var den s k finnen. Fast med en pilatesboll som stöd. Man får se till att skjuta fram höften ordentligt så att det verkligen är hamstrings och framförallt rumpan som får suga i när man lutar sig framåt så långt baksidan klarar!

Var är rumpan nuförtiden??

Inte längre baklänges

Idag går Öppet spår 2014, det där som var mitt mål, och här sitter jag och skriver blogginlägg. Det har varit rätt uppenbart sedan en tid att det inte blir något dalaskidande för mig i år. Mini-Malin är snudd på 40 veckor gammal nu och drömmen var alltså att jag skulle vara återställd och i skidform, tänkte jag mig i augusti.

Med det jag visste då, så var det ett rimligt mål, det anser jag fortfarande. Men saker kan hända, prioriteringar kan ändras och mål kan flyttas framåt. Visst, jag hade kunnat ställa mig på startlinjen i Berga by, men det hade förmodligen slutat ungefär som 2008. Möjligen som 2009. Det hade inte varit kul, eftersom jag vet hur det känns när man är väl förberedd. Så varför var jag inte väl förberedd då?

En stor bov i dramat är faktiskt amningsdieten. Så länge jag gått ner i vikt (tror ju det vänt nu) har jag ju legat på underskott hela tiden och helt enkelt inte haft energi över till särskilt mycket (hård) träning. Jag har prioriterat att hålla mig frisk så gott det går istället för att stressa kroppen ännu mer med träning som bara bryter ner när kroppen inte har energi. Fram tills det vänt med säkerhet begränsar jag t ex löpningen till en gång i veckan. Än så länge blir jag trött efteråt som om jag sprungit ett rejält långpass, trots att jag bara sprungit några kilometer. Då får man acceptera att det inte är läge för större utsvävningar på träningsfronten.

Amningsdieten har också gjort att skidorna inte passar för tillfället, både på grund av vikten och på grund av att jag inte alls har samma benstyrka (eller muskelmassa överhuvudtaget) som jag hade exempelvis 2010.

En annan stor faktor är att jag helt enkelt mer eller mindre valt bort det, till förmån för att vara med familjen. Lill-trollet är t ex inget litet gym-troll som snällt sitter still och tittar på när mamma tränar, utan hon vill gymma och röra på sig själv, hela tiden.

Ytterligare bidrag är den här hemska vintern som inte direkt gjort förhållandena optimala för en vasaloppsuppladdning. Turer till skidtunnlar och liknande har inte varit aktuella, och här nere i söder har det bara blivit 5km skidåkning. Ingen optimal förberedelse för 9 mil...

Så det får bli ett nytt försök ett annat år, med andra förberedelser och mer energi till en energikrävande morsa.

Däremot har jag lyckats ganska bra med grundförutsättningarna jag skrev om i augusti, tycker jag, vilket gör att jag nog kommer kunna komma igång ganska bra bara jag får behålla energin för mig själv. En liten avstämning:

• Läkt magmuskelseparation. Check på den. Finns inget kvar ens av den djupa grop jag hade ganska länge.
• Läkt hamstring. Check på den också. Faktiskt tror jag att jag är starkare än innan. Även om det är lite svårt att veta eftersom jag inte riktigt vet hur stark jag var innan jag skadade mig.
• Corestyrka. Nja. Den är inte där jag skulle vilja ha den. På vissa sätt är jag starkare än jag var innan, på andra områden definitivt svagare fortfarande. Det som däremot är betydligt bättre innan är kroppskännedomen framförallt på detta område. 
• Bli av med bäcken- och höftsmärtor. Check! Känner mig fortfarande sned ibland men har faktiskt inte ont. Kiropraktor har konsulterats men jag kan inte säga att jag är nöjd. Det knäcks lite, sedan hoppar det tillbaka efter några dagar. Antar att det är stabiliteten som inte är tillräcklig för att hålla kvar det korrigerade...
• Fotstyrka. Borde vara betydligt bättre. Här har jag slarvat. Å andra sidan inte sämre än innan, det går i allafall åt rätt håll.

Ska man summera det hela så är det nog så som Snorrkis så klokt skrev häromdagen, att balansen och livet som helhet varit viktigare än just ett skidlopp.

Mål framöver då? Nja, just med tanke på ovanstående så tänker jag inte sticka ut hakan för tillfället. Kilona får allt komma vandrande först. Jag har ju mitt mål för 2014, men utöver det så sätter jag inga prestationsbaserade mål för tillfället. Jag ser mest fram emot att komma igång igen och kunna sluta se mig själv som under återhämtning från en graviditet och kunna börja använda kroppen så som jag är van vid.

Så himla glad att jag kan springa igen! Även om det inte är så långt, och ibland lite väl rosa :-)

Jag är löpare (igen)

Nu kan jag äntligen, inför mig själv, kalla mig löpare igen. För även om jag varit igång och småsprungit i någon månad nu är det först idag som jag joggat mer än 5km sammanhängande. Nu känner jag att jag är på gång igen. Även om jag skulle anse att "alla andra" nog är löpare bara de tar några springkliv, så är jag av någon anledning lite hårdare mot mig själv.

Eller... Det känns liksom inte som att jag är löpare igen förrän nu.

Målet för dagen var att springa just fem kilometer, för jag hade för mig att rundan jag bestämt mig för var just så lång. Men det var visst väldigt länge sedan som jag sprang där, för se, den var faktiskt sex kilometer enligt Garmin på armen. Även bekräftat av sambon hemma sedan. Jag menar, Garmin har ju haft fel förut.

Så farten var rätt acceptabel för att vara mig också. Sinnet var lika grått som vädret innan jag kom iväg, men när jag var klar var det snarare solig vårdag i huvudet (som väntat, finns inget som rensar hjärnan så bra!). Särskilt när jag slog på Radiosporten i bilen på vägen hem och fick höra att Sverige precis tog stafettguld. Så det var därför det var så folktomt ute! Nåja, på något vis tyckte jag väl inte det var så spännande, för de ledde ju redan när jag knöt på mig skorna!

Amningsdieten

Dieter verkar ju vara något som alltid säljer och intresserar. Den ena konstigare än den andra. Stoppa lustiga bär i naveln och annat jox verkar vara det senaste. Pfff... Här kommer istället en diet som är effektiv oavsett om man vill eller inte. Gör så här:

• Föd ett glupskt gulletroll
• Amma trollet
• Se för säkerhets skull till att trollet är lite vilt av sig men kan tänka sig att varva ner i famnen, om man går omkring (sitta still är inte acceptabelt)
• Se för säkerhets skull oxå till att trollet inte gillar att sova på dagtid, förutom om det blir vallat i sin vagn

Resultat: viktminskning på 0,5-1kg i veckan, oavsett hur mycket du äter.

Jag har t o m gjort aktivitets- och kostregistrering, eftersom jag började undra var och när det skulle sluta, och då konstaterat att jag inte borde gå ner i vikt. Men tydligen har jag ändå legat på underskott. För nu är jag nere på nivåer jag inte varit sedan tonåren... Finns inte ett endaste par byxor i garderoben som sitter uppe utan skärp. Skärpet som behöver nya hål för att hålla uppe byxorna...

Nu gillar det glupska lilla trollet tack och lov riktig mat också, och äter nu såpass många mål annan mat om dagen att amningsdieten faktiskt verkar ha tappat i effektivitet på sistone och jag har faktiskt fått tillbaka några hekto senaste veckan. Halleluja!

Vem sa att det var svårt att bli av med gravidkilon??

Bålstabilitet

Eller bollinstabilitet. Kanske rumpkontakt. Ryggträning. Magaktivering. Baksidalårspänning. Bäckenstabilisering.

Kärt (?) barn har många namn antar jag. 

Har varit hos kiropraktorn en del på sistone eftersom jag känt mig sned och fortfarande är det, precis som den förra kiropraktorn också sa. Varje gång jag varit där har han frågat om jag tränat ryggen med ryggresningar för att stabilisera bäckenet. Visst förekommer ryggresningar men det känns som stabiliteten kräver mer och fler övningar än så.

I en bok som finns i det eklundska biblioteket finns en del tester att göra. Som väntat är jag tack vare magträningen hyfsat stabil i raka rörelser. Men de roterande, puhh...

Den där rumpkontakten är nog största boven i dramat och även den svagaste länken verkar det som. Jag som ändå trodde det var mage eller rygg.

Så nu nöts det boll för att återfinna rumpa och annat borttappat. I hängbroar, bryggor, skottkärror och alla möjliga konstellationer. Stabilt ska det bli. Förhoppningsvis rakt också. För vem vill vara sned och stabil?

Joggfunderingar

Innan jag började jogga igen (ja, för det kan nog inte riktigt kallas löpning än i min värld) så hade jag inte sprungit på över ett år. Därför tycker jag det är ganska fascinerande att jag kan lufsa omkring i mitt gamla vanliga "långsamt långpass-tempo" helt obehindrad. Förvisso bara kortare sträckor ännu, men om det varit för konditionen så skulle jag kunnat hålla på mycket längre än jag gör. Hur kan kroppen klara det sådär utan vidare?

Visst, jag väger ett par kilo mindre nu än jag gjorde då, vilket ju belastar kroppen mindre. Men samtidigt ligger jag ju på energiunderskott eftersom jag fram tills för två veckor sedan hela tiden tappat i vikt. Så det borde ju finnas mindre springenergi att ta av. Det är för övrigt också delvis därför som jag bara springer en gång i veckan ännu så länge. Har liksom tillräckligt som stjäl mina kalorier fortfarande.

Och visst, jag promenerar mycket (har räknat ut att det nog är typ 4-5 mil i veckan i allafall). Men det är ju så himla långsamt jag går (oftast), för att spara mina fötter framförallt, så det borde ju inte påverka jogg-formen nämnvärt tycker jag. Eller?

Så därför är det ändå fantastiskt att kroppen tuffar på som den gör i mitt mystempo. Att den verkar komma ihåg hur man gör när man lufsar fram sådär makligt utan att man riktigt märker av någon ansträngning. Att den inte protesterar trots det väldigt långa uppehållet. Eller kanske är det helt enkelt lyckan över att kunna jogga igen som gör att det går av bara farten?

Tröjlös träning

Min rygg tycker om mig för att jag tagit tag i mina magövningar igen. Jeansträningen som jag kallade den. De inre magmusklerna behöver påminnas om att jobba. Lata till naturen som de är om andra muskler kliver in i stället för dem. Därför är jeansträningen bra att göra med tröjan uppdragen, eller utan tröja. Så att man ser att magen dras inåt vid övningarna och inte buktar utåt. Inre magmuskler ska dra inåt liksom. Enkelt att komma ihåg.

Inte lika enkelt att göra. Lätt att fuska utan att man märker det själv, har jag märkt... Därför ska magen obarmhärtigt fram i ljuset när övningarna görs. Så att jag kan övervaka mig själv och sluta fuska. Inte för att jag verkar ha gjort det så jättemycket, men till min förvåning ändå en del. Framförallt på övningar som kanske är för tunga ännu, vad det verkar.

Så jag backar och dubbelkollar. Här ska inga limpor synas på min mage, utom fluffet som ligger ytterst då, det är ju där oavsett vad musklerna gör. Kan vara värt att tänka på när man gör sin planka, som ju ska vara just en planka och inte en planka med en bulle eller limpa på.

Jeansträning

Häromdagen tipsade Elmina om att köra en tabataomgång för magen om dagen i två veckor. Jag som försummat min magträning på sistone och bara kört tre-fyra gånger i veckan med magövningar för de inre magmusklerna tyckte det var en bra idé. En tabataomgång är ju liksom inte så mycket. 8 x (20 + 10) sek. Fyra minuter.

Fyra minuters tålamod har lill-Trollet nästan varje dag. Fyra minuter baby-gymmande för henne medan jag stabiliserar mig själv. Med en övning varje dag, antingen från MammaMage-appen eller andra övningar. Jag varierar med övningar för sneda magmusklerna också, eftersom mina inre magmuskler än så länge kan behöva vilodagar då och då.

Fyra minuters magövningar. Det kan man till och med göra utan att byta om från jeansen jag oftast knallar omkring i. De där smaljeansen som jag numera kommer både i och ur utan att knäppa upp dem. Det var ju det där med den s k amningsdieten. Kanske kan den botas med en ordentlig skopa julmat?

På egen hand

Det har varit lite sisådär med träning på sistone. Jag har liksom inte tagit mig tid att träna så mycket som jag egentligen skulle vilja. För att hela grejen tar för lång tid med en liten tjej i närheten som inte har sådär jättestort tålamod. Ombyte, övningar, ombyte igen tar ju gärna sin tid. Om man då ska iväg på annat så blir det lätt att det inte blir av. Mitt fokus har varit lite på det där andra då. Som Staffan skrev i en kommentar en gång i somras: "toppformen har tålamod och kan vänta, allt har sin tid". Det beskriver det så bra på något sätt.

Därför har jag bestämt mig för att, trots att jag har haft väldig nytta av det, inte fortsätta ha någon som guidar min träning i nuläget. Om jag får sia om den närmsta tiden så gissar jag att åtminstone styrketräningen kommer bli lite mer Paolo-Roberto-style med typ en kvart om dagen istället för längre pass några gånger i veckan. Fokusområden core och bäcken, knä/hamstring och armar/axlar lite varierande från kvart till kvart.

Det jag tror jag kommer att sakna mest är vägledning kring träning av magmusklerna, och det är inte otroligt att jag kommer ta hjälp igen, för det där magstödet behöver jag verkligen! Men än så länge är jag på sådan grundläggande nivå att jag klarar mig ganska bra med de övningar jag nu har eller senare kan googla rätt på. Det där internet är ju faktiskt ganska bra att ha ibland!

Mina dagliga 3-4timmarspromenader för att Busungen ska få sova får också tjäna som vardagsmotionskomplement framöver. Ibland är de faktiskt ganska backiga, som på omvägen hem från "centrum", höjdskillnad ca 25 meter (bilden visar första tredjedelen av backen):

Loppi Blogbag Gravid & Baby

För nån vecka sedan skrev jag upp mig för att testa lite produkter i en Loppi Blogbag, mest på kul. Så jag blev lite förvånad när den sedan dök upp i posten, trodde inte jag skulle bli utvald. Jag har funderat en del, och googlat på vad andra skrivit, innan jag skrivit mitt utlåtande, för jag är inte allt igenom positiv till produkterna, vilket många andra verkar vara. Men jag är som jag är och lusläser innehållsförteckningar och ogillar onödiga kemikalier. Vissa av produkterna kommer jag inte att använda, men då väljer jag att istället ge dem till öppna förskolan så att andra som vill kan använda dem. För så militant är jag inte att jag hindrar andra från att använda saker som jag själv väljer bort.

Produkterna har hur som helst baby-fokus och innehållet ser ut så här:

En nappflaska för barn från 0 månader och en drickmugg för barn från 12 månader, båda från Philips Avent. Drickmuggen har vi inte testat än eftersom Trollet bara är drygt sex månader, men den kan nog vara en bra träningssak på vägen att lära sig dricka ur vanligt glas. Jag undrar dock lite hur man håller den ren ordentligt då den ser ganska svårdiskad ut. Nappflaskan har Trollet fått vatten ur, som hon dricker till sina smakportioner. I övrigt använder hon ju inte nappflaska eftersom hon ammas, och hon är inte riktigt van vid det utan sätter lätt i halsen. Både med denna nappflaska och med den vi har sedan innan som är i glas. Fördelen med den här från Philips är att den är så liten och lätt att hon själv kan hålla i den och suga i/på den. Både muggen och flaskan från Philips är gjorda av polypropylen (tror jag, på drickmuggen framgår det inte) och för mig som försöker undvika plaster till lill-tjejen skulle det nog inte varit något förstahandsval om jag skulle köpt det själv. Polypropylen är dock en av de "bättre" plasterna, så länge det inte är nersmutsat med andra kemikalier som fäller ut vid användning.

Barnkittet från Folksam innehåller plåster, brännsårsplåster, brännskadegel, torkare och solskyddskräm. Praktiskt litet kit som säkert kommer att komma till användning men tack och lov inte har gjort det ännu.

Natusan first touch baby oil ska vara utvecklad för att skydda nyfödd hud. Tyvärr innehåller den mestadels paraffinum liquidum som är en mineralolja och något jag försöker undvika i hudprodukter eftersom den är miljöskadlig och inte tillför huden någon näring utan bara lägger sig som en hinna utanpå.

Natusan intensive care wash. Innehåller bl a cocoamidopropyl betaine som är en hudirriterande, allergen tensid (tvättämne), varför jag tyvärr inte vill använda den till ömtålig babyhud (eller min egen hud heller för den delen).

Natusan first touch lotion känns innehållsmässigt mer OK även om den innehåller både phenoxyethanol (kan vara allergent) och isopropyl palmitate (görs av bl a palmolja och kan vara hudirriterande). Den är dock såväl parfym- och parabenfri och fri från silikoner och mineraloljor. Denna lotion har också en betydligt bättre innehållsförteckning än den vi har blivit rekommenderade av BVC till dotterns torra fötter, så denna har hamnat i badrumsskåpet och används. Jag har också testat den till mina supertorra händer och tycker den lägger sig som en hinna mer än att gå in i huden, men när den väl absorberats verkar den absolut göra nytta.

Natusan first touch zinksalva är avsedd för att skydda blöjområdet vid röd och irriterad hud. Innehållet känns ganska OK och denna kommer vi nog använda om behovet uppstår, vilket det inte gjort hittills men kanske kommer göra nu när Trollet dels sitter upp mer och dels har mer kläder på sig, vilket gör att det lättare blir tätt och fuktigt.

Sist men inte minst en ganska skrikig och smårolig påse. Praktiskt till lite allt möjligt faktiskt!

Det innehåll som får tummen upp. Foto: M. Eklund

Dessa kommer inte att användas hemma hos oss. Foto: M. Eklund

#lördagslyx

Idag var det dags för en joggingtur igen. En liten stund för sig själv sådär på lördagmorgonen är verkligen #lördagslyx för mig! Idag var det nog lite lyxigare än vanligt faktiskt, för världen var sådär fantastiskt vintervacker.

Jogg-mässigt så ökar jag sakta men säkert. Kom upp i 20 joggminuter i dagens pass och kände mig som vanligt mycket piggare efteråt än innan jag kom iväg. Jag kände också en del andra saker, eftersom löpning (nåja, jogging...) är så brutalt avslöjande på något sätt. Avslöjar diverse skavanker och svagheter. Idag kände t ex att jag behöver ta mig i kragen när det gäller mina inre magmuskler. Eller snarare behöver jag bli mindre bekväm. De övningar jag regelbundet kör är nog inte tillräckligt utmanande längre utan det är dags att gå vidare för att bli starkare. Så att jag kan ha en bra hållning hela joggingturen. Inte riskera att säcka ihop på mitten så att säga.

Som tur var så märkte jag det rätt väl och det var inte värre än att jag utan problem kunde sträcka upp mig resten av passet, men jag vill liksom att det ska gå av sig själv utan att jag behöver tänka på det så mycket. Att musklerna ska vara såpass starka att de inte hinner bli så trötta att de säckar ihop om jag inte tänker på dem. Träning, träning, träning... 

Bortsett från det så var passet faktiskt nästan meditativt idag. Stundtals stigtassande, helt ensam (ja, förutom hästarna som gnäggade när jag lufsade förbi), i friskluft, på landet, med svag vintersol på näsan.

Andra baklängestrimestern

Jag har sagt det förut, och jag måste faktiskt säga det igen: Jössesiminlåda vad tiden går fort! För nu har det gått 27 veckor sedan allra Bästa Busungen föddes, och alltså två trimestrar av min "baklängesgraviditet". När hon låg i magen så var detta den lugnaste delen formmässigt. Det liksom rullade på och kändes ganska bra.

I återkomst-trimestern har det inte varit lika mycket räkmacka. Förkylningar har avlöst varandra för min del, förmodligen för att jag har svårt att få i mig tillräckligt med energi för både mig och Trollet, så det blir liksom inte nog kvar till mig. Tre kilo lättare än innan graviditeten börjar jag se ut som en tanig knot-tall... Inte så roligt men förhoppningsvis vänder det nån gång. Jag var ju ganska beredd på att det skulle hända eftersom jag åt som en häst utan att gå upp i vikt även innan jag blev gravid.

På grund av förkylningarna har det varit ganska glest i träningsdagboken. I allafall när det gäller styrketräning. Det och yoga är svårast att få till med en liten en. Promenera och springa är liksom lättare för då kan man ju ta med sig knyttet i vagnen. Men trots det så känns det som att kroppen ändå återhämtar sig liksom lite av sig själv. Läker och stabiliserar sig. Utan att jag hjälper till så himla mycket. Och det känns ju skönt faktiskt, även om jag gärna skulle ha velat känna mig starkare än vad jag gör i dagsläget.

Jag känner mig inte helt redo för skidspåret än. Litar inte helt på min högra hamstring och känner inte riktigt att bålstyrkan är tillräcklig för att staka sig fram i det vintervita. Men än så länge har ju inte snön lagt sig heller, även om det kanske börjar närma sig. Så jag har ju chansen fortfarande att bli redo för laggarna. Om inte annat blir det en lite fördröjd säsongspremiär.

Skönast är hursomhelst att vara igång med lite mysjoggande igen. Jag har saknat det såååå! Och det är helt otroligt hur rogivande det är att få ge sig ut på en enslig grusväg alldeles för sig själv. Det är nog faktiskt den största behållningen ifrån den här trimestern och jag ska vårda den ömt så den inte försvinner. Öka långsamt och gå framåt med små steg så jag slipper backa något mer. Tror bara jag måste komma ihåg att påminna mig själv om det då och då också...

Nytt försök

Snart blir lill-Trollet ett halvår (herredudanemej vad tiden går fort!) och jag har sedan ett tag börjat känna att det är dags att springtesta igen. Men så kom den där envisa förkylningen som liksom vände i dörren flera gånger, så det har dragit ut lite på tiden.

Men nu har jag äntligen kommit till skott! Nästan andäktigt klädde jag på mig underställströjan, hösttightsen och löparjackan efter att ha vinkat av resten av familjen på morgonpromenad. Knöt skorna, rättade till buffen och lät Garmin hitta satelliterna.

Uppvärmningen blev några kliv rakt ut i mountainbikespåret som ligger runt knuten, rask promenad på knotig stig tills spåret kommer ut på en grusväg. 

Där blev det två minuter mysjogg följt av en minuts rask promenad. Några gånger sådär. Tills grusvägen tog slut och blev till asfalt. Då övergick jag till promenad igen, resten av vägen hem.

Totalt 40 minuter ungefär, berättade Garmin. Varav 13 minuter jogg i riktigt mys-sås-tempo. Kroppen berättar den här gången att den vill ha mer. Ingen känning i hamstring (snälla, fortsätt så!). Lite känning i knät. I övrigt lugnt och kontrollerat. Puh...

Orka

Jag brukar säga att jag tränar för att orka. Men just nu är det faktiskt så att jag inte alltid orkar träna för att orka. Moment 22 kan man säga... Intensiva dagar med en liten som ofta inte sover så mycket på dagarna (men dock på nätterna) gör att det ofta inte ges tillfälle förrän framåt åtta-tiden på kvällen. Och våldsamt kvällstrött som jag är så finns det inte alltid så mycket kräm i kroppen då. 

Men samtidigt vet jag ju att jag orkar mer om jag bara orkar ta mig samman och träna iallafall lite. Så därför har det på sistone blivit en del styrkepass som bara består av det viktigaste just nu. Armhävningar och skulderövning för att klara amning och bärande av bebis. En eller två coreövningar per gång för att undvika ryggont och ladda för skidåkning. Och hamstringsrehab. Avslutas med bröstmuskelstretch/rörlighet.

Kompletterat med timvis av dagliga promenader i ur och skur. Oavsett ork...

Pulsigt styrkenytt

Det händer inte så mycket på min träningsfront känns det som. Det blir liksom inte så många tillfällen i veckan som jag känner att jag faktiskt tränar. Eller tar mig tid att träna sammanhängande. Och promenader är ju inte så spännande i längden, även om de blir långa både tids- och kilometermässigt.

Men i förra veckan fick jag ett nytt, kortare men pulshöjande, styrkepass. Riktigt skojigt faktiskt. Och väldigt praktiskt eftersom det kan göras både hemma och på gymmet. Kräver bara hantlar och pilatesboll. När jag körde igenom det hittade jag bara 2kg-hantlarna, så vissa av övningarna blev inte så tunga direkt. Men träningsvärk fick jag ändå. Mest av pulshöjarna som var inlagda mellan styrkeövningarna. Typ mammaburpees, grodhopp utan hopp och sånt. 

Men nästa gång ska jag nog rota fram lite tyngre resurser, även om dessa godingar gjorde träningspasset rätt behagligt. Men behagligt ska det ta och bli slut på, hur ska man annars bli starkare?