5 km

Eller, 5.12 km om man ska vara noggrann. Det är allt jag sprungit den här veckan. Det är resultatet av den planerade lunchlöpningen i fredags, och mer än så har det alltså inte blivit. Så någon upptrappning att tala om kan jag nog inte säga att det blev den här veckan.

Simningen blev av. Zumban inte. Lunchlöpningen prickade jag alltså också av. Liksom styrketräningen. Långpasset idag blev ytterligare en tur med stavarna. I skogen. Förvisso skönt, men inte så där långpass-skönt så man liksom kan leva på det resten av dagen. Förvisso soligt i skogen och skönt att få luft, men jag vill springa! Flyga fram (nåja...) på stigar i höstsol med vinden i håret. Gärna i en timme eller mer. Men det går trögt med det just nu.

Samtidigt är jag glad för att jag ändå kan träna i princip allt annat. Inget som sätter stopp för det. Förutom möjligen jag själv då.

Igår satt jag och följde en hel del i bekantskapskretsen som sprang 30km på Lidingö. Längtade dit, men ändå inte. För jag VET hur jobbigt det skulle ha varit i år. Och nästa gång (ja, jag kommer göra det igen!) vill jag känna att jag verkligen, verkligen förberett mig och kan göra mig själv rättvisa. Det kan man ju inte när man bara springer 5km på en vecka. Så är det bara.

Längtans höst

Jag gillar hösten. För alla vackra färgernas skull. För att jag är född på hösten såklart! Men mest för att det innebär att vintern närmar sig. Längtar. Efter. Längdskidåkning.

Smider vinterplaner. Långa weekends i vita vidder och med mycket och god mat. Samtidigt försöker jag vara närvarande i nuet och insupa den vackra krispiga hösten. Längtans höst.

Träningslåg

Läser på en hel del bloggar om motivationsdippar så här på höstkanten. För mig är det ofta precis tvärtom. Hösten innebär frisk, klar luft, fantastiska färger och lägre temperaturer. Då trivs min kropp med att vara ute och jag känner mig ofta stark på hösten. Så inget fel på motivationen här, inte! Däremot är inte kroppen riktigt med på noterna för tillfället.

Min höft har accepterat att jag inte accepterar att den är låst och nästan helt låst upp sig. Jag stretchar och stretchar och det verkar hjälpa. Backar upp med styrka för rumpa, höfter och ben för att förebygga återfall. Samt ligger raklång på ett hårt golv en gång om dan. Det kan få den mest besvärliga höft att falla på plats om man slappnar av!

Men på grund av den sköra höften (som nog inte är så skör längre, hoppas jag...) så har jag tagit det väldigt lugnt med träningen de senaste veckorna. Begränsat med löpning. Lite dans, en del styrka, långa promenader med stavarna. En tur i skogen häromdagen blev det i allafall, och då passade till och med solen på att titta fram. Härliga skog!

Den här veckan ska jag försöka trappa upp lite igen. Simning eller kanske styrka och crosstrainer imorgon. Zumba + styrka på torsdag, lunchlöpning fredag och så förhoppningsvis ett längre cykel- eller löppass till helgen. Vi får väl se hur det går. För min del är i allafall status just nu "motivation - hög, kropp - låg".

Därför känns det som jag spenderar rätt mycket tid i köket (kanske för att ändå göra nåt vettigt av tiden...). Dagens recept blir därför Lax med pestoquinoa. Quinoan kan ätas som en egen rätt, men jag tycker det passar så himla bra med ugnsstekt lax till, särskilt eftersom den frysta laxen sköter sig själv i ugnen medan man fixar det andra. Bra va?

Quinoan fick klara sig utan zucchini och salt i min variant, blev bra ändå!

Äpple- och solroskaka

Den här kakan med inspiration från boken Smaker från Saltå Kvarn har jag gjort flera gånger. Jag gillar den för att den inte är så där supersliskigt sockersöt men ändå kakigt god. Solrosfröna ger lite mer tuggmotstånd än en "vanlig" äppelkaka. Och så tycker jag att den blir rätt snygg med äppelbitarna på toppen också!

Foto: M. Eklund

200 g smör

2 dl råsocker (jag tar bara 1,5 ibland, räcker gott)

3 ägg

250g Kesella Naturell

0,5 tsk ekologisk vanilj (ej vaniljsocker)

1 tsk bakpulver

4,5 dl ekologiskt mjöl

1,5 dl solrosfrön

1 rött äpple, med skalet kvar

riven kokos eller ströbröd till formen

Sätt ugnen på 180 grader. Låt smöret bli rumstempererat och vispa smör och socker pösigt med elvisp. Tillsätt äggen under vispning. Rör i Kesellan. Skölj äpplet och klyfta i ca 20 tunna klyftor. Blanda i vanilj och bakpulver. Rör ner mjöl och 1 dl av solrosfröna. Bred ut smeten i en smord och ströad form. Tryck ner äppelklyftorna i smeten och strö resten av fröna ovanpå. Grädda i ca 50 min (varmluftsugn). Servera gärna ljummen med vaniljsås.

ShBam release och ny outfit

Idag var det "eventdag" på gymmet med release på en del av LesMills klasser, bl a ShBam, där det var dags för release 9. Såklart var jag inbokad! Gissade att det skulle bli lite mer än en vanlig klass, och det var det. Två instruktörer t ex. Och utlottning av priser. Vann gjorde den enda killen på passet. Första gången det varit en kille på ShBam när jag varit där, kul kul! Instruktörerna var nog inte heller vana vid det, för vid första uppläsning på lottdragningen fick han heta Mikaela ;-)

Kul release var det i allafall. Mycket benfokus. Djupa böj, höftrullningar, hopp. Men bäst var nog ändå att zombie-dansa till Michael Jacksons "Thriller". När man väl lär sig den här releasen kan den nog bli riktigt kul. Enda nackdelen (som inte har med själva releasen att göra) är att jag nog fortfarande tycker att man tar inte för mycket deltagare på dansklasserna. Minsta misstag och man bumpar in i varandra. Sällan är det så få där att man faktiskt kan ta ut rörelserna, i allafall inte om man som jag är över 180cm lång...

Men sammantaget var det kul kul kul! Fast varmt, varmt, varmt, eftersom det varit klasser i salen sedan kl 08 och vi satte igång 10.45.

Premiär för ny outfit idag också. För ett tag sedan vann jag ett set med tights och linne från Casall hos Upp och Hoppa. De kom i veckan.

Naturlig min, va? Foto: M. Eklund

Snygga va? Perfekta för dans! Jag hade dock lite svårt att välja om jag skulle ta den outfiten, eller den jag också fick, som bonus, för att min storlek inte riktigt fanns (eller hur det var).

Ännu mer naturlig min... Foto: M. Eklund

I ärlighetens namn ska jag erkänna att när jag först tog upp den här ur paketet började jag nästan gapskratta för jag kunde verkligen inte tänka mig mig själv i den. Men eftersom den kommit i min brevlåda var jag ju tvungen att prova hur den såg ut på, med förväntan om ett riktigt ordentligt gapskratt. Skrattet uteblev när jag kände hur otroligt skön den var på. Inte för kort i överdelen, som overaller brukar vara på mig (jag har lååång överkropp). Såg inte heller så illa ut på som jag väntat mig, faktiskt riktigt OK.

Men, därifrån till att använda den på ett landsortsgym där det gärna pratas om minsta lilla som är utanför ramarna, är det några steg kvar, även om det är dansklass. Övertalning av mig själv pågår. Varför inte liksom? Varför ska andra bry sig om vad jag har på mig när jag dansar? Om jag känner mig bekväm så räcker väl det?

Hursomhelst, det blev tightsen och linnet idag, riktigt sköna och följsamma. Tightsen är något högre i midjan än mina andra tights, vilket jag gillar tillsammans med linnet, eftersom jag annars lätt får glipa mellan, just pga min längt. Plus för det!

Sist men inte minst. Observera att jag även har nya skor. Man kan ju liksom inte ha knallrosa skor till guld/svart outfit... Ju... Sen att de rosa också är på gränsen till för små och ändå skulle bytas ut, det är ju en annan femma...

Rehabfredag

Har ledig fredag idag. "Vad ska du göra då?" - frågade arbetskamraterna. "Vara ledig", svarade jag... Tveksamma blickar avslöjade att det kanske inte var vad de ville höra. Men är det inte just det man ska göra på sin lediga dag - vara ledig? Jag har alldeles för många semesterdagar kvar i förhållande till hur länge det dröjer tills jag får nya. För tillfället är det lite lugnare på jobbet. Så varför inte ta ledigt en dag i veckan sisådär varannan vecka. Bara för att jag kan; för att jag borde utnyttja ledigheten och inte spara den på hög till kommande år. För att jag behöver ta lite pauser ibland.

Den lediga fredagen har nog ändå lite tema över sig när jag tänker efter - rehab-tema. Min låsta höft har gjort mig orörlig i veckan. Så himla töntigt det kändes när det small till i tisdags när jag skulle sätta på mig skorna. Kunde knappt sätta mig ner på kontorsstolen sen... Om det ändå varit nåt rejält jag gjort, så kunde jag på nåt vis ha levt med det på ett annat vis. Men sätta på sig skorna??

Nåja, det är bara framåtböjningar från höften som gör så där mördande ont. Typ sätta sig upp i sängen. Sträcka sig efter något i hörnet på diskbänken. Så länge höften hålls rak funkar det rätt OK. Så joggat lite har jag gjort i veckan, gick bra, trodde jag då.

Blev värre igen dagen efter. Klonkade rejält två gånger och jag trodde det var över, men icke. Kom smygande tillbaka. Ringde naprapaten (på rekommendation). Tid hos henne på tisdag. Hon sa att jag nog "var lite skör" fortfarande efter att ha varit hos kiropraktorn. Jotack, det kanske var ordet!

Det är ganska långt till tisdag när det är onsdag (som det var när jag ringde henne). Så jag försöker rehaba mig själv med stretch-övningarna jag fick av kiropraktorn. Blir i allafall inte värre och faktiskt en hel del bättre. Inget ont om kiropraktorn (även om det inte kan vara en tillfällighet att det kom så nära inpå justeringen... väl?), det är bara så irriterande att inte kunna röra sig som man vill!

Stretchar min stela rumpa. Foto: M. Eklund

Och mina korta insidan-av-låret-muskler. Foto: M. Eklund

Väldigt springsugen var jag imorse, när solen sken och det var 2 grader ute. Sen åt jag frukost, resonerade lite förnuftigt med mig själv och beslöt istället att ge mig ut på en rejäl rehab-runda med stavarna.

Gå-stavar - något tantigt men ganska praktiskt. Foto: M. Eklund

90 minuter och många liter friskluft senare var jag nöjd med beslutet och rejält hungrig!

Nöjd efter massor med friskluft. Foto: M. Eklund

Min tränings-bucket list

Igår startades en tråd på jogg.se med ämne "löpningens bucket list". Ni vet, en sån där lista med saker man måste (läs: vill!) göra innan man dör. Det finns för övrigt till och med ett socialt nätverk för detta... Här kommer i alla fall min lista (inte bara löpning, utan träning generellt)

• Genomföra någon riktigt vacker halvmara, t ex Geiranger Halvmarathon, Midnight Sun Marathon eller Svalbard Marathon.
• Lidingöloppet under 3.10 - 20 min kvar att kapa
• Fotrally
• Dansbandsveckan i Malung (töntvarning, jag vet! Men dans är ju det roligaste som finns!)
• Kunna göra 10 pull-ups - i dagsläget klarar jag ingen!
• 15 Vasalopp/Öppet spår (helst i rad) - tre avklarade
• Kunna crawla 200m (kan själva crawlandet hyfsat men inte att andas som man ska!)
• Någon kul terrängmara, gärna ultra - Tjejmarathon skulle ju bli en, får se om det kommer nåt liknande nästa år!
• Spendera minst en semester löpandes i fjällen med lätt packning
• Ett stort marathon, gärna New York, men får kanske nöja mig med Stockholm. Egentligen är inte asfaltsmaror något som lockar mig, men just grejen att ha gjort det lockar lite...
• Milen under 50 min

Listan kan säkert bli längre, det svåra är ju inte att skriva listan utan att välja bort bland allt skoj det finns att göra!

Mest tankar och inte så mycket träning på sistone. Beror på en höftlåsning från h-etet... Precis där jag blev justerad för en dryg vecka sedan av en kiropraktor. Vilken tillfällighet?!

Marathon?

Jag fick ett meddelande på Facebook igår kväll från en vän, som löd så här: "Jag anmälde mig till Stockholm Marathon nästa år. Game on?"

Sätter ju onekligen griller i huvudet. Även om jag tvekar inför 42km asfalt. Hade det varit terräng eller åtminstone grus hade jag nog antagit utmaningen direkt. Men asfalt?? Stackars knän och vader...

Tål att tänkas på

Kökslördag

Idag känns det som jag spenderat i stort sett hela dagen i köket och lekt bageri. Om jag nån gång skulle starta eget så är nog sannolikheten ganska stor att det skulle bli ett bageri. Eller ett café.

Om jag behöver avkoppling och få skapa något med händerna istället för hjärnan så bakar jag. I oändlighet. Sedan vi flyttade till huset har jag dessutom fått mitt eget bakskåp. Bara jag som rotar där, för där finns ju så många konstiga saker...

Bakskåpet är proppfullt!

Assistenten har fått gå många varv idag och gör verkligen sitt jobb. Hade nog inte orkat knåda allt för hand idag.

Min egen Ankarsrum

Resultatet blev en ugnsvärmestrålningsvarm Malin, ett fyrtiotal kanelbullar enligt bästa receptet från Saltå Kvarn, och äppel- och russinbröd från Brunkan-boken (såklart!).

Bröd...

... och bullberg

Mellan jäsningar och annat som behövs när man "långkoksbakar" med surdeg och sånt så hinner man ju även med annat. Som att sitta vid köksbordet och lösa lördagskrysset. Inte varje lördag jag lyxar med sånt!

Till och med korsordet hade kökstema!

 Och ta en tur med MTBn och göra studiebesök i bakandets tecken på idylliska Boställets vedugnsbageri (äntligen!). Shoppade lite mest för att bagerskan verkade så ensam och övergiven, och förstås för att se om de legendariska vaniljbullarna var så goda som ryktet säger.

MTBn fick ett eget bord

Man syns bra i gult, men det drar också åt sig getingar...

Mot Fornåsa

Ägg finns det också

Göta Kanal vid Ljung

Fart!

Siffernörd som jag är satt jag häromdagen och analyserade min träning lite. Insåg då, till min stora förvåning, att intervallerna på löparlägret gick i ca 4.40-tempo. Ingen över 4.48, ingen under 4.32. Jag som med bestämdhet hävdat att det är snudd på fysiskt omöjligt för mig att springa snabbare än 5.00-tempo, förutom vid nån spurt eller så, drog nu till med 16 minuter (8x2) under 5. Faktiskt lite chockad!

Genast börjar ett potentiellt nästa mål gro i huvudet. Milen under 50? Åtminstone 5km under 24... Bevisligen inte helt ouppnåeligt. Finns farten i kroppen måste det ju gå att träna upp fartuthålligheten. Även om det kanske krävs ett gäng andra som eldar på mig. Kanske dags att börja hänga med på Vretas torsdagsträning ändå.

Hmm...

Spontant och vakuum

Den här veckan är helt oplanerad när det gäller träning. Medvetet så, efter helgen som var. Gissade att jag skulle behöva en del återhämtning (vilket visade sig vara helt rätt). Därför får känslan styra veckan. Sådan spontanitet hör inte till en pendlande heltidsarbetande löpares vardag. Veckans första träningspass infann sig därför idag. ShBam har blivit lite onsdagstradition och idag var näst sista gången innan nästa release. Börjar kunna passet nu, vilket gör att jag får ut mer av det och faktiskt känner mig lite som en dansare! Shake it!

Har annars varit otroligt seg både igår och idag. Riktigt toktrött, trots att jag sovit som en stock så fort huvudet nuddat kudden. Det tar väl på krafterna att spendera hela helgen med att träna antar jag... Men nu har träningsvärken nästan släppt. Trodde faktiskt att den släppt helt, tills jag började ShBama.

Var som vanligt lite tidig på gymmet och körde lite olika plankor innan passet. Småsnattrade lite med en kollega som mitt i samtalet helt plötsligt kläckte ur sig: Hörde att du sprungit typ tre mil i helgen?!
Sanningsenligt svarade jag att ja, det hade jag ju, plus lite fys och yoga. Fick då svaret: Är du inte riktigt frisk?! Varför vill man göra sånt?!?

För att man kan såklart... För att det är kul och kanske i mångas ögon lite galet... Av vissa tydligen inte ansett som riktigt klokt. Nåja, alla har vi våra egna världsbilder, som vi konstaterade på fikarasten igår.

Efter helgens rejäla dos träning och två lopp veckorna innan det, i kombination med lugnet på träningsfronten, så befinner jag mig i nåt slags vakuum känns det som. Inga tävlingar inplanerade. Inga fjällvandringar, löparläger eller kajakturer. Nu är det bara vardag framöver, i allafall så långt planeringshorisonten sträcker sig. Vardag med underhållsträning, träning på känsla, kanske ibland träning för att ta ut sig lite mer än vanligt. Kanske lite långpass, styrka, massor med yoga, cyklande och dans. Men inget superfokuserat, målinriktat. I allafall inte i planen för stunden. Skulle gissa att det kommer något sådant snart igen. Brukar ju vara svårt att undvika.

Regndroppar i håret samtidigt som solen sken fick mig att titta efter regnbåge på vägen hem från gymmet. Vackra höstkväll! Foto: M. Eklund

Löparhelg!

Igår var jag trött när jag kom hem. Och hungrig. För trött, för hungrig för att skriva. Så den kommer nu istället. Rapporten från helgen i Halmstad. Det har redan skrivits en del om vad vi gjorde så det är blir mer min upplevelse av det hela. Första gången jag var på löparläger ju...

Tjuvstarten gick i fredags med ditresa och föreläsning. Passade på att låta Hans justera mig lite. Det första han sa när han tittade på mig var "du har en skev höft". Inte helt förvånad, nej... Efter lite knakande, knastrande, töjande och böjande fick jag en del övningar, både styrka och stretch, för att förbättra situationen. Han tyckte inte att sjukgymnasten skulle ha släppt iväg mig så tidigt med Det Onda Knät, men ansåg också att jag var på god väg. Citat: Innan du kom till sjukgymnasten måste du varit ett vrak. Hmm... Så illa vet jag inte om det var, men... Måste nog samtidigt erkänna att jag lite ändrat uppfattning om kiropraktorer tack vare Hans. Den enda jag tidigare utsatt mig för var nog ett måndagsexemplar.

Det var ett sidospår. Upplevelse var det ja...

Innan jag åkte var jag lite orolig för att alla skulle vara fullfjädrade elitmotionärer och springa ifrån mig innan jag ens hann få igång Garmin (vilket i och för sig kan ta tid ibland), men oron var faktiskt helt obefogad, vilket också poängterades av Ingmarie flera gånger. Faktiskt helt fantastiskt att löpare på så olika nivåer kan ha så kul tillsammans. Och att det faktiskt var ett så varierat gäng. Både åldersmässigt, löparmässigt och erfarenhetsmässigt. Däremot lite förvånande (eller kanske inte?) att det bara var EN kille med. Färgglada var vi i allafall!

Glatt gäng! (Bild lånad från Sara)

Inspirerande var det att få vara riktigt nördig och snacka löpning (och såklart en massa annat - vad kan man väl vänta sig av typ 28 tjejer?!). Insåg det bl a när jag kände blickarna från grannbordet vid lunchen på Spis & Deli, som tittade på oss som vi var utomjordingar! Stundtals kände jag mig nästan klonad också: Omgiven av tjejer som var lika prylgalna, chokladtokiga, kvällströtta, sömnberoende, löpälskande, hungriga som jag... Tur att det åts en hel del då...

 

 

 

Fredagslunch: Caesarsallad med STORA parmesanbitar. Trots att jag tillhör familjen Ost lämnade jag en del parmesan på botten. Då är det MYCKET! Foto: M. Eklund

 

 

Kycklingburgare på Spis & Deli. Intogs med Vitaminbomb! Foto: M. Eklund

Raw Ingefärsboll tillhör behovspyramiden! Delade den med Bella och fick halva hennes Raw Brownie! Foto: M. Eklund

Gröt är som bomull i magen! Med lite ansträngning (och initiativ från Ingmarie) kunde man få det på frukosten. Foto: M. Eklund

Fast helgen handlade ju egentligen om löpning förstås. Intervaller och fysträning. Det senare faktiskt jobbigare än det förra, om nån frågar mig. Jösses, vilken träningsvärk jag skulle få, kände jag redan då. Tur att jag vilade lite med kompressionsstrumporna på emellanåt...

Foto: M. Eklund

Yoga på morgonen, skönt återseende med kundaliniyogan, en variant av den. Även om söndagspasset kändes lite smått suddigt efter lördagens aktiviteter.

Foto: M. Eklund

Och så långpass förstås. Längs Prins Bertils stig. Det var nog helgens aha-upplevelse när det gäller löpning för mig. Jag som aldrig springer med sällskap fann plötsligt mig själv springandes i riktigt skönt tempo, pratandes... Tänkte först sälla mig till 6.30-gruppen men hittade mycket lämpligt ett dass efter någon kilometer (har ingen partyblåsa!) och hamnade lite efter, och sprang sen ifatt 7.00-gruppen. Kände mig rätt seg i kroppen och tyckte de höll ett alldeles lagom tempo. Min plan var att springa en timme, sen vända tillbaka, för att få ihop två timmar. Inte så viktigt med distansen. Utan utetiden var i fokus. Upplevelsen. Havet. Tånglukten. Sällskapet. Efter ca 8,5 km kom vi till en liten hamn där jag bestämde mig för att vända.

Glad med havsutsikt och en timme i benen.

Körde lurarna i öronen och tyckte det kändes som att jag också körde samma behagliga tempo tillbaka. Men utan prat som tar syre gick det visst dryga halvminuten fortare per km tillbaka. Klockade in på 17.22km, vilket är det längsta jag sprungit sen innan sommaren. Och jag var knappt ens trött efteråt! Förutom i benen då... Men var fascinerad över att jag faktiskt gillade att springa och tjattra! Måste nog göras fler gånger. Om jag hittar någon som är sugen på att springa och tjattra förstås...

Summering då: En kanonhelg, som skakade om det lite i huvudet på mig. Löpning är inte alltid så prestationsinriktat som det snackas om på jobbet hela tiden, och även om jag trott att jag inte bryr mig så mycket så har jag nog gjort det en del. Löpning kan ju också vara bara kul, härligt, underbart! Färgsprakande, skrattande, jobbigt och mysigt. Återigen stort tack till Ingmarie, Kenth och Sara för att ni fixade detta!

Fyspass i solen! Foto: M. Eklund

Inför långpass. Foto: M. Eklund

Som vanligt ett huvud längre än de flesta... Foto: M. Eklund

Hav! Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

Inte utan min Nötcreme... Foto: M. Eklund

Litet smakprov

Av helgen. Kommer här. Det känns i kroppen nu, och om en liten stund väntar yoga, hotellfrulle och sedan långpass!

Härligt är det i Halmstad. Igår sprang vi intervaller på Galgberget (men vi fick gå uppför trappan på vägen dit). Efteråt var jag så svettig att telefonen tyckte det var dimma när jag skulle fota.

Väldigt välfyllda goodiebags har vi oxå fått, och använt delar av innehållet på ett fyspass som iallafall jag tyckte var jobbigare än intervallerna!

Mer bilder, och mer rapport, kommer när jag är hemma hos datorn igen

Fredag!

Och inte vilken fredag som helst. Ledig fredag! Början på en förhoppningsvis riktigt härlig helg i Halmstad!

Livsmedelsdjungeln

Jag har alltid varit matglad. Ända sedan jag var liten dagisunge, då jag åt havregrynsgröt hemma och sen fortsatte med frukost nr 2 på dagis - klappgröt! Kanske därför jag fortfarande är ett stort grötfan? Tack och lov har jag aldrig haft anlag för att lägga på mig kilon och därför aldrig haft behov av att följa någon diet. Ändå är jag intresserad av kost och vill gärna äta hyfsat "ren" mat. Hellre råvaror än färdiglagat och halvfabrikat liksom. Men tänk om man skulle vara tvungen att äta "rätt", vad skulle man göra då? För vad är rätt? Det skulle kunna bli t ex så här snurrigt:

• Frukt innehåller mycket vitaminer och mineraler som är bra att få i sig
• Men frukt är fullt av kolhydrater, ja rentav socker, och det hävdas det här och var att man bör undvika
• Dessutom riskerar man att få frätskador på tänderna av syrorna i frukten
• Det kan i sin tur minskas om man sköljer munnen med mjölk eller äter nån mejeriprodukt efter frukten
• Men mejeriprodukten sägs minska upptaget av vissa vitaminer i frukten och bör därför inte ätas samtidigt med åtminstone C-vitaminrika frukter
• Feta mjölkprodukter förespråkas i vissa dieter
• Samtidigt som det sägs att en femtedel av västvärldens befolkning är laktosintoleranta (däribland jag själv) eller mjölkproteinallergiska
• Och att för mycket mjölk kan orsaka sjukdomar
• Fett i allmänhet är en ren djungel i sig själv. Mättade, fleromättade, enkelomättade. Vilka man bör eller får stoppa i sig finns det lika många meningar om som det finns fettkällor känns det som.
• Fet fisk sägs ju ofta vara en bra fettkälla. 
• Det som verkar vara "den nya fiskpinnen", laxen, tycks å andra sidan inte vara helt OK ur miljösynpunkt, eftersom åtminstone den odlade varianten får foder som är gjort på andra fiskar och bidrar till utfiskningen i världshaven.
• Bättre då att äta t ex makrill. Om man gillar att plocka ben i evighet. 
• Fast fisk är ju många också allergiska emot. Kanske bättre då att hålla sig till kött?
• Rött kött innehåller mycket protein.
• Men det sägs också bidra till vissa cancerformer. Åtminstone i stora mängder. Sägs också bidra till miljöförstöringen.
• Så därför man kanske ändå borde undvika kött
• Äta grönsaker istället. 
• Då behöver man se till att få i sig tillräckligt med proteiner och andra näringsämnen.
• T ex från soya. 
• Som kan vara genmodifierad.
• Men grönsaker generellt då. Beror väl på vilken diet man beslutat sig för. 
• Vissa ratar grönsaker och rotfrukter som växer nere i jorden. För mycket kolhydrater.
• Även om det mesta gröna innehåller mycket nyttigheter. 
• Så verkar de av vissa anses "farliga" för vikten.
• Kanske bäst att hålla sig till "vatten och bröd" då. 
• Men bröd, liksom pasta, innehåller oftast gluten, vilket det verkar börja bli på modet att undvika i olika dieter också.
• Samtidigt framställs grova bröd som nyttiga, gärna med mycket frön och nötter i.
• Fibrer kan man också få i sig från det grova brödet.
• Även om det här och var skrivs om att man får se upp så att ens lilla mage inte får i sig för mycket fibrer och gör uppror.

Inte mycket raka bud när det gäller mat alltså. Man kanske helt enkelt gör bäst i att göra som Karl-Alfred och leva på spenat!

Eller, vänta nu... Spenat innehåller ju mycket nitrat, som i stora mängder omvandlas till nitrit, som ju inte är bra...

Jag raljerar såklart, men om man vill försöka "göra rätt", både ur närings-, miljö-, dietmodesynpunkt, och dessutom ska tänka på sina egna preferenser, då kan det nog vara lätt att bli snurrig! Lätt att förbjuda sig själv att äta vissa saker, att stirra sig blind på det som skrivs och få en osund syn på mat och ätande.

Själv är jag, vilket är tur för mig, väldigt otrendig när det gäller mat. Mina smaklökar och min mages välmående styr typ allt jag äter. Ibland till viss del samvetet, framförallt när det gäller tillsatser och miljö och ursprung på maten. Jag äter verkligen det mesta, utom då vanliga mejeriprodukter, som jag är känslig mot. Däremot är jag väldigt intresserad av att testa nya saker. Både när det gäller smaker och hur maten får mig att må. Därigenom tror jag att min mage gillar grönsaker mer än kött. Och är lite nyfiken på att testa att vara vegan. Men är lite orolig att jag isåfall skulle gå hungrig och bli väldigt ensam med en stor köttätare i huset...

Det som hamnar på tallriken här hemma är därför väldigt varierat. Darlingen hävdar bestämt att för mycket grönsaker gör magen konstig (vilket är helt sant för honom) medan jag älskar allt som stavas grönsaker och frukt. Korv är en favorit hos honom men inte särskilt poppis hos mig. Vi äter båda mycket och gärna, och lagar nästan allt själva, från råvara till färdig rätt. Jag bakar i princip allt bröd vi äter. Läser faktiskt gärna innehållsförteckningar och undviker som sagt tillsatser. Tycker färdiglagade köttbullar smakar äckligt, men har gärna bacon i min caesarsallad. Älskar avocado (my God, skulle kunna föräta mig!) men ratar sambons favorit barbequesås. Dricker nästan bara vatten till maten, oavsett hur "fin" den är, det mesta annat smakar bara sött och slibbigt. Älskar ost (sambon kallar min familj för Familjen Ost, så mycket är det) men tycker smågodis är bland det äckligaste som finns, samtidigt som jag verkligen är svag för mörk choklad med havssalt. Äter nötter som snacks men gillar inte popcorn så värst. Kan storäta färsk ananas men avstår helst kokt torsk, mamma Scans köttbullar och köttbitar fulla med fett och brosk.

Inget särskilt tema alltså. Bara mycket. Bara mat. Riktig mat.

Mördarmassage

Hade bokat en tid hos Lotorps massage imorse för att "fräscha upp benen" inför helgens eskapader. Efter lopp på asfalt två helger i rad så var jag ju faktiskt lite stel i framförallt den vänstra vaden. Googlar man på symptomen så verkar det som "gubbvad light", om man nu kan ha det som gumma...

Hursomhelst; Greta som masserade idag visade sig vara lite löpnörd hon också. Skulle springa Lidingöloppet "som en kul grej" och visste inte ens vilken startgrupp hon skulle vara i, så det verkade faktiskt som det var just en kul grej. Hon knådade loss på mina vader och hittade muskler och fästen framförallt på sidorna av vaden ner mot hälsenan som var väldigt stela och ömma när hon gav sig an dem. Herregudjagtrorjagdör vad oskönt det var! Men därför säkerligen väldigt välbehövligt. Har faktiskt aldrig hittills varit med om att massage gjort så ont. Sköntont brukar det ju göra, men detta var verkligen i ondaste laget, huga!

Låren fick sig också en omgång och det konstaterades att det allt fanns lite slagg i musklerna. Högerbenet var inte alls lika stelt menade Greta, och när jag tänker efter får jag ju hålla med. Det är höger knä och ibland höft och fot som kan krångla, men om jag stretchar/yogar/styrketränar så är det ju faktiskt vänstern som gör mest väsen av sig. Intressant det där. Om jag varit naprapat eller något hade jag säkert rett ut orsak och verkan, men nu är jag ju inte det så jag får nöja mig med att fundera och filosofera.

Och boka in en ny tid för benmangling nästa vecka, för det lär behövas!

Skulle bara promenera...

Vilodag idag. Men så var det ju så himla fint väder så darlingen ville gå en promenad till Olstorp. Vi kunde ju alltid reka de korta MTB-spåren och se hur Malin-vänliga de är (läs: hur rot- och stenfria de är). Eller kolla in utegymmet som Vreta SoMK byggt och som sägs vara riktigt bra. Som alltid kommer lugnet över en när man kommer upp i Olstorp, trots full parkeringsplats och ungdomsträningar.

Utegymmet var riktigt fint. Solstrålarna letade sig ner genom trädkronorna och hit skulle jag nog kunna pallra mig även varma sommardagar när jag borde träna styrka men inte vill stänga in mig på ett vanligt gym. Drygt 2km uppvärmning för att komma dit, perfa! Vet dock inte hur sugen jag kommer vara en stormig vinterkväll...

Utmaningar för mina klena armar.

Fler roliga maskiner, och stockar.

Var ju tvungen att testa lite. Men nej, varken teknik eller styrka ännu på plats.

I kvällssolen.

Korta MTB-spåret knatade vi runt också, i godan ro. Tills jag fick en fluga eller mygga i halsen och hostade och frustade och hulkade som en lungsjuk missbrukare och säkert skrämde vettet ur de små orienterande barnen... Vann till slut över insekten och kunde konstatera att bortsett från ett stenparti i nerförsbacke så var banan ganska snäll och skulle nog kunna funka som träning för en MTB-nybörjare som jag.  Om jag nu bara tar mig tid att cykla innan det blir vinter.

Så här skönt kan man ha det en måndagkväll

Avslutar med en av de mest imponerande spurter jag nånsin sett. Snacka om att slå ur underläge!

Tjejmilen 2012

Jag har någon slags hatkärlek till Tjejmilen. För två år sedan sa jag att jag aldrig mer skulle springa loppet. Det var för stort och för trångt. Folk valde startgrupp långt fram för att slippa vänta, inte för att de hade kapacitet för den. Man kom ingenstans första två kilometrarna för alla som GICK, i BREDD i 55-minutersgruppen. Inte värt det.

Men så införde Tjejmilen seedade startgrupper till förra året. Så jag gav dem en andra chans. Om de verkligen höll vad de lovade så skulle man ju faktiskt kunna få riktigt bra draghjälp istället. Och det gjorde de. Kontrollanter i startfållorna slängde ut de som försökt sig på att ställa sig "för långt fram". Lite trångt första hundratals metrarna var det, men sedan flöt det på otroligt bra. Skönt att hela tiden hitta ryggar att haka på som var i lagom tempo. Bra gjort Tjejmilen, tänkte jag då.

I år verkar folk ha börjat lyckas "lura systemet" igen. Eftersom seedningen man har inte är någon "riktig" seedning där arrangörerna placerar deltagaren i startgrupp baserat på tidigare meriter, utan man själv som deltagare väljer startgrupp när man anmäler sig och får skriva in valfri merit. Dvs ganska enkelt kan man skriva in ett fiktivt resultat och därigenom hamna långt fram. Varför man gör detta förstår jag inte riktigt, men att vänta för att man är långsammare än de längre fram verkar inte vara något folk vill ägna sig åt... För i år var det återigen folk som gick efter bara några hundra meter. Till och med i första startgrupp, rapporterade coachande darlingen! Så i startgrupp tre där jag och Karin stod var det kryssa järnet som gällde om man ville springa i tempot som startgruppen angav. Hamnade man i mitten var man fast i lustempo, till och med på upploppet!

Hur som helst, jag har ju ändå anmält mig varje år och det är ändå en fantastisk folkfest med ca 30 000 tjejer som springer/joggar/lunkar/går runt Djurgården. Det är en häftig känsla att stå på Gärdet, titta bakåt och se ett helt hav av tjejer/tanter/damer med händerna i luften till Sarah Dawn Finer's nya låt Because I am a girl. Jag gillar häftiga grejer. Men jag gillar inte att trängas. Svårt att få bägge i ett och samma lopp!

I år var första året, för mig, som vädret varit mindre bra på Tjejmilen. Strilande regn gjorde Gärdet till ett lerhav. Vi var som vanligt ganska tidiga på plats, för att hinna toaköa (köerna brukar ju vara gigantiska!), insupa atmosfären (inte så vidare i år, varken musik eller folk som det brukar, tänk vad vädret gör!) och ladda. Insåg att upploppet skulle bli en lerig historia.

Redan innan folk börjat trampa runt leran... Foto: privat

Än så länge med rena, fina, gula skor. Foto: privat

 

Lera är något jag faktiskt gillar. Splatta runt i skogen i lera är en härlig känsla på något vis. Mitt i Stockholm, i samband med ett asfaltslopp, blir det mer tokroligt. Att se folk som förgäves försöker hålla skorna fina. Som trängs längs reklamskyltarna i ett långt led efter målgång för att slippa blöta fötter. Det fick man ju redan i starten liksom. Eller snarare i uppvärmningen. Lervällingen rann i startfållorna redan när vi startade, undrar just hur det såg ut för de stackare som startade nån timme senare. När regnet tilltagit och tusentals bruttor redan trampat sönder det lilla gräs som fanns kvar.

