Utmaning i mål, och förändring!

Jahapp, då var juni slut och därmed också bloggutmaningen #uppochhoppaijuni. Helt otroligt att det redan är juli, och helt otroligt att jag faktiskt klarade den här utmaningen. Bloggande 30 dagar i rad (nåja, några av dagarna på instagram, men ändå...) har jag liksom aldrig gjort förut. Ämnena har varit roliga, inspirerande, svåra, kluriga och lätta att tolka på olika sätt, vilket har gjort att det har varit väldigt kul att följa andra bloggare i utmaningen och hur de valt att tolka rubriken för dagen. Jag tidsinställde en hel del av inläggen, för det finns liksom inte på kartan att jag ska ta mig tid att skapa inlägg varje dag. Det tar ju faktiskt ganska mycket tid med länkar och bilder och allt vad det kan vara. Särskilt när man som jag har rotat djupt ner i bildarkiven till vissa av inläggen! Hur som helst, stort tack Sofy för en härlig utmaning som gett mig flera nya bloggkompisar att följa!

Jag visste att den här utmaningen skulle ta ganska mycket av min tid, och därför lovade jag mig själv en liten belöning om jag klarade den helt enligt plan, dvs med ett inlägg om dagen och inga kompensationsinlägg med flera utmaningsbidrag på samma dag. Så belöningen är inhandlad och jag väntar med spänning på när den ska dimpa ner i brevlådan. Träningsrelaterad? Jajamän...

I måndags gick jag på semester och den här veckan är jag gräsänka, så jag har inte direkt jättemycket egentid framför datorn. Fram till idag har vi haft besök också, så då blir det ännu mindre. Men nu, när värmen ser ut att bli riktigt tryckande och jag ändå helst håller mig i källaren, så tänkte jag ägna kvällarna när Bustrollet somnat åt att sätta igång Den Stora Flytten till litelangre.se på riktigt. Så det kan hända att det ser lite konstigt ut här några dagar framöver, men förhoppningsvis löser jag det till framemot helgen i allafall. Hoppas ni hänger på!

Foto: M. Eklund

Därför skriver jag

Som den introverta person jag är så tänker jag mycket. Drömmer, planerar, filosoferar, resonerar, funderar, argumenterar, formulerar och bubblar i mitt huvud.

Allt det där behöver komma ut ibland. Vissa saker kommer bättre ut som skrivna ord än som ord som sägs där någon kan argumentera emot och debattera.

Jag gillar också att leka med ord, och komplettera med bilder. Även omvänt - att berätta med bilder.

Ofta skriver jag också om sådant jag inte så ofta pratar om med omgivningen. Vill inte trötta ut dem med mitt ekotänk, yogaprat och träningsfunderande. Eller så är det helt enkelt något jag vill dokumentera för min egen skull. 

Att skriva är en slags ventil. Också en liten kreativ ådra. Skapande på min egen nivå. Bara på mina villkor. Kanske eventuellt också på läsarens villkor. På sätt och vis i allafall. Åtminstone här. Eftersom läsaren blir en del av skrivandet. Att skriva inspirerar mig. Till att skriva mer. Uppleva saker att skriva om. Att det dessutom är någon som läser vad jag skriver är lite extra roligt. Ännu mer inspirerande. Helt enkelt ytterligare en sak som ger mig energi, utöver de sakerna jag listade häromdagen.

 

Detta inlägg är en del i bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Återhämtning och nationaldag

Den här helgen går i återhämtningens tecken. Nu ska jag bara bli frisk på riktigt!

Därför har jag tagit det lugnt. Hängt med familjen. Fikat ute på landet. Busat med traktorer och bobbycars. Tittat på hönor och katter och köpt tjogvis med ägg från en äggbod vid fikastället. Åkt rutschkana och ätit svenska jordgubbar. Yogat för första gången på nästan två veckor.

En riktigt skön dag, och förhoppningsvis kommer en lika skön imorgon. Då kommer för övrigt del 7 i bloggutmaningen att publiceras på Instagram istället för här. Man måste ju variera sig lite!

Lantligt fikaställe. Foto: M. Eklund

Jag åkte dit igen

Minst sagt osäker vecka blev det... Förkylningskänslorna jag skrev om i måndags visade sig bli till halsont och feber (igen!). Väldigt kul (inte!) när sambon åkte långtbortistan på jobbresa i måndags och kommer hem först på fredag. Puh... Ibland ska man prövas, som det så fint heter.

Särskilt eftersom dottern också varit hemma, trots att hon varit pigg och lika aktiv som vanligt. Ögoninflammation är nog vad förskolor är mest rädda för av allt verkar det som. Hon är portad. Men übersnoriga barn som hostar lungorna ur sig har de inga problem med. Lite "snor i ögonen" (ja, så sa vårdcentralen) däremot. Livsfarligt! Lite bitter är jag faktiskt...

Den här gången verkar det (peppar, peppar, ta i trä och allt vad det heter) som att jag ändå kom ganska lindrigt undan. Om det beror på lindrigare bacill, eller på att jag faktiskt givit Coldzyme en ärlig chans, det vet jag inte riktigt. Det ingick ju en sådan förpackning i goodiebagen från Blogger Boot Camp, så jag tänkte att det ändå kunde vara värt att testa. Två dagar senare är jag feberfri och har bara lite halsont kvar. Ingen snuva (än).

Ska man summera veckan så här långt, så kan jag inte annat än imponeras (återigen) av ensamstående föräldrar. Hur klarar de av det? Nu har jag förvisso varit sjuk själv och haft dottern hemma också, men ändå. Vi är ju inte bortskämda med socialt skyddsnät så vi är ju vana att någon av oss alltid har hand om dottern, men det är ändå annorlunda när man är helt själv med ansvaret och vardagslogistiken. Det värsta är nog att ju längre tid som går, desto tröttare blir jag, och desto mindre tålamod får jag och desto sämre förälder känner jag mig som (eftersom jag till vardags inbillar mig att det går att vara en sån där pedagogisk förälder som inte säger till på skarpen hela tiden). Hur ska det då inte vara för de som är ensamstående? Som har hela ansvaret själva hela tiden?

Huvudsaken är kanske ändå att man gör så gott man kan, just då. Man måste ju få vara trött och irriterad ibland, även inför sitt barn. Särskilt när man har feber, ont i halsen och hela kroppen och är rätt så stressad för att just den här veckan skulle man verkligen, verkligen ha behövt vara på jobbet...

Del 6: Fyra platser jag gärna besöker

Nu börjar det faktiskt bli ganska knivigt att välja. Bara fyra... Prioriteringar, prioriteringar... Sätter mig lite på prov det här. Jag som gärna vill mycket och har lite svårt att säga nej utan ofta proppar in så mycket det går. Vilket också straffar sig ibland.

Prioriteringen blev till slut så här:

1. Hemma. Jag är väldigt hemkär. Älskar känslan när jag kommer hem och liksom kan slappna av och släppa fasader och artigheter och bara skrota runt i mysbrallor, sköna träningstights eller långkalsonger.

2. San Diego. Jag var lite USA-förälskad när jag gick i gymnasiet. Drömde om ett år på high school. Besökte dock inte USA för första gången förrän 2009, men har å andra sidan varit där mycket sedan dess, främst i jobbet. San Diego är den enda amerikanska stad jag hittills tyckt om på riktigt, och den tycker jag riktigt mycket om! Finns ju till och med trottoarer och cykelvägar! Och ett alldeles särskilt ljus. Sandstränder och palmer. Småskalig storstadsfeeling med fina hus. Riktigt bra shopping. Atmosfär och avslappnadhet (finns det ordet?). God mat. Sa jag ljuset?

En kväll på en helt makalös fiskrestaurang i San Diego. Foto: M. Eklund

Ljuset. Foto: M. Eklund

I väntan på ännu ett fantastiskt restaurangbesök. Foto: M. Eklund

Trottoar. Händer inte jätteofta i USA. Foto: M. Eklund

3. Norge. Jag valde länge mellan "i fjällen" och "vid vatten" och insåg sedan att Norge ju är stället (eller ja, landet) där man ofta får både och! Fjord och fjäll. Fjällbäckar och glaciärer. Hav och snöklädda toppar.

Vårt fina (men ruggigt kalla) badställe när jag bodde i Norge. Foto: M. Eklund

Foto: privat

Fjord och fjäll. Foto: privat

4. I skidspåret. "Du blir så glad och rosig om kinderna när du åkt skidor". Det säger väl egentligen allt. Jag minns hur jag tyckte riktigt illa om svettig, bakhal längdåkning när jag var liten. Nu har jag lärt mig att inte bylsa på mig, och förstått hur man får fäste och susar i nerförsbackar. Tur för mig att skidspår finns runt knuten till punkt 1!

Foto: M. Eklund

 Nästa del blir del 7: Tre saker jag ser fram emot.

Lugn helg och osäker vecka

När jag veckosummerar så kan jag konstatera att träningen gick ungefär som planerat. Lite omkastningar, men jag har hunnit de pass jag tänkte.

Fast ibland känns det knasigt att planera för träningspass som är relativt korta både i tid och distans. Lika knasig känns på sätt och vis rubriken till det här inlägget. För vardagen här hemma är inte alltid så lugn, och tidvis betydligt mer intensiv än mina träningspass, så det blir lite bakvänt att planera för något bara för att få sätta på sig träningskläder. Det blir mycket bus och lek och åka omkring och titta på saker på helgerna, så löpning med 13kg busunge antingen på armen eller i vagn eller trehjuling är stående inslag. "Fortaje mamma! Fortaje ijjen!!!" Borde kanske börja bokföra det som träning också, om man nu ska vara helt konsekvent.

Trots ganska full fart känns det ändå som att helgen varit lugn. Mycket utelek och utehäng. Förvisso en hel del tvåårs-diskussioner också (jag vill inte; nej mamma; kjaaaam!) - se nya favvon Hejhejvardag för superkul beskrivning av livet med en (nästan) tvååring!

Lugnt i Bergsbaden så här på försäsongen. Foto: M. Eklund

Det känns också som att veckan som kommer inte kommer bli lugn. Gräsänka måndag till fredag, hög risk för vab (ögoninflammation som inte vill ge sig riktigt), mötesrace de lux på jobbet, förkylnings- eller pollenkänningar på mig själv och tvåårskalas till helgen. Så träning får bli bonus om det blir av överhuvudtaget. Kanske Death by burpees eller nåt annat snabbt där både muskler och kondition kan få sitt. Så får vardagen utgöra kompletterande träning och förhoppningsvis också lite återhämtning.

