Mitt första träningsminne

Min första del i Uppochhoppa-Sofys juniutmaning hittar du på instagram. Här kommer del 2.

För att kunna skriva den här delen kände jag att jag först behövde omdefiniera för mig själv vad som för mig är träning. För i mitt huvud började jag inte träna "på riktigt" förrän typ 2007 (efter att jag bestämde mig för att göra En Svensk Klassiker som morot för att komma tillbaka efter dubbla lunginflammationer). 

Dessförinnan "dansade jag ju bara tre-fyra gånger i veckan"... Och gick på roliga Friskis-pass när andan föll på. Cyklade precis överallt (har faktiskt fortfarande inte ägt en bil, även om det numera finns i hushållet). Men tränade? Nja, det ansåg jag inte att jag gjorde. Har aldrig sett på mig själv som en sådan som tränar innan jag började träna för Klassikern. Kanske är det också så att behovet av ordentlig träning är mycket större numera, när jag är ganska still på kontor hela dagarna.

Däremot har jag en del minnen från lopp och annat från ganska tidig ålder, som jag så här i efterhand skulle räkna som träning. Maja Gräddnosloppet i Uppsala med mamma och syster. Kanske var jag åtta? Tjejmilen första gången som 13-åring typ. Så bevisligen tränade jag nog redan då, bara inte i särskilt disciplinerad form, eller på ett sådant sätt att jag kommer ihåg det. 

På väg till dansuppvisning. Foto: privat

Dansa började jag med som fyra-åring, fast man egentligen inte fick börja förrän man var fem. Jag tjatade mig till att få börja, och fram till jag slutade gymnasiet har det har mer varit en livsstil för mig, än en träningsform. Det var nog däremot genom den som jag ändå var rätt aktiv som barn. Jag saknar dansen väldigt mycket, eftersom den tyvärr inte har varit särskilt prioriterad de senaste åren. Den har fått stå tillbaka till förmån för framförallt livet som sådant, men också min nya kärlek: längdåkningen.

Det är nog faktiskt längdåkningen som är ett av mina första träningsminnen där det verkligen kändes som träning. I Fagerskogen i Enköping. Med pappa långt bort i horisonten och mig ilsket, svettigt saxandes en bit bakom. Jag gillade verkligen inte längdåkningen då. Man blev ju så sjukt svettig. Jobbigt var det! Inte var jag bäst heller... Vilket ibland kan göra att jag tappar intresset för saker. Vinnarskallen??

Skidorna var ett par Karhu, så kallat vallningsfria. Klädseln täckställ och tjock rosa mössa med stor tofs. Tänk mitten av åttiotalet så förstår ni. Minnet har etsat sig fast, och upplevelsen gjorde att jag faktiskt inte stod på längdskidor så många fler gånger, förrän ca 20 år senare. Ett Vasaloppsläger, några Öppet spår (och ett Vasalopp), och många mil i hemmaspåren senare är jag fast för evigt (tror jag). Fast aldrig med täckställ och tjockmössa. Funktionsställ, ulltröja, buff och hästsvans är mitt kännetecken i spåret numera. Matchat med röda kinder och ett stort leende.

Så tänk hur saker kan ändras, bara perspektiv flyttas och förutsättningar förbättras. Bara obehagliga barndomsupplevelser vänds till en morot att faktiskt övervinna obehaget.