(O)frivillig vila

Alltså, jag hade ju planerat vila efter Åda. Typ veckan efter eller så. Gå på känsla och bara träna lite överkropp om det kändes bra. Ganska passande eftersom sambon drog på långresa i jobbet och jag skulle vara ensam med bus-Trollet hela veckan. Vilket ju innebär korta dagar på jobbet för att både hinna hämta och lämna, samt att allt vardagsroddandet här hemma låg på mig. Inte mycket tid kvar till avancerad träning då. Ensamrundor i skogen var inte att tänka på. Så vilan efter loppet kom automatiskt och eventuellt träningssug skulle inte ha så mycket att säga till om.

Vad jag inte hade planerat var influensan som slog till i fredags. Först på lill-tjejen och så på mig några timmar senare. Det sa verkligen pang, som en blixt från klar himmel. Eller nja... Att T skulle bli sjuk var väl kanske inte oväntat, hon var ju trots allt ensam kvar på sin avdelning när jag hämtade henne i torsdags. Tre hemskickade med feber vid lunch. Resten redan sjuka eller lediga. Men att det var något så ilsket som skulle däcka oss totalt, hade jag inte räknat med.

Men igår kom vi så smått ur feberdimman, där jag höll mig strax under 40-strecket, T strax över. Tog lite friskluft på förmiddagen och träffade på resten av dagis. I måndags hade småbarnsavdelningen varit helt stängd. Inte en enda unge var frisk. Riktigt giftiga baciller. Konstigt nog så har sambon klarat sig hittills, peppar peppar.

Idag är vi rätt hyfsat på benen och har börjat äta igen. Hostar fortfarande lungorna ur oss men har lagt feberglansen på hyllan igen. Utforskat omgivningen lite för att få frisk luft i hostattackerna.

Björkarna är nästan utslagna nu. Kanske inte bara influensan som gör att näsan rinner... Foto: M. Eklund

Så vilan blev ju onekligen lite längre än planerat. Inte mycket att göra åt. Annat än att andas. Ett andetag i taget. Tänka att det går ööööööver. Och fundera lite på bloggförändringar. De börjar klarna nu. Tror det får bli lite stegvisa ändringar. Kanske inte optimala egentligen, men det får växa fram vartefter och så ser jag var det landar. Ni väntar med spänning va?

Del 4: Sex ord som beskriver mig

Den här listan med listor som Malin startat, som liksom räknar ner sig själv - den blir svårare och svårare! Att beskriva sig själv med några få ord... Det är så lätt att fastna i fack, bli som en kategori man tillhör eller bli låst vid benämningar och modeord när man ska "beskriva sig själv" tycker jag.

Jag skrev för ett tag sedan om ett personlighetstest jag gjort, som visat helt annorlunda jämfört med hur det blev en gång tidigare. Vilket gjorde att under resten av kursen (där testet gjordes) blev jag "du som är introvert" för de andra deltagarna, eftersom de flesta andra enligt testet var extroverta, och det är det som är det "vanliga" och "bästa" verkar det som. Men jag är ju mer än bara introvert, och introvert behöver inte heller nödvändigtvis innebära att man bara är en kuf som sitter på sin kammare och tänker för sig själv dagarna i ända, vilket många lätt tycks tro. Så jag vill inte nödvändigtvis fastna i facket introvert, eller det folk tolkar som introvert. För jag är ju hela jag.

På jobbet har jag en liten skylt (som jag tror jag fick med en sån där namnpenna någon gång) där det står: Malin - livlig och snabb i tanken. Det stämmer nog delvis. Och kanske stämmer det på många som heter Malin. Men på vår enhet är vi fyra stycken Malin, och alla är vi ganska olika. Så jag vill inte bara vara en typisk Malin. För jag är ju hela jag.

På en annan kurs jag var på skulle vi beskriva varandra som ett djur. Jag fick benämningen gasell... Vad man nu lägger i det ordet. Stämmer säkert delvis det också. Eftersom de andra deltagarna bara sett en del av hela jag. Även om gaseller lever i varma länder och jag är vintermänniska. 

Jag har tidigare skrivit om bra och dåliga sidor hos mig själv. Det är ju ytterligare ett sätt att beskriva mig. Men för just det här inlägget fick jag bara sex ord. Det krävdes ganska mycket klurande och listskrivande med överstrykningar och prioriteringar innan jag kom fram till min egen "pitch":

Lång, känslosam tänkare. Snabbtänkt, flexibel genomförare.

