Ostrukturerad kvällsstyrka

Senaste tiden har jag försökt (och faktiskt hållit mig till) att träna fem gånger i veckan. Oftast kortare pass, så mängden i sig är inte så stor.

Styrketräningen blir oftast på kvällen när lugnet lagt sig i huset. När huvudet är ganska mosigt efter en hektisk arbetsdag och påföljande middags- och amningsrace. Så även om jag gärna vill ha det ganska strukturerat med bestämda övningar (så det känns "på riktigt") är det inte alltid det blir så. Gårdagens bålpass var till och med ovanligt ostrukturerat.

Började med plankan för att känna av var landet låg med de inre magmusklerna. Jodå, rätt hyfsat. Tio armhävningar på det och så en magtunnel. Fortfarande bålkontroll. Bröt av med 15 rygglyft och gick över till sidoplanka. Kändes lätt, så jag lade till rotation. 

Dags att varva, men jag mindes inte riktigt var jag började. Så magtunneln kom före armhävningarna. Först efter rygglyften kom jag på att jag glömt plankan, och så fick sidoplankorna komma sist igen. 

Gjorde ett försök med en tredje omgång armhävningar men nu började jag tappa magkontrollen. Så plankan fick vara. En kort magtunnel och istället fler rygglyft för att avsluta med riktigt trötta muskler. 

Joråsåatt, så kan det gå en torsdagkväll. 15 min räcker för att köra slut på kontorsråttans bålmuskulatur, och för att tillfredsställa träningsnerven.

Idag var jag (nästan) ensam

Min löparkarriär får inte direkt nån skjuts av mina små futtiga rundor. Men min löparsjäl får det sannerligen. Jag njuter verkligen av att kunna ta en (kort) morgonrunda i nästan-ensamhet. Särskilt när morgonen visar sig från sin bästa sida och pensionärerna nästan inte hunnit ut ännu, utan sällskapet endast består av enskilda hundägare. 

Ingen behöver liksom veta hur osnabbt jag springer när världen fortfarande sover.

Man behöver inte trängas med cyklister och turister.

De morgonstela lederna får i lugn och ro mjukas upp och sinnet blir lugnt nog för att kunna hantera de galenskaper som resten av dagen bjuder på.

Midsommarjogg

Det går sådär med ensamheten. För imorse på min midsommarmorgonjogg trodde jag faktiskt att jag skulle vara ganska ensam. Vem ger sig ut och joggar innan kl 09 på midsommarafton liksom? Well, betydligt fler än jag trott! Inte lika förvånande som när jag trodde jag skulle vara ensam på gymmet dock. När jag joggar så tycker jag dessutom det är ganska trevligt att möta med-joggare, även om det är något särskilt att springa ensam.

Ganska midsomrigt. Foto: M. Eklund

För att känna mig riktigt somrig så blev det spring i min blommiga löparkjol idag, men eftersom det faktiskt inte var så varmt och somrigt som det ser ut på bilden, utan bara var tio grader och nordanvind, så blev det ullunderställströja till istället för matchande t-shirt. Nåja, man kan inte få allt här i spring-världen. Skönt var det i allafall att börja förmiddagen med en ordentlig skopa friskluft. Även om jag varken fick eller ville bada efteråt.

Badförbud i kanalen. Foto: M. Eklund

I övrigt har midsommaren varit ovanligt midsomrig för att vara mig. Snabb och god jordgubbstårta bakad och äten (här finns recept, byt bara ut kiwin mot jordgubbar!). Midsommarfirande med dans kring stången besökt (oj, vad En Liten En tyckte det var spännande!). Flaggan hissad och halad. Och trädgården sprakande av färg.

Foto: M. Eklund

Mot Island?

Det är inte så ofta jag hänger på Facebook nuförtiden. Men ibland händer det. Det är ännu mindre ofta jag hänger på alla de diverse tester och skojigheter som fladdrar runt därinne. Men ibland händer det. Av någon anledning väcktes mitt intresse och jag gjorde det här testet som skulle avgöra var i världen jag borde bo. Resultatet blev… faktiskt klockrent! Jag tror inte att det är vetenskapligt på något sätt, men jag kände igen mig så himla mycket att det nästan var lite skrattretande. Jag borde alltså flytta till Island, och så här beskrivs jag:

 

You are a complex individual who is drawn to breathtaking and unique environments. You thrive best in colder climates and enjoy bundling up and being active outside. You are always up for an adventure and have to explore your surroundings. You are an avid hiker and risk taker and to best when you are surrounded by people who are game for a camping trip. You enjoy roughing it, and like to surround yourself with others who share that passion. You have a spiritual and intellectual side too, and can enjoy deep conversation with almost anyone around you. You have an appreciation for good books and are an avid music collector. You have a solid work ethic but believe life is to be enjoyed, and thrive bes in a culture that challenges you, both in its terrain and on an intellectual level.

 

På sätt och vis har jag ju redan kommit fram till det själv tidigare, att jag borde flytta till snön alltså. Japp, så är det!

 

 

 

 

Skillnad på spring och spring

En fascinerande sak med löpning/jogging/spring är att det kan kännas så otroligt olika från gång till gång. Den här veckan har jag samlat ihop två rundor till springkontot. Två rundor som var ungefär lika långa, men annars så väldigt olika.

Den ena sprungen en tidig morgon, den andra efter lunch. Den ena på mjukt skogsunderlag, den andra på hårdare skogsgrusväg. Den ena ganska backig, den andra mer mjukt kuperad. Den ena med en väldigt tung och seg känsla i kroppen, den andra något lättare och rappare. Den ena ganska långsam för att vara jag, den andra över 50sek snabbare per km. Fascinerande, varierande, förundrande att det kan skilja så, på en och samma vecka. 

För övrigt ansåg sambon (som jag sprang förbi på den ena rundan när han vagnspromenerade) att jag har ett mycket rappare och lättare löpsteg nu efter att jag fått barn. Ja, banne mig, NÅT fysiskt positivt måste man väl få efter barnafödande!

Pensionärerna och jag

Det var inte precis igår jag var på gymmet. Styrketränar oftast hemma på vardagsrums- eller källargolvet. Sedan en tid tillbaka har vårt lokala gym börjat ha öppet från kl 06.30 på måndagar, så då går det ju faktiskt att hinna med en snabbvisit innan man hastar till jobbet. Det var vad jag testade idag.

 

Jag drömde lite om att jag skulle få husera frittbland hantlar, maskiner och speglar, i min ensamhet. Vem orkar egentligen gå till gymmet kl 06.30 en måndagmorgon liksom? Förutom jag då… Jag insåg när jag klev in i lokalen att jag inte tänkt på en sak. Pensionärerna. Finns det någon som är uppe i ottan är det ju en pensionär. Tydligen drar de då till gymmet. Särskilt de manliga. Så ensam var jag definitivt inte. Men fullt var det å andra sidan inte heller.

 

Pensionärer är dessutom betydligt mer hänsynsfulla än yngre gymbesökare. Säger nästan ingenting. Förutom en av dem. Som nästan fick mig att brista ut i lite morgontrötthetsfnitter när jag hantelrodde som bäst. På riktigt bred östgötska: Hördedu, va ska igentligen den dääär övningen va bra för fe muskler?

 

Måndagsmorgongymmande ska jag nog testa fler gånger. På en halvtimme hann jag ge ryggen en riktigt ordentlig genomkörare och mindre än en timme från att jag klev ur bilen satt jag i den igen, efter ombyte före och efter samt dusch. Inte så tokigt.

 

Rygg är för övrigt det jag tycker är svårast att få till riktigt bra hemma, med bara små hantlar och egen kroppsvikt. Jag insåg att jag hade saknat rygglyft, rodd i maskin, hantelrodd och latsdrag mer än jag trott. Får kanske bli en vana det här.

 

Kan man lita på sig själv?

Ibland upplever jag att det finns en hel del pekpinnar gällande träning efter att man fött barn. Det är mycket man inte ”får”. Springa, göra plankor och situps, hoppa, vridningar eller bakåtsträckningar. För att bara nämna några saker. De som lever på att tillhandahålla specialanpassad träning för mammor kan göra sig en ordentlig hacka på detta, genom att sprida budskapet att mammor inte riktigt klarar detta själva, utan behöver specialistkunskap för att kunna röra sig igen. Sjukvårdens råd sänks till havsbotten som helt förkastliga och i vissa fall rentav farliga för kvinnor som har fött barn. Ja, jag överdriver lite, men åt det hållet är det ibland, upplever jag det som. 