Krispiga morgnar och soliga kvällar

Jag säger ofta att jag är vintermänniska. För det är jag. Kan inte tänka mig något bättre än en riktigt fin vinterdag.

Men de senaste morgnarna när jag åkt till jobbet (kring 5.30-tiden) har jag blivit smått lyrisk. Så vacker världen är en tidig majmorgon! Solen har precis gått upp. Daggdropparna glittrar och morgondimman håller precis på att lätta i slöjliknande stråk. För att inte tala om ljuset! Sådär magiskt att man liksom vill stanna och fota i varje kurva. Men då skulle ju hela grejen med att åka tidigt till jobbet försvinna...

Dagglitter knappt synligt. Foto: M. Eklund

Sjöutsikt. Foto: M. Eklund

Vårkvällarna är precis lika magiska när vädret är fint. Ljumma, ljusa (och förvisso fyllda av pollen). Vi brukar gå en sväng med vagnen hela familjen när vi hinner. För att varva ner lite och få luft. Populärast just nu är "lammorna" och "gläsklipplalen". Bäää, bäää, vita lamm...

Lammorna syns långt borta. Foto: M. Eklund

Så kanske kan det vara så att jag är lite vårmänniska också. I allafall den här veckan.

Efterlängtad och fruktad roadtrip

Idag är vi på vift. Längsta dagstrippen vi gjort sedan Lilla Pratkvarnen föddes. Tidigare har vi alltid övernattat när vi åkt såhär långt.

Utsikt från baksätet... Foto: M. Eklund

Vi har varit hos mina föräldrar. De har inte träffat barnbarnet sedan i augusti. Infektionsrisken har varit för hög. Rädslan för konsekvenser påträngande. Så det är ett efterlängtat besök. Särskilt för morföräldrarna.

Men vi känner oss lite som en tickande bomb. Man vet ju aldrig vilka giftiga dagisbaciller vi har med oss. Eller hur mottagligt för baciller det fortfarande är. Pratkvarnen har hostat lite sista dagarna igen men vi vågar ändå. Får avstå de allra intensivaste kramarna istället. För att kunna ses överhuvudtaget. 

Bilresan i sig är också lite fruktad. Lilltjejen är ju inte direkt sittastilltypen. Det är ju egentligen ingen av oss. Så vi hoppas på det bästa och har strategier och hjälpmedel klara. Kollade på tåg och sopbilar i Katrineholm där vi åt lunch, bara en sån sak!

Ordentligt med bus och lite showande för mormor och morfar gjorde besöket till succé och hemvägen blev därför en sömnig historia. För mig var det nog också bra att sitta lite still i en bil. Så jag inte förspringer mig på någon spännande skogsstig! Även om sex timmar i bil är lite i överkant även för en kontorsråtta som jag. 

Jag och pandan har umgåtts på nära håll idag. Foto: M. Eklund

Nu håller vi alla fingrar och tår för att alla ska gå helskinnade ur det så att vi kan ses igen om två veckor. Då fyller den Lilla Trötta Pratkvarnen två år.

Del 5 - fem saker som gör mig rädd

Jag är nog inte så väldigt rädd av mig sådär generellt. Hetsar inte upp mig i onödan. Hoppar gärna på knasigheter eller förändringar utan att fundera så mycket. Men det finns några saker som verkligen kan få blodet att frysa till is i ådrorna, bara jag tänker på dem. Så de får hamna på den här listan.

1. Att något ska hända min dotter. En ständigt gnagande oro, som vid några tillfällen har kommit ytan som snudd på skräck. Sådär så att hjärtat håller på att skutta ur bröstkorgen, kallsvettningarna kommer och det känns som man knappt kan andas. Som när hon hade dubbelsidig öroninflammation och halsinfektion samtidigt och febern låg på 40,7 med febernedsättande. Knappt kontaktbar. Visst oroar jag mig ibland för att något ska hända även med andra nära, men just ens barn blir det något särskilt med. Mammahjärtat är lättpåverkat, och jag kan bli lätt panikslagen bara jag läser i tidningen om tvååringar som sätter korv i halsen och kvävs och sådant.

2. Att den stora världen är kall och hård. Det hänger nog ihop med första punkten. Jag avskyr våld, ändå matas man ofta med hemska rapporter i nyheterna, och ibland till och med om våld långt ner i åldrarna. Hemsk mobbing, hänsynslöshet och sjuka människor. Ett dubbelmord här i grannskapet för inte så länge sedan. Hu... Vad gör jag när jag inte kan skydda barnet från den stora, kalla, hårda världen?

3. Getingar. Vet inte varför. Får rysningar och kalla kårar så fort jag ser dem. Flyktinstinkten slås på så fort jag hör att de är nära. Gör att mysig utefika ofta blir ganska omysig.

4. Att jag ska klanta mig så jag dör. Det drömmer jag faktiskt mardrömmar om ibland, och kan även få en sån där hemsk flashback i vaket tillstånd. Jag kan nämligen vara rätt tankspridd ibland och har varit skrämmande nära att bli överkörd av ett tåg (på Norrköpings station, pratandes i mobilen), sett grillen på en bil på typ tio centimeters avstånd och sånt. I verkligheten alltså. De situationerna kommer tillbaka för mitt inre ibland och jag blir alldeles kall. Måste nästan ta mig för huvudet och skaka det av mig. Ser framför mig hur jag utan att egentligen vara medveten om att det är på väg att hända, blir mosad av ett X2000 inför chockade åskådare. Och inte får leva mer! Brrr...

5. Att jag aldrig ska våga följa mina drömmar. Det här är ingen sådan där förlamande rädsla, men ändå väldigt påtaglig. Tänk om man ligger där på dödsbädden och ångrar att man inte tog klivet. Jag är ganska bra på att kasta mig in i oprövade saker, men sånt som verkligen betyder något tvekar jag inför. Galet egentligen, för det är ju där modet behövs som bäst!

Nästa del blir nog betydligt enklare: Fyra platser jag tycker om att vara på.

Magkänslan

Just nu säger mig magkänslan att det var helt rätt att följa den och byta bort mitt gamla jobb i höstas. Jag tvivlar ofta på om jag verkligen kan lita på magkänslan, men i veckan fick jag bekräftat att det verkligen var rätt, den här gången också. Jag borde lära mig att sluta tvivla på den.

Magkänslan säger också att något är trasigt. Sönderhostat. Rent fysiskt alltså. Tror det är en muskel eller så. Känns lite svajigt sådär. Lite som när man var nyförlöst, om jag släpper inre magstödet.

Sargad mage. Foto: M. Eklund

Längtan i magtrakten - en annan typ av magkänsla - säger idag samma sak som efter BBC. Det behövs mer sång och dans i tillvaron. Jag var på show igår. Blir så väldigt påmind om vilken glädje det ger. Och hur tillknäppta de flesta är när de låter sig underhållas.... Tänk vad glad tillvaron skulle bli om fler släppte loss lite oftare.

Magkänslan säger också att jag ändå har ganska starkt magstöd. Så den sargade hostmagen behöver inte oroa sig alltför mycket. Men resten av kroppen behöver fortfarande passa på att vila när det går. Skrota runt i underställ. Så att hostan far all världens väg.

Mage med rätt ok magstöd. Foto: M. Eklund

Vad säger er magkänsla?

(O)frivillig vila

Alltså, jag hade ju planerat vila efter Åda. Typ veckan efter eller så. Gå på känsla och bara träna lite överkropp om det kändes bra. Ganska passande eftersom sambon drog på långresa i jobbet och jag skulle vara ensam med bus-Trollet hela veckan. Vilket ju innebär korta dagar på jobbet för att både hinna hämta och lämna, samt att allt vardagsroddandet här hemma låg på mig. Inte mycket tid kvar till avancerad träning då. Ensamrundor i skogen var inte att tänka på. Så vilan efter loppet kom automatiskt och eventuellt träningssug skulle inte ha så mycket att säga till om.

Vad jag inte hade planerat var influensan som slog till i fredags. Först på lill-tjejen och så på mig några timmar senare. Det sa verkligen pang, som en blixt från klar himmel. Eller nja... Att T skulle bli sjuk var väl kanske inte oväntat, hon var ju trots allt ensam kvar på sin avdelning när jag hämtade henne i torsdags. Tre hemskickade med feber vid lunch. Resten redan sjuka eller lediga. Men att det var något så ilsket som skulle däcka oss totalt, hade jag inte räknat med.

Men igår kom vi så smått ur feberdimman, där jag höll mig strax under 40-strecket, T strax över. Tog lite friskluft på förmiddagen och träffade på resten av dagis. I måndags hade småbarnsavdelningen varit helt stängd. Inte en enda unge var frisk. Riktigt giftiga baciller. Konstigt nog så har sambon klarat sig hittills, peppar peppar.

Idag är vi rätt hyfsat på benen och har börjat äta igen. Hostar fortfarande lungorna ur oss men har lagt feberglansen på hyllan igen. Utforskat omgivningen lite för att få frisk luft i hostattackerna.

Björkarna är nästan utslagna nu. Kanske inte bara influensan som gör att näsan rinner... Foto: M. Eklund

Så vilan blev ju onekligen lite längre än planerat. Inte mycket att göra åt. Annat än att andas. Ett andetag i taget. Tänka att det går ööööööver. Och fundera lite på bloggförändringar. De börjar klarna nu. Tror det får bli lite stegvisa ändringar. Kanske inte optimala egentligen, men det får växa fram vartefter och så ser jag var det landar. Ni väntar med spänning va?

Del 4: Sex ord som beskriver mig

Den här listan med listor som Malin startat, som liksom räknar ner sig själv - den blir svårare och svårare! Att beskriva sig själv med några få ord... Det är så lätt att fastna i fack, bli som en kategori man tillhör eller bli låst vid benämningar och modeord när man ska "beskriva sig själv" tycker jag.

Jag skrev för ett tag sedan om ett personlighetstest jag gjort, som visat helt annorlunda jämfört med hur det blev en gång tidigare. Vilket gjorde att under resten av kursen (där testet gjordes) blev jag "du som är introvert" för de andra deltagarna, eftersom de flesta andra enligt testet var extroverta, och det är det som är det "vanliga" och "bästa" verkar det som. Men jag är ju mer än bara introvert, och introvert behöver inte heller nödvändigtvis innebära att man bara är en kuf som sitter på sin kammare och tänker för sig själv dagarna i ända, vilket många lätt tycks tro. Så jag vill inte nödvändigtvis fastna i facket introvert, eller det folk tolkar som introvert. För jag är ju hela jag.

