Träning när jag är 65

Min främsta orsak till att jag tränar (förutom att jag blir på så bra humor och det är så kul), är att jag ska orka med resten av min vardag. Jag hoppas och tror att det kommer se ut så även när jag är 65 år gammal. Pensionär.

Om jag ska framkalla någon slags målbild så tanker jag mig kanske långa dagliga promenade som bas, precis som min pappa gör nu. Jag hoppas faktiskt kunna springa lite också, men ska jag vara realist är jag inte säker på att mina leder kommer klara det i större utsträckning.

Målet är att vara en pigg och alert pensionär, som  tränar och rör på sig varje dag. Kanske som de där fyra damerna jag mötte varje dag när jag var föräldraledig, som träffades kl 8.30 för en ca timmeslång stavgång tillsammans.

Målet är också att kunna orka busa med barnbarn (ja, det hoppas jag ju också på!); att ha fortsatt med styrketräning regelbundet så att muskelmassa inte har försvunnit så mycket, och att ha fortsatt åka skidor på vintrarna och kunna åka Vasaloppet som veteran.

Jag tänker mig att jag ska vara en sån där hurtig tant (om man nu hunnit bli tant när man är 65, finns väl stor risk eller möjlighet att man fortfarande är fullt yrkesarbetande då) som oftast är glad och som folk blir glada av att träffa på. Som är alert även i huvudet för att hon håller igång och tar hand om kroppen.

Jag tänker mig också att jag ser fram emot pensionen för att jag då ska ha tid att röra på mig så mycket som jag vill. Varje dag. Med glädje. Men balanserat och energiskapande! Utan prestationspress och stress.

Och vem vet, kanske kan man då fortsätta med träning många år efter 65, lite som den ryska tanten det skrivits lite om.

En finurlig tant. Förvisso äldre än 65, men sådan vill jag bli. Pigg och alert. Foto:Tiago Camargo

Detta är del 3 i Uppochhoppas juniutmaning.