Min senaste selfie på instagram. En tolkning av flexibel, kanske. Foto: M. Eklund

Upp till betraktaren att tolka. Säkert blir det olika beroende på vilka ni är och hur ni uppfattar orden, och mig... Men anledningen till att jag valde just dem är att de flesta av dem kan tolkas på flera sätt.

Nästa del blir nog ännu svårare: Fem saker som gör mig rädd...

Jordens dag

Idag är det jordens dag. Säkert något många redan vet, men jag tycker ändå det är en bra grej att uppmärksamma. För vi lever ju faktiskt över våra tillgångar, de allra flesta av oss. WWF har en tankeväckande kalkylator för ditt eget ekologiska fotavtryck. För mig blev det som förväntat - det är de miljövidriga bilresorna till och från jobbet som ställer till det. Annars ganska lågt avtryck. Trots bilresorna ändå lägre än genomsnittssvensken...

Vill man konkret ha tips om vad man själv kan göra för en mer hållbar framtid så är Naturskyddsföreningens app Grön Guide riktigt bra. För oss i träningssvängen så finns såklart också en hel del att göra så jag tänkte ge några tips:

• Undvik träningskläder med bakteriedödande eller luktbekämpande medel i tyget. Inte bra nånstans. Särskilt inte för barn. Vissa "bra" skor går knappt att hitta utan luktmedel - ställ då ut dem på vädring några veckor innan du använder dem (men det är såklart bara bra för hälsan, inte miljön)
• Köp ekologiskt så långt det går, eller fråga efter det om det inte finns.
• Tänk på vad du tvättar dig och kläderna med. Välj miljömärkta eller ekologiska produkter. Dosera mindre, så lite som går. Just vad vi har i badrumsskåpet tänkte jag skriva lite mer om framöver, för där har vi faktiskt kommit rätt långt hemma hos oss, även om det fortfarande finns nötter att knäcka.
• Tvätta inte så ofta - ullkläder klarar sig längre utan tvätt och vädring kan göra underverk. Därmed inte sagt att man behöver gå så långt att man går och luktar ingrodd svett...
• Köp inte mer grejer än du verkligen behöver, inte bara sådant du "vill ha". Jättesvårt bland alla superfina träningskläder. Men undvik särskilt dem som luktar kemiskt (se första punkten). Och välj hellre dem som har en tydlig miljöprofil och törs deklarera vad de preparerar kläder eller produkter med.
• Det självklara: Undvik att ta bilen till träningen
• Det nästan lika självklara: Välj bra energipåfyllning efteråt. Inte konstiga pulver med luriga tillsatser. Riktig mat räcker långt. Sådant vi vet vad det innehåller.

Mycket känns för mig som självklarheter, men för tio år sedan var jag inte så påläst och hade nog inte tänkt på alls många av punkterna. Så jag hoppas det finns någon som kan hitta lite inspiration till att vara rädd om vårt klot.

Åda Wildboar Race: Min traildebut

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För jag minns inte kronologiskt hur det var. Minns mest känslor, intryck och omgivningar. Så här kommer en racerapport från mitt första traillopp. Men även på många andra sätt "mitt första". Mitt första lopp överhuvudtaget sedan september 2012. Mitt första lopp där jag hade roligt hela vägen. Mitt första lopp där jag struntade i hur det gick för alla andra utan bara fokuserade på mig själv. Mitt första lopp där jag hade upplevelse i fokus framför prestation.

En riktig njutning. Men också riktigt jobbigt. Bitvis skakigt i benen. Lite skakigt i huvudet här och var när energinivån sjönk. Korvfingrar. Men i princip inga onda knän! Inte under loppet i alla fall.

Vid starten. Foto: M. Eklund

Det började med en härligt solig och krispig morgon på Åda golfklubb. Ganska kallt, men skulle förmodligen bli varmt. Neonväst och tunn långärmad t-shirt var helt rätt val, tänkte jag. Om man inte hade som ambition att stå längst fram eller komma först, då verkade  t-shirt och korta tights gälla. Jag pekade ut en viss herre och sade något i stil med att "Han, han är helt otroligt snabb. Skulle bli förvånad om han inte vinner". Well, se nedan...