Så. Själva loppet då? Trångt som sagt, men i början gjorde det inget, eftersom jag då kunde gå ut ganska lugnt. Karin och jag låg sida vid sida första kilometern, som gick på 5.25.

De två vita kepsarna är vi. Foto: privat

Jag blev övertalad att springa med keps mot regnet, men ångrade det stundtals under loppet, det blev rätt varmt! Fick innan starten skeptiska kommentarer om mina korta tights och linne, men mer avundsjuka kommentarer efteråt, Karin i t-shirt tyckte det var för varmt och hade velat ha linne. Och det var faktiskt en hel del folk som sprang i långa tights och dubbla underställströjor, huga!

Nånstans innan första vätskekontrollen märkte jag att Karin släppt lite. Benen kändes oförskämt pigga men lungorna kändes inte lika med på noterna. Skippade vätskan och sprang på i vänsterspår. Försökte hålla ett bra tempo (för mig) och sprang förvånansvärt jämnt. Låg på i nerförslutet mot Djurgårdsbrunnskanalen och höll på att dråsa rätt in i en klunga som bromsade. Väjde åt vänster och insåg förvånat att det var asfalt längs kanalen. Jag som hade för mig att det var grus!

Insåg senare ute vid Blockhusudden att det var där gruset var (och vattenpölarna som folk med fortfarande torra skor försökte väja för). Där ute kändes luften otroligt kvav, som en ångbastu ungefär. Pust! Kan man få springa i bikini med personlig fläkt kanske?

Insåg när jag passerade 5km att jag hade chans på personligt rekord eftersom jag redan där hade kunnat fortsätta resterande del av loppet i 6min-tempo och ändå tangera tidigare pers. Sprang förbi Plan's hejaklack med armarna i luften och konstaterade att man blir väldigt andfådd av att springa med uppsträckta armar! Kände mig väldigt törstig i värmen och fukten - ja, jag är väl lite konstig som tycker att 15-16 grader är varmt - och övervägde starkt att dricka.

Vid vätskekontrollen vid 7km haffade jag därför lite Dextrosol och en vattenmugg. Knaprade i mig två hörn av Dextron och hostade ner en klunk vatten. Uppförsbacke, sätta i halsen och tugga samtidigt är ingen bra kombo. Nu kändes det tungt i bröstet! Fick lov att sänka tempot ordentligt och gjorde kilometern på 5.58!

Men sen utför igen, och nu började det också komma lite publik längs banan. Körde på igen. Insåg att 55 nog var utom räckhåll, men kanske skulle jag klara 56. Beroende på hur mycket längre än 10km banan var i år. Brukar ju få det till 10,08km på Garmin. Vinkade till publiken på speakerns uppmaning strax innan backen upp mot Radiohuset. Den var riktigt tung i år! Här kom faktiskt de första negativa tankarna. Särskilt när det på flera ställen stod folk och bolmade och blåste tobaksrök ut på oss i banan. Fy, fy, fy! Men att inte börja tänka negativt förrän efter 9km, måste vara rekord för mig.

Sista halvkilometern är så härligt nerför. Här brukar jag springa om massor av löpare, och så även i år. Kutade på utan att känna efter alls, hörde darlingen ropa hejarop i bakgrunden precis innan upploppet men såg honom inte. Han såg dock mig.

Anas i vit keps och gult linne till höger. Foto: privat

Suddig bakifrån. Och i huvudet :-) Foto: privat

Vände in på det superleriga upploppet, som jag tänkt på en del under loppet. Tänk om man halkar och slår sig. Druttar på ändan med femtio meter kvar. Jobbigt liksom! Tog det därför piano i sörjan men trippade över så snabbt jag kunde och det var inte så halt som jag trott. Möttes därefter av muren (fyra tjejer i bredd i makligt tempo) och tappade några sekunder sista metrarna men klarade ändå precis 56-minuters-gränsen. Nöjd. Och lerig.

Foto: privat

De fina Adizero Boston är inte så fina längre... Foto: privat

Funderar som vanligt lite efteråt. Hur snabb jag skulle kunna vara om jag lär mig att ta ut mig. Så där riktigt ordentligt om t ex Bureborn. För även om jag pressade mig och fick lov att pusta ordenligt efter mål så var jag snabbt mitt skuttande endorfin-jag igen. Ingen total urladdning. Ingen blodsmak i munnen. Jag har svårt för sånt under längre sträckor. Eftersom jag inte tränat på det. Darlingen säger att det bara sitter i huvudet. Hävdar att jag nog kan komma ner en bit under 50 om jag bara bestämmer mig. Han har säkert inte helt fel. Och i Runners Coach Woman som låg i goodiebagen står det ju att "som tjej kan man inte kalla sig löpare förrän man är under 45 på milen eller under 1.40 på halvmaran", så det är väl bara att ligga i då. Skämt åsido. Just det är ett knasigt uttalande, tycker jag, men det vore kul att verkligen, verkligen satsa på fart något år och se hur långt ner jag kan komma!