Favoritinspiratör

Min allra största inspirationskälla, oavsett om det gäller träning eller livet i stort, är min tvååriga dotter. Det kanske låter knasigt, men jag tror att om man tog sig an livet lite mer som en tvååring, så skulle det vara mycket roligare, mycket mer hälsosamt och mycket mer kärleksfullt, innehållsrikt och ärligt.

En tvååring kan allt. Tycker de själva i alla fall. När de inte kan så försöker de tills de kan. Vi vuxna är (oftast) jante-indoktrinerade och slutar ofta försöka innan vi ens har börjat.

En tvååring säger vad den tycker, både när det är bu och bä. Det finns ingen som kramas så spontant och innerligt som en tvååring, eller som säger ifrån så ordentligt när något är fel. Även om världen kanske inte skulle vara så civiliserad om vi vuxna gjorde precis så, så får jag mig ändå dagliga tankeställare. Om att spontant visa kärlek och omtanke. Om att säga ifrån tydligt, rakt och ärligt.

En tvååring håller igång från morgon till kväll, och i allafall vår två åring sätter sig motvilligt still för att äta, eller än värre, vila. De sitter inte still på en stol i åtta timmar och förfaller, för att sedan på sin höjd ta en lunchpromenad eller en kvällsspringrunda.

En tvååring kan böja på sig i princip hur som helst. För de använder sin kropp jämt och har inte stelnat till av stillasittande, stress eller ålder. De har inte försoffats eller förstått att man inte "ska" kunna vara så rörlig. Därför kämpar alla vi andra, som inte behållit vår barndoms kropp, med rörlighet och spontanitet i träningen.

Fast nu var det kanske inte min dotter som förväntades komma upp i det här inlägget... Så om jag ska nämna några andra inspirationskällor, framförallt till träning, så är det nog den här starka kvinnan. Som gör saker för att hon vill testa. Som gått igenom tuffa grejer och kommit ut starkare på andra sidan. Som föreläser så man sitter trollbunden. Men som ändå verkar högst mänsklig.

Det här inlägget är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni