Letar hål

Tidshål alltså. Sådana som man bara kan fylla med träning. Som bara finns där för att göra mig starkare. För även om jag medvetet prioriterat bebismys, så behöver jag prioritera min kropp för att kunna mysa optimalt. Bebis blir inte lättare direkt, samtidigt som jag själv börjar närma mig BMI-gränsen för undernärd.

Så jag försöker vara kreativ. Prioritera ännu mer. Optimera. Rationalisera. Så här:

• Fem minuter stabilitetsträning mellan dusch och kvällsmål är bättre än inget. Fem minuter märks ju knappt ens för en liten en.
• Om man lagar middag till två dagar på en dag får man plötsligt en hålhalvtimme. Perfekt för lite mer fokuserad träning med boll, gummiband och hantlar.
• Smygövningar mer fokuserat med eller utan bebis. Djupa knäböj med bebis. Tåhävningar vid spisen. Höftböjar- och iliotibialstretch i tvättstugan på väg till duschen. Kräver nästan inget hål alls.
• En kvarts kvälls- eller morgonsömn kan lätt offras för utsikten att få en mindre ömmande rygg och starkare axlar. Gå upp tidigare eller lägga sig senare alltså. Många små hål kan ge stor stabilitet.
• Kort och ofta får gå före långt och sällan. Hellre några femminutersomgångar varje dag än en heltimme i veckan.

Samtidigt är det ju tack och lov så att jag börjar bli mindre och mindre oumbärlig för litt-Troll. Hon har än så länge en makalös aptit även på vanlig mat så förhoppningsvis klarar hon sig längre och längre stunder med sin pappa framöver. Mera träningsmöjligheter till mamman!

Fler chanser att hoppa i guldtightsen alltså. Förhoppningsvis!

Lördagslyx och söndagsfys

Igår fick jag äntligen till en liten joggingrunda igen. Längsta hittills faktiskt, trots en två-veckors paus pga förkylningskänningar förra veckan. Därför var det rätt tungt också. Eller kanske kan jag skylla på underlaget? Brukar ju inte springa på snö.... Eller skorna? Har ju aldrig sprungit med dubbskor förut... (en julklapp, inget bra-att-ha-köp, om någon skulle undra...) Eller vinden?

Eller nä, det var helt enkelt bara så; lite tyngre än sist. Men skönt ändå. Riktigt skönt och välbehövligt. I ensamhet på en grusväg, mötte faktiskt inte en enda människa. Såg två skidåkare i fjärran, det var alles. Underbart!

Apropå skidåkare så ska jag nog våga mig på att ta fram längdskidorna för säsongen nästa helg. Testköra lite på fotbollsplanen där granntanterna brukar köra, för att se att kroppen håller, och sen kanske, kanske, ett varv i riktiga spåret. Längtar!

Söndagsfys då? Well, en timme med kundvagnsstorlek Störst på Ica Maxi en söndagseftermiddag bland alla lönehelgs-vimsiga människor får nog räknas dit. Det satte i allafall mina bålmuskler på prov (och de höll måttet i allafall för det ändamålet!)

Bjuder på en rulfie från helgen också!

Synligt osynlig

Jag har varit rätt frustrerad på sistone över att inte få till några ordentliga träningspass. Det är liksom så himla mycket annat som också vill få plats och dessutom är det inte jättemånga veckor kvar innan jag ska bli kontorsråtta igen så jag prioriterar kvalitetstid med vår vilda gullunge. Så statistiken från Funbeat är inte så imponerande på sistone direkt.

Det är inte många minuter per dag om man slår ut det som ett snitt. Men ändå. Trots osynligheten i loggen så upptäckte jag häromdagen att det ändå ser ut som att jag tränat. I lördags var det Mama Tummy Day och jag fotade min mage såhär 7,5 månader efter förlossning. Ser inte så otränad ut som statistiken skulle kunna antyda.

Så kanske behöver jag inte vara så frustrerad som jag känt mig. Den där kvalitetstiden med gullungen gör sig kanske tillkänna på andra sätt än i min Funbeat-statistik. Jag menar, benböj med bebis framför spegeln för att få henne att skratta. Famn-tango på vänsterarmen, med påkopplade magmuskler såklart. Otaliga lyft med dryga 9kg-bebis per dag. Bus med busig bebis. Mys med mysig bebis på armen. Bärande på tandsprickningskinkig bebis. Inget som syns i min träningsdagbok. Men är fullt synligt i spegeln. Tydligen.

Skulle dock vilja att den kändes mer i kroppen också. På rätt ställen. Som corestyrka, inte som ryggömmande. Mer transversuspåminnelse framöver alltså. Sagt och gjort.

Skåprensar-veggo: Quinoasallad

Det är inte alltid matlagningen går som man tänkt sig. Idag var det som vanligt dags för Köttfri måndag och det skulle bjussas på quinoasallad. Med ruccola och granatäpplen bland annat. Men granatäppelkärnorna hade för länge sedan sett sina bästa dagar och ruccolan hade jag glömt att handla...

Så det fick helt enkelt bli lite skåprensning på vad som fanns hemma och det blev rätt gott det oxå.

Till fyra rejäla portioner:

3 dl quinoa

2 vitlöksklyftor

Grönsaksbuljong

250g svamp

1 zucchini

1 rödlök

ca 3/4 ask körsbärstomater

1 paket fetaost

1 burk kidneybönor

Rostade hasselnötter

Olivolja

Balsamvinäger

Skiva vitlöksklyftorna. Skölj quinoan och fräs den och vitlöken i olja eller smör och lite ingefära (helst färsk, men det hade jag heller ingen...). Häll över ca 6dl buljong och låt koka 15 min. Skär zucchini i stavar och svampen i lagom bitar, skiva rödlöken. Fräs zucchini och svamp tills vätskan försvunnit, släng i rödlöken mot slutet. Tärna fetaosten och halvera tomaterna. När allt är klart: Varva quinoa, zucchini, bönor, feta, tomater och nötter i en skål. Dressa med olivolja och balsamvinäger emellan. Krydda mer om du vill. 

Svåryogat

Jag försöker och försöker. Senast idag. Har testat det mesta känner jag. Letar filmer på Youtube. Har några DVDer här hemma. Har papperspass och någon gammal yogabok. Prova-på-testat Yogobe. Men ändå får jag inte till den. Den där regelbundna yogan. Med rätta feelingen (inte bara en vanlig stretch alltså). Helst så regelbunden att den görs varje dag. Det blir liksom bara sporadiskt utfört när jag ska göra det själv. När jag ska göra det hemma. Feelingen är inte heller som den ska så ofta.

Det finns liksom så många distraktionsmoment här hemma. Som ska baras. En tvätt som bara ska vikas, en pappershög gås igenom, något som bara ska kollas, fixas, grejas. Som liksom uppehåller tankarna och vägrar fly sin väg de få gånger jag faktiskt slår mig ner på mattan. Även fast jag bestämt mig och känner i hela kroppen att jag så väl behöver landa i yogan.

Det verkar nästan som jag behöver en yoga-fröken (ja, för det är oftast fröknar och inte magistrar...) som leder mig till den rätta yogafeelingen. Eller en lokal med lugn musik i bakgrunden och dunkel belysning. En lugn röst som leder mig och tar tiden åt mig (även om jag lika gärna skulle kunna gå på känsla och inte timea övningarna hemma, jag vet...), så jag helt slipper tänka själv.

Kanske att jag ändå skulle leta fram den där cd'n med yogamusik jag har nånstans, som jag köpte hos yogakraft. Distraherande lugnande bakgrundsmusik är kanske grejen? Men jag är inte säker på att det hjälper heller. Tvätthögarna och det andra finns ju liksom kvar även bakom ljudet. När jag sitter kvar mitt i det så att säga. Jag kanske helt enkelt behöver ett yogarum. Ljud- och intrycksisolerat, går det att fixa?

Lika lätt som den en gång svårfixade hemmastyrketräningen är att få till numera, lika svårt är det att hemmayoga. Frågan är bara vad som kan knäcka yoganöten.

Hemmayoga. Så välbehövligt. Så svåruppnåeligt.

Joggfunderingar

Innan jag började jogga igen (ja, för det kan nog inte riktigt kallas löpning än i min värld) så hade jag inte sprungit på över ett år. Därför tycker jag det är ganska fascinerande att jag kan lufsa omkring i mitt gamla vanliga "långsamt långpass-tempo" helt obehindrad. Förvisso bara kortare sträckor ännu, men om det varit för konditionen så skulle jag kunnat hålla på mycket längre än jag gör. Hur kan kroppen klara det sådär utan vidare?

Visst, jag väger ett par kilo mindre nu än jag gjorde då, vilket ju belastar kroppen mindre. Men samtidigt ligger jag ju på energiunderskott eftersom jag fram tills för två veckor sedan hela tiden tappat i vikt. Så det borde ju finnas mindre springenergi att ta av. Det är för övrigt också delvis därför som jag bara springer en gång i veckan ännu så länge. Har liksom tillräckligt som stjäl mina kalorier fortfarande.

Och visst, jag promenerar mycket (har räknat ut att det nog är typ 4-5 mil i veckan i allafall). Men det är ju så himla långsamt jag går (oftast), för att spara mina fötter framförallt, så det borde ju inte påverka jogg-formen nämnvärt tycker jag. Eller?

Så därför är det ändå fantastiskt att kroppen tuffar på som den gör i mitt mystempo. Att den verkar komma ihåg hur man gör när man lufsar fram sådär makligt utan att man riktigt märker av någon ansträngning. Att den inte protesterar trots det väldigt långa uppehållet. Eller kanske är det helt enkelt lyckan över att kunna jogga igen som gör att det går av bara farten?

2014: Stabil och stolt

Nyårslöftet kom häromdagen. Nu är det dags att sätta mål för året. Något att jobba emot i träningen.

Träningen nuförtiden är ju rätt annorlunda mot för något år sedan. Jag är heller inte i närheten av den form jag nog skulle ha velat vara i nuläget. Därför var det inte helt lätt att bestämma om och isåfall vad som skulle bli träningsmålen 2014. Men för någon vecka sedan kom jag på det. Det var så självklart när snilleblixten slog till, eftersom det kommer att påverka alla andra eventuella resultat. Jag ska fokusera på min hållning. Stabil och stolt hållning.

Det är till och med så att jag borde gjort det för flera år sedan. När jag gick en projektledarkurs där vi som deltagare skulle ge varandra återkoppling var det en tjej som sa till mig att det hon tyckte jag framförallt skulle jobba med var min hållning. Bara en sån sak liksom!

Men nu är det dags att ta tag i det. Det kräver nämligen att jag jobbar med bål- och bäckenstabilitet ordentligt. Det kräver att jag stärker axlar. Att jag prioriterar rörlighet för bröstmuskler och höftböjare. Det kräver också att jag lär mig att sträcka på mig och inte rasa ihop som en säck. Områden som alla är något av svaga länkar i dagsläget. Som, om de blir starkare/rörligare, också hjälper mig att undvika skador, att bli en bättre löpare igen, att orka med att vara kontorsråtta utan att få ryggont, och att bära runt på liten såklart. En stabil kropp och stolt hållning är en säkrare utgångspunkt för vardagen helt enkelt. Utan det blir det svårare att nå andra, mer resultatfokuserade mål.

Utgångsläge, nyårsdagen 2014. Foto: M. Eklund

Jag tänker mig också att det även kan gälla som ett mentalt mål. Som ett mantra. Stabil och stolt. Att komma ihåg och påminna mig om närhelst jag behöver det, oavsett om det är i en träningssituation eller i vardagen. I tanken. Inställningen i svåra eller utmanande situationer, på jobb eller fritid. Man blir vad man tänker liksom. Så får det bli.

#stabilochstolt . Mitt 2014.