Nya vanor 2013

Jag har aldrig varit mycket för nyårslöften. Det känns som det oftast blir besvikelser av det hela. Ouppfyllda mål, kanske till och med känsla av misslyckande. Läste nånstans att endast 17% av de som ger nyårslöften faktiskt håller dem. Men nya vanor kan ju införas ändå, utan att det blir ett nyårslöftestvång. På något vis är det då lätt att hålla koll på hur länge man hållit sig till den nya vanan om man börjar samtidigt som ett nytt år börjar.

Förra året var jag otroligt trött på allt godissvullande runt jul, innan jul och i övrigt. Kunde liksom inte med att ens se en godisskål utan att bli halvt illamående och inte blev det bättre när man börjar fundera över vad godis faktiskt innehåller. Huga! Därför tänkte jag då att från nyår så skulle jag se hur lång tid det tog innan jag blir riktigt, riktigt sugen på godis igen. Jag skulle inte okynnesäta bara för att det fanns, särskilt inte om jag inte ens var sugen eller tyckte det var gott. Bara känna efter ordentligt om jag verkligen är sugen innan jag moffar i mig en massa färgämnen och annat som egentligen inte fyller nån funktion varken näringsmässigt eller njutningsmässigt.

Det gick förvånansvärt lätt. Första halvåret 2012 kan jag inte ens komma ihåg att jag var sugen på godis överhuvudtaget. Minns att när påskgodiset kom fram på jobbet och hemma så var jag fortfarande så osugen att jag nästan inte kunde förstå att folk kunde tycka att det var gott. Det var på något vis sådär o-lockande som fiskbullar, isterband och rotmos var när man var liten. Riktigt urk!
Det är inte förrän nu här på senhösten som jag nån gång känt sug efter framförallt mintgodisar. Men inget sånt där våldsamt sug utan mer att jag kan komma ihåg att det var gott. För nu har det gått så lång tid att jag inte ser nån anledning att äta en massa godis igen bara för sakens skull. Det finns så mycket annat som också är gott och som man inte får såna där obehagliga sockerchocker av.

Sen är det ju en definitionsfråga också. Vad räknas som godis egentligen? Jag har ju faktiskt ätit en ruta mörk choklad nån gång ibland. Kanelbullar har också slunkit ner, liksom nån tårtbit ibland när det bjudits (även om jag numera bara äter tårta för att vara snäll mot den som bjuder, det är alldeles för sött!) Så jag har ju inte på något sätt slutat med socker. Bara industriellt producerat godis med glada färger och konstiga ingredienser. Dit räknar jag av nån anledning inte mörk choklad. Men kanske hade jag gjort det om jag ätit en hel kaka varje gång. Jag vet inte riktigt. För det är bara den mörka chokladen som har haft svårt att försvinna ur repertoaren (eller jag har inte ens försökt eftersom det för mig inte klassas som godis). Choklad med massa annat jox i har inte lockat det minsta. Inte ens Geisha, som förut var en riktig last för mig. Varför vet jag egentligen inte. Jag är bara inte sugen.

Min poäng är att kanske är det lättare att införa nya vanor om man inte är så hård mot sig själv som man kanske riskerar att bli om det är t ex ett nyårslöfte. Att man på köpet blir nöjdare och därför inte "faller tillbaka" i ovanan lika lätt, om det är det man är ute efter. Det blir inget brutet löfte utan bara "jaja, det tog xx dagar/månader/veckor innan suget satte in".

Har funderat på om jag skulle ha någon liknande "vane-ändring" inför 2013 (jo, det är säkert en sorts nyårslöfte det här också...) som liknar min godis-vana. Av nån anledning känns det lättast att förändra det man stoppar i sig. Träningen känns som den funkar ändå på något vis, det är ett välbefinnandebehov numera och inget jag skulle prioritera bort i första taget. Jobbmässigt skulle jag säkert må bra av lite förändrade vanor, men jag vet inte riktigt hur det skulle gå till i nuläget. Så det jag gått och grunnat på ett tag är att lägga till mer vegetariskt i kosten. Laga vegetariskt åtminstone en gång i veckan. Tror faktiskt redan vi gör det ganska många av veckorna i nuläget, men om man är mer medveten om det kanske det blir ännu mer. Kanske anstränger sig lite mer för att hitta på vegetariska rätter som går hem hos alla. På köpet mer grönt och nyttigheter i maten. Mindre miljöpåverkan. Mer råvaror och mindre ingredienser. Renare mat på något vis.

Så får det bli.

Höjdpunkter från 2012

Dags att sammanfatta lite. Eftersom 2012 inneburit en hel del bottennapp som inte behöver ältas igen så väljer jag att fokusera på höjdpunkterna under året. Som ett avstamp för ett riktigt bra 2013 liksom.

Årets skidhelg
Långberget fick ett återbesök. Lite nostalgi, mycket umgänge och god mat med två goa värmländska gubbar som sällskap. Älskar dialekten! Inträffade samtidigt som Vasaloppet gick av stapeln i en annan del av Sverige, så lite vemodigt var det också. Överlägset bästa skiddagen i år är däremot den här, nu i december. Drömmer om fler sådana dagar, långa vita vintrar och många skidmil i kroppen.

Årets utmaning
Jag var under början av våren ordentligt tävlingssugen igen och ville ha en rejäl utmaning, trots en del knäproblem i början av året. Valet föll på Tjejmarathon. Om man vill springa långt och dessutom för en god sak är detta kanon. Tyvärr kunde jag inte delta, men vårens alla långpass i varm vårsol och massor med friskluft är riktiga guldkorn i träningsminnet.

Årets personliga rekord
Både längd- och tidsmässigt har jag slagit rekord i år. Längdmässigt en dag i maj då jag sprang längre än ett Lidingölopp, vilket var mitt tidigare rekord. Tidsmässigt på två sätt. Dels nytt pers på milen i början av september, dels i form av antal träningstimmar, som varit fler än någonsin sedan jag började logga min träning för några år sedan. Fortfarande är jag mer soffpotatis än jag skulle vilja, men det går åt rätt håll. Det ser också ganska varierat och bra ut, även om löpning dominerar, och även om jag skulle vilja att längdåkningsdelen var större.

Årets boost
Dels en riktigt härlig fjällsemester med både snö, sol, blåst och regn, efter en ganska jobbig försommar. Dels min första löparhelg. Härligt att få löparnörda flera dagar i sträck med fantastiska människor. Fantastiskt sätt att fira födelsedag på, på många sätt.

Årets "skenet-kan-bedra"
Två gånger har jag blivit tagen för elitidrottare. Båda gångerna på resa. Första gången på väg till USA i augusti, då flygvärden var helt övertygad om att jag var en del av OS-truppen. Andra gången i passkontrollen nu senast, när kontrollanten ansåg att jag måste vara elitsimmare för att jag såg sån ut. Skenet kan bedra kan man lugnt säga!

Årets nya bekantskap
Mountainbiken och skogsstigarna. Cykeln och jag är inte helt kompisar ännu och jag favoriserar fortfarande racern, men vi är definitivt inte osams. Lockandet med lugna, slingriga skogsstigar gör ju att MTBn har lite ess i rockärmen kanske.

Foto: M. Eklund

Årets insikt
Det GÅR att träna varje dag utan att känna sig alldeles för sliten. Det handlar bara om att variera sig så att kroppen får återhämta sig i etapper. Kanske också om att litegrann definiera om var man drar gränsen för ett träningspass. Den insikten fick jag under årets julkalender. Den bästa på länge tror jag. Genom den lärde jag mig också att lite pusslande gör att den mest fulla kalender har plats för lite träning varje dag. Bara man tänker till lite. Bara man vill.

Årets terapi
Bakning. Utan tvekan. Att använda händerna. Knåda, skapa, forma. Det är min bästa terapi mot en stressad, grubblande kontorshjärna. Många matbröd har det blivit. Inte så mycket sött i år, trots att jag fick sötebrödsboken från Brunkebergs bageri i julklapp förra året. Hemgjorda chokladbiskvier står fortfarande på att-göra-listan. Raw-food-kakor/desserter/godsaker har det blivit mer och mer av och lanseringen börjar nu även gå hem hos omgivningen.

2012 var också året då jag startade blogg igen. Lite terapi det också, i sin egen form. Ibland bubblar det av inlägg och teman i huvudet, ibland är det veckovis torka och oinspiration. Så här i backspegeln är det ganska kul att se tillbaka och minnas hur året sett ut också, även om naturligtvis inte allt finns här. En hel del finns nerskrivet i gammalt hederligt pappersformat också. Där det måste fysiskt hittas innan någon annan kan läsa det.

På bristningsgränsen

Det blir ju sällan helt som man tänkt sig. Nu halvvägs in i julledigheten har jag knappt sett röken av träning i den omfattning jag skulle vilja, eller hade tänkt mig. Orsaken är den där klantiga vurpan dagen innan julafton. Som gav höger hamstring en ordentlig känga, och som hamstringen tycks ge igen med genom att inte bli glad igen. Därför var jag en tur till sjukgymnasten igår (för övrigt den minsta sjukgymnast jag nånsin varit hos, helt ofattbart att hon ändå hade så starka nypor!) för att utvärdera, få lite "do's and don't's", övningar och massage. Utlåtandet var ungefär som väntat, men hon misstänkte en betydligt längre läkningstid till helt återställd än jag hoppats på och räknat med. Så kan det gå.

Ska försöka vara duktig med övningarna jag fick (varför är rehab så tråkigt och varför slutar man när det börjar bli bra??) och jag hoppas också verkligen att ingen annan gjort sig lika illa där ute i spåret. Att döma av skidspår.se var det ännu värre nån dag senare och fler som önskade att de drog kurvorna mindre snäva istället för som de nu gjort, snävare än vanligt. Hoppas också att jag ska kunna hitta något snällt spår och åka åtminstone få åka liiite skidor när vi åker iväg på lyxweekend nästa helg (jaja, jag ska värma upp ordentligt, jag lovar...). Får väl nöja mig med att äta annars, hehe...

Men på grund av den elaka sträckningen har jag alltså haft betydligt mer träningsuppehåll än planerat. Det är liksom svårt att konditionsträna när man inte ens kan gå ordentligt. Ska försöka mig på spinning imorrn tänkte jag, och se hur det funkar. Men löpning har inte varit att tänka på, särskilt inte i det här helt galet halkiga väglaget. Särskilt inte med en tjurig hamstring på släp. Kanske var det å andra sidan välbehövligt med vila. För även om det kryper i kroppen att få röra på sig och flåsa lite, så är det inte i närheten av så mycket kryp som det normalt skulle vara, om jag i övrigt var helt utvilad. Jaja, bara fortsätta sjusova och ta nya tag i den takt det går.

Matkasse

Vi har länge pratat till och från om att teckna en sådan där matkasse-prenumeration. En sån där, där matkassen kommer hem till dörren eller hämtas i närliggande butik, med färdig veckomeny och allt innehåll planerat. Mest för att vi tyckte att vi alltför ofta ställde oss frågan "*pust* Vad ska vi äta till middag?". Vi ville alltså ha inspiration. Nya fräscha middagstips.

Men vi trodde också att vi skulle spara tid, framförallt på vardagskvällar. Slippa snurra runt i ologiskt planerade affärer och leta efter ingredienser och alltsom oftast glömma något av det som skulle handlas. Slippa åka till den dyra lokala mataffären varje dag för att man antingen glömt något eller inte hade fantasi dagen innan att veta vad som skulle ätas till middag dagen efter.

Jag var till en början mest inne på Middagsfrid eftersom de, av de leverantörer jag känner till eller lyckades hitta, är de som verkar tänka mest ekologiskt och varierat. Alltid har en vegetarisk rätt på menyn t ex. Men min laktosintolerans ställer ju till det lite och det är inte så många av matkasseleverantörerna som har laktosfritt alternativ. Så till slut föll valet på Coop Matkasse. Där har man också möjlighet att välja storlek på kassen beroende på hur stort hushåll man lever i, samt att man kan välja om man vill ha kassen varje eller varannan vecka. Vår prenumeration på matkassen avslutades dock ganska snart, det var helt enkelt inget för oss:

Menyerna
Vi hade hoppats på inspiration och variation men blev lite besvikna. Smakerna var ungefär desamma i de olika kassarna. Mycket grädd/mjölkbaserade såser kryddade med balsamvinäger. Väldigt mycket ugnsrostade palsternackor. Förvisso rätter vi inte lagat själva särskilt ofta, men vi kom ändå fram till att vår egen variation var strået vassare än vad matkassen kunde erbjuda. Även om det också finns rätter vi säkerligen kommer laga igen. Som den enkla laxlasagnen, eller den goda svamppytten.

Innehållet
Inte helt förvånande mycket av Coops egna varor, vilket jag egentligen som princip inte har något emot. Det som däremot drar ner betyget är dels att datumen på varorna inte alltid var de bästa, och att kvaliteten på framförallt kyckling var minst sagt tveksam. Däremot ger jag plus för väl tilltagna portionsstorlekar och förhållandevis mycket ekologiska varor för en kasse som inte utgett sig för att ha ekologiskt fokus.

Tidsåtgången
Ingen av rätterna vi testade (totalt 12 stycken) gick att laga till på utsatt tid, ens när vi hjälptes åt bägge två i köket. Dvs när en hackade grönsaker och skar kött medan den andra kokade/stekte/lagade och fixade resten. De flesta recepten hade en tillagningstid på 30-40 min enligt receptet, men ingen gick att göra på mindre än 55min, iallafall inte av oss. Exempelvis var totaltiden i ugnen för en av kycklingrätterna 35 min, vilket redan där påvisar att det nog är ganska omöjligt att klara hela rätten på 40 min.

Betalsystemet och kundtjänsts bemötande
På hemsidan kan man välja antingen att betala med kort eller faktura. Vi valde kort. Men det visade sig inte fungera. Vi fick redan vid första kassen mail om att vi, enligt Coop, försökt använda ett kort som saknade täckning eller var spärrat, vilket naturligtvis inte stämde. Efter att ha kontaktat dem insisterade de ändå på att jag försökt använda ett kort utan betalningstäckning, utan att bemöda sig att kontrollera saken närmare. Attityden att utan att undersöka saken närmare skylla på kunden hör inte hemma på en kundtjänst. Till saken hör att på Coops "Mina sidor" kan man inte själv kontrollera sina kortuppgifter, eller ändra dem heller för den delen. Till slut, efter att vi själva bad om det för att kunna betala för oss, fick vi istället en faktura, som vi betalade direkt. Vid nästa kasse, och nästa, upprepades naturligtvis proceduren, de hävdade att vi försökt använda ett kort utan täckning. Hur man kan ha som utgångspunkt att anklaga sina kunder för att inte vilja betala är för mig en stor gåta... Det gör inte heller att jag har så särskilt mycket förtroende för dem.

Så för vår del var en matkasse igen hit direkt. I allafall inte just från den här leverantören. Jag gillar att själv ha koll på vilka råvaror jag stoppar i maten, och har faktiskt insett att vi nog ändå är ganska bra på att själva variera våra middagar. Även om det ibland kan bli både korv och makaroner och varma mackor till middag. Men då är det självvalt.

Återhämtning

Efter dryga tio timmars sömn och en ordentlig grötfrukost var jag fortfarande rätt seg i förmiddags. Spöregn gjorde inte att suget att ge sig utomhus var så där våldsamt stort heller. Såg det istället som en chans att vila och pyssla lite hemma. Sånt där som inte kräver energi direkt men ändå är svårt att få gjort i jobbveckorna.

På eftermiddagen kände jag ändå att det behövdes lite friskluft och rörelse i kroppen och försökte klämma mig ner i regnkläder för att ta en ordentlig promenad till gymmet. Skönt som vanligt att komma ut, men det gick långsammare än vanligt. Moddigt och vattnigt lite här och var. Gymmet stängde visst kl 15 idag så jag fick riva av ett ganska snabbt styrkepass innan de stängde. Fokus på rygg och axlar. Möte upp sambon som spenderat en stund på löpbandet och tog en promenad längs en folktom Göta Kanal på vägen hem.

Bara vi och slasket. Foto: M. Eklund

Totalt nästan tre timmar i rörelse senare var jag betydligt piggare, men känner fortfarande att jag nog var lite för sliten för mitt eget bästa innan jul. Tur att det är många dagar kvar att återhämta sig på!

Efter middagen kom jag mig också äntligen för att testa grönkålschips. Fick inte riktigt till det; vissa blev inte helt klara, andra lite brända, så det blir nog kanske till att testa igen. För goda var de i allafall! Enkelt och snabbt gick det ju också. Yummie :-)

Grönkål med olivolja, flingsalt och lite chipotlechili. Foto: M. Eklund

Jultröttheten

Så har julen liksom hastat förbi. På något vis. Hur gick det till? Jag som skulle ta det lugnt, njuta av stunden, bara vara. Ändå kom julafton och försvann lika fort. Ändå är jag lika lamslaget trött så här dagen efter. När lugnet äntligen lagt sig. När man äntligen blir ledig på riktigt och verkligen, verkligen bara kan vara. Ta en nypa frisk luft när man känner att man behöver det. Buffa upp kuddarna och göra om sängen till en läshörna och i lugn och ro, och med odelat intresse, läsa amerikanska Runner's World och Yoga Journal som jag köpte för flera veckor sedan när jag var over there, men ännu inte öppnat. Röra på kroppen när den inte vill vara stilla längre.

Så här känns det nästan varje år och jag undrar lite varför det blir så. Tror det är alla de där förväntningarna. Som alla andra har på hur en jul ska vara. På hur jag ska vara. På vad som ska hända, ätas, pratas om. Själv har jag faktiskt (hur tråkigt det än låter) slutat vara särskilt förtjust i julen för ett bra tag sedan. Just för att det ofta blir så fyllt av förväntningar (inget fel i det) och därför ibland ganska stelt och samma sak varje år. Det blir aldrig sådär naturlig, mysig, kravlös samvaro som alla tycks förvänta sig att det ska vara, och just därför inte blir. Hmm... Undrar varför egentligen?

Lite tror jag att maten gör sitt till. Julmat kan ju förvisso vara god, men är ju långt ifrån energigivande. Särskilt inte om man toppar den med en massa godis. Skumtomtar i kvadrat kan ju göra den mest energiska lite däst. Kanske därför jag inte äter godis längre. Har liksom insett att jag inte mår bra av det. Kanske är det man skulle göra istället för att tro att det är förväntningarna som ska ändras: Ändra innehållet på julbordet. Så att inte all energi resten av dagen går åt till att processa allt konstigt man satt i sig (föruto då att fixa, duka, ställa fram mat, värma mat, duka av, diska, ta fram nästa runda etc, sånt som man förväntas göra när julfirandet är hemma hos en själv). Å andra sidan kan jag tycka att en dag om året gör väl ingen skada egentligen. Å tredje sidan går ju inte ekvationen riktigt ihop om man samtidigt ska proppa i sig massa saker som kroppen inte gillar, och tro att man ändå ska ha energi kvar till att fixa och dona och vara kravlöst social till långt in på natten (kvällstrött som jag är!) och sedan känna att man har hunnit "bara vara". Hmm, kanske det...

Eller kanske är det just kravet på det sociala som gör det. Att sitta still i en soffa snudd på hela dagen, det går ju liksom inte i vanliga fall. Så varför ska jag tro att det går just på julafton? Varför skulle jag inte behöva frisk luft, rörelse, variation just den dagen och ändå hålla humöret på topp hela tiden? Egentligen är det väl ganska knasigt, och kanske självklart. För många handlar ju julen om att umgås, må bra och äta gott. Men må bra gör man ju på så olika sätt. Jag gör det inte stillasittande i en soffa på samma plats en hel dag i sträck, bortsett från när mat ska plockas fram och bort eller ätas. Så är det bara.

Snöigt och fint har vi i allafall. Morgonpromenad innan resten av sällskapet vaknat. Foto: M. Eklund

Skidåkning som terapi

Igår när jag skidade fram längs spåret i Olstorp tänkte jag att längdskidåkning är nästan som vilken världsklassterapi som helst. Eller kanske meditation är en bättre beskrivning. På nåt sätt släpper jag allt annat som far runt i huvudet när stavarna spänns fast, pjäxorna snörs och fästs i bästa Madshus-laggen. Blir liksom helt närvarande i nuet. Känner snöflingorna som träffar kinderna, och ibland näsan eller ögat :-) Vinden i tofsen och hjärtat som bankar hårt i bröstet, nu lättare än annars.

Fokuserar. På snön på träden. På hållning, stavtag och framåtskjuten höft. På knarrandet av stavspetsarna och skidornas bakändar som rytmiskt slår mot marken. På ljuset, barnen som skrattande leker bredvid. På att tanken är viktig i de läskiga nerförskurvorna. Tror man att det går utan att tappa balansen så går det ju också.

Hela dagen igår snurrade en massa saker i huvudet, förutom när jag snurrade runt i spåret. Bara var. Där i skogen. Ensam men ändå med folk omkring mig. Utan en massa grummel, bara klart, levande nu.

Så minns jag skidåkning som bäst. Idag var den inte som bäst. Eller jo, ett ganska långt tag var den bäst även idag. Men sen. Tvärstopp. De hade sprutat konstsnö. Den hade blandad sig med eller blivit till is-kokor här och var. De hade också dragit om spåret till en snävare kurva än det brukar, vilket inte syntes i förväg. Spåret var dessutom mer eller mindre borta av de som åkt ur/av/omkull innan mig. Brukar klara sånt. Trodde jag skulle klara det. Trampa trampa trampa. Men. Så satt vänsterskidan fast i trög konstsnö och is. Jag var chanslös. Plötsligt låg jag där med skidor och stavar i en stor hög, med näsan åt hållet jag kom ifrån och kände att det här gick nog inte så bra. En äldre dam åkte rakt ut i en snödriva bakom mig. En till synes van åkare svajade osäkert förbi och frågade hur det gått. Bra, sa jag käckt såklart, för vad skulle han gjort?

Reste mig skakigt och stod och kände efter en stund. Det går nog att ta sig sista biten också i allafall. Skidade på. Kom runt utan större problem. Pustade lite och funderade på om jag skulle ta en kilometer till eller två. Men kände direkt när jag böjde mig ner efter safttermosen att NEJ, det skulle jag INTE! Aaaooo! Rumpan sa skarpt ifrån och jag stapplade moloken tillbaka till bilen. Ont, ont...

Så här en stund efteråt gissar jag på en ordentlig sträckning. Ont gör det, men går förhoppningsvis över med någon dags vila. Inte lika terapeutiskt alltså, men känns inte som något annat än rumpan/hamstrings fått sig en törn...

Julhets och julmys

Som många andra hade vi fram till imorse inte riktigt handlat klart all julmat. Vissa saker är ju färskvaror, vissa saker glömmer man... Men vi hade en strategi. Vi tänkte att vi åker till Den Stora Mataffären ganska tidigt på morgonen innan alla andra hunnit vakna till liv, de där superhetspanikslagna som också ska handla sina julklappar. Sagt och gjort, och iväg for vi, medan lappvantarna singlade ner på de snötäckta fälten.

Men. Vi hade fel. Paniken var visst så stor att Alla Andra också hade samma strategi. Puh... Helt galet fullt av folk i Den Stora Mataffären redan innan klockan var nio. Dessutom helt galet tomt på hyllorna. Inget fanns tydligen att fylla på heller. Ingen mjölk, inga nötter, knappt några russin, ingen kokosolja, inget rågmjöl. Bara att ta en sväng förbi Den Andra Stora Mataffären när vi handlat så gott det gick på den första. Inte mycket bättre där, norpade de två sista litrarna standardmjölk. Puh...

När vi kom ut var klockan 9.58. Stor folksamling utanför. Undrar varför, tänkte vi. Tills vi kom på vilken affär som ligger vägg i vägg. Systembolaget... Julhets i kvadrat! Tur att vi redan var klara och kunde fly till vår lilla koja här ute på landet.

Kön till Systemet minutrarna innan de öppnade

Fly hem till något som liknade lite mer julmys i allafall. Fudgekokande enligt typ det här receptet. Det är det enda julgodis jag fortfarande äter, vansinnigt gott! Snabblunch på rester, kompletterat med lite fisk. Liten minilur på soffan innan pjäxorna snörades på och Olstorps skidspår prövades för första gången den här säsongen. Motionscentrat var fullt av snö-yra barn som gjorde halsbrytande konster med stjärtlappar, snowracers och allt vad det heter. Tack och lov hade de flesta hjälm på sig. De kom verkligen flygande med huvudet före vissa gånger! Men liksom katter verkade de alltid landa med rätt ända först...

Lugn eftermiddag med pepparkaksbak (resten av degen fick inte längre plats i frysen) och havrekexbak enligt Ernst recept. De där kexen smakar verkligen jul på något vis, har blivit en tradition. Kanske mest för att de är så skojiga att baka, man får ju till och med använda sin halvt antika kruskavel.

Kavlat och klart. Foto: M. Eklund

Färdigt för provsmak. Foto: M. Eklund

Snart dags för provsmakning framför brasan och en julvariant av körslaget. Tror julledigheten börjar sjunka in så smått.

Vegomiddag i all sin enkelhet

Är ensam hemma ikväll. Det betyder fritt val av middag och då brukar det alltsomoftast bli något vegetariskt. Så också idag, även om jag var alldeles för trött för att laga till något "ordentligt" som vegetariska biffar eller liknande. Nöjde mig med det här:

Foto: M. Eklund

Risoni (nästan min favoritpasta) med snabbfrästa grönsaker (squash, rödlök och paprika), körsbärstomater och lite fetaost. Till det avokado och en rejäl klick hemgjord hoummus. Dög fint åt mig en trött-torsdag!

Ensam i mörkret

Låter kanske inte så trevligt, men det var supermysigt! Efter att snabbt ha glufsat i mig lite müsli med mjölk när jag kom hem åkte vi iväg till Vretaslingan för att skida några varv. Pannlamporna i beredskap, om än något oladdade. Vinterrutinen har inte riktigt satt sig ännu. Det är ju lite mer prylar som ska med på en tur i skidspåret än en löptur en sommardag, kan man ju säga...

Men idag fungerade elljuset, man har nu i början haft lite problem med elleverantören tydligen, det är ju första säsongen på storsatsningen på konstsnöspår. Så pannlamporna kunde lämnas i bilen och vi kunde susa iväg utan extra påhäng.

Helt ensamma var vi på rundan. Såg en annan tapper själ på milspåret, där med pannlampa men på själva Vretaslingan var vi ensamma. Mysigt liksom. Susa fram i sin egen takt. Känna den friska kalla vinterluften i kinderna, höra andetagen bli lite tyngre och stavarna knarra mot den hårda konstsnön (förvisso blandad med en del natursnö). Låta lamporna lysa upp tillvaron kägelvis och heja glatt på varandra när vi möttes.

Ingen långrunda direkt, men oj, vilken lisa för själen en sån här "måste-hinna-allt-klart-på-jobbet-så-jag-får-jullov-vecka". Hoppas verkligen jag får tillfälle till mer sånt framöver!

Rött pannband, röda kinder... Foto: M. Eklund

... röd jacka! Foto: M. Eklund

Det gick!

Jag trodde det faktiskt inte själv. Att jag skulle fullfölja julkalendern under den gångna veckan. Har befunnit mig i Orlando i Florida på tjänsteresa och det brukar innebära långa dagar. Samtidigt som man ju blir så kvällstrött därborta pga tidsomställningen. Bästa chansen att få till träningen är därför på morgonen, men eftersom mitt sömnbehov för tillfället är rätt stort så hade jag lite på känn att jag kanske skulle banga någon lucka.

Men jag klarade mig faktiskt. Även om jag måste erkänna att luckorna inte alltid var så ansträngande. Men nyckeln var, precis som jag trott, att klara av dem redan på morgonen. Det enda som inte riktigt blev som planerat var yogan i veckan som jag inte hade plats att göra nånstans på rummet, och ville inte gå ner i hotellgymmet och humma och ha mig. Så lördagens planerade powerwalk fick byta plats med yogan, som jag istället, mycket välbehövligt, "öppnade" när jag kom hem igår, efter en lång promenad i frisk luft. Första gången på hela veckan som jag var utomhus mer än till och från bilen. Friskluft är verkligen beroendeframkallande.

USA är annars på många sätt ett fascinerande land. Bland annat deras matvaror och syn på nyttigheter, vilket det kommer ett inlägg om i veckan.

Julkalenderns första tredjedel

Det här har faktiskt gått över förväntan! Jag har tränat något hela nio dagar i sträck, en dryg tredjedel av julkalendern. Dessutom har jag hållit mig till planen förutom att gårdagens simning som bekant byttes mot en dryg timmes skidåkning. Det måste ju innebära att jag antingen gjort en väldigt bra plan, eller att jag gjort en alldeles för mesig plan som är FÖR lätt att hålla.

Min novemberutmaning gick ju sådär. Energi och mående hängde liksom inte med på en sån utmaning, även om jag satte ribban lågt. Lite självinsikt senare tror jag därför att julkalendern är mer realistisk, kanske till och med i överkant. För nu är både energi och mående på betydligt angenämare nivåer igen och jag tror faktiskt detta kommer gå galant. Det går ju också ut på att få in en vana att röra på sig och prioritera sin egen hälsa åtminstone en liten stund varje dag, så om jag känner mig oförskämt pigg kan jag ju bara lägga till mer övningar/pass/kondition, utan att överdriva så klart.

Samtidigt vet jag att risken för avsteg är stor veckan som kommer pga tjänsteresa, men desto viktigare att ha lite disciplin och påminna sig om syftet - att må bättre. Jag får helt enkelt se till att klara av dagens träning redan på morgonen, eller prioritera träningen framför kvällsshopping (inte så svårt nu när det inte är så lätt att shoppa längre).

Dagens lucka bjöd på skidåkning igen. På vår morgonpromenad var det -17 grader så jag trodde nästan inte det skulle bli någon åkning eftersom minna händer inte klarar av sådana temperaturer, men efter lunch hade kvicksilvret stigit till -8, och en dryg halvtimme tillbringades i de idag betydligt mer uppåkta spåren. Skönt att få andas lite vinterluft innan en riktig innesittarvecka!

Bästa listan

Man har ju sina favoriter när det gäller träningskläder. Men man kan ju alltid ändra sig om man får tips från andra. Sara skrev en bästa-lista och bad fler göra detsamma, så här kommer min:

Årets bästa sko:

 Svårt val... Jag springer oftast inte så mycket på vintern utan åker istället längdskidor så fort tillfälle ges. Därför har jag inga riktigt bra vinterskor. Men för övriga säsonger så är det Adidas Adizero Boston som är favoriterna.

Årets bästa träningströja:

Så här vintertid är det utan tvekan Smartwool och Icebreaker som delar förstaplatsen. För mig som svettas lätt men ändå har en tendens att frysa (konstigt va?) är ull överlägset eftersom det håller värmen hyfsat även när det är blött. Annars är jag inte så kinkig när det gäller löpartröjor. Så tunt som möjligt bara, gärna linne på sommaren.

Årets bästa inomhusbyxor:

Säger nog Casall Fierce Tights som jag vann hos Upp och Hoppa. Passar min något breda rumpa.

Årets bästa utomhusbyxor:

Vintertid finns inget som slår Salomon XA Windstopper Tight. Gärna kombinerat med ett part Houdini Mix Mid Tights eftersom jag fryser om baken väldigt lätt.
Övrig säsong Salomons capri-tights (har flera olika modeller) eller löparkjol från Love Running

Årets bästa löparjacka:

Salomon vinner här också. Vet inte vad modellen heter och hittar den inte på nätet, men den tunnaste varianten.

Årets bästa underställ:

Får nog säga ull igen. Smartwool när det gäller långkallingar (Icebreaker är för korta för mig), Icebreaker vinner nog för överdelen. Men Kari Traa är en bubblare på sistone.

Årets bästa strumpor:

Utan tvekan GoCoCo. Så himla sköna. Använder både deras ankelhöga löparstrumpor, och kompressionsstrumporna. Skojiga färger också, för mig som gillar att synas när jag springer, och tränar generellt.

Årets bästa sport-bh:

Smartwool igen. Funkar alla säsonger. Men till mitt stora förtret verkar de ha tagit sport-bharna ur sortimentet! Så då får jag nog säga Nike som god tvåa. Har två av olika modell och de duger fint åt mig som inte behöver så mycket stöd.

Årets bästa sport-trosa:
Trosor är viktigt när man tränar. Måste sitta skönt och inte åka in i rumpan. Björn Borg Play All Hotpant eller Casall Sport Hipster är det som funkar bäst för mig.

Vilka är era favvisar?

Längdskidpremiär

Egentligen var det simning som stod på tur i julkalendern idag. Men vem kan motstå ett nyspårat milspår en solig decembermorgon? Och vad botar väl bättre ett hängigt humör en lördagmorgon efter en ganska jobbig jobbvecka? Blir nästan lyrisk, och det är sådana här tillfällen som gör att jag älskar vinter!

Decembermorgon på Vreta Klosters golfbana. Foto: M. Eklund

Vätskepaus med utsikt. Foto: M. Eklund

Trotjänarna Madshus Nanosonic får hänga med i år också. Foto: M. Eklund

Lycka! Foto: M. Eklund

Nya stavar är dock fortfarande i funderingarna. Foto: M. Eklund

Milvarvet avklarat. Mätte 9,96km med Garmin så verkligen inom felmarginalen. Foto: M. Eklund

Sol och -9 grader. Foto: M. Eklund

Lycklig, nu med frost i håret. Foto: M. Eklund

I väntan på sambon, ett dis börjar lägga sig. Foto: M. Eklund

Mera vackert. Foto: M. Eklund

Vältajmat

Snökaos basuneras det överallt, och visst har det snöat, till och med mycket, men det är ändå svensk vinter. Att man då, två veckor i rad, när snön kommer, inte plogar vägar och gator förrän det snöat ymnigt i typ ett dygn, är rätt knasigt. Men hursomhelst, bara att gilla läget.

Jag hade en hälsokontroll inbokad idag och jobbade därför hemma. Ytterst vältajmat att göra det just idag. Slapp åka fem mil enkel väg på oplogade vägar och kunde ägna lite tid åt snöskottning istället, som jag annars skulle lagt i bilen.

Skottningen får ses som dagens vardagsmotion (märks i ryggen att jag inte är någon van skottare!), men däremot var den annars ganska lönlös. Nån timme efter att jag skottat rent blev spåren när jag gick till brevlådan så här djupa:

Foto: M. Eklund

Så kanske lite otajmat att skotta så tidigt. Men kvällsskottningen blev i alla fall lite lindrigare tack vare förmiddagens jobb. Så här såg det ut på vår baksida i förmiddags. Trots att det var nyskottat igårkväll. Knädjup snö igen...

Foto: M. Eklund

Men hur det nu är, så gillar jag ju vintern! Jag älskar den faktiskt! Längtar verkligen till skidåkning, förhoppningsvis i helgen. Innan snön kom så sprutades det 120 kubikmenter snö i timmen på golfbanan/konstsnöspåret här borta.

Men tillbaka till skottningen: Det är ju första snö-vintern i villa för oss, och jag måste säga att det är ganska fascinerande hur hela gatan kan bli engagerad i snöskottningen och den obefintliga plogningen. Ingen har nånstans att göra av sin snö och frustar och stånkar. Så lagom när alla skottat sina uppfarter, då kommer plogbilen. Då är det typ en halvmeter snö på gatan. Vad händer? Plogbilen går sönder, den orkar helt enkelt inte... En stund senare kommer superlastaren och tar över. Efter några varv tar den sig igenom. Lämnar lårdjupa snövallar på allas uppfarter. Bara att skotta lite igen då :-)

Foto: M. Eklund

Jaja, skottning är rätt kul, än så länge. Rätt nöjd var jag ändå när jag senare kom på att dagens lucka i julkalendern innehöll rörlighetsträning för ryggen. Vältajmat! Tack, sa ryggen efter all snöskottning. Funkar bra det här med träningsjulkalender!

Hej kundaliniyoga - lucka 4

Testade min andra nya yoga-DVD idag, och denna gång blev jag inte besviken. Riktigt sådär härligt välbehövligt fokuserande som jag nog bara upplever att kundaliniyoga kan vara för mig. Inte särskilt fysiskt utmanande pass, men det krävde fokus, andning och viss uthållighet. Precis som utlovat, och precis som förväntat.

Känner mig nu därför mycket lugnare i sinnet. Känner av (även om jag vetat innan också) vissa problemområden att fokusera mer på, framförallt kroppsligt. Denna kommer att användas fler gånger, definitivt! Och kanske kommer en utförligare recension framöver, om några veckor eller så.

Till dess: Mys i vintermörkret!

Första advent passerad och förbi

Hej vad tiden går hela tiden! Första advent försvann i ett nafs, jag hann inte ens baka ut pepparkaksdegen jag svängde ihop på förmiddagen. Testar hemgjord i år får vi se hur många timmar vi får spendera på att baka ut dem. Degen åkte i allafall in i frysen för framtida bruk!

I stort sett hela dagen spenderades i köket. Baka levain-bröd (superenkelt!), laga mat, mixa mellanmålssmoothie, laga udda kvällsmat, diska, fixa lite till. Inte konstigt att sambons brorson alltid säger när han är här: Malin baka, R borra... Vi håller på könsrollerna minsann, hihi...

Öppnade även nästa lucka i "julkalendern" och tog en frisk stavgångspromenad på en dryg timme i vårt backiga spår. Var i stort sett ensam i skogen och det var så vackert så man nästan skulle kunna fälla en tår, men eftersom mina stackars frostskadade fingrar nästan grät av kylan trots varmaste vantarna så var det inte att tänka på att fota vinterlandskapet i kylan och blåsten. Får bjuda på lite inomhusadventsbilder istället och hoppas på vackra vinterbilder med inte lika kalla fingrar framöver!

Bubblande början till Stureby levain. Foto: M. Eklund

Mina blommande novemberkaktusar. T o m skotten från i våras blommar! Foto: M. Eklund

Vinterfönster. Foto: M. Eklund

Rostad vitlök (ingrediens i söndagsmiddagen). Foto: M. Eklund

Redan inatt när jag var vaken en stund anade jag att det var rejält kallt ute. Luftvärmepumpen kämpade hårt och tårna krullade ihop sig till små snöbollar så fort de kom utanför duntäcket. Termometern visade -16 grader imorse och inte blev det mycket varmare under dagen. Stackars dieselvärmaren på bilen orkade inte få varm motor och kupé imorse trots att den gick igång strax efter fem. Tur då för mig att jag hade inneträning planerat idag och kunde ägna mig åt lite styrketräning i träningsrummet! Jajamensan, de tre första luckorna är öppnade och avbockade!

Fast en sak måste jag erkänna. Även om de flesta klagar våldsamt över kylan, och även om elräkningen kommer sticka i höjden, så tycker jag om när det är så här kallt. Man vet liksom att man behöver dunjackan på sig ute, blir rosig om kinderna så fort man sticker ut näsan och det kommer inget otäckt blött uppifrån utan på sin höjd vita singlande flingor. Gillar det skarpt, även om de tidigare nämnda fingrarna knappast skulle palla skidåkning vid dessa temperaturer. Så okejdå, jag kan väl hålla med om att liiite mindre kallt kan det få bli. Och gärna mer snö förstås!

Träningsjulkalender!

I gruppen Vägen till toppform på Facebook är jag just nu med i eventet Jävligt jobbig julkalender, på initiativ från Sara. Många har valt julkalendrar av typen "lappar i en burk" för att liksom bli överraskade vad dagens träning ska bli, men för mig funkar det inte just nu. Min kalender är därför förutbestämd hela vägen fram till jul och anpassad efter andra aktiviteter, tjänsteresor och faktiskt också min egen ork. Inte så säker på att den kommer bli Jävligt Jobbig, men just nu är syftet mer att känna mig lockad att göra något för att hålla kroppen igång och någorlunda i form, varje dag. Orkar och hinner jag mer, så finns nog chans att det blir mer också, framförallt av skidåkning, om vintern håller i sig.

Så här ser min egen träningsjulkalender ut:

Situationsanpassad julkalender :-) Foto: M. Eklund

Första december är ju idag, och dagens aktivitet är avklarad. På löpbandet förvisso, men ändock. Det är nästan -10 grader här och luftrören gillar inte riktigt att jogga i det, iallafall inte innan de fått vänja sig lite. Dessutom är det så himla isigt här eftersom kommunen inte verkar titta utanför C-ringen när de avgör var det ska plogas, och broddar finns ännu inte i min träningsgarderob. Men skön vinterpromenad till och från gymmet blev det, med glatt humör och rosiga frostnupna kinder som resultat. Bonus också att vi var nästan helt ensamma i gymmet, förutom farbrorn som alltid går omkring barfota.

Mer vinterluft i morgon!