När startskottet gick kändes det bara KUL! Och ännu roligare att det inte kändes något alls i knäna! Trots att jag var ganska ouppvärmd och trots att det redan från början gick uppför. Sluttande i början, men sedan mycket uppför. Länge. Folk började promenera redan efter 500 meter. Ingen idé att försöka tränga sig förbi utan jag lät pulsen stabilisera sig istället, och tog det lugnt. Njöt av solen.

Redan i starten delades banan för 11km och 26km. Foto: Christian Boo

Första uppförslutet. Foto: Christian Boo

Det gick som sagt mycket uppför. Och ner. Och upp igen. Minns att jag kom ut på en höjd. Klättrade lite på stenar. Skuttade lite nerför. Sprang igenom gransnår. Lite för fort, för rätt som det var kom en jättestor lerpöl. Plums! Ända upp till knät. Jaja, då var ribban satt då, ingen idé att fintrippa mer...

Första höjden med havsutsikt. Foto: M. Eklund

Det som hindrade min framfart mest var min egen usla trailteknik. Det här med att hålla koll på bansträckningen samtidigt som man ska hålla koll på underlaget och bedöma var fötterna ska sättas ner för att inte vrickas, och dessutom samtidigt pressa på framåt. Inte där än, kan man saga... Så säkerheten först, farten fick offra sig. Fokus på upplevelse.

Över stockar... Foto: Christian Boo

Genom gransnår. Foto: Christian Boo

Jag visste ju också att formen inte direkt var på topp, så jag försökte ta det lugnt även därför. Den första (och enda) vätskekontrollen kom redan efter 4 km. Lite sportdryck satt fint, jag var väldigt varm och törstig redan då. Ungefär vid vätskekontrollen silade sig solstrålarna genom majestätiska träd, precis sådär som jag föreställde mig när jag anmälde mig.

Silade solstrålar mellan träden. Foto: M. Eklund

Sen har jag för mig att det kom mer stenar. Uppför. Och nerför. Lite bredare stig ett tag. Uppför igen. Stenar och lera. Rosa prickar och röda snitslar att följa överallt. Men plötsligt var det borta. Jag hade följt en liten stig istället för markeringarna, efter löparen som låg framför. Men vi hittade ganska snart tillbaka till "spåret" igen. För det var verkligen en välutmärkt bana! Om man bara tittade efter ordentligt...

Lite uppför ibland... Foto: Christian Boo

Såg några stackars nertrampade blåsippor innan det bar iväg uppför igen, halvt klättrandes. Mer och mer uppför. Långsammare och långsammare. Men väl uppe kom belöningen! Vilken utsikt! Där stod även tre tanter och funderade på var de skulle fika. Mmm.... Fika!

Havsutsikt! Foto: M. Eklund

Andra halvan av loppet rullade på ganska mycket utan att jag tänkte på hur långt jag hunnit. Jag var förvånad att jag aldrig fick någon deppdipp, det brukar hända jämt när jag sprungit lopp. Men jag kom ifatt några tjejer som höll ungefär samma tempo som jag så jag lät dem bestämma tempot lite. När de gick passade jag på att gå. Över mossa, igenom ljungsnår, över stenar och rötter. Korvfingrarna började bli riktigt korviga och jag insåg att jag nog druckit lite för lite, så jag gick lite extra. Knaprade i mig lite nötter och russin jag hade i fickan. Njöt av vårsolen på näsan. Knatade vidare. Plurrade ordentligt en gång till. Båda fötterna den här gången. Ordentligt med lera i skorna... Gött!

Vid ca 8-9km kom ett gäng grabbar med ryggsäck ifatt mig, måste varit några av dem som sprang ultran. Först trodde jag det var några av dem som sprang 26, men det visade sig senare att det inte var. De hejade på oss och vi hejade på dem. Härlig stämning! Skulle aldrig hända på ett asfaltslopp att folk tog sig tid att heja på medtävlande och dessutom på ett uppmuntrande vis!

När målet började höras lade jag in joggväxeln igen. Kapade några placeringar de sista hundra metrarna och sprang leende nerför grusvägen vi sprungit uppför i början av loppet. Passerade mål utan att känna mig alltför slut, men ändå riktigt trött. Grabbade tag i en banan och när jag sedan vände mig om kom han. Honom jag pekat ut i startfållan. På samma tid jag lufsat 11km hade han sprungit 26km! I obanad terräng. Helt ofattbart!

Ser ut som jag kan behöva nån som rättar till mitt löpsteg, hihi... Foto: Karin Andersson

Så här i efterhand då?

Känslan är att det var mysigt, soligt, jobbigt, backigt, stenigt, lerigt. När kroppen började stelna till efteråt, medan vi väntade på kompisens bror, som sprang 26km, så började knäna protestera riktigt ordentligt. Jag hade väntat mig lite ont, men blev nästan lite orolig. Men lättnaden så här två dagar senare är gigantisk. Känner i princip ingenting i knäna och kan bara konstatera att trail nog måste vara min grej. Varierat underlag, mjukt och skonsamt för en ömtålig och otränad själ.

Och bakfyllekänslan igår säger att jag nog tog ut mig mer än vad jag kanske insåg. Fick ju faktiskt nästan kramp i benen några gånger under loppet när det gick riktigt mycket uppför eller nerför och man var tvugnen att klättra fram. När jag tog en lunchpromenad idag insåg jag att jag har träningsvärk lite här och där. Inte mycket, men tillräckligt för att inse att kroppen behöver lite mer vila.

Känslan i huvudet, däremot, säger bara att det var kul! Härligt att lufsa runt i skogen. På min traildebut uppfyllde jag alla mål jag satt: Att ta mig runt snabbare än promenadtempo, att njuta hela vägen och att vara förnuftig och inte skada mig. Det var verkligen glädje. Energin tog mer slut än jag räknat med, men fylldes på ordentligt efteråt, både av medhavd matsäck och sedan supergod vegetarisk lunch hemma hos kompisen som också sprang loppet. Balans då? Jo, det behövdes en hel del av den varan för att ta sig igenom loppet... Men den bästa balansdelen stod nog den fantastiska chokladkolatårtan för, som bjöds på efter lunchen. Det kallar jag balans!

För att väga upp för att jag sprang jämförelsevis lite vilse under själva loppet, så lyckades jag på vägen hem istället köra mycket vilse med bilen och fick en ordentlig omväg. Men då blev jag nästan lite ledsen i ögat, när jag insåg att det fanns risk för att jag inte skulle hinna säga hej till mini-delen av familjen innan hon gick och lade sig.

Men jag hann krama bustrollet, och kunde sedan slänga upp fötterna på soffbordet och vara nöjd med mig själv en stund (trots jämförelsevis medioker tid). 

Väldigt nöjd med vädret också, som blev mycket bättre än förutspått. Och med arrangörerna, topplopp! Och med sällskapet förstås! Himla nöjd överhuvudtaget faktiskt. Blir kanske mer trail i de här tantbenen framöver...

Om man vill se mer bilder från loppen finns det massor hos Åda Wildboars fotograf, Christian Boo.

Återhämtning

Vaknade idag och kände mig ungefär som om jag svängt mina lurviga på en skojig fest fram till småtimmarna. I själva verket somnade jag strax efter nio. Fortfarande hungrig efter loppet. Trots diverse födointag.

Så kan det gå när otränade gamla tanter springer terränglopp!  

Men efter sedvanlig bakfylleåterhämtning - Resorb, vatten och ordentlig mat - så verkar nu salt- och vätskebalanser vara återställda, för jag känner mig i princip som vanligt. 

En mer utförlig rapport om gårdagen kommer imorgon eller när jag lyckats formulera mig. Ikväll ska jag umgås med sambon, som sedan tänker fly landet hela arbetsveckan. 

Bjuder på en bild på hur mina skor såg ut efter loppet så länge.

Fladdrande fjärilar

Lopp imorgon. Inga prestationskrav alls. Bara upplevelsefokus och genomförandemål. Ändå har fjärilarna i magen infunnit sig mer än vad jag trott. Det var länge sedan jag träffade på dem sist. Men det är på ett bra sätt. Lite sådär som när man skulle åka på semester när man var barn. Kan liksom inte riktigt vänta. Hoppar lite upp och ner, fast inombords mest.

Vet å andra sidan inte riktigt vad jag ska vänta mig heller. Varken av terrängen, vädret eller min egen ork. Men det får visa sig helt enkelt. Jag hänger med så gott det går. Ska försöka lägga mig tidigt, eftersom det blir en tidig morgon. Varför går det inga roliga terränglopp häromkring? Kanske får ordna ett själv...

Har förberett mellanmål så jag inte ska hungra ihjäl. Kläderna är snart framlagda. Nu vill jag bara köra. Uppleva. Njuta. Flåsa. Endorfinrusa. 

Kanske finns det vitsippbackar även på Sörmlandsleden. Foto: M. Eklund

Del 3: Sju saker jag vill göra i framtiden

Framtiden. Drömmar. Önskningar. Saker jag vill lära mig. Det finns ju så mycket jag skulle vilja göra. Upplevelser att leva länge på. Träningsrelaterat har jag skrivit om tidigare. Ju mer jag tänker på det, desto mer saker kommer upp i huvudet som tänkbara på en sådan här lista. Så listan här nedanför fick helt enkelt bli listan på de sju saker som kom upp först i mitt huvud. Det säger väl ändå en del om hur jag drömmer och ser in i framtiden just nu. Sedan finns såklart en del väldigt privata saker jag skulle vilja göra eller uppleva också, men de får stanna kvar på min privata lista. Än så länge i alla fall.

Utan inbördes ordning:

Paddla kajak i Lofoten. Det har jag drömt om hur länge som helst. Typ sedan jag satte mig i en kajak första gången. Flera gånger har jag varit väldigt nära att göra en resa, men det har alltid kommit annat emellan, som just då varit viktigare. Tills vidare får det ligga en bra bit in i framtiden, eftersom det inte känns som en så väldigt barnvänlig upplevelse.

Roadtrippa i USA, framförallt på västkusten men även övriga landet. Se San Francisco. Rocky Mountains. Uppleva Midwest på lite närmare håll. Göra typiskt amerikanska saker. Jag har ju varit en del i USA, men inte så mycket som turist. Ligger också ganska långt in i framtiden. Inget man gör med en två-åring direkt. I alla fall inte om man ska ha hennes bästa för ögonen.

Springa långt i fjällen. Med lätt packning mellan stugor. Äta gott på kvällarna och sova varmt och torrt. Känna lättheten i benen och frisk fjälluft i lungorna. 

Fin springmiljö kring Abisko. Foto: M. Eklund

Leva på att vara kreativ på mina villkor. Min dröm, men också det som känns absolut svårast och läskigast. Kan man leva på att skriva? Eller fota? Eller baka? Eller skapa annat man tycker är skoj. Ja, det är klart man kan, men än så länge är det en ganska ouppnåelig dröm. Insatsen för att våga satsa känns ganska stor och väldigt tidskrävande. Stegen dit är många och än så länge ganska snåriga. Stabiliteten i ett fast jobb med fast inkomst känns viktig nu när jag har min lilla familj att tänka på också. Likaså tiden jag har med dem. Högre prioriterat än mina egna skapardrömmar just nu. Samtidigt undrar jag ibland om det behöver vara motsatser. Drömmer vidare så länge…

Lära mig mer om yoga. Kanske gå en yogalärarutbildning. Känna mig trygg i vad jag gör på mattan och ha anatomi-kunskapen bakom. Kan bara inte riktigt bestämma mig inom vilken yoga-gren jag i så fall ska fokusera. Allt är ju intressant!

Bo med närhet till fjäll och/eller hav. Detta kan jag längta efter så det gör ont i hjärtat. Har skrivit om det tidigare också, och den här punkten är nog mycket Norge i mitt hjärta. Kan även vara Nya Zeeland (även om det känns väldigt långt borta). Eller Jämtland. Men så var det ju det där med något att livnära sig på. Eller våga satsa på att man eventuellt skulle kunna livnära sig på sig själv.

Senaste gången i Norge. Foto: M. Eklund

Lära mig stå på händer. Rakt och fint utan något stöd. Det är mitt sätt att leka på något vis. Jag kunde stå på händer när jag var barn. Utan problem. Så det borde gå att lära sig igen. Trots att jag numera är över 180 cm lång och inte proportionerligt stark för att bära upp det på annat vis än med fötterna. Men det borde gå som sagt. Jobbar på det, och det går absolut framåt! Kanske det som kommer prickas av på listan först, vem vet?

Nästa del blir Sex ord som beskriver mig.

Laddar med rödbetor

IPå lördag är det dags för lopp. I skogen. Vildsvinsskogen. Jag känner mig inte helt förberedd måste jag erkänna. Faktiskt väldigt oförberedd för att vara jag. Men nu tror jag att jag åtminstone sprungit in skorna såpass mycket att jag inte får skavsår, och så att vaderna har vant sig igen.

Resten får jag nog kompensera med annat. Typ rödbetsjuice. Eller mera rödbetor. Kanske lite kaffe också. Eventuellt yoga för lungkapacitet och uthållighet...

Pulverbetor måste ju också funka! Foto: M. Eklund

Nävars, snabbfixar har jag nog ingen tro på egentligen. Men det kan ju inte skada att testa, och veta att man gjort vad man kunnat för att förbättra situationen så här i sista stund. För säkerhets skull så tar jag även lite Coldzyme, som låg i goodiebagen på Blogger Boot Camp. Ingen förkylning ska få komma och ta mig nu. Risken är annars nämligen överhängande, eftersom folk varken har vett att själva stanna hemma när de är sjuka, eller låta sina sjuka barn vara hemma och vila.

Håll tummarna för en stigande formkurva! Med tanke på mitt förra inlägg så kan jag försöka skärpa mig med bilder också. Man måste nämligen ha med sig telefonen av säkerhetsskäl på loppet! Så ingen ursäkt för att inte fota!

Bildlös träning

Ganska ofta när jag tänker att jag ska skriva lite om träning, så kommer jag på att jag inte har nån bra bild att lägga in. Eftersom jag bara tränade, utan fotostopp. Ibland utan att ens ha kamera eller telefon med mig. Nästan lite gammaldags...

Som helgens löppass till exempel. I en härlig vårskog. Soligt. Tyst med bara vindsus. Blåsippor. Knoppande vitsippor. Utblommade tussilagon. Betande hästar. Dammig grusväg. Ganska vackert och lite idylliskt. Men inget minne att fota (för telefonen var faktiskt med den här gången). Så ingen annan än jag själv delar den upplevelsen. Vilket på sätt och vis är lite mysigt. Det kan få vara så. 

Men för eventuella läsares skull så borde jag kanske bunkra bilder, eller något annat fiffigt, så som Sara skriver om. Om jag ids. 

Del 2: Åtta bloggar jag läser

Nu har jag ju såklart fattat hur den här listutmaningen funkar, lite smått vabb-hjärne-varning där ett tag... (Jo, det är vab-dags igen, tyvärr...) Så vi får väl se om jag orkar hela vägen. Här kommer i allafall del 2. Ganska svårt att välja ut bara åtta bloggar, men det är väl just det som är tanken. Två tips fanns ju redan i förra inlägget, så de lämnar jag utanför! När jag tänker efter skulle jag nog nästan kunna få ihop åtta bloggar jag saknar också - sådana jag verkligen gillat men som antingen slutat helt, eller skriver väldigt sällan. Men det kanske kommer längre fram - eller så får jag göra en egen lista utanför utmaningen!

De här åtta är alla sådana jag läst länge, typ sedan jag börjat läsa bloggar. Jag läser en hel del olika bloggar. Några stora, en del väldigt små. Några matbloggar, några rena träningsbloggar, några blandade bloggar. Några för bilderna, några för texterna, några för igenkänningsfaktorn. Några läser jag periodvis, andra följer jag jämt. Om jag måste välja bara åtta jag får läsa, så blir det dessa (utan inbördes ordning):

Runnerslove - främst för att jag delar värderingarna (ekotänket, hälsotänket), men också för matinspiration, träningsinspiration och härligt genomtänkta men ändå spontana inlägg i allmänhet.

Fitnesscoachen - klok, målmedveten, rätt på. Kunnig, långt ifrån min egen situation, men ändå så inspirerande. Fascinerande om fitness fast jag själv nog aldrig skulle kommit på tanken att testa.

Coynthas blogg - härlig ultralöperska bosatt i Åtvidaberg. Grym kvinna som kämpar sig i genom hur långa lopp som helst med glädje och genomförandeinstinkt.

Men Mia! - humor, självdistans, småbarnsliv. Tar inte sig själv på för stort allvar och skriver inspirerande och roligt.

Hjärnfysikbloggen - det här är egentligen två i en, för numera bloggar Johan även på Runner's world. Faktaspäckat och riktigt sådär härligt nördigt om löpning och annat som relaterar till det.

Kevlarsjäl - en gammal klasskompis, numera trebarnsmamma som skriver om livet precis som det är. Befriande, härligt!

Uppochhoppa - hon säger det ju så bra själv: Backintervaller, blåbärspaj, skratt, drömmar och inspiration. Kan liksom inte bli bättre!

Green Kitchen Stories - det vattnas i munnen bara jag går in på sidan. Får mig att bli vegetarian i tanken hela tiden. Underbara recept, härliga bilder!

Nästa del i list-racet var: Sju saker jag vill göra i framtiden. Kommer nån gång i framtiden!

Del 1: Nio saker jag tycker mindre om

Eftersom jag älskar listor var jag bara tvungen att hänga på det list-race som Malin satt igång, trots att antalet listor är okänt. Det kan ju liksom inte bli för många listor!

Johanna har också hakat på redan, och har listat saker som jag också skulle kunna instämma på, en hel del av dem. Säkert är det också fler. Här är mina "ogilla"-saker, utan inbördes ordning:

- Kött! Det är verkligen inte gott. Ibland blir jag sugen, men blir besviken i princip varje gång. Köttfärs kan dock accepteras.

- Påtvingad kreativitet av typen "alla ska ha gett tre förslag inom tio minuter". Blä! Kan vara väldigt kreativ i min egen takt, men på beställning? Nope...

- Att frysa. Går gärna med tjock tröja inomhus, mysigt. Kanske lite konstigt då att jag älskar vinter. Eller inte, se nedan...

- Brist på respekt för andra människor.

- Köpebröd. Smakar mest slisk tycker jag!

- Oreda i garderoben! Jag är typ allergisk mot felvikta kläder. Vet inte varför. För om de ligger på byrån eller pallen spelar det ingen roll. Att vika tvätt kan vara en vetenskap!

- Orättvisor! Jag är blödig och blåögd för sånt!

- Getingar! Största orsaken till att jag skulle kunna tänka mig att hoppa över sommaren...

- Att sitta inne på soliga höst- och vårdagar...

Lunchpromenad i solen. Foto: M. Eklund

Lite oklart är det hur många listor det blir. Nästa lista (del 2) blir hursomhelst: Åtta bloggar jag läser!

Träning i påsk

Jag skriver inte så mycket om träning för tillfället, inser jag. Det är nog mest för att den inte känns så spännande att dela med sig av. Inga strävsamma långpass. Inga mjölksyrasprutande styrkepass. Inga endorfinhöga danspass.

Men ändå träning. Oftast utomhus. Nu i påsk korta joggingturer i skogen. Så mycket offroad som möjligt. Måste ju vänja mig vid att lyfta ordentligt på fötterna tills jag ska springa lopp om knappa två veckor. Så jag inte snubblar och bryter näsan mot en sten eller något annat klantigt. 

Om jag tänker efter så har jag nog vardagsstyrketränat en del också. Lyft med ålande 12kg-skatt kräver ibland både styrka och balans! Kör också handstående-programmet igen. Så vem vet, om ett halvår kanske jag kan stå på händer?!

Yogat har jag också, såklart. Lite med apphjälp, lite själv (kundalini), lite utomhus. Vardagsyoga typ. När jag tänker efter så tänker jag inte så mycket på vad jag "tränat", eftersom det liksom är en del av vardagen. Borde nog öva mig på att njuta mer av vardagen. För när jag beskriver den så här, så är den ju ganska angenäm.

Lite utomhusyoga efter skogstassande. Foto: M. Eklund

Men det jag tränat allra mest i påsk är  utan tvekan skrattmusklerna. Ibland skulle det vara intressant att veta vad som försiggår i huvudet på en gränstestande nästan-två-åring som tycker hon är världsbäst på att prata! Det är svårt att sätta gränser och se sträng ut ibland, när man skrattar så tårarna rinner!

Förändringsfunderande i påsk

Nästan alltid när jag får lite ledigt några dagar så sätts förändringstankarna igång. Tankarna på både små och stora förändringar, som alla skulle göra skillnad på sitt vis.

Långfredagen spenderade vi mestadels utomhus. Avkompanjerade av en storslagen och snabbföränderlig himmel. Uppfriskande!

Jag tror det är ganska nyttigt att tänka förändring och förbättring. Även om det såklart också är viktigt att stanna upp och vara tacksam för allt man har. Som en liten familj där alla gillar att vara utomhus.

Inte alla har det, bara en sån sak. 

Men tillbaks till förändringar. Även bloggen drabbas av mina förändringstankar. Hur har jag inte riktigt bestämt än. Bara att.

Ha en fortsatt glad och mysig påsk!

Energirik

Det här inlägget kan säkert få vissa att ta illa upp. Men jag vill skriva det ändå. För att visa att det faktiskt finns sådana som mig också. Även om man litegrann kastar sten i glashus bara genom att finnas till.

Ni som läst här ett tag vet ju att jag haft problem med vikten sedan jag fick barn. Fast åt fel håll. Inget stannar kvar, typ. Fast egentligen är det inte vikten, utan energinivån, som varit problemet för mig. Att jag inte orkat så mycket som jag velat. Känt mig matt, trött, tjurig. Typ för jämnan... Vikten är liksom bara ett mer mätbart uttryck för den bristande energin.

Egentligen har jag nog haft det här problemet så länge jag kan minnas, men det blev liksom mer akut när jag skulle ge näring även till ett barn. Absolut inget kvar till mig! 

Det här är som sagt inget man pratar högt om till vardags eftersom det är som att svära i kyrkan och de flesta bara tittar snett och tycker man ska vara glad att inget fastnar. De jag har pratat med, eller försiktigt frågat om råd har svarat samma sak allihop: det löser sig när du slutar amma!

Well, det gjorde det inte, och kring nyår började jag bli rejält trött på att vara trött jämt. Bestämde mig för att ta hjälp av ett proffs.Och herregud, vad det har hjälpt!

Hade jag haft en aning innan så hade jag såklart gjort det långt tidigare. Men jag trodde ju det skulle lösa sig. Hur svårt kan det vara att äta upp sig?? Om man inte bara är ute efter tomma kilon alltså... Tydligen svårare än man tror, om man är som jag...

Första månaden på förutbestämd kost låg jag på ca 2800kcal per dag. Då stod jag still i vikt, eller gick ner vissa veckor. Men redan då började energin återvända. Bättre innehåll och fördelning på vad jag stoppade i mig alltså. Men fortfarande ofta hungrig.

Till andra månaden fick jag lite tillägg men det hände inte särskilt mycket då heller. Jag hade också några veckor där jag dels var på kurs, dels tokvabbade och inte följde planen helt, vilket ju såklart kan ha påverkat en hel del.

Så nu senaste månaden blev det ordentlig ökning och jag har legat på drygt 3300kcal om dagen de dagar jag tränar. Hur mycket mat det är? Typ såhär:

Frukt , bär och grönt: 950g

Kött, fisk, fågel:ca 3- 400g

Ris, potatis, quinoa etc: ca 300g

Mjölkprodukter: 6-7dl

Bröd, gryn: 200-350g

Juice: 2-3dl

Nötter, frön, mandlar: 50-80g

Ägg: 1-3st

Nu har jag också i princip fått tillbaka vikten jag hade innan graviditeten, och orkar träna igen! På riktigt alltså.

När brottarsmoothien inte får plats i ett glas får man ta till monster-tekoppen. Foto: M. Eklund

Efter de här månaderna måste jag också säga att jag har mycket mer förståelse för de som orkar följa dieter under en längre tid. Det kräver ju riktigt psyke! Och god support från omgivningen. Och målfokusering - varför gör jag det?

För min del har fokus hela tiden varit på orken, och att skapa långsiktiga vanor. Jag har egentligen inte ätit så dåligt innan, utan visste inte riktigt vad mer jag skulle göra, förutom att typ dryga ut med sötsaker. Hade inte kunnat föreställa mig att jag behövde kvällsmål med typ ett kvarts kilo kvarg med frukt och nötter! Jag trodde snarare att nu när jag inte är näring åt någon annan skulle jag knappt behöva kvällsmål alls...

Hursomhelst så är jag så tacksam att jag var så ego att jag tog hjälp med min energibrist så att jag nu faktiskt kan orka en hel dag utan att bli jättesömnig och hängig. Att jag hittade någon som var kunnig nog att faktiskt kunna hjälpa mig, och peppat mig när jag svajat. Så att jag orkar träna igen. Och vet vad jag ska fylla på med när orken tryter. Och har energi att göra det jag vill och som ger mig glädje, och orka prioritera och balansera. #glädjebalansenergi, ni vet... Det här har varit en viktig del för att uppnå och upprätthålla det.