 

Samtidigt framhålls vikten av att träna under graviditeten, och även efter. Bara man gör det rätt. Gör man inte rätt så kan nästan vad som helst hända. Tro för guds skull inte att barnmorskan som frisläppt dig på efterkontrollen har rätt!

 

Ibland upplever jag det som att man fråntar den enskilda kvinnan rätten att själv bäst känna sin kropp. Att rädslor för att skada sig själv planteras lite onödigt lätt. Alla graviditeter, förlossningar och upplevelser är olika. Därför borde även träningsförutsättningarna vara olika beroende på just detta. Vissa kanske behöver skynda extra långsamt i flera år beroende på sina förutsättningar, medan andra har lyckats hålla sig så starka och i så god ”form” under graviditeten att de kan komma tillbaka mycket snabbare.

 

Å andra sidan håller jag med om att sjukvården nog ofta medverkar till att kvinnor drar på sig onödiga krämpor och belastningsskador och att man inom mödravården inte alls har kunskapen (eller viljan?) att på rätt sätt vägleda kvinnor tillbaka till en stark och stabil kropp som fungerar som den ska. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Jag fick beröm på efterkontrollen för min bäckenbottenkontroll och när jag testade barnmorskans inställning till träning så fick jag till svar att jag nu ”kunde träna på precis som innan och springa och hoppa som jag ville, det är inga problem”. Ett svar som är lite skrämmande, eftersom jag förmodligen suttit här med framfall, ryggont och magproblem om jag följt det rådet. Så eftersom jag själv kände att det inte var läge för spring eller hopp, så avstod jag. Gjorde andra saker som jag kände att jag kunde. Kände efter hur bäckenbotten och mage kändes och avstod från att dra och slita i sargade muskler. Det kändes bra för mig.

 

Jag har aldrig sett röken av råd eller information från sjukvården kring att eller hur kroppen påverkas av exempelvis hormoner under graviditet och amning. Sådan information har jag fått leta efter själv, eftersom jag varit intresserad av det för att ge mig själv de bästa förutsättningarna för en stark och stabil kropp under resten av mitt liv. Just detta att ge sig själv förutsättningarna är det som är det svåra. Hur gör man det om man inte är expert? Även om man känner sin egen kropp? Vilken expert ska man lyssna på? För det finns ganska många olika råd, och man kan inte följa alla...

 

För mig hjälpte MammaMage-appen väldigt mycket och tack vare den har jag ett helt annat magstöd nu än innan jag fick barn. Jag gissar att det är mycket tack vare den som jag klarat mig i princip helt från ryggont. Jag har lärt mig från grunden hur jag ska använda magmusklerna i vardagen. Å andra sidan gjorde den att jag inte riktigt tordes träna annat. Blev lite skraj. För vad jag skulle kunna orsaka om jag inte följde råden i appen: att ta det väldigt lugnt tills jag passerat nivåerna i appen. Så här i efterhand avvaktade jag nog onödigt länge, av rädsla. Av brist på förtroende för mig själv som rådgivare för min egen träning. Nu litar jag mer på min egen magkänsla och hittills går det bra.

 

Häromdagen hamnade jag via slösurfning i skraj-fällan igen. I texter om att man bör träna, bara man gör rätt, bara man lyssnar på de som vet. Gör man inte det så vet ingen riktigt vad som kan hända. För det kan visa sig så väldigt mycket längre fram. Jag blev tveksam igen. Kanske vet jag inte vad jag gör? Nu när jag tränar med mig själv som coach? Kanske har jag missat något och skadar omedvetet mig själv även fast kroppen känns ganska stabil? På kvällen rotade jag fram MammaMage-appen igen och körde övningar från några olika nivåer. Påminde mig om att jag borde göra det oftare. Det kändes i musklerna, men det kändes stabilt, kontrollerat och bra. Läste om Certifierade MammaMageTränare och funderade en stund på om jag kanske ändå skulle kontakta en av dem. För säkerhets skull. Jag menar, är jag verkligen att lita på?

 

Sedan tog jag ett djupt andetag. Tänkte på att jag lovat mig själv att lita på mig själv och mitt omdöme. Tänkte att det är jättebra att det finns experter och appar och tränare som man kan ta till hjälp. Men att det gäller att välja ut vilka man tar hjälp av. Att man inte kan lyssna på alla, och att man framförallt bör lyssna på sig själv. Jag har ju trots allt byggt en ganska stabil grund för att kunna börja träna på riktigt igen. Valt vilka jag känner att jag litar på och lyssnar på. Jag behöver inte skrämmas till att avstå från att träna för att jag inte vet bättre själv. Tror jag.

 

Tydligt

Ibland blir det man redan vet extra tydligt. Som om verkligheten vill göra sig extra påmind.

 

Jag har t ex olika stora fötter. Det blir extra tydligt när jag traskar omkring i skön-sandalerna så här på försommaren.

 

 

Nätterna har varit ganska struliga på sistone, så jag är rätt trött. Det blir extra tydligt när jag inser i bilen på väg till jobbet att jag glömt att borsta tänderna, trots att jag stod i badrummet och funderade på vad jag glömt, eftersom känslan av att det var något som saknades fanns där i mitt undermedvetna. När jag däremot höll på att glömma matlådan och bara ta med mig smörgåslådan sade instinkten ifrån och jag kom ihåg vad som glömts innan jag hann åka ifrån det. Risken att behöva gå hungrig gör tydligen att minnet (åtminstone selektivt) blir bättre.

 

Jag vet ju med mig att jag sprungit rätt lite på sistone. Det blev extra tydligt när jag summerade en hel månads träning (som jag gjorde häromdagen) och insåg att jag bara sprungit två gånger! Det är ju nästan inget! Jag börjar förstå varför jag hela tiden är så löpsugen. Det har ju gått jättelänge mellan gångerna på sistone, och det är verkligen något jag ska försöka åtgärda. Särskilt nu när kroppen inte protesterar lika mycket längre och såväl kvällar som mornar dessutom är snudd på oändliga.

 

Mer spring i sommar får det bli helt enkelt, det är tydligt!

 

Rubbad

Gårdagens planerade morgonspring blev till lunchspring som blev till efter-jobbet-spring. Så kan det gå ibland. Fördelen med det var att springet blev i Olstorp, där det även finns ett utegym med bland annat armgångsmöjligheter.

 

Eftersom jag är rätt sugen på att någon gång kunna göra riktiga chins så kunde jag inte hålla mig från att testhänga lite i armgångsställningen. Det gick faktiskt! Förra gången jag testade (förra sommaren) så klarade jag inte ens att bara hänga där rakt upp och ner. Ramlade ner direkt. Oklart om det var greppstyrkan eller allmänna muskelstyrkan som var för bristfällig då. 

 

Igår kunde jag hänga. Utan problem. Jag kunde till och med rubba mig själv ur hängpositionen. Någon decimeter eller så. Inte mycket, men ändå märkbart rubbad. Det tar sig alltså, även om det är långt kvar till ens en endaste hel chin.

 

Frågan är ju om framsteget beror på ökad muskelstyrka eller minskad kroppsvikt. Jag väljer att tro det förstnämnda. Lite positiv måste man ju få vara.

 

 

 

Hurra!

Alltså, jag tror faktiskt att jag har lyckats skaffa mig en vana. En träningsvana. En vana att träna ofta, även om det inte är länge åt gången. Att prioritera min egen hälsa.

Jag har tyvärr också en annan vana, som jag försöker bli av med. Att hoppa på diverse utmaningar, eller starta egna, och sedan tappa sugen nånstans mitt i. Så att det rinner ut i sanden och jag blir missnöjd med mig själv att jag återigen tappat sugen och inte hängde i. Men inte den här gången!

Jag har brutit ett mönster och dessutom skapat ett nytt. För idag är det juni, och jag fick faktiskt påminna mig själv att jag lovat mig en vilodag om jag höll i hela månaden. För nästan automatiskt så tänkte jag annars träna idag också. Men nån gång måste man ju vila också. För att sedan ta nya tag och komma ett steg längre mot sitt forna starka uthålliga jag.

Det här är resultatet i maj:

11 pass styrketräning
8 pass yoga
7 pass bålstabilitet
2 pass löpning

Den mattekunnige kan förvisso räkna ut att det inte summerar till 31 pass. Som ju är antalet dagar i maj. Trots det räknar jag utmaningen som fullbordad. De tre dagarna som saknar pass spenderades delvis på barnaktuen, delvis hemma med bebis som närsomhelst riskerade att behöva återvända till barnakuten. Så de är faktiskt undantagna. Jag menar, hur skulle det ha sett ut om jag lagt mig ner och gjort armhävningar inför de stressade syrrorna på sjukhuset?!

Nu är juni och sommaren här. Nya tag, framåt marsch!