#fuckcancer

Idag har jag gått med tårar lurande i ögonvrån hela tiden sedan en kollega berättade att fotbollsspelaren och -tränaren Klas Ingesson dött i den cancer han kämpat mot.

Töntigt, kanske många tycker, för jag kände ju inte honom. Nä, såklart gjorde jag inte det. Men hans öde har ändå gripit mig. Dels för att han var en av de där supersnygga, grymma fotbollsgrabbarna som gjorde sommaren 1994 magisk. Dels för att sjukdomen som drabbade honom även drabbat vår familj upprepade gånger. Behandling pågår just nu för tredje gången med cellgifter och kommande stamcellstransplantation och på något vis har Klas kamp mot sjukdomen därför träffat mig rakt i hjärtat.

Det är med orosklump i magen jag ser likheter med vår situation, men med hopp i själen jag också ser olikheter. Jag lider på avstånd med Klas familj och vänner, och sörjer ett allt för tidigt dödsfall. Samtidigt är jag tacksam för varje dag som går utan att jag själv behöver se sorgen i vitögat på riktigt nära håll, och jag "bara" behöver gå runt med den där orosklumpen i magen.

Jag påminns om att jag borde ta tillvara på livet fullt ut, för man vet aldrig hur länge man får chansen. Vill också göra något för att andra ska slippa cancerdjävulens klor, så ganska regelbundet får Cancerfonden bidrag (även om jag ogillar hur de spammar mig med käcka brev med bidragsförfrågningar, och tycker att de hellre borde lägga mer av pengarna de får in på forskning istället för utskick, men det är en annan femma). Men på något vis känns det så futtigt, särskilt en dag som denna när verkligheten gör sig extra tydligt påmind.

Kanske får man helt enkelt påminna sig om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och skicka en extra slant till forskningen. Sända de varmaste tankarna till Klas Ingessons familj och vänner och ta extra mycket vara på nuet tillsammans med mina egna kära.

Dra åt skogen, cancer!

Jag hade glömt…

… hur glad man kan bli av riktigt bra musik, helst om det är live. Sådär så man inte kan sluta le, måste vicka på rumpan, stampa takten och har allmänt svårt att stå (eller sitta!) still.

 

… hur en riktigt sjukt bra, och klockren, mansstämma kan få en att rysa sådär riktigt mycket, så varenda hårstrå på kroppen står rakt upp. Tack Johan Boding för att du påminde mig igår.

 

…att musik, sång och dans faktiskt har varit en stor del av mitt välbefinnande på olika sätt. Nånstans har jag tappat bort det, och jag tror jag måste hitta tillbaka dit. Eller nej, inte måste. Behöver det.

 

Jag var på konsert igår kväll. Hade inga som helst förväntningar eftersom jag varit så trött sista tiden att jag knappt kom ihåg att jag skulle dit. Hoppades mest att jag inte skulle vara otrevlig mot sällskapet genom att somna mitt i allt ihop. Var nog yngst i hela publiken, nästan i alla fall. Jag och Linköpings pensionärer på Rhapsody in Rock firar 25, typ.

 

Det var mycket bättre än jag väntat mig, även om jag inte riktigt vet vad jag väntat mig. Livsandarna väcktes låt för låt på något vis. Jag blev påmind om allt jag glömt i vardags-stress-sömnbristen. Sånt som får mig att må bra, att leva. Som yogan börjat påminna mig om. Som musiken nu påminde mig ännu mer om. Glädjen, viljan och energin väcktes så smått till liv igen. Eller åtminstone blev jag väldigt mycket påmind om vad som väcker glädje, vilja och energi, för mig.

 

Music was my first love. It will be my last. Music of the future. And music of the past. To live without my music, would be impossible to do. In this world of troubles, my music pulls me through. (John Miles)

 

 

Och springet då?

Nja... Det går väl sisådär. Kommande loppnypremiär till trots, så blir det inte så många kilometrar på kontot just nu. 

Jag hade en fin upptrappningsplan. Som också fungerade ganska fint. Knäna knorrade lite men mindre och mindre nu sedan jag slutat amma. Men sen kom en dagisförkylning emellan. Den följdes sedan av sömnlösa nätter, eller som idag väckning kl 0350 av alltför (för tillfället) morgonpigg busunge, och så rymma till jobbet utan vare sig frukost eller kaffe, och hoppas att den lilla kommer på andra tankar och somnar om. 

Det är inte att tänka på att springa då, liksom. Men snart, så ska jag få till det igen. Kanske redan på onsdag, kanske till och med på en skogsstig. Tills dess har jag fullt upp att komma ihåg det här: 

Yoga-streak

Lagom till hösten bestämde jag mig för att ge mig själv en yogautmaning. Yoga varje dag i september. Tyckte det passade bra eftersom jag ändå skulle vara ledig i september och hade en rimlig chans att kunna etablera en yoga-vana i vardagen. Jag hade inga ambitioner att få in timslånga pass varje dag utan satte ribban ganska lågt med en förhoppning om en kvart om dagen. Ungefär så långa är också passen i en fantastisk bok jag fick i födelsedagspresent.

Foto: M. Eklund

Med inspiration av dem har jag försökt få till en yoga-stund för mig själv varje dag. När september började hittade jag också en skojig yoga-utmaning på instagram som kändes ganska välbehövlig för mina mål just nu. Balance basics hette den. Balans liksom. Det kan man ju inte få för mycket av! Den inkluderade såklart också styrka och rörlighet, för utan det - ingen balans. Normalt sett är de mer fysiska formerna av yoga inte de jag känner mig mest hemma med, men eftersom jag till naturen är ganska rörlig, så har jag varit lockad att även utöva yogaformer där man kan få testa sin fysiska kapacitet. Tack vare instagram-yogandet och noggranna läsningar av tutorials på Yoga Journal har jag upptäckt att jag klarar mycket mer än jag tror när det gäller till synes svåra positioner. Även om det verkligen inte är något mål i sig med yogan att klara specifika positioner, så är det kul att känna sig starkare och mer vig än man trodde att man var!

Försök till dansare... Foto: M. Eklund

Jag började yoga för sisådär 7 år sedan när jag ville testa om det kunde hjälpa mig att få tillbaka ordentlig andning igen efter två gånger lunginflammation på kort tid. Då fastnade jag för kundaliniyoga, och trots att det är kul att vända ut och in på sig själv på instagram, så är det är till kundaliniyogan jag alltid återvänder, särskilt när det är lite stormigt på andra plan i livet. När stressen tenderar att äta upp mig, då skriker hela jag efter fokus på andning, det inre, och stressreducerande stretch. Det är i kundaliniyogan jag känner mig mest hemma. Även om jag allra helst utövar den under vägledning från en närvarande lärare, och ofta har haft svårt att riktigt få samma känsla när jag utövar kundaliniyoga på egen hand. Födelsedagsboken har hjälpt mig sänka kraven även här. Fått mig att märka att även inom kundalinin så är lite och ofta bättre än mycket och sällan.

Jag märker också att, oavsett yogaform, så är kapaciteten för dagen beroende av så mycket annat. När jag var föräldraledig i september och höll igång kroppen i stort sett hela dagen, så kände jag mig jämförelsevis superrörlig och balanserad. Nu däremot, när jag har stelnat till på kontoret i några veckor, så känner jag mig väldigt stel, obalanserad och har betydligt svårare att landa i yogan. Det är skrämmande egentligen, hur dåligt stress och stillasittande är för kroppen.

Källaryoga. Foto: M. Eklund

Yogan har hursomhelst hittat tillbaka till mitt liv, och även i vardagspusslet finns det utrymme. Sedan 1 september har jag yogat varje dag, i någon form. Till min egen stora förvåning, för jag trodde att jag skulle kasta in handduken efter några veckor. Men det har blivit lite som ett beroende. Jag behöver den där stunden varje dag. Ofta blir det inga långa stunder, men en kvart eller kanske uppemot en halvtimme finns det nästan alltid utrymme för. Det är inte alltid det känns så väldigt helhjärtat, men jag har låtit det vara så, eftersom jag alltid, alltid, känner mig bättre efteråt. Bättre på olika sätt, beroende på vad syftet för dagen var. Rörligare, lugnare, starkare i armar och axlar, eller i höfter. Mer tillfreds.