Jag har tidigare skrivit om
de där supermorsorna, de som nästan verkar
fysiskt opåverkade av sin graviditet och förlossning. De som jag på en
och samma gång är avundsjuk på, blir lite stressad av, inspirerad av och
ändå inte har någon som helst ambition att bli som.
För min verklighet är
långt ifrån det. Jag är helt enkelt en helt vanlig morsa med
grym
mjölksyre- och endorfinlängtan. Som får längta ett tag till innan
begäret kan stillas. För trots att jag tränade hela graviditeten är jag
än så länge långt ifrån så återhämtad att jag ens kan tänka tanken på att springa lopp, stå länge i plankor eller ens ta ett enda löpsteg.
Min verklighet ser mer ut så här:
Jag går dagliga promenader med barnvagnen.
Men inte i något rasande
supertempo eller några megasträckor. Mina höfter tillåter liksom inte
det. Ofta är det inte ens jag som kör barnvagnen nu när sambon har
semester. Men jag får iallafall
friskluft och
rörelse.
Jag kniiiiper. Varje dag. Många gånger. Kunde börja i stort sett direkt efter förlossningen, inga större bekymmer. Gott så!
Jag går kortare solopromenader i högre tempo några gånger i veckan.
Men
inget som skulle imponera i någon träningsdagbok. Och passar jag mig
inte får jag ont efteråt.
Typ foglossning fast efter graviditeten. Känn
på den... Men jag får iallafall liiite
konditionsträning, och
konditionen är inte det som hämmar mig mest längre, så blodbristen är
nog avhjälpt.
Så här åtta och en halv vecka efter förlossningen hade jag föreställt mig att jag
skulle kunnat börja cykla som konditionsträning. Men tanken på en
cykelsadel har fortfarande inte varit tilltalande, verkligen inte. Fast
snart kan jag
nog tänka mig att testa.
Alltid något.
Jag återuppbygger mina magmuskler främst med appen MammaMage,
men kör inte
två-tre gånger om dagen. En omgång om dagen
5-6 dagar i veckan räcker gott för mig just nu. Helt enkelt för att jag känner
att musklerna behöver vila då och då, och för att magmuskelseparationen
fortfarande är ganska djup på sina ställen trots att den läkt på bredden
för länge sedan. Så magrutorna kommer fortsätta att lysa med sin
frånvaro. Men jag känner mig
starkare för varje dag och jag gillar på
något sätt mitt nuvarande magfluff och min fortfarande mycket markanta linea negra (även om jag gissar att jag nog kommer vilja att det är
borta om typ ett halvår).
Jag har fortfarande inte satt min fot på gymmet efter förlossningen.
Utan har
nöjt mig med pilatesbollen, gummibanden och min egen kroppsvikt
för att styrke- och rehabträna rygg, ben och armar då och då. Good enough just
nu. Har dessutom upptäckt att
mina obalanser i muskelstyrka blivit värre under graviditeten. Något att jobba på!
Jag är konstant hungrig, och stillar hungern med både nyttigheter och
onyttigheter. Har inget mål för när gravidkilona ska ha försvunnit.
Tvärtom är jag lite orolig att jag
inte ska få i mig tillräckligt med
energi och näring för att undvika att tappa kilona för snabbt, de knappa
tre som är kvar.
Min utmaning är ju att
skynda långsamt, och än så länge går det rätt bra. Självreglerande på
något vis eftersom graviditets- och förlossningskomplikationer liksom begränsat mig en del. Men jag tror fortfarande det blir bäst så,
i längden.
För
mig. Efter mina förhållanden. Tills jag är redo för större utmaningar. Men drömmer gör jag såklart ändå. Både om stort och smått.
Etiketter: Post-graviditet, Tankar, Träning
