Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

28 juni 2015

Jag behövde springa

När jag laddade upp min gamla Garmin idag insåg jag att det nog är över en månad sedan jag sprang sist. Så gissa hur otränad och sniglig jag är?

Trots det, och trots värmen, så kände jag att jag ville ta tag i de där universalintervallerna jag skrev om häromdagen i bloggutmaningen. Inget imponerande tempo planerades, och det blev också ganska lugnt i absoluta mått mätt. 

Svettig blev jag däremot ändå. Både utanpå och inuti. För som alltid när jag springer på den mystiska parallellgrusvägen som inte leder någon vart, förutom till mountainbikespåret, så råkar jag ut för skumma saker. Vet inte varför jag fortsätter att springa där, eftersom jag får skrämselhicka nästan varje gång. Jag som inbillar mig att jag gillar skog och öde grusvägar...

Rätt som det var när jag var precis i slutet på en intervall så såg jag... En fot!! En lös fot. Av ett djur av något slag. Min första gissning var en vildsvinsfot. Vilket gjorde att jag såklart genast såg framför mig hur jag jagades av en flock hungriga grisar... Eller något annat läskigt, som dödat grisen. Men sedan, när jag pga olustkänslorna, vände strax därefter, och såg den äckliga foten igen, så funderade jag på om det inte lika gärna kunde vara en gammal rådjurs- eller hjortfot. Som då säkert blivit dödad av ett vildsvin eller något annat farligt... Huääää.... 

Det gick fortare tillbaka kan jag lova. Åtminstone tills jag såg den större vägen igen. Och visste att jag var nära civilisationen igen. Vildmarksmänniska som jag är. Eller hur det var... 

Jaja, jag fick ju i allafall springa! Efter lite googlande så är det nog mer sannolikt att det var en vildsvinsfot än en hjortfot. Frågan är bara hur den hamnat mitt på en grusväg?!

Etiketter: , ,

17 juni 2015

Favoritinspiratör

Min allra största inspirationskälla, oavsett om det gäller träning eller livet i stort, är min tvååriga dotter. Det kanske låter knasigt, men jag tror att om man tog sig an livet lite mer som en tvååring, så skulle det vara mycket roligare, mycket mer hälsosamt och mycket mer kärleksfullt, innehållsrikt och ärligt.

En tvååring kan allt. Tycker de själva i alla fall. När de inte kan så försöker de tills de kan. Vi vuxna är (oftast) jante-indoktrinerade och slutar ofta försöka innan vi ens har börjat.

En tvååring säger vad den tycker, både när det är bu och bä. Det finns ingen som kramas så spontant och innerligt som en tvååring, eller som säger ifrån så ordentligt när något är fel. Även om världen kanske inte skulle vara så civiliserad om vi vuxna gjorde precis så, så får jag mig ändå dagliga tankeställare. Om att spontant visa kärlek och omtanke. Om att säga ifrån tydligt, rakt och ärligt.

En tvååring håller igång från morgon till kväll, och i allafall vår två åring sätter sig motvilligt still för att äta, eller än värre, vila. De sitter inte still på en stol i åtta timmar och förfaller, för att sedan på sin höjd ta en lunchpromenad eller en kvällsspringrunda.

En tvååring kan böja på sig i princip hur som helst. För de använder sin kropp jämt och har inte stelnat till av stillasittande, stress eller ålder. De har inte försoffats eller förstått att man inte "ska" kunna vara så rörlig. Därför kämpar alla vi andra, som inte behållit vår barndoms kropp, med rörlighet och spontanitet i träningen.

Fast nu var det kanske inte min dotter som förväntades komma upp i det här inlägget... Så om jag ska nämna några andra inspirationskällor, framförallt till träning, så är det nog den här starka kvinnan. Som gör saker för att hon vill testa. Som gått igenom tuffa grejer och kommit ut starkare på andra sidan. Som föreläser så man sitter trollbunden. Men som ändå verkar högst mänsklig.

Det här inlägget är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Etiketter: , , ,

12 juni 2015

Sommarlista; det här vill jag träna i sommar

Alltså, en sommarlista med vad jag vill träna i sommar, den skulle kunna bli precis hur lång som helst. Så kanske får jag vara lite realistisk och bara lista sådant som jag faktiskt tror kan bli av. Som jag ska se till att det blir av:

  • Yoga på en klippa, gärna med havsutsikt
  • MTB på mjuk, barrdoftande stig
  • Längre pass med racern på solvarm landsväg längs vajande sädesfält, med fikastopp på något pittoreskt ställe
  • Morgonpass i utegymmet
  • Många yogapass på altanen
  • Stigtassarjogg med ökande längd
  • Backintervaller uppför skidbacke när sommaren börjar bli till höst
  • Kjolspring med linne och keps och vinden lagom svalkandes, förmodligen längs kanalen
  • Mycket handstående-övande
  • Simturer i sjö eller hav

Tio saker på en lista. Bara utomhus. Gott så. Sitter ju sannerligen tillräckligt mycket inomhus till vardags.

En sommarmorgon. Soligt. Lyckligt. Foto: M. Eklund
 Detta inlägg är en del av #uppochhoppaijuni

Etiketter: , , ,

8 juni 2015

En framtidsdröm

Vi har precis fikat på Kalklubbarna. Det är en solig sensommardag. Havsbrisen börjar kännas lite kylig men inte så det stör. Det är lä där vi sitter och snart ska fösa kajakerna mjukt ner i det lätt salta vattnet igen. 

Foto: M. Eklund

När vi lämnar den skyddade viken nås vi av vågor. Men det är inget problem eftersom det inte direkt är första gången vi paddlar. Vågor är roligt! Surf på vågorna med en kajak som sitter som en förlängning av kroppen är ännu roligare!

Vi kommer längre och längre ut mot havet. Vinden tar tag i kajaken gång på gång, men jag hanterar den vant och lugnt. Mitt sköna, sköna ullunderställ gör att jag är varm och go trots att det faktiskt är ganska kallt här ute.

Några timmar senare hittar vi det perfekta övernattningsstället och sätter upp vårt tält.
Foto: M. Eklund

Ljuset så här en sensommarkväll är magiskt! Eftersom vi har hur mycket tid som helst så sitter vi ett tag och bara är. Utan att vara någon annanstans. Utan att behöva ha någon kontakt med vardagsvärlden.

Foto: M. Eklund

Vi lagar god mat på ute-köket och mumsar på medhavda godsaker till sent inpå kvällen och ser en fantastiskt vacker solnedgång.

Foto: M. Eklund

Somnar trötta, men mycket nöjda i tältet. Morgonen efter väcker solen och havsfåglarna oss till liv igen och vi sitter en stund på klipporna och bara vaknar till liv.

Foto: M. Eklund

Njuter av stillheten så här när högsäsongstrafiken har lagt sig och fågelskydden är hävda för säsongen. Lagar frukost och sitter länge med kaffekoppen i handen och fötterna på solvarm sten. Innan vi kommer iväg hinner det bli så varmt att vi tar ett av säsongens sista dopp bara för att vi har möjligheten.

Foto: M. Eklund

Sedan styr vi kajakerna mot hemmahamnen igen. Ganska trötta på slutet, men med ännu en härlig utomhushelg i minnet, där allt bara handlat om att glida fram på vattnet, njuta av omgivningarna och av det goda sällskapet. Det har blivit många turer den här säsongen och vi hoppas på att det kommer bli så även nästa säsong.

Det här inlägget är del 8 i bloggutmaningen i juni. Något jag ofta drömmer om, och som nog inte bara är en dröm, utan en plan. Om några år, eller om många år. Beroende på vem jag tänker mig att sällskapet är.

Etiketter: , ,

6 juni 2015

Favoritcitat eller motto

Jag har bara ett motto som jag verkligen tycker är bra. Det mottot tycker jag å andra sidan är jättebra, eftersom det säger allt på något sätt.

"Ein kjem ikkje till fjells når ein går på flat veg"

Jag såg det för första gången på väg upp till Reindalsetra i Tafjordfjella i Norge 2001. Jag var ganska otränad och tyckte det var svettigt och jobbigt. Sällskapet var däremot jättehärligt - alla mina guidekompisar som jag hade en fantastisk sommar ihop med!

Vi kallade oss Fröysa Fjellservice. Foto: privat
Belöningen när vi kom upp var också fantastisk. Utsikten, atmosfären och maten vi fick i storstugan var så himla värt allt slit på vägen dit. Det är just det jag tycker det här mottot fångar så bra.

Efter övernattning vid Storvatnet och en nattlig topptur fick vi en härlig tur ner till civilisationen igen. Foto: privat

Man kommer ingenstans utan ansträngning. Men när man anstränger sig kan man komma till toppen av världen. Belöningen när man väl kommer dit man strävat är oftast så väldans härlig, att all ansträngning i världen var värd det. Tillfredsställelsen när man nått sitt mål efter att ha jobbar hårt för det är oslagbar.

Besseggen 2010. Ett annat ställe man inte kommer till utan ansträngning. Foto: M. Eklund


Etiketter: , , ,

26 maj 2015

Del 6: Fyra platser jag gärna besöker

Nu börjar det faktiskt bli ganska knivigt att välja. Bara fyra... Prioriteringar, prioriteringar... Sätter mig lite på prov det här. Jag som gärna vill mycket och har lite svårt att säga nej utan ofta proppar in så mycket det går. Vilket också straffar sig ibland.

Prioriteringen blev till slut så här:

1. Hemma. Jag är väldigt hemkär. Älskar känslan när jag kommer hem och liksom kan slappna av och släppa fasader och artigheter och bara skrota runt i mysbrallor, sköna träningstights eller långkalsonger.

2. San Diego. Jag var lite USA-förälskad när jag gick i gymnasiet. Drömde om ett år på high school. Besökte dock inte USA för första gången förrän 2009, men har å andra sidan varit där mycket sedan dess, främst i jobbet. San Diego är den enda amerikanska stad jag hittills tyckt om på riktigt, och den tycker jag riktigt mycket om! Finns ju till och med trottoarer och cykelvägar! Och ett alldeles särskilt ljus. Sandstränder och palmer. Småskalig storstadsfeeling med fina hus. Riktigt bra shopping. Atmosfär och avslappnadhet (finns det ordet?). God mat. Sa jag ljuset?

En kväll på en helt makalös fiskrestaurang i San Diego. Foto: M. Eklund

Ljuset. Foto: M. Eklund

I väntan på ännu ett fantastiskt restaurangbesök. Foto: M. Eklund
Trottoar. Händer inte jätteofta i USA. Foto: M. Eklund

3. Norge. Jag valde länge mellan "i fjällen" och "vid vatten" och insåg sedan att Norge ju är stället (eller ja, landet) där man ofta får både och! Fjord och fjäll. Fjällbäckar och glaciärer. Hav och snöklädda toppar.

Vårt fina (men ruggigt kalla) badställe när jag bodde i Norge. Foto: M. Eklund

Foto: privat

Fjord och fjäll. Foto: privat

4. I skidspåret. "Du blir så glad och rosig om kinderna när du åkt skidor". Det säger väl egentligen allt. Jag minns hur jag tyckte riktigt illa om svettig, bakhal längdåkning när jag var liten. Nu har jag lärt mig att inte bylsa på mig, och förstått hur man får fäste och susar i nerförsbackar. Tur för mig att skidspår finns runt knuten till punkt 1!

Foto: M. Eklund
 Nästa del blir del 7: Tre saker jag ser fram emot.

Etiketter: , ,

25 maj 2015

Lugn helg och osäker vecka

När jag veckosummerar så kan jag konstatera att träningen gick ungefär som planerat. Lite omkastningar, men jag har hunnit de pass jag tänkte.

Fast ibland känns det knasigt att planera för träningspass som är relativt korta både i tid och distans. Lika knasig känns på sätt och vis rubriken till det här inlägget. För vardagen här hemma är inte alltid så lugn, och tidvis betydligt mer intensiv än mina träningspass, så det blir lite bakvänt att planera för något bara för att få sätta på sig träningskläder. Det blir mycket bus och lek och åka omkring och titta på saker på helgerna, så löpning med 13kg busunge antingen på armen eller i vagn eller trehjuling är stående inslag. "Fortaje mamma! Fortaje ijjen!!!" Borde kanske börja bokföra det som träning också, om man nu ska vara helt konsekvent.

Trots ganska full fart känns det ändå som att helgen varit lugn. Mycket utelek och utehäng. Förvisso en hel del tvåårs-diskussioner också (jag vill inte; nej mamma; kjaaaam!) - se nya favvon Hejhejvardag för superkul beskrivning av livet med en (nästan) tvååring!

Lugnt i Bergsbaden så här på försäsongen. Foto: M. Eklund

Det känns också som att veckan som kommer inte kommer bli lugn. Gräsänka måndag till fredag, hög risk för vab (ögoninflammation som inte vill ge sig riktigt), mötesrace de lux på jobbet, förkylnings- eller pollenkänningar på mig själv och tvåårskalas till helgen. Så träning får bli bonus om det blir av överhuvudtaget. Kanske Death by burpees eller nåt annat snabbt där både muskler och kondition kan få sitt. Så får vardagen utgöra kompletterande träning och förhoppningsvis också lite återhämtning.

Etiketter: ,

23 maj 2015

Nysprungen

Det är över en månad sedan jag sprang sist. Då sprang jag å andra sidan längre än på flera år. Sedan kom som bekant den supersega influensan.

Nu kände jag mig redo att tuffa igång maskineriet igen. Se om ångloket överhuvudtaget startade. Eller om motorn rostat ihop.

Foto: M. Eklund
Inte helt otippat så gick det trögt. Dock inte så trögt som jag hade befarat. Ge mig några rundor till så ska nog även det här gamla schabraket få upp farten. Kanske lagom till Kolmårdsrundan. Eller tills blåbären mognat.

Blåbär. Foto: M. Eklund

Hursomhelst var det härligt att rensa huvudet en stund i kvällssolen. Bara tuffa på i dagens takt och ta in hur världen har exploderat i grönska senaste veckan. Utomhus är verkligen bäst!


Babyträd. Foto: M. Eklund

Etiketter: ,

21 maj 2015

Krispiga morgnar och soliga kvällar

Jag säger ofta att jag är vintermänniska. För det är jag. Kan inte tänka mig något bättre än en riktigt fin vinterdag.

Men de senaste morgnarna när jag åkt till jobbet (kring 5.30-tiden) har jag blivit smått lyrisk. Så vacker världen är en tidig majmorgon! Solen har precis gått upp. Daggdropparna glittrar och morgondimman håller precis på att lätta i slöjliknande stråk. För att inte tala om ljuset! Sådär magiskt att man liksom vill stanna och fota i varje kurva. Men då skulle ju hela grejen med att åka tidigt till jobbet försvinna...


Dagglitter knappt synligt. Foto: M. Eklund

Sjöutsikt. Foto: M. Eklund
Vårkvällarna är precis lika magiska när vädret är fint. Ljumma, ljusa (och förvisso fyllda av pollen). Vi brukar gå en sväng med vagnen hela familjen när vi hinner. För att varva ner lite och få luft. Populärast just nu är "lammorna" och "gläsklipplalen". Bäää, bäää, vita lamm...

Lammorna syns långt borta. Foto: M. Eklund
Så kanske kan det vara så att jag är lite vårmänniska också. I allafall den här veckan.

Etiketter: ,

19 maj 2015

Tisdagsmorgon med häng

Ett av mina favoritpass är lunchjympan på tisdagar. Men idag kände jag varken för att träna inomhus eller på lunchen. Jag längtade ut på morgonen, när bara jag vaknat och fågelkvitter och trädsus var de enda ljuden som ackompanjerade mig.

Så planen ändrades och vid halv sex var jag uppe i utegymmet vid Olstorp. 

Utomhus är bäst. Foto: M. Eklund

Hade tänkt ut en 15 min AMRAP innehållandes enkla basövningar. Bra som uppstart efter uppehållet tänkte jag. Fast jag kunde såklart inte nöja mig med bara det....

Lite häng i de arma armarna blev det också. Och nu kan jag i allafall hänga. Och nästan göra en exentrisk pullup. Så snyggt vet jag däremot inte om det är. Men det har ju heller aldrig varit tanken.

Jaha, lite kobent minsann... Foto: M. Eklund

Vad gööör min högra skuldra? Foto: M. Eklund


Hang time. Och högerskuldran igen... Foto: M. Eklund


Liiite mer symmetrisk. Foto: M. Eklund
Lite yoga på det och jag kan konstatera att jag tränar igen. Mycket gladare. Mindre otålig. Win för alla som berörs!

Etiketter: , ,

17 maj 2015

Dags att planera

Nu har jag haft träningsuppehåll tillräckligt länge. Eftersom kroppen känns allmänt tung och trög, så misstänker jag att det kommer vara lite svårt att komma igång igen. Samtidigt är jag så sugen, så det kan nog vara svårt att hålla sig i skinnet också och inte gå ut för hårt direkt. Så det är helt enkelt dags att lägga upp en riktig hederlig veckoplanering. Jag tänker att om jag lägger upp den här så är oddsen bättre för att det faktiskt blir som planerat. Med en planering på plats, där hänsyn tagits till andra åtaganden, så är det ju också säkerställt redan från början att chanserna är rätt stora att det faktiskt blir ordning på torpet.

Så här tänker jag mig veckan:

Måndag: Höftöppnar- och benstärkar yoga. Ca 15 min. Ev också lite chaturanga-armhävningar.

Tisdag: Lunchgympa. Blir en bra genomkörare och ett formtest på samma gång.

Onsdag: Någon form av core, förmodligen när Lill-Trollet sover (vi är lediga då). Kanske pilatesinspirerat. Kanske med boll?

Torsdag. Vilodag. Mötesrace på jobbet.

Fredag: Vilodag. Utbildning på jobbet.

Lördag: Löpning. En kort runda i skogen för att se hur knäna hanterat vilan.

Söndag: Kanske 15 min AMRAP med fokus på ben. Om kroppen känns redo för det.

Ganska bra som uppstart va? Kompletteras med daglig lugn yoga eller meditation, som behövs för lugn i sinnet och inte gör så mycket för den fysiska formen.

Fast mest längtar jag nog efter sommardagar där jag kan knäcka en mil utan att känna mig helt slut. Det är nog målet just nu.

Min snabbaste mil hittills. Foto: privat

Etiketter: , ,

11 maj 2015

Jag byter skepnad

Under en ganska lång period så har jag känt att Malins melodi inte riktigt är jag. Det var en slags nödlösning i brist på bättre idéer just då. Ibland har jag brainstormat med mig själv för att komma på något bättre, men utan större framgång.

Kanske blev det så för att jag har svårt att vara framtvingat kreativ eller idérik. För rätt som det var, jag tror det var under påskhelgen när hjärnan hade lite paus, så bara kom jag på det. Det som är jag. Som liksom beskriver mig på så många sätt. Som tur var, var domänen jag ville ha ledig. Och som ett brev på posten kom beskrivningen och motiveringen till min nya skepnad utan att jag behövde spåna så värst. Det var ju liksom JAG.

Helt i enlighet med min nya skepnad, så blir förändringen inte total såhär över en natt. Jag byter namn och lite utseende men stannar här tills vidare. Den långsiktiga planen är dock en mer egen blogg, utan någon Blogger-bestämd mall. När jag prioriterar det skiftet kommer jag alltså flytta helt. Men när det blir vet jag inte riktigt, än.

Från och med nu är det hur som helst säkrast att hitta mig på litelangre.se, men tills vidare går det även bra att ligga kvar på den gamla adressen. Med risk för att missa något. Och med risk för att det blir lite små-knas här och var längs vägen.

Häng med!

Etiketter:

2 maj 2015

Magkänslan

Just nu säger mig magkänslan att det var helt rätt att följa den och byta bort mitt gamla jobb i höstas. Jag tvivlar ofta på om jag verkligen kan lita på magkänslan, men i veckan fick jag bekräftat att det verkligen var rätt, den här gången också. Jag borde lära mig att sluta tvivla på den.

Magkänslan säger också att något är trasigt. Sönderhostat. Rent fysiskt alltså. Tror det är en muskel eller så. Känns lite svajigt sådär. Lite som när man var nyförlöst, om jag släpper inre magstödet.

Sargad mage. Foto: M. Eklund

Längtan i magtrakten - en annan typ av magkänsla - säger idag samma sak som efter BBC. Det behövs mer sång och dans i tillvaron. Jag var på show igår. Blir så väldigt påmind om vilken glädje det ger. Och hur tillknäppta de flesta är när de låter sig underhållas.... Tänk vad glad tillvaron skulle bli om fler släppte loss lite oftare.

Magkänslan säger också att jag ändå har ganska starkt magstöd. Så den sargade hostmagen behöver inte oroa sig alltför mycket. Men resten av kroppen behöver fortfarande passa på att vila när det går. Skrota runt i underställ. Så att hostan far all världens väg.

Mage med rätt ok magstöd. Foto: M. Eklund


Vad säger er magkänsla?

Etiketter: , , ,

20 april 2015

Åda Wildboar Race: Min traildebut

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För jag minns inte kronologiskt hur det var. Minns mest känslor, intryck och omgivningar. Så här kommer en racerapport från mitt första traillopp. Men även på många andra sätt "mitt första". Mitt första lopp överhuvudtaget sedan september 2012. Mitt första lopp där jag hade roligt hela vägen. Mitt första lopp där jag struntade i hur det gick för alla andra utan bara fokuserade på mig själv. Mitt första lopp där jag hade upplevelse i fokus framför prestation.

En riktig njutning. Men också riktigt jobbigt. Bitvis skakigt i benen. Lite skakigt i huvudet här och var när energinivån sjönk. Korvfingrar. Men i princip inga onda knän! Inte under loppet i alla fall.

Vid starten. Foto: M. Eklund
Det började med en härligt solig och krispig morgon på Åda golfklubb. Ganska kallt, men skulle förmodligen bli varmt. Neonväst och tunn långärmad t-shirt var helt rätt val, tänkte jag. Om man inte hade som ambition att stå längst fram eller komma först, då verkade  t-shirt och korta tights gälla. Jag pekade ut en viss herre och sade något i stil med att "Han, han är helt otroligt snabb. Skulle bli förvånad om han inte vinner". Well, se nedan...

När startskottet gick kändes det bara KUL! Och ännu roligare att det inte kändes något alls i knäna! Trots att jag var ganska ouppvärmd och trots att det redan från början gick uppför. Sluttande i början, men sedan mycket uppför. Länge. Folk började promenera redan efter 500 meter. Ingen idé att försöka tränga sig förbi utan jag lät pulsen stabilisera sig istället, och tog det lugnt. Njöt av solen.

Redan i starten delades banan för 11km och 26km. Foto: Christian Boo

Första uppförslutet. Foto: Christian Boo

Det gick som sagt mycket uppför. Och ner. Och upp igen. Minns att jag kom ut på en höjd. Klättrade lite på stenar. Skuttade lite nerför. Sprang igenom gransnår. Lite för fort, för rätt som det var kom en jättestor lerpöl. Plums! Ända upp till knät. Jaja, då var ribban satt då, ingen idé att fintrippa mer...

Första höjden med havsutsikt. Foto: M. Eklund
Det som hindrade min framfart mest var min egen usla trailteknik. Det här med att hålla koll på bansträckningen samtidigt som man ska hålla koll på underlaget och bedöma var fötterna ska sättas ner för att inte vrickas, och dessutom samtidigt pressa på framåt. Inte där än, kan man saga... Så säkerheten först, farten fick offra sig. Fokus på upplevelse.

Över stockar... Foto: Christian Boo

Genom gransnår. Foto: Christian Boo


Jag visste ju också att formen inte direkt var på topp, så jag försökte ta det lugnt även därför. Den första (och enda) vätskekontrollen kom redan efter 4 km. Lite sportdryck satt fint, jag var väldigt varm och törstig redan då. Ungefär vid vätskekontrollen silade sig solstrålarna genom majestätiska träd, precis sådär som jag föreställde mig när jag anmälde mig.

Silade solstrålar mellan träden. Foto: M. Eklund

Sen har jag för mig att det kom mer stenar. Uppför. Och nerför. Lite bredare stig ett tag. Uppför igen. Stenar och lera. Rosa prickar och röda snitslar att följa överallt. Men plötsligt var det borta. Jag hade följt en liten stig istället för markeringarna, efter löparen som låg framför. Men vi hittade ganska snart tillbaka till "spåret" igen. För det var verkligen en välutmärkt bana! Om man bara tittade efter ordentligt...

Lite uppför ibland... Foto: Christian Boo

Såg några stackars nertrampade blåsippor innan det bar iväg uppför igen, halvt klättrandes. Mer och mer uppför. Långsammare och långsammare. Men väl uppe kom belöningen! Vilken utsikt! Där stod även tre tanter och funderade på var de skulle fika. Mmm.... Fika!

Havsutsikt! Foto: M. Eklund

Andra halvan av loppet rullade på ganska mycket utan att jag tänkte på hur långt jag hunnit. Jag var förvånad att jag aldrig fick någon deppdipp, det brukar hända jämt när jag sprungit lopp. Men jag kom ifatt några tjejer som höll ungefär samma tempo som jag så jag lät dem bestämma tempot lite. När de gick passade jag på att gå. Över mossa, igenom ljungsnår, över stenar och rötter. Korvfingrarna började bli riktigt korviga och jag insåg att jag nog druckit lite för lite, så jag gick lite extra. Knaprade i mig lite nötter och russin jag hade i fickan. Njöt av vårsolen på näsan. Knatade vidare. Plurrade ordentligt en gång till. Båda fötterna den här gången. Ordentligt med lera i skorna... Gött!

Vid ca 8-9km kom ett gäng grabbar med ryggsäck ifatt mig, måste varit några av dem som sprang ultran. Först trodde jag det var några av dem som sprang 26, men det visade sig senare att det inte var. De hejade på oss och vi hejade på dem. Härlig stämning! Skulle aldrig hända på ett asfaltslopp att folk tog sig tid att heja på medtävlande och dessutom på ett uppmuntrande vis!
När målet började höras lade jag in joggväxeln igen. Kapade några placeringar de sista hundra metrarna och sprang leende nerför grusvägen vi sprungit uppför i början av loppet. Passerade mål utan att känna mig alltför slut, men ändå riktigt trött. Grabbade tag i en banan och när jag sedan vände mig om kom han. Honom jag pekat ut i startfållan. På samma tid jag lufsat 11km hade han sprungit 26km! I obanad terräng. Helt ofattbart!

Ser ut som jag kan behöva nån som rättar till mitt löpsteg, hihi... Foto: Karin Andersson

Så här i efterhand då?
Känslan är att det var mysigt, soligt, jobbigt, backigt, stenigt, lerigt. När kroppen började stelna till efteråt, medan vi väntade på kompisens bror, som sprang 26km, så började knäna protestera riktigt ordentligt. Jag hade väntat mig lite ont, men blev nästan lite orolig. Men lättnaden så här två dagar senare är gigantisk. Känner i princip ingenting i knäna och kan bara konstatera att trail nog måste vara min grej. Varierat underlag, mjukt och skonsamt för en ömtålig och otränad själ.

Och bakfyllekänslan igår säger att jag nog tog ut mig mer än vad jag kanske insåg. Fick ju faktiskt nästan kramp i benen några gånger under loppet när det gick riktigt mycket uppför eller nerför och man var tvugnen att klättra fram. När jag tog en lunchpromenad idag insåg jag att jag har träningsvärk lite här och där. Inte mycket, men tillräckligt för att inse att kroppen behöver lite mer vila.

Känslan i huvudet, däremot, säger bara att det var kul! Härligt att lufsa runt i skogen. På min traildebut uppfyllde jag alla mål jag satt: Att ta mig runt snabbare än promenadtempo, att njuta hela vägen och att vara förnuftig och inte skada mig. Det var verkligen glädje. Energin tog mer slut än jag räknat med, men fylldes på ordentligt efteråt, både av medhavd matsäck och sedan supergod vegetarisk lunch hemma hos kompisen som också sprang loppet. Balans då? Jo, det behövdes en hel del av den varan för att ta sig igenom loppet... Men den bästa balansdelen stod nog den fantastiska chokladkolatårtan för, som bjöds på efter lunchen. Det kallar jag balans!
För att väga upp för att jag sprang jämförelsevis lite vilse under själva loppet, så lyckades jag på vägen hem istället köra mycket vilse med bilen och fick en ordentlig omväg. Men då blev jag nästan lite ledsen i ögat, när jag insåg att det fanns risk för att jag inte skulle hinna säga hej till mini-delen av familjen innan hon gick och lade sig.

Men jag hann krama bustrollet, och kunde sedan slänga upp fötterna på soffbordet och vara nöjd med mig själv en stund (trots jämförelsevis medioker tid). 

Väldigt nöjd med vädret också, som blev mycket bättre än förutspått. Och med arrangörerna, topplopp! Och med sällskapet förstås! Himla nöjd överhuvudtaget faktiskt. Blir kanske mer trail i de här tantbenen framöver...

Om man vill se mer bilder från loppen finns det massor hos Åda Wildboars fotograf, Christian Boo.

Etiketter: , ,

19 april 2015

Återhämtning

Vaknade idag och kände mig ungefär som om jag svängt mina lurviga på en skojig fest fram till småtimmarna. I själva verket somnade jag strax efter nio. Fortfarande hungrig efter loppet. Trots diverse födointag.

Så kan det gå när otränade gamla tanter springer terränglopp!  

Men efter sedvanlig bakfylleåterhämtning - Resorb, vatten och ordentlig mat - så verkar nu salt- och vätskebalanser vara återställda, för jag känner mig i princip som vanligt. 

En mer utförlig rapport om gårdagen kommer imorgon eller när jag lyckats formulera mig. Ikväll ska jag umgås med sambon, som sedan tänker fly landet hela arbetsveckan. 

Bjuder på en bild på hur mina skor såg ut efter loppet så länge.


Etiketter: , ,

15 april 2015

Del 3: Sju saker jag vill göra i framtiden

Framtiden. Drömmar. Önskningar. Saker jag vill lära mig. Det finns ju så mycket jag skulle vilja göra. Upplevelser att leva länge på. Träningsrelaterat har jag skrivit om tidigare. Ju mer jag tänker på det, desto mer saker kommer upp i huvudet som tänkbara på en sådan här lista. Så listan här nedanför fick helt enkelt bli listan på de sju saker som kom upp först i mitt huvud. Det säger väl ändå en del om hur jag drömmer och ser in i framtiden just nu. Sedan finns såklart en del väldigt privata saker jag skulle vilja göra eller uppleva också, men de får stanna kvar på min privata lista. Än så länge i alla fall.
Utan inbördes ordning:
Paddla kajak i Lofoten. Det har jag drömt om hur länge som helst. Typ sedan jag satte mig i en kajak första gången. Flera gånger har jag varit väldigt nära att göra en resa, men det har alltid kommit annat emellan, som just då varit viktigare. Tills vidare får det ligga en bra bit in i framtiden, eftersom det inte känns som en så väldigt barnvänlig upplevelse.
Roadtrippa i USA, framförallt på västkusten men även övriga landet. Se San Francisco. Rocky Mountains. Uppleva Midwest på lite närmare håll. Göra typiskt amerikanska saker. Jag har ju varit en del i USA, men inte så mycket som turist. Ligger också ganska långt in i framtiden. Inget man gör med en två-åring direkt. I alla fall inte om man ska ha hennes bästa för ögonen.
Springa långt i fjällen. Med lätt packning mellan stugor. Äta gott på kvällarna och sova varmt och torrt. Känna lättheten i benen och frisk fjälluft i lungorna. 
Fin springmiljö kring Abisko. Foto: M. Eklund

Leva på att vara kreativ på mina villkor. Min dröm, men också det som känns absolut svårast och läskigast. Kan man leva på att skriva? Eller fota? Eller baka? Eller skapa annat man tycker är skoj. Ja, det är klart man kan, men än så länge är det en ganska ouppnåelig dröm. Insatsen för att våga satsa känns ganska stor och väldigt tidskrävande. Stegen dit är många och än så länge ganska snåriga. Stabiliteten i ett fast jobb med fast inkomst känns viktig nu när jag har min lilla familj att tänka på också. Likaså tiden jag har med dem. Högre prioriterat än mina egna skapardrömmar just nu. Samtidigt undrar jag ibland om det behöver vara motsatser. Drömmer vidare så länge…
Lära mig mer om yoga. Kanske gå en yogalärarutbildning. Känna mig trygg i vad jag gör på mattan och ha anatomi-kunskapen bakom. Kan bara inte riktigt bestämma mig inom vilken yoga-gren jag i så fall ska fokusera. Allt är ju intressant!
Bo med närhet till fjäll och/eller hav. Detta kan jag längta efter så det gör ont i hjärtat. Har skrivit om det tidigare också, och den här punkten är nog mycket Norge i mitt hjärta. Kan även vara Nya Zeeland (även om det känns väldigt långt borta). Eller Jämtland. Men så var det ju det där med något att livnära sig på. Eller våga satsa på att man eventuellt skulle kunna livnära sig på sig själv.

Senaste gången i Norge. Foto: M. Eklund

Lära mig stå på händer. Rakt och fint utan något stöd. Det är mitt sätt att leka på något vis. Jag kunde stå på händer när jag var barn. Utan problem. Så det borde gå att lära sig igen. Trots att jag numera är över 180 cm lång och inte proportionerligt stark för att bära upp det på annat vis än med fötterna. Men det borde gå som sagt. Jobbar på det, och det går absolut framåt! Kanske det som kommer prickas av på listan först, vem vet?

Nästa del blir Sex ord som beskriver mig.

Etiketter: , ,

14 april 2015

Laddar med rödbetor

IPå lördag är det dags för lopp. I skogen. Vildsvinsskogen. Jag känner mig inte helt förberedd måste jag erkänna. Faktiskt väldigt oförberedd för att vara jag. Men nu tror jag att jag åtminstone sprungit in skorna såpass mycket att jag inte får skavsår, och så att vaderna har vant sig igen.

Resten får jag nog kompensera med annat. Typ rödbetsjuice. Eller mera rödbetor. Kanske lite kaffe också. Eventuellt yoga för lungkapacitet och uthållighet...

Pulverbetor måste ju också funka! Foto: M. Eklund


Nävars, snabbfixar har jag nog ingen tro på egentligen. Men det kan ju inte skada att testa, och veta att man gjort vad man kunnat för att förbättra situationen så här i sista stund. För säkerhets skull så tar jag även lite Coldzyme, som låg i goodiebagen på Blogger Boot Camp. Ingen förkylning ska få komma och ta mig nu. Risken är annars nämligen överhängande, eftersom folk varken har vett att själva stanna hemma när de är sjuka, eller låta sina sjuka barn vara hemma och vila.

Håll tummarna för en stigande formkurva! Med tanke på mitt förra inlägg så kan jag försöka skärpa mig med bilder också. Man måste nämligen ha med sig telefonen av säkerhetsskäl på loppet! Så ingen ursäkt för att inte fota!

Etiketter: , , ,

2 april 2015

Energirik

Det här inlägget kan säkert få vissa att ta illa upp. Men jag vill skriva det ändå. För att visa att det faktiskt finns sådana som mig också. Även om man litegrann kastar sten i glashus bara genom att finnas till.

Ni som läst här ett tag vet ju att jag haft problem med vikten sedan jag fick barn. Fast åt fel håll. Inget stannar kvar, typ. Fast egentligen är det inte vikten, utan energinivån, som varit problemet för mig. Att jag inte orkat så mycket som jag velat. Känt mig matt, trött, tjurig. Typ för jämnan... Vikten är liksom bara ett mer mätbart uttryck för den bristande energin.

Egentligen har jag nog haft det här problemet så länge jag kan minnas, men det blev liksom mer akut när jag skulle ge näring även till ett barn. Absolut inget kvar till mig! 

Det här är som sagt inget man pratar högt om till vardags eftersom det är som att svära i kyrkan och de flesta bara tittar snett och tycker man ska vara glad att inget fastnar. De jag har pratat med, eller försiktigt frågat om råd har svarat samma sak allihop: det löser sig när du slutar amma!

Well, det gjorde det inte, och kring nyår började jag bli rejält trött på att vara trött jämt. Bestämde mig för att ta hjälp av ett proffs.Och herregud, vad det har hjälpt!

Hade jag haft en aning innan så hade jag såklart gjort det långt tidigare. Men jag trodde ju det skulle lösa sig. Hur svårt kan det vara att äta upp sig?? Om man inte bara är ute efter tomma kilon alltså... Tydligen svårare än man tror, om man är som jag...

Första månaden på förutbestämd kost låg jag på ca 2800kcal per dag. Då stod jag still i vikt, eller gick ner vissa veckor. Men redan då började energin återvända. Bättre innehåll och fördelning på vad jag stoppade i mig alltså. Men fortfarande ofta hungrig.

Till andra månaden fick jag lite tillägg men det hände inte särskilt mycket då heller. Jag hade också några veckor där jag dels var på kurs, dels tokvabbade och inte följde planen helt, vilket ju såklart kan ha påverkat en hel del.

Så nu senaste månaden blev det ordentlig ökning och jag har legat på drygt 3300kcal om dagen de dagar jag tränar. Hur mycket mat det är? Typ såhär:

Frukt , bär och grönt: 950g
Kött, fisk, fågel:ca 3- 400g
Ris, potatis, quinoa etc: ca 300g
Mjölkprodukter: 6-7dl
Bröd, gryn: 200-350g
Juice: 2-3dl
Nötter, frön, mandlar: 50-80g
Ägg: 1-3st

Nu har jag också i princip fått tillbaka vikten jag hade innan graviditeten, och orkar träna igen! På riktigt alltså.

När brottarsmoothien inte får plats i ett glas får man ta till monster-tekoppen. Foto: M. Eklund

Efter de här månaderna måste jag också säga att jag har mycket mer förståelse för de som orkar följa dieter under en längre tid. Det kräver ju riktigt psyke! Och god support från omgivningen. Och målfokusering - varför gör jag det?

För min del har fokus hela tiden varit på orken, och att skapa långsiktiga vanor. Jag har egentligen inte ätit så dåligt innan, utan visste inte riktigt vad mer jag skulle göra, förutom att typ dryga ut med sötsaker. Hade inte kunnat föreställa mig att jag behövde kvällsmål med typ ett kvarts kilo kvarg med frukt och nötter! Jag trodde snarare att nu när jag inte är näring åt någon annan skulle jag knappt behöva kvällsmål alls...

Hursomhelst så är jag så tacksam att jag var så ego att jag tog hjälp med min energibrist så att jag nu faktiskt kan orka en hel dag utan att bli jättesömnig och hängig. Att jag hittade någon som var kunnig nog att faktiskt kunna hjälpa mig, och peppat mig när jag svajat. Så att jag orkar träna igen. Och vet vad jag ska fylla på med när orken tryter. Och har energi att göra det jag vill och som ger mig glädje, och orka prioritera och balansera. #glädjebalansenergi, ni vet... Det här har varit en viktig del för att uppnå och upprätthålla det.

Etiketter: , ,

31 mars 2015

Stort steg framåt!

Jag tog en titt på inlägget jag skrev i början av mars för att se vad jag lovat mig själv och vad jag hållit. Måste erkänna att jag nästan helt glömt bort MammaMage-appen. Och de där pullupsen mot vardagsrumsbordet... Inte ägnat dem en tanke!

Det jag däremot lagt ner ganska mycket tid på är det där handståendet. Jag har en app med dagliga övningar som bygger upp mot att kunna pressa sig upp till handstående. Det är jag långt ifrån, men jag har blivit mycket starkare i skulderpartiet. Även om jag senaste veckan känt att axlar och skuldror behövt vila, och också har låtit dem göra det. Vila är ju minst lika viktigt!

Idag var jag på lunchpass för första gången på länge och märkte att styrkan var betydligt större än sist jag var där (förmodligen nån gång i februari, med tanke på att vi kört vab-mars). Men där jag märkte det mest var faktiskt nu ikväll när jag gjorde ett kundaliniyogapass som avslutades med nedåtgående hund. Inga vobblande axlar! Överhuvudtaget inte! Det finns liksom muskelstyrka där nu som stabiliserar axlar och skuldror. Häftigt!

Vad gäller utmaningar framöver så är det ju tydligt att jag kanske inte ska trycka in en hel massa olika samtidigt, det borde jag ju insett redan från början! Så jag nöjer mig nog med bakläxa på MammaMage-frekvens och fortsätter mitt upp-och-ner-strävande i april tror jag.

Sedan kommer jag ju göra en massa annat än då, men det är mest där jag behöver kontinuitet tror jag. Löparskorna har luftat sig flera gånger i mars faktiskt. Senaste gången dessutom med framgång (dvs inget knä-ont under tiden eller efteråt), så det finns hopp för lite okomplicerad utomhusträning också! Kanske kan jag tacka handståendet även för det?? Starkare bål, ni vet...

Etiketter: , , ,

25 mars 2015

Föränderlig yoga

Det här med yoga är ganska fascinerande tycker jag. Den kan liksom utövas på så många olika sätt och ändå kallas yoga. Min grund, eller där jag hittade yogan, är kundaliniyoga. Det var i en källarlokal i Linköping, hos Yogakraft. I början var det nästan för flummigt även för mig. Jag menar; mantrameditationer, gongbad och eldandning, kunde det verkligen vara något som gjorde skillnad i kroppen? Jag var skeptisk men gav det några fler chanser och sedan var jag fast. Känslan efteråt var nästan beroendeframkallande. Så avslappnad i kroppen och lugn i själen hade jag inte varit på länge.

Jag gick hos Ulrika på Yogakraft i några år, och det var i princip den enda yoga jag utövade, förutom enstaka poweryogapass på gymmet. Yoga hemma fanns inte på kartan då. Jag visste liksom inte hur jag skulle göra. Jag kunde ju inte sitta hemma i vardagsrummet och sjunga mantran, tyckte jag! Hade inte heller kunskapen att gå upp i ottan och väcka kroppen med två timmars yoga i min ensamhet.

Så under några år när jag inte längre gick på Yogakraft regelbundet, då blev det mest sporadisk yoga, ofta till pass jag hittade på nätet. Tills jag blev gravid hösