Mental träning

Snart ska jag börja jobba igen och börjar känna behovet av att aktivera det grå fluffet inne i huvudet med annat än bebisprat. Roar mig därför med spelet Lumosity på promenaderna ibland. Spelet sägs främja problemlösningsförmåga, flexibilitet och reaktionssnabbhet. Att jag spelar samtidigt som jag går och rattar vagnen borde ju utveckla fluffet ytterligare. Eller så gör det mig bara till en gångvägsfara...

Till helgen tänker jag ägna mig åt helt annan mental träning. Förmågan att vara på egna äventyr utan det lilla trollet utan att bryta ihop. Rekordet hittills är dryga två timmar i sträck. Nu blir det säkert tio. Kan vara nyttigt för hela familjen...

Vart jag ska? Till hufvudstaden.

En finne för rumpan

Jag vill ha tillbaka min rumpa! Den där jag hade innan bebis. Den försvann liksom utan att jag fattade hur det gick till. Både styrkemässigt och omfångsmässigt. 10 cm av stussmåttet är bortblåst, bara en sån sak!

Jag tror inte att jag kunnat föreställa mig innan hur man bara kan tappa kontakten med sin rumpa och vad det innebär. Killar verkar ha ännu svårare att förstå fenomenet och skrattar mest lite sådär fnysigt oförstående.

Hur som helst. Min egen lilla teori är att den förlorade rumpkontakten är orsaken till att man ofta på långt håll kan se om det är en kvinnlig eller manlig löpare som kommer springande. Ni vet de där lite kobent svängande fötterna. Syns nästan aldrig hos killar. Sällan hos unga tjejer heller. Utan mest hos dem som svänger fötterna ut åt sidan istället för driver dem rakt framåt, för att rumpan har blivit lat och okontaktbar.

Nu tror jag i alla fall jag återfunnit musklerna jag letat efter. Bara att se till att de återfår sin forna form också! Bästa övningen för mig, som liksom var som en aha-upplevelse (och gav mig stel rumpa i flera dagar!) var den s k finnen. Fast med en pilatesboll som stöd. Man får se till att skjuta fram höften ordentligt så att det verkligen är hamstrings och framförallt rumpan som får suga i när man lutar sig framåt så långt baksidan klarar!

Var är rumpan nuförtiden??

Inte längre baklänges

Idag går Öppet spår 2014, det där som var mitt mål, och här sitter jag och skriver blogginlägg. Det har varit rätt uppenbart sedan en tid att det inte blir något dalaskidande för mig i år. Mini-Malin är snudd på 40 veckor gammal nu och drömmen var alltså att jag skulle vara återställd och i skidform, tänkte jag mig i augusti.

Med det jag visste då, så var det ett rimligt mål, det anser jag fortfarande. Men saker kan hända, prioriteringar kan ändras och mål kan flyttas framåt. Visst, jag hade kunnat ställa mig på startlinjen i Berga by, men det hade förmodligen slutat ungefär som 2008. Möjligen som 2009. Det hade inte varit kul, eftersom jag vet hur det känns när man är väl förberedd. Så varför var jag inte väl förberedd då?

En stor bov i dramat är faktiskt amningsdieten. Så länge jag gått ner i vikt (tror ju det vänt nu) har jag ju legat på underskott hela tiden och helt enkelt inte haft energi över till särskilt mycket (hård) träning. Jag har prioriterat att hålla mig frisk så gott det går istället för att stressa kroppen ännu mer med träning som bara bryter ner när kroppen inte har energi. Fram tills det vänt med säkerhet begränsar jag t ex löpningen till en gång i veckan. Än så länge blir jag trött efteråt som om jag sprungit ett rejält långpass, trots att jag bara sprungit några kilometer. Då får man acceptera att det inte är läge för större utsvävningar på träningsfronten.

Amningsdieten har också gjort att skidorna inte passar för tillfället, både på grund av vikten och på grund av att jag inte alls har samma benstyrka (eller muskelmassa överhuvudtaget) som jag hade exempelvis 2010.

