Med en sovande bebis på magen

Den här veckan har det lilla Trollet haft sin första ordentliga förkylning. Stackars snörvlisen har haft lite svårt att sova. Några gånger har hon somnat i min famn och sedan fått sova på min mage. Ganska mysigt för mamman, som kunnat lägga upp fötterna på sofflocket en stund.

En mörk novembermorgon med en snusande bebis på magen och med mobil och dator utom räckhåll kan tankarna sväva rätt så fritt, vilket kan vara väldigt befriande. Man har liksom inget annat att göra, och sådant som tidigare svävat runt i huvudet och endast kunnat anas likt ett svagt dis i horisonten har nu börjat anta lite fastare former. Fortfarande långt ifrån konkret men det går definitivt att urskilja siluetter och kanske till och med konturer.

Några tupplurar till i vintermörkret så kanske drömmen i fjärran närmar sig ännu mer och till och med blir till en plan, eller ett mål. Om det bara inte fanns så många om och men. Men även de kanske kan blåsa bort i horisonten om hjärnan får tillräckligt mycket fritt spelrum.

(Och här hade det ju varit fint med en mysig bild från soff-snusandet, men det var ju just det där med verktygen utom räckhåll...)

Nytt försök

Snart blir lill-Trollet ett halvår (herredudanemej vad tiden går fort!) och jag har sedan ett tag börjat känna att det är dags att springtesta igen. Men så kom den där envisa förkylningen som liksom vände i dörren flera gånger, så det har dragit ut lite på tiden.

Men nu har jag äntligen kommit till skott! Nästan andäktigt klädde jag på mig underställströjan, hösttightsen och löparjackan efter att ha vinkat av resten av familjen på morgonpromenad. Knöt skorna, rättade till buffen och lät Garmin hitta satelliterna.

Uppvärmningen blev några kliv rakt ut i mountainbikespåret som ligger runt knuten, rask promenad på knotig stig tills spåret kommer ut på en grusväg. 

Där blev det två minuter mysjogg följt av en minuts rask promenad. Några gånger sådär. Tills grusvägen tog slut och blev till asfalt. Då övergick jag till promenad igen, resten av vägen hem.

Totalt 40 minuter ungefär, berättade Garmin. Varav 13 minuter jogg i riktigt mys-sås-tempo. Kroppen berättar den här gången att den vill ha mer. Ingen känning i hamstring (snälla, fortsätt så!). Lite känning i knät. I övrigt lugnt och kontrollerat. Puh...

Orka

Jag brukar säga att jag tränar för att orka. Men just nu är det faktiskt så att jag inte alltid orkar träna för att orka. Moment 22 kan man säga... Intensiva dagar med en liten som ofta inte sover så mycket på dagarna (men dock på nätterna) gör att det ofta inte ges tillfälle förrän framåt åtta-tiden på kvällen. Och våldsamt kvällstrött som jag är så finns det inte alltid så mycket kräm i kroppen då. 

Men samtidigt vet jag ju att jag orkar mer om jag bara orkar ta mig samman och träna iallafall lite. Så därför har det på sistone blivit en del styrkepass som bara består av det viktigaste just nu. Armhävningar och skulderövning för att klara amning och bärande av bebis. En eller två coreövningar per gång för att undvika ryggont och ladda för skidåkning. Och hamstringsrehab. Avslutas med bröstmuskelstretch/rörlighet.

Kompletterat med timvis av dagliga promenader i ur och skur. Oavsett ork...

Tankeläsning

Förra veckan innebar ganska mycket bebis-bärande av olika anledningar. Vilket gjorde att mina överkroppsmuskler fick bekänna färg, eftersom Liten numera är Inte Så Liten. Jag gick och tänkte flera gånger att jag borde träna axlar. Det var liksom det som kändes som den svaga länken.

Så när jag fick ett nytt träningsprogram i slutet av veckan blev jag lite full i skratt. Det innehöll... Axlar. Och axlar. Och axlar. (Och lite annat smått och gott). Verkar som programskaparen är tankeläsare...

Så nu när jag kört igenom programmet känner jag ännu mer att jag borde ha tränat axlar. För att slippa bära runt på Inte Så Liten med grym axelträningsvärk.

Luftning pågår!

I veckan som varit har vi varit förkylda, Trollet och jag. Första gången sedan hon föddes. Och egentligen är det nog jag som varit mest snuvig. Än så länge i allafall.  

Träningen har därför lyst med sin frånvaro. Vi har bara luftat oss med dagliga lugna långa promenader (långa för att hon sover bäst i vagnen). För frisk luft skrämmer de flesta baciller på flykten tror jag.

Ibland har det varit blött.

Ibland nästan vårigt.

Vi har försökt lösa mysteriet med den rosa cykeln som står låst vid olika stolpar varje dag.

Idag var första dagen promenaden blev lite längre. Till Olstorp en sväng. För att komma dit passerar man platsen för det hemska, tragiska dubbelmordet. Så dagens promenad lämnade efter sig en slags sorglig obehagskänsla. Vad är det som händer i världen egentligen?

Det där vegetariska

Målet för året har ju varit att äta vegetariskt åtminstone en gång i veckan, i Köttfri-måndag-anda. Även om jag inte skrivit så mycket om det senaste månaderna så finns ambitionen där fortfarande, och det är faktiskt de flesta veckor det oxå blivit av. Det var några veckor där i början av juni då jag var nöjd och glad bara nån stoppade näring i munnen på mig överhuvudtaget, men sen har fanan hållits högt.

Det har blivit falafel, ratatouille med pasta, grön pizza från det här gänget, diverse sallader, pastasåser och annat. Faktum är att jag gärna skulle äta ännu mer vegetariskt, men jag har inte helt lyckats sälja in konceptet så då får det bli kompromisser. 

Rena kötträtter står det däremot ganska sällan på bordet här. Av flera orsaker. Jag har dålig fantasi när det gäller kött. Tycker mest det hör till sommarens grillkvällar. Men framförallt så har jag blivit så himla besviken på kvaliteten på köttet de senaste gångerna vi köpt kött i butik. Därför blir det nog kött direkt från gård framöver. I hopp om bättre kvalitet på det lilla kött jag äter.