Avstämning och nytt mantra

Efter det här året så vill jag på nåt vis göra bokslut. Det känns viktigt att summera, lägga bakom mig och gå vidare, med nya ögon. En del gjordes ju i frågeinlägget häromdagen, och ska inte ältas mer. Men jag har ju mina två mål för 2014 att stämma av:

#stabilochstolt kallade jag det ena. Ett både fysiskt och mentalt mål som jag både lyckats och misslyckats med. Den fysiska delen har jag verkligen fokuserat på och jag känner stor skillnad. Hållningen är helt annorlunda. Jag var till och med tvungen att mäta mig häromdagen, för det kändes som att hela jag rätats ut på något sätt. Knasig, jag vet, men det kändes verkligen så. Yogandet och min armhävningsutmaning under hösten har bidragit till betydligt bättre styrka och jag märkte enorm skillnad i skidspåret häromdagen. Den mentala delen däremot, har väl gått sådär. Man skulle väl kunnat säga att den drunknat i allt annat...

Det andra var mer medveten konsumtion. Jag får ge mig själv pluspoäng här. För jag har faktiskt begränsat mina inköp rätt rejält. Jag har inte på något vis haft köpstopp, men det var ju inte tanken heller. Det som kanske drar ner betyget lite är barnshoppingen (där jag haft lite svårt att begränsa mig), även om jag också där försökt ha min målsättning i bakhuvudet. Detta tankesätt kommer definitivt att finnas kvar som en vägledning.

Så vad har jag då för tankar om 2015? Jag tänker inte sätta några mål eller avge löften. Tänker mig mer att jag ska skapa mig ett mantra för 2015. Eller egentligen skapade jag det för flera månader sedan när jag ett tag tänkte beställa en personlig almanacka (men sen fick jag en riktigt snygg via jobbet).  Jag tänker så här:

Mitt mantra 2015. Foto: privat

Mer i detalj så innebär det att jag ska vara mer medveten. Välja till saker, upplevelser, personer för att det ger glädje. Sprida glädje. Se saker positivt. Välja bort för att återfå balans. Jag försökte under hösten gå ner i arbetstid, men det enda som hände var att jag fick mindre lön. Arbetsuppgifterna bara fortsatte att öka. Då blir fokus att dra ner eller öka på (vila!) annat istället. Så att slutresultatet blir energi. Energi att leva livet fullt ut, inte bara harva på. Energi över till andra. Men också att komma ihåg att göra sådant som ger mig energi, och att fylla på med rätt energi. Inte bara klara mig igenom vardagen helt dränerad på energi.

Därför blir 2015 året då fokus är #glädjebalansenergi . Förhoppningsvis blir det en bra vana, som fortsätter även långt efter just 2015.

Som jag har längtat!

Jag har inte åkt skidor ordentligt på över två år. För två år sedan på grund av skada, förra året på grund av att kroppen fortfarande var rätt instabil, och så snöbristen då...

Därför har jag hoppats, längtat och trånat. Drömt om snö och räls. Om gnistrande frost och knarrande snö. Även om föret inte är det bästa när det knarrar...

Men förhoppningarna har sjunkit i takt med den hittills ganska milda vintern. Löparskorna har fått utgöra substitut. Fram tills annandagen (eller var det juldagen?) Vaknade till Winter Wonderland utanför fönstret. Jippie!

Låg i soffan och vilade med Liten. Hoppades att kroppen skulle gå med på några kilometer i alla fall.

Skiddagdrömmer...

Så kom kylan. Den bistra kylan som gör att man inte vågar sig ut så långa stunder. Längtade lite igen. Lite mer faktiskt, nu när snön var så påtagligt nära. Läste om fantastiskt nydraget milspår, men vet ju å andra sidan att Vretaslingan inte har några andra adjektiv än fantastiskt i sin vokabulär, så det behövde ju egentligen inte betyda kvalitetsspår.

Idag steg temperaturen över -10, så då kunde jag inte hålla mig längre utan fick en härlig mil i ett ganska glest befolkat spår. Kroppen höll betydligt bättre än väntat. Utan några anmärkningar alls faktiskt. Frosten gnistrade. Snön knarrade. Allt var idylliskt. 

Skididyll. Och lite gräs.

Utom spåren. Fantastiskt är inte det ord jag skulle använda för att beskriva dem. Men har man inget annat i ordförrådet så får det väl ändå duga med fantastiskt. För de var långt ifrån usla i alla fall.

Mitt 2014

Jag är egentligen inte så mycket för sådana där frågelistor som man ser här och var, men denna som jag hittade hos Emma var lite kul ändå, och ger ganska bra utrymme för att summera året, vilket jag i år känner extra behov av eftersom det varit ganska turbulent, och jag faktiskt har svårt att riktigt minnas vad som hänt. 

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?  
Blev chef.  Var på bloggträff x2. Började jobba igen efter föräldraledighet. Skolade in på dagis. Slutade jobba övertid enbart för att verka duktig i andras ögon (även om jag nog fortfarande är lite för snäll på jobbet). Började yoga varje dag. Och säkert en hel del annat.

Genomdrev du någon stor förändring? 
Nej, ingen sådär markant. Mer många små stegvisa förändringar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?  
Ja, några stycken. 

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 
1 april när jag började jobba igen. Det var tuffare än jag trodde, mentalt.

Dog någon som stod dig nära? 
Nej, tack och lov!

Vilka länder besökte du?
Tror faktiskt inte jag varit utanför Sveriges gränser...

Bästa köpet? 
Har ju försökt att konsumera mindre, och lyckats ganska bra med det. Men kanske mina nya Inov-8 X-talon. Eller dunjackan jag köpte förra vintern - alldeles lagom tjock.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Den som gör mig glad varje dag är mitt lilla bustroll! Sedan har jag fått så mycket mer pepp via sociala medier i år än vad jag hade förväntat mig, det gör mig också glad.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?  
Sinnesfrid. Kontinuerlig nattsömn. Tid att träffa vänner och vänner som har tid att träffas.

Vad önskar du att du gjort mer? 
Fångat dagen. Upplevt livet. Fokuserat på det positiva.

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Oroat mig. Över min och andras hälsa. Över min egen förmåga och plats i tillvaron.

Favoritprogram på TV?  
Har i princip inte tittat på TV. Bara sporadiskt på paddan. Mästarnas mästare och I huvudet på Gunde Svan. Typ. 

Bästa boken du läste i år?  
Hmm... Böcker... "Yoga när som helst, var som helst" kanske. Eller "Med känsla för barns självkänsla". Kan inte minnas att jag läst så många böcker. Tyvärr. Boktips mottages gärna!

Största musikaliska upptäckten?  
Johan Goding kanske. Lyssnar annars mest på radiomusik. Och barnvisor. Vipp på rumpan-affären är poppis här.

Vad var din största framgång på jobbet 2014? 
Att jag bytte jobb kanske. Eller, byter. Jag kommer ju inte vara färdigbytt förrän 1 januari. Blev skördad (vilket hemskt begrepp!) i talangprogrammet i och med att jag nu blir chef och ska starta en helt ny avdelning.

Största framgång på det privata planet? 
Vet inte om jag mäter framgångar där. Att jag överlevt med tidvis mycket bristfällig sömn? Att jag prioriterat träning framför en hel del annat?

Största misstaget? 
Att gå med på en 50/50 lösning i TVÅ månader när jag skulle byta jobb, samtidigt som cancer drog in i familjen igen, och sömnbristen började bli värre här hemma. Men det som inte dödar härdar ju, sägs det.

Att anlita en opålitlig städfirma. RUT for ut illa kvickt, tyvärr...

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare, helt klart. I allafall generellt sett. För samtidigt har jag haft mycket små glädjeämnen som lyst upp. Men minnesbilden säger ledsen. Alldeles för mycket ledsen.

Vad spenderade du mest pengar på?
Barnet. Och mat, tror jag. Alltid hungrig!

Något du önskade dig och fick?
De skönaste tights jag nånsin provat.

Något du önskade dig och inte fick?
Sömn i mängder. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Var föräldraledig och åt chokladbiskvi. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ujuj, var ska jag börja? Mindre cancer. Mer sömn. Mer glädje. Mer vänskap. 2014 går tyvärr inte till historien som något superår.

Vad fick dig att må bra? 
Min familj. Träning. Att vara utomhus. God mat.

Vem saknade du?
Mina vänner. Stressade småbarnsföräldrar har ju inte så ofta tid att ses.

De bästa nya människorna du träffade? 
Personalen på Lill-trollets förskola. De är riktigt bra!

Mest stolt över? 
Att jag börjar känna mig stark igen. Att jag inte brutit ihop under den tunga hösten. 

Högsta önskan just nu?
Ett lugnt och skönt jullov med snö så jag kan åka skidor. Längtar så jag går av snart!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
 Ganska mycket förhoppningsvis. Nytt jobb. Nytt tänk. Kanske nya matvanor.

Perspektiv i jul(kalender)tid

Idag har jag sprungit så kallade norska superintervaller. 4x4min, med 2 min aktiv vila mellan varje. Den sista fysiskt utmanande luckan i julkalendern. Det trodde jag nog inte när jag klev ur sängen kl 06.11 imorse, seg som kola, efter att ha legat och dragit mig i en halvtimme efter att sambon gick upp med en attack-vaken liten.

Men det händer något med mig när jag har nån slags program att följa, som är upplagt av någon annan. Oavsett om det är i julkalenderform eller något annat. Då genomför jag oftast. Har jag bara gjort program åt mig själv så är det lätt att jag "lyssnar på kroppen" lite väl mycket. Latmasken på ena axeln tar över, eller tycker att jag borde ta det lugnare. Fast jag vet att jag mår så mycket bättre framförallt psykiskt om jag tränar ordentligt. Kanske kan jag lura mig själv att det är någon annan som gör de vanliga programmen...

Hur som helst. Efter en rejäl grötfrukost kände jag mig fortfarande lätt vimmelkantig (tredje natten med mycket knapphändig sömn nu...), så jag ställde mig och strök julgardiner och resonerade lite med mig själv. Började tänka lite perspektiv. Surade först över att det kommer bli en jul utan min sida av familjen (det är ju fortfarande karantän...), men så började jag tänka på hur bra jag ändå har det. Tänk på den där stackars tiggerskan som brukar sitta utanför affären här. Hon kanske är tvungen att fira jul ensam i en kall bil nånstans. Om hon ens firar jul överhuvudtaget. Eller på de som ligger ensamma på ett sjukhus nånstans. Eller de som kämpar mot ebola. Här står jag och surar i en varm och skön villa och grubblar över mina så kallade problem i form av trötthet. Jag som har allt många skulle önska mig, och som definitivt inte kommer behöva spendera julen ensam, frusen eller hungrig. Så banne mig om jag inte ska kunna springa lite intervaller...

Så då gjorde jag det. Rev av dem utan att egentligen fundera över om det var jobbigt. Mest räknade ner som jag brukar. 30s --> 12,5%. Oj, redan 2min, hälften av första! Osv... Frös lite om händerna, men fick medvind efter halva passet och glömde snart de frusna fingrarna. 

Kort och effektivt intervallande var precis vad surkarten behövde idag. Tänkte efteråt att jag äntligen skulle ta mig för att ge den frusna tiggerskan en slant eller nåt att äta, när jag ändå skulle förbi affären på vägen hem. Men typiskt nog var hon inte där idag. Så där fick jag för att jag tänkt "nästa gång" alla tidigare gånger jag sett henne. En ytterligare påminnelse om att man aldrig kan vara säker på att det blir nån "nästa gång". 

Det är mina perspektiv såhär dagen innan julafton. Tror jag fått lite julefrid i kroppen nu. Till och med lite i sinnet också. Ska bara försöka behålla det så.

Julkalendern är i stort sett färdigupplevd. Jag har en lucka kvar till dopparedagen också. Sparar det bästa till sist! 

God jul!

Att släppa ner axlarna

Det har hänt ganska ofta på sistone. Att axlarna åker upp till öronen nånstans. Gärna i kombinationen med att benen läggs i kors och den bärande foten ställer sig på tå. Men som tur är, är jag ganska bra på att märka det.

För mig är det ett tecken på stress. Men eftersom jag är ganska bra på att märka det när det händer, så försöker jag också aktivt motverka det. Även om det ibland kräver en stor portion övertalning av mig själv.

I tisdags övertalade solen (som plötsligt lyste från blå himmel) mig att faktiskt ta mig ut och springa backintervaller på lunchen. Inte intervaller i termen "kör tills du dör", utan mer "jogga kontrollerat uppför och gå nerför". Men likväl intervaller. Lyssna-på-kroppen-intervaller. Som gjorde att axlarna släpptes ner, sinnet och hjärtat fick välbehövlig friskluft och axlarna inte kröp upp lika högt på eftermiddagen.

Varje gång jag övertalar mig själv att faktiskt ta mig tid att träna när allt bara hopar sig, så blir jag så glad efteråt. Det är ju så himla värt det! Till och med när det står burpees på schemat, som det gjorde i onsdags. Jag är typ världssämst på burpees, därför tyckte jag det passade att köra burpees som "ägna dagen åt min största svaghet" (japp, julkalendern igen). Sara Mo (följ henne på Instagram vetja!) har en rolig variant. Kör 1 burpee, vänta tills minuten du påbörjat har gått. Gör sedan två och vila tills nästa minut gått. Och öka sedan tills det inte blir någon vila mellan minutrarna. Då har du dött burpees-döden! Vilket jag gjorde ganska fort. Typ efter tio minuter!

Igår var första dagen på mitt (förhoppningsvis) tre veckor långa jullov. Axlarna hade inte helt släppts ner efter en monsterfredag. 5 km så fort jag kan stod på schemat. Tänkte kombinera det med pod-lyssnande. Eftersom jag förhalade turen till kvällen behövdes pannlampa och reflexväst och ganska varma kläder. Vem sade att löpning inte är en prylsport? Hursomhelst, de där axlarna... De gjorde det ganska jobbigt att ta sig fram till en början. Men jag märkte det. Så jag tvingade ner dem med vilja. Då gick det lite lättare. Men de tvingade sig uppåt igen. Jag tvingade ner dem. Så höll vi på tills de fem kilometrarna gått. Oklart vem som vunnit kampen.

Inte förrän under den korta återhämtningsyogan lite senare kände jag att jag vann helt. Axlarna släppte taget om örsnibbarna och jag kunde på nåt sätt andas ut! Nu är det nog jullov ändå...

Jobbigt eller mysigt

Alltså, jag kan inte riktigt bestämma mig om den här julkalendern jag tjatar om är mest jobbig eller mest mysig. Kanske är den bara mycket av allt. Klart är i alla fall att jag kommer få ligga i om jag ska klara hela. Jag, som nog skulle behöva en vecka på vilohem mest av allt just nu.

Så frågan är ju hur jag ska välja väg. Vila / lata mig och skita i resten, eller streta på samtidigt som jag sluter julefrid med mig själv a la Mia och slutföra på mitt sätt. Kroppen ligger på minus just nu, så det är en balansgång hur mycket jag klarar utan att bli sjuk. Samtidigt som minuset orsakas framförallt av stress och brist på mental återhämtning, och de allra flesta luckorna är ju stressreducerande på sitt eget lilla vis. Jaja, vi får se. Jag ska lyssna på kroppen har jag lovat mig själv.

I helgen betade jag av dels att springa så många kilometer som dagens datum. Eller ja, jag delade datumet med två, just eftersom min återhämtning för tillfället är mindre än hälften av vad den borde. Och eftersom jag egentligen tänkt beta av den luckan redan veckan innan, som bekant. Nu blev det en mysig runda i mörker, med lånad pannlampa. Jag blev inte det minsta rädd faktiskt! Jag som är riktigt harig i mörker annars.

Skakig bild, men inte skakig fotograf!

Igår betade jag av 15 minuter AMRAP, trots att jag var nästan totalt orkeslös. Men tack och lov resulterade det även i en rejäl upphämtning i min egen lilla armhävningsutmaning, och jag blev faktiskt piggare efteråt.

Morgonpromenad i mysigt julmörker var planen för idag. Julmörkret var inte jättemysigt, eftersom det var regn och slask, men målet med promenaden var desto mysigare. Luciafirande utomhus på dagis, med en hel massa söta, mysiga, tomtar och lucior. En Liten En ville absolut inte ta av sig tomteluvan efteråt, och jag måste ju hålla med henne om att hon klär i den!

Hej och hå, streta på! Klarar jag planen de två kommande dagarna, så tror jag nog att hela kalendern ska gå vägen. Häng i (och kör återhämtningsyoga på kvällarna)!

Kalendrar vidare

Den här julkalendern, den visar sig vara bättre ju längre tiden går, på något vis. Jag trodde nog jag skulle kasta in handduken rätt tidigt. Men på något vis har den varit en positiv motvikt till allt annat som händer just nu. Så jag kalendrar på och har till och med gjort en plan för resterande dagar fram till Dopparedagen.

Så här har veckan sett ut hittills:

"Ta en massage" bockades av i måndags. Eftersom massagetiderna där jag brukar gå var slut, så fick naprapatens knådande och knäckande duga som lucköppnare. Ett ojämnt hängande bäcken rätades till. Mycket skönt!

I tisdags testade jag något nytt. Jag upptäckte att jag hade rätt mycket kvar på årets friskvårdspeng och utnyttjade en del av det till en prenumeration på Yogobe. På kvällen testade jag Happy Heart med Johanna Andersson och insåg att det krävs en del övande innan mitt yogahjärta blir yogalyckligt.

Onsdag. Dagen då jag flög. Vilket också egentligen var att testa något nytt. Men också dagen då jag tränade mitt mesta favoritpass just nu. Lunchcore. För att jag känner mig så himla stark på det passet, och det blir jag glad av. Det är inte mitt favoritpass alla kategorier. Men favoriten över allt annat involverar snö, och det har vi ju inte sett röken av än, så då får man helt enkelt välja second best!

Igår träningsdejtade jag någon jag gillar. Eller ja, vi tränade faktiskt inte. Vi drack bara en god cappuccino. Men om vi kunnat, så skulle vi sprungit långpass ihop. Gärna en tidig morgon på en kursgård i Tyskland. För det var så vi lärde känna varandra. Men kompisen har numera en trasig höft och jag har ju inte direkt långpasskapacitet just nu, så vi fick nöja oss med att träna skrattmusklerna. Glada var vi i allafall efteråt!

Dagens lucka var nog den svåraste hittills. Gick en snabb och ganska kort promenade på lunchen (knapp halvtimme), vilket fick bli "gå en PW och tänk på allt bra du gjort under året". Jag tänkte mig att jag skulle kunna klura ut åtminstone tolv saker, så att det liksom blev en för varje månad. Men banne mig, vad svårt det var att komma på tolv saker! En riktig utmaning för mig, som inte har några som helst problem att komma på saker jag skulle kunnat göra bättre, eller borde gjort annorlunda, men som har sjukt svårt för att bara klappa mig själv på axeln. Bra mental träning för mig alltså. Nästan lite som meditation också, eftersom jag inte kunde fundera på jobb när jag klurade för fullt på hur jag skulle komma på bra saker jag gjort...

Lite skog fick jag i allafall se, och några små luckor i molntäcket!

Dags för helg, och nya roliga luckor!

Yogiska framsteg

Det som jag tycker är nästan det häftigaste med yoga är de där tillfällena när det plötsligt hander. Igår var en sådan dag. Helt plötsligt så gjorde jag min första armbalans någonsin. Inte fulländad, inte med korrekt form. Men jag gjorde det! Svävade i luften med bara händerna som stöd. Ja, och typ varenda muskel i kroppen då!

Foto: M. Eklund

Jag har haft några sådana här tillfällen tidigare, när man liksom bara blir lycklig över att klara något man tidigare inte klarat, utan att man riktigt vet hur det gick till. Men då har det rört sig om rörlighetsrelaterade saker. Den här gången mer styrka. Och visst, jag har väl mina aningar om varför det omöjliga nu är möjligt (de dagliga armhävningarna har nog ett finger med i spelet), men ändå. Jag lekte ju bara lite. Testade positioner när jag ändå var varm efter ett lunchträningspass (där det plankats och armhävts en del, så jag var dessutom redan ganska trött i både armar och core). Och så helt plötsligt bara svävade jag. För att jag glömde bort att det var omöjligt. För att manga små myrsteg kan möjliggöra stora kliv.

Senare igår kväll var jag tvungen att testa några positioner till, liknande, och vet ni, jag klarade dem också! Så. Himla. Nöjd. Med. Mig. Själv!

Anledningen till att jag testade just Astavakrasana just igår var en instagram-yogautmaning. Det har cirkulerat en del raljerande, ironiska, spydiga kommentarer här och där från folk som "minsann kan yoga utan att lägga ut en yoga-selfie på instagram". Till dem sager jag så här: Mestadelen av den yoga jag utövar ser ut ungefär så här:

En mer typisk yoga-selfie.

Jag i ensamhet, i mörker, i källaren eller sovrummet, på min matta. När lill-Knyttet somnat.

Yoga-selfies på instagram är liksom bara en kul grej. Lite inspiration att testa nytt eller få nya infallsvinklar till variation i yogan. Yogaselfies kommer för min del inte till under själva yogautövandet, utan vid sidan av, som ett test, som en del av en utmaning, som en cybersocial grej.

Menmen, vill folk störa sig på det, så får de gärna göra det för min del, kanske är jag ändå en sån här:

Bild hittat på facebook...

För övrigt kan jag konstatera att nu har jag yogat i stort sett dagligen i över tre månader. I stort sett. Jag tror jag missat, eller hoppat över, totalt tre dagar. Två av dem i söndags och måndags. För att jag prioriterade annat just då. Och vad händer? Man kan väl saga så här: Det blev väldigt tydligt hur viktig yogan är för mitt välmående just nu. För att få landa i nuet för mig själv, sänka stressnivåerna och fokusera inåt. Det behövs inte mycket varje dag, men det behövs. Ordningen återställdes i tisdags och nu är balansen tillbaka igen. Åtminstone tillräckligt för att klara av vardagen.

Ingen enkel matematik

Det är sannerligen inte helt lätt att få ihop vardagen just nu. Därmed inte heller helt lätt att komma ihåg eller hinna "öppna luckor" i sin julkalender.

I tisdags tänkte jag att cirkelgympa-lunchpasset jag gick på skulle kunna funka att få ihop 500 reps på, med lite vilja. Men sömnminus gjorde att krafterna tröt och när passet var slut stod jag där med bara 390 reps. Tror jag. Ingen superenkel matematik att hålla reda på var i matematiken jag var samtidigt som jag skulle hålla reda på vad jag skulle göra... 

Foto: M. Eklund

Så för att få ihop 500 reps tänkte jag att jag kunde skramla ihop ett gäng (minst 110) tåhävningar under resten av dagen. Bra tanke.... När jag på kvällen låg i sängen och nästan somnat, kom jag på att jag bara gjort 50.... Jaja, 440 reps fick duga som lucka.

Eftersom jag känt mig lite allmänt orkeslös har jag tagit det lugnt med de mest fysiska luckorna, och i onsdags testade jag att meditera en stund. Det gör jag i och för sig ganska ofta i samband med yoga, med blandat resultat, men nu valde jag en lugn stund i soffan, med ett annat fokus. Riktigt skönt!

I torsdags valde jag att ägna 30 min åt det jag gillar mest: leka med bustrollet, och duscha i mörker!

Fredag var av olika anledningar en enkel lucka och bestämd sedan tidigt i kalenderplaneringen: Gör något fint för en vän. Jag bjöd på smörgåstårta och det uppskattades.

Igår var rent ut sagt en riktig skitdag, men jag skulle ändå kunnat bocka av flera saker. "Göra ingenting" har jag en känsla av att jag kommer behöva längre fram, så den skippade jag att räkna som lucka. Däremot testade jag ett grönt recept (och ett till idag).

Idag bakade jag världens godaste lussebullar (eller egentligen längder, men same same!) och under tiden de jäste körde jag alla testerna i MammaMage-appen och därefter armhävningar så länge coren pallade.

Lusselängden hann ända in i påsen innan jag hann fota... Foto: M. Eklund

Jag har inte planerat kommande luckor sådär väldans väl, men börjar inse att vissa av dem kan bli kniviga, framförallt "spring så många km som dagens datum". Den hade jag tänkt få till senast nu i helgen, men kroppen har inte gått med på löpning. Så vi får väl se hur jag ska få till det... Jag är ju ingen långdistansare för tillfället direkt!

Bra kalender hursomhelst. Ger mig något roligt att fokusera på, vilket verkligen behövs just nu!

10 minuter rörlighet på morgonen

Idag har jag vab-premiär. Med en liten skrutt som fått hög feber efter vaccinet hon fick i förra veckan. Själv är jag sådär lagom alert efter att ha haft en närhetstörstande kamin klängande på mig i två nätter. 

Så några stordåd blir det inte idag. Men ett russin ur kalendern i form av lite rörlighet har jag fått till.

Och lite friskluft med frostig inramning.

På sätt och vis nästan tur att jag blev hemma idag. Högdoser med cellgifter på nära håll gör att orosklumpen i magen gör sig påmind hela tiden.

Så i yogisk anda får jag nog säga att jag ändå är tacksam för vila och chans till återhämtning, så här i inledningen på det som för många verkar vara årets största stressmånad.