En annan stor faktor är att jag helt enkelt mer eller mindre valt bort det, till förmån för att vara med familjen. Lill-trollet är t ex inget litet gym-troll som snällt sitter still och tittar på när mamma tränar, utan hon vill gymma och röra på sig själv, hela tiden.

Ytterligare bidrag är den här hemska vintern som inte direkt gjort förhållandena optimala för en vasaloppsuppladdning. Turer till skidtunnlar och liknande har inte varit aktuella, och här nere i söder har det bara blivit 5km skidåkning. Ingen optimal förberedelse för 9 mil...

Så det får bli ett nytt försök ett annat år, med andra förberedelser och mer energi till en energikrävande morsa.

Däremot har jag lyckats ganska bra med grundförutsättningarna jag skrev om i augusti, tycker jag, vilket gör att jag nog kommer kunna komma igång ganska bra bara jag får behålla energin för mig själv. En liten avstämning:

• Läkt magmuskelseparation. Check på den. Finns inget kvar ens av den djupa grop jag hade ganska länge.
• Läkt hamstring. Check på den också. Faktiskt tror jag att jag är starkare än innan. Även om det är lite svårt att veta eftersom jag inte riktigt vet hur stark jag var innan jag skadade mig.
• Corestyrka. Nja. Den är inte där jag skulle vilja ha den. På vissa sätt är jag starkare än jag var innan, på andra områden definitivt svagare fortfarande. Det som däremot är betydligt bättre innan är kroppskännedomen framförallt på detta område. 
• Bli av med bäcken- och höftsmärtor. Check! Känner mig fortfarande sned ibland men har faktiskt inte ont. Kiropraktor har konsulterats men jag kan inte säga att jag är nöjd. Det knäcks lite, sedan hoppar det tillbaka efter några dagar. Antar att det är stabiliteten som inte är tillräcklig för att hålla kvar det korrigerade...
• Fotstyrka. Borde vara betydligt bättre. Här har jag slarvat. Å andra sidan inte sämre än innan, det går i allafall åt rätt håll.

Ska man summera det hela så är det nog så som Snorrkis så klokt skrev häromdagen, att balansen och livet som helhet varit viktigare än just ett skidlopp.

Mål framöver då? Nja, just med tanke på ovanstående så tänker jag inte sticka ut hakan för tillfället. Kilona får allt komma vandrande först. Jag har ju mitt mål för 2014, men utöver det så sätter jag inga prestationsbaserade mål för tillfället. Jag ser mest fram emot att komma igång igen och kunna sluta se mig själv som under återhämtning från en graviditet och kunna börja använda kroppen så som jag är van vid.

Så himla glad att jag kan springa igen! Även om det inte är så långt, och ibland lite väl rosa :-)

Bonusben

Igår kom sambon hem och sade att han skulle vara ledig idag. Bara för att möjligheten fanns. Vilken bonus! Det gav mig bland annat chansen att träna ensam. Jag passade på att riva av ett kort benpass på ca 20 minuter (för jag var ju samtidigt "tvungen" att passa på att duscha, äta i "lugn och ro", hänga tvätt och kolla jobbmail och...).

Värmde upp med gång med höga knän och tåhävningar, sedan i ett svep:

• Knäböj
• Statiska utfall
• Sumoknäböj
• Draken
• Marklyft

I några varv sådär. Resulterade både i hög puls och lite mjölksyra. Perfekt torsdagsbonus!

Älskar att träna barfota!

Sko-stim

Jag är inne i ett riktigt stim. Sådär som det ofta är med strumpor. Alla går sönder typ samtidigt och plötsligt känns det som man inte har några alls. Även om jag ser början på ett strumpstim också, så är det skostimmet som för tillfället får störst konsekvenser.

Visst, jag kanske har liiite för många par skor, men när ett efter ett måste förpassas till skokyrkogården uppstår liksom ändå ett köpbehov. Särskilt när det knatas några mil asfalt i veckan och joggas lite grus därtill.

Först ut var mina absoluta favoriter, New Balance 890. Helt nerslitna ända in till innersulan. De ersattes med nya i samma modell, men nyare årgång (varför ändra vinnande koncept liksom?)

Adjö, mina trotjänare...

Sedan insåg jag att även trotjänarna Saucony Ride också sett sina bästa dagar och var både stumma och nerslitna.

Minst tre år gamla och väldigt trötta.

Ungefär samtidigt började jag få ont i fötter och hälsenor av mina allt-i-allo-skor Salomon XA Pro GTX, och de började också ta in vatten genom sulan. Inget bra tecken...

Dessa har varit med om mycket skoj i fjäll och skog och vardag

Så i helgen var det dags för en beställning igen. Det blev en kombination av de två ovan kan man säga. Saucony Ride finns numera med Gore-Tex. Jag är ganska nöjd att jag kunde ersätta två gamla par med bara ett par nya!

Frågan är bara hur länge sko-stimmet tänker fortsätta. Om jag snart måste hitta en ersättningskombo för Inov-8 X-talon och Adizero Boston? Eller för Saucony Kinvara och Nike Free? Eller finns det nån modell som är alla fyra i en kanske??

Jag är löpare (igen)

Nu kan jag äntligen, inför mig själv, kalla mig löpare igen. För även om jag varit igång och småsprungit i någon månad nu är det först idag som jag joggat mer än 5km sammanhängande. Nu känner jag att jag är på gång igen. Även om jag skulle anse att "alla andra" nog är löpare bara de tar några springkliv, så är jag av någon anledning lite hårdare mot mig själv.

Eller... Det känns liksom inte som att jag är löpare igen förrän nu.

Målet för dagen var att springa just fem kilometer, för jag hade för mig att rundan jag bestämt mig för var just så lång. Men det var visst väldigt länge sedan som jag sprang där, för se, den var faktiskt sex kilometer enligt Garmin på armen. Även bekräftat av sambon hemma sedan. Jag menar, Garmin har ju haft fel förut.

Så farten var rätt acceptabel för att vara mig också. Sinnet var lika grått som vädret innan jag kom iväg, men när jag var klar var det snarare solig vårdag i huvudet (som väntat, finns inget som rensar hjärnan så bra!). Särskilt när jag slog på Radiosporten i bilen på vägen hem och fick höra att Sverige precis tog stafettguld. Så det var därför det var så folktomt ute! Nåja, på något vis tyckte jag väl inte det var så spännande, för de ledde ju redan när jag knöt på mig skorna!

Amningsdieten

Dieter verkar ju vara något som alltid säljer och intresserar. Den ena konstigare än den andra. Stoppa lustiga bär i naveln och annat jox verkar vara det senaste. Pfff... Här kommer istället en diet som är effektiv oavsett om man vill eller inte. Gör så här:

• Föd ett glupskt gulletroll
• Amma trollet
• Se för säkerhets skull till att trollet är lite vilt av sig men kan tänka sig att varva ner i famnen, om man går omkring (sitta still är inte acceptabelt)
• Se för säkerhets skull oxå till att trollet inte gillar att sova på dagtid, förutom om det blir vallat i sin vagn

Resultat: viktminskning på 0,5-1kg i veckan, oavsett hur mycket du äter.

Jag har t o m gjort aktivitets- och kostregistrering, eftersom jag började undra var och när det skulle sluta, och då konstaterat att jag inte borde gå ner i vikt. Men tydligen har jag ändå legat på underskott. För nu är jag nere på nivåer jag inte varit sedan tonåren... Finns inte ett endaste par byxor i garderoben som sitter uppe utan skärp. Skärpet som behöver nya hål för att hålla uppe byxorna...

Nu gillar det glupska lilla trollet tack och lov riktig mat också, och äter nu såpass många mål annan mat om dagen att amningsdieten faktiskt verkar ha tappat i effektivitet på sistone och jag har faktiskt fått tillbaka några hekto senaste veckan. Halleluja!

Vem sa att det var svårt att bli av med gravidkilon??

Tjurighet blev mys

Två plusgrader och snöblask. Segt huvud efter en natt med orolig sömn. Det var inte direkt så att jag studsade av iver att ge mig ut på en joggingtur.

Men har man bara en chans i veckan till solojogg så tar man den. Även om det krävs lite tjurskallighet för att komma utanför dörren och iväg. Även om jag såg chansen att inviga julklappstightsen.

Vet inte om jag tror på det där med kompression, men snyggt och skönt är det!

Väl ute blev det som det alltid blir. När kroppen väl varvat igång byttes tjurigheten ut mot mys i sinne och kropp. Mysigt att tassa försiktigt på småslaskiga skogsstigar som kräver fokus på här och nu. Mysigt att lufta lungorna, höra andetagen blandas med skogssuset. Mysigt att för första gången efter nystarten springa flera kilometer utan gånginslag. Bli riktigt härligt lerig och slaskig om fötterna och känna att man lever. Rensa huvudet ordentligt och känna sig nöjd efteråt.

Det enda som väl inte var jättemysigt var att mina trotjänare till skor känns helt slut, och att kiropraktorns förslag om hälinlägg kändes allt annat än bra. Men det går ju att åtgärda. Morsning till både skor och inlägg!

Tack vare tips från Ingmarie via Bureborn har nu även jag börjat föreviga mig själv i farten också...

Som buffen säger: Mitt Val att jogga i snöblasket. Bra val!

Bålstabilitet

Eller bollinstabilitet. Kanske rumpkontakt. Ryggträning. Magaktivering. Baksidalårspänning. Bäckenstabilisering.

Kärt (?) barn har många namn antar jag. 

Har varit hos kiropraktorn en del på sistone eftersom jag känt mig sned och fortfarande är det, precis som den förra kiropraktorn också sa. Varje gång jag varit där har han frågat om jag tränat ryggen med ryggresningar för att stabilisera bäckenet. Visst förekommer ryggresningar men det känns som stabiliteten kräver mer och fler övningar än så.

I en bok som finns i det eklundska biblioteket finns en del tester att göra. Som väntat är jag tack vare magträningen hyfsat stabil i raka rörelser. Men de roterande, puhh...

Den där rumpkontakten är nog största boven i dramat och även den svagaste länken verkar det som. Jag som ändå trodde det var mage eller rygg.

Så nu nöts det boll för att återfinna rumpa och annat borttappat. I hängbroar, bryggor, skottkärror och alla möjliga konstellationer. Stabilt ska det bli. Förhoppningsvis rakt också. För vem vill vara sned och stabil?

Skidtankar

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har jag säsongsdebuterat på längdskidor. Som jag har längtat! Hur det gick? Som förväntat kan man säga.

Spåren var fina.

Skogen runtomkring var nästan ännu finare.

Jag var glad, svag och faktiskt lite skraj.

Längdåkning är en sån optimal formkoll, eftersom det kräver både teknik, kondition och styrka. Man kan väl säga att jag, som väntat, uppfyller 1,5 av 3.

Tekniken sitter förvånansvärt bra. Bortsett från att jag hade nada fäste och gick saxa i minsta backe då. Men det beror mer på att jag väger typ tio kilo mindre än sist jag åkte och är klenare i benen. Om man då är så smart att man vallar efter sin gamla vanliga fästzon kan man inte förvänta sig annat än att det blir bakhalt... Note to self!

Konditionen kunde såklart varit bättre, men var fullt tillräcklig, och var inte det som tog slut först.

Styrkan däremot. Pfff... Inte mycket att komma med där. Armar, ben och rygg fick erkänna sig ganska besegrade rätt fort. Men inga gamla skadekänningar, tack och lov. Den enda muskelgrupp som faktiskt höll måttet var magmusklerna. Så nån nytta har ju det dagliga magnötandet gjort iallafall.

Det mest förvånande var nog att jag, som normalt sett älskar att ställa mig i fartställning och susa fort, fort utför backar, faktiskt var lite skraj och ställde ut en bromsskida i kurvbackarna på första varvet. Den där urspårningen har visst satt sina spår....

Otroligt kul var det i allafall! Lördagslyx i kvadrat kan man säga.