På jobbet har jag en liten skylt (som jag tror jag fick med en sån där namnpenna någon gång) där det står: Malin - livlig och snabb i tanken. Det stämmer nog delvis. Och kanske stämmer det på många som heter Malin. Men på vår enhet är vi fyra stycken Malin, och alla är vi ganska olika. Så jag vill inte bara vara en typisk Malin. För jag är ju hela jag.

På en annan kurs jag var på skulle vi beskriva varandra som ett djur. Jag fick benämningen gasell... Vad man nu lägger i det ordet. Stämmer säkert delvis det också. Eftersom de andra deltagarna bara sett en del av hela jag. Även om gaseller lever i varma länder och jag är vintermänniska. 

Jag har tidigare skrivit om bra och dåliga sidor hos mig själv. Det är ju ytterligare ett sätt att beskriva mig. Men för just det här inlägget fick jag bara sex ord. Det krävdes ganska mycket klurande och listskrivande med överstrykningar och prioriteringar innan jag kom fram till min egen "pitch":

Lång, känslosam tänkare. Snabbtänkt, flexibel genomförare.

Min senaste selfie på instagram. En tolkning av flexibel, kanske. Foto: M. Eklund

Upp till betraktaren att tolka. Säkert blir det olika beroende på vilka ni är och hur ni uppfattar orden, och mig... Men anledningen till att jag valde just dem är att de flesta av dem kan tolkas på flera sätt.

Nästa del blir nog ännu svårare: Fem saker som gör mig rädd...

Del 3: Sju saker jag vill göra i framtiden

Framtiden. Drömmar. Önskningar. Saker jag vill lära mig. Det finns ju så mycket jag skulle vilja göra. Upplevelser att leva länge på. Träningsrelaterat har jag skrivit om tidigare. Ju mer jag tänker på det, desto mer saker kommer upp i huvudet som tänkbara på en sådan här lista. Så listan här nedanför fick helt enkelt bli listan på de sju saker som kom upp först i mitt huvud. Det säger väl ändå en del om hur jag drömmer och ser in i framtiden just nu. Sedan finns såklart en del väldigt privata saker jag skulle vilja göra eller uppleva också, men de får stanna kvar på min privata lista. Än så länge i alla fall.

Utan inbördes ordning:

Paddla kajak i Lofoten. Det har jag drömt om hur länge som helst. Typ sedan jag satte mig i en kajak första gången. Flera gånger har jag varit väldigt nära att göra en resa, men det har alltid kommit annat emellan, som just då varit viktigare. Tills vidare får det ligga en bra bit in i framtiden, eftersom det inte känns som en så väldigt barnvänlig upplevelse.

Roadtrippa i USA, framförallt på västkusten men även övriga landet. Se San Francisco. Rocky Mountains. Uppleva Midwest på lite närmare håll. Göra typiskt amerikanska saker. Jag har ju varit en del i USA, men inte så mycket som turist. Ligger också ganska långt in i framtiden. Inget man gör med en två-åring direkt. I alla fall inte om man ska ha hennes bästa för ögonen.

Springa långt i fjällen. Med lätt packning mellan stugor. Äta gott på kvällarna och sova varmt och torrt. Känna lättheten i benen och frisk fjälluft i lungorna. 

Fin springmiljö kring Abisko. Foto: M. Eklund

Leva på att vara kreativ på mina villkor. Min dröm, men också det som känns absolut svårast och läskigast. Kan man leva på att skriva? Eller fota? Eller baka? Eller skapa annat man tycker är skoj. Ja, det är klart man kan, men än så länge är det en ganska ouppnåelig dröm. Insatsen för att våga satsa känns ganska stor och väldigt tidskrävande. Stegen dit är många och än så länge ganska snåriga. Stabiliteten i ett fast jobb med fast inkomst känns viktig nu när jag har min lilla familj att tänka på också. Likaså tiden jag har med dem. Högre prioriterat än mina egna skapardrömmar just nu. Samtidigt undrar jag ibland om det behöver vara motsatser. Drömmer vidare så länge…

Lära mig mer om yoga. Kanske gå en yogalärarutbildning. Känna mig trygg i vad jag gör på mattan och ha anatomi-kunskapen bakom. Kan bara inte riktigt bestämma mig inom vilken yoga-gren jag i så fall ska fokusera. Allt är ju intressant!

Bo med närhet till fjäll och/eller hav. Detta kan jag längta efter så det gör ont i hjärtat. Har skrivit om det tidigare också, och den här punkten är nog mycket Norge i mitt hjärta. Kan även vara Nya Zeeland (även om det känns väldigt långt borta). Eller Jämtland. Men så var det ju det där med något att livnära sig på. Eller våga satsa på att man eventuellt skulle kunna livnära sig på sig själv.

Senaste gången i Norge. Foto: M. Eklund

Lära mig stå på händer. Rakt och fint utan något stöd. Det är mitt sätt att leka på något vis. Jag kunde stå på händer när jag var barn. Utan problem. Så det borde gå att lära sig igen. Trots att jag numera är över 180 cm lång och inte proportionerligt stark för att bära upp det på annat vis än med fötterna. Men det borde gå som sagt. Jobbar på det, och det går absolut framåt! Kanske det som kommer prickas av på listan först, vem vet?

Nästa del blir Sex ord som beskriver mig.

Del 2: Åtta bloggar jag läser

Nu har jag ju såklart fattat hur den här listutmaningen funkar, lite smått vabb-hjärne-varning där ett tag... (Jo, det är vab-dags igen, tyvärr...) Så vi får väl se om jag orkar hela vägen. Här kommer i allafall del 2. Ganska svårt att välja ut bara åtta bloggar, men det är väl just det som är tanken. Två tips fanns ju redan i förra inlägget, så de lämnar jag utanför! När jag tänker efter skulle jag nog nästan kunna få ihop åtta bloggar jag saknar också - sådana jag verkligen gillat men som antingen slutat helt, eller skriver väldigt sällan. Men det kanske kommer längre fram - eller så får jag göra en egen lista utanför utmaningen!

De här åtta är alla sådana jag läst länge, typ sedan jag börjat läsa bloggar. Jag läser en hel del olika bloggar. Några stora, en del väldigt små. Några matbloggar, några rena träningsbloggar, några blandade bloggar. Några för bilderna, några för texterna, några för igenkänningsfaktorn. Några läser jag periodvis, andra följer jag jämt. Om jag måste välja bara åtta jag får läsa, så blir det dessa (utan inbördes ordning):

Runnerslove - främst för att jag delar värderingarna (ekotänket, hälsotänket), men också för matinspiration, träningsinspiration och härligt genomtänkta men ändå spontana inlägg i allmänhet.

Fitnesscoachen - klok, målmedveten, rätt på. Kunnig, långt ifrån min egen situation, men ändå så inspirerande. Fascinerande om fitness fast jag själv nog aldrig skulle kommit på tanken att testa.

Coynthas blogg - härlig ultralöperska bosatt i Åtvidaberg. Grym kvinna som kämpar sig i genom hur långa lopp som helst med glädje och genomförandeinstinkt.

Men Mia! - humor, självdistans, småbarnsliv. Tar inte sig själv på för stort allvar och skriver inspirerande och roligt.

Hjärnfysikbloggen - det här är egentligen två i en, för numera bloggar Johan även på Runner's world. Faktaspäckat och riktigt sådär härligt nördigt om löpning och annat som relaterar till det.

Kevlarsjäl - en gammal klasskompis, numera trebarnsmamma som skriver om livet precis som det är. Befriande, härligt!

Uppochhoppa - hon säger det ju så bra själv: Backintervaller, blåbärspaj, skratt, drömmar och inspiration. Kan liksom inte bli bättre!

Green Kitchen Stories - det vattnas i munnen bara jag går in på sidan. Får mig att bli vegetarian i tanken hela tiden. Underbara recept, härliga bilder!

Nästa del i list-racet var: Sju saker jag vill göra i framtiden. Kommer nån gång i framtiden!

Del 1: Nio saker jag tycker mindre om

Eftersom jag älskar listor var jag bara tvungen att hänga på det list-race som Malin satt igång, trots att antalet listor är okänt. Det kan ju liksom inte bli för många listor!

Johanna har också hakat på redan, och har listat saker som jag också skulle kunna instämma på, en hel del av dem. Säkert är det också fler. Här är mina "ogilla"-saker, utan inbördes ordning:

- Kött! Det är verkligen inte gott. Ibland blir jag sugen, men blir besviken i princip varje gång. Köttfärs kan dock accepteras.

- Påtvingad kreativitet av typen "alla ska ha gett tre förslag inom tio minuter". Blä! Kan vara väldigt kreativ i min egen takt, men på beställning? Nope...

- Att frysa. Går gärna med tjock tröja inomhus, mysigt. Kanske lite konstigt då att jag älskar vinter. Eller inte, se nedan...

- Brist på respekt för andra människor.

- Köpebröd. Smakar mest slisk tycker jag!

- Oreda i garderoben! Jag är typ allergisk mot felvikta kläder. Vet inte varför. För om de ligger på byrån eller pallen spelar det ingen roll. Att vika tvätt kan vara en vetenskap!

- Orättvisor! Jag är blödig och blåögd för sånt!

- Getingar! Största orsaken till att jag skulle kunna tänka mig att hoppa över sommaren...

- Att sitta inne på soliga höst- och vårdagar...

Lunchpromenad i solen. Foto: M. Eklund

Lite oklart är det hur många listor det blir. Nästa lista (del 2) blir hursomhelst: Åtta bloggar jag läser!

Ett steg i taget

En seg förkylning hindrar mig från att träna just nu, så då filosoferar jag lite istället. Det här blir nog lite på samma tema som ett av mina tidigare inlägg, men jag är lite fascinerad av vad man kan åstadkomma med kontinuerlig ansträning, inte nödvändigtvis mycket åt gången. Ibland räcker det till och med med lite. Lite men enträget och kontinuerligt. Kontinuitet! I allafall om man varit på en så låg nivå som jag.

Mina armhävningsutmaningar är ett exempel. I september kände jag att överkroppen behövde väckas ordentligt - mina axlar klarade inte ens att stå på alla fyra någon längre stund. Jag satte ribban på ett snitt på 10 armhävningar/ dag fram till nyår. Resultat: Mina armar ser åter ut som de brukade och framförallt: jag är tillräckligt stark igen. 

Mina axlar pallar vardagen och jag kan med lätthet traska omkring med Liten på armen när det behövs. Nu i februari blev det en "utmaning" att göra i snitt 15 armhävningar/dag. Som inte var så vidare värst stor utmaning. Så från att knappt ha kunnat stå på alla fyra utan att ramla ihop i en hög för några månader sedan kan jag nu göra så här:

Foto: M. Eklund

Filosofin "Lite i taget" funkar också utmärkt (för mig) för att bygga nya vanor (som tillsammans gör mig till ett bättre jag – mer ork, mer sinnesro, mer glädje). Det är t ex sällan jag skippar en lunchpromenad numera (om jag inte lunchtränar förstås). Den där friskluften alltså – aaahh… Så välgörande för en trött kontorshjärna! Beroendeframkallande!

Jag skulle kunna räkna upp en rad ytterligare exempel på när ”ett steg i taget” funkar (för mig). Men ni fattar nog. En faktor som jag tror gör att det funkar, för mig, är hur jag motiverar mig till förändring. Ofta kommer det inifrån och jag tänker ”äh – jag testar och ser hur länge det håller”. Ingen jättestor risk för ett tråkigt misslyckande alltså, men många chanser till klapp på axeln ju längre en ny vana håller i sig.

Sen är det just det där med ETT steg i taget. Inte MASSA steg på en gång. Det gör det liksom mer hanterbart. Jag gör oftast inte den uppdelningen medvetet men har insett att det är så jag funkar. Lite i taget. Det är då det blir hållbart liksom.

När jag tänker efter, så består de förändringar jag gör oftast av att ”lägga till” istället för att ”sluta med”. Lägga till en veggodag. Lägga till yoga. Lägga till armhävningar. Lägga till lunchpromenader. Inte ta bort go-pizzan, tv-tiden, långlunchen. ”Ta bort” har liksom istället blivit en automatisk konsekvens av det som lagts till. Sådant som inte längre tillför har sållats bort i nån slags auto-prioritering. Även om den såklart mer eller mindre är medveten.

Egentligen har jag nog aldrig känt behov av riktigt stora förändringar, så kanske är det därför jag kört ett litet steg i taget. När jag känt för det. Känt att jag behöver förändring för att må bra och orka.

Orken är däremot något som svikit mig länge, trots att jag försökt göra en hel del ändringar. Därför håller jag just nu på med en ganska stor omställning. Energiomställning kan man säga. Mer om det en annan gång.

Den gångna veckan

Den här veckan har varit lite upp och ner kan man säga. Inte så mycket #glädjebalansenergi (mer än lite tappra försök att motverka obalansen så gott det gått) men rätt händelserik för att vara jag. Jag har:

• Konferensat på spökslott eller "skriva skräckhistorie-hotellet" som vissa kallar det. Trevligt på insidan dock.
• Druckit alkohol för första gången sedan augusti 2012. Ett glas vin och ett halvt vinglas med öl (japp, ölen serverades i vinglas på spökslottet!). Undrar hur länge det dröjer till nästa gång? Jag menar, det var ju väldigt gott, men värt? Tveksamt.
• Sovit borta utan familjen för första gången sedan Liten föddes. Separationsångest! Och ganska svårt att sova.
• Varit uppe längre än till 22 för första gången på... Hur länge? Ingen nattsuddartalang här inte.
• Ätit hotellfrukost med trevligt sällskap jag inte sett på länge, och därigenom skapat oreda i hjärnan på mina konferenskompisar som undrade om jag rekryterat över natten.
• Diskuterat nyttan med LinkedIn. Utan konklusioner av rang. Nån som har svaret?
• Yogat bort huvudvärk (pga ETT glas vin och alldeles för lite sömn).
• Vabbat mer än jag gjorde på hela hösten. Låter egentligen värre än vad det är. Jag har helt enkelt en del att ta igen från sambon. Men har inte varit på kontoret på hela veckan. Hej vabruari!
• Testat proteinpulver för första gången i mitt liv. På expertinrådan. Om det var gott? Inte särskilt.
• Fått äta upp att jag i torsdagskväll sa lite hånfullt att "det är ju fredagen den trettonde imorgon". Det blev det verkligen, för första gången vad jag kan minnas. Men jag tänker ändå inte bli skrockfull för det!
• Gjort en massa armhävningar, delvis i tvättstugan, delvis påhejad av Liten. Tääna meeja, mamma!
• Haft social-media-torka. Inte så lätt att instagramma med trasig kamera ju! Och inte prio att blogga när man varit borta flera dagar hemifrån. Men nu är ny AjFån inköpt och jag är hyfsat ikapp med familjegoset så förhoppningsvis väntar bättring.
• Haft feber och halsont för första gången på... jag vet faktiskt inte.
• Lyckats med konststycket att köpa ny telefon, kläder till Liten, nya matlådor i glas, dagens mat samt lämna in gamla mediciner utan att vara hemifrån mer än två timmar.  På en lördag på Tornby. Det måste ändå räknas som en bedrift!
• Yinyogat höfterna i 45min. Riktigt, riktigt lyxigt! För att inte tala om hur välbehövligt!
• Ätit Alla Hjärtans-middag och mumsat Åre-choklad. Mmmm...
• Gått ner i vikt fastän jag ligger på runt 3000kcal om dagen nu, och knappt tränar. Hur GÖR man för att behålla energin??? Eller ja, kanske ska börja med att inte vara sjuk, sova lite ordentligt, inte ha en liten sjukling att ta hand om...
• Somnat kl 19 på en fredag. Det är äkta fredagsmys det!
• Saknat min favoritansiktskräm från Estelle & Thild, som utgått ur sortimentet, buhu...
• Insett att jag nog snart kan stå på händer igen, yeah! Åtminstone mot en vägg...

Säkert nåt mer också, men detta räcker nog och blir över!

Onsdagsmotion

Varannan onsdag (på ett ungefär) är jag hemma med Liten. De dagarna ges ingen direkt möjlighet till träning under dagen, och på kvällen brukar kroppen oftast inte vara så sugen på det. Även om huvudet idag är väldigt sugen på skidåkning - herregud vad fint det är ute!

Jag har tyckt att det har varit lite konstigt att kroppen inte vill ut och rastas när jag varit "ledig". Tills jag började tänka efter vad jag gör på de där onsdagarna. Idag såg det ut typ så här:

Innan frukost:

Klä på Liten (=brottningsmatch för tillfället), fixa frukost, klä på mig själv.

Antal sittminuter: 0

Mellan frukost och förmiddagsfika:

Fixa morgonbestyr, diska undan frukosten, förbereda lunch, busa lite, ut (inkl påklädningsbrottning) och borsta fram bilen, åka och handla (inkl bära barn på ena armen och matkassar och uthämtade paket med andra handen samt spana på stora fordon), åka hem och packa upp det hela.

Antal sittminuter: 0

Mellan förmiddagsfika och lunch:

Ut igen, dra Liten till och uppför pulkabacken, leka i snön, gunga, gräva, mera pulka, skotta snö, kolla på buss (jättespännande!), laga lunch, busa och gosa lite.

Antal sittminuter: ca 2

Mellan lunch och mellis:

Få Liten att somna middag, diska undan lunch, förbereda middag, slösurfa lite. 

Antal sittminuter: ca 25

Mellan mellis och middag:

Diska undan mellis, sätta igång tvätt, vika tvätt, koka hemgjord välling för resten av veckan, skotta snö igen (med Liten som "hjälp"), gosa och busa lite mer, laga middag.

Antal sittminuter: 0

Efter middagen:

Bada Liten, förbereda mellanmål för jobbdag, lägga Liten, duscha, laga lunchlåda, äta kvällsmål, diska det sista, sitta ner en stund och andas.

Antal sittminuter: ca 15

Slutsats: Lediga onsdagar ger massor av vardagsmotion, så träning "behövs" liksom inte, tycker kroppen. För en kontorsråtta som mig skulle det nog vara nyttigt att ha "lediga" dagar oftare, så jag inte drabbas av sittsjuka. Även om jag faktiskt använder mitt ståbord rätt ofta...

 Rätt mycket snö har vi skottat. Liten syns inte ens mellan högarna...

Tur att man kan roa sig själv!

Jag brukar försöka komma ut en stund mitt på dagen även de dagar jag inte tränar. Frisk luft och dagsljus gör att eftermiddagssömnigheten inte blir så stor.

Ibland får jag med mig sällskap och kan snattra lite också. Idag hade jag två olika sällskap på gång, men till slut blev det solopromenad. Ut kom jag i allafall, och tur var väl det!

För det hade ju varit dumt att missa allt det här: 

Slottsparken. Foto: M. Eklund

Vinterväg. Foto: M. Eklund

Vinterbacke. Foto: M. Eklund

Men dagens bästa var ändå micropromenaden från parkeringen till kontoret imorse. Var nästan svårt att kliva inomhus då.

Kylig morgon. Foto: M. Eklund

Ännu mer av mig

Men alltså... Jag funderar fortfarande efter mitt förra inlägg. På om det mindre kända måste vara de där sidorna man kanske inte alltid vill visa. På om det inte också kan vara sådana där bra saker som man själv vet om, men som kanske inte alla andra vet, eller lägger märke till i den här fast-forward-världen där mycket handlar om yta och hur saker verkar vara.

Så jag är faktiskt sugen på lite sådana listor också. Typ i still med "de här bra sakerna visste du inte om mig". Här är min lista:

Jag är grym på siffror och låttexter. Sådär nästan autistiskt grym. Vet inte vad det är bra för egentligen, men sifferdelen har jag ofta nytta av i mitt jobb. Låttexterna kan säkert vara bra i musikquiz, som ju är trendigt här, om folk lägger undan Google.

Jag har en skidåkartalang. Kan utan vidare åka ifrån de som är både starkare och har bättre kondition än mig.

Jag stressar inte upp mig i onödan. Tänker ofta istället "vad är det värsta som kan hända" eller "det som är nu kommer inte alltid vara så". Typiskt bra inför t ex nervösa situationer som att prata inför folk.

Jag tar chanser när de dyker upp. Hoppar gärna på saker som vid första anblick kan verka galna eller omöjliga. Det finns inte mycket som absolut inte går. Man måste bara hitta vägen.

Jag är en seg jäkel. Envis, uthållig genomförare. Om det alltid är så bra vet jag inte, med tanke på det där med svårigheter att göra ingenting...

Så var det med det! Andra sidan av myntet, eller vad man ska säga. Ploppade upp i huvudet efter ett avsnitt av Norges damer mot Falun och lite jordchakrayoga.

Tänk om jag kommit på lite tidigare att jag har talang för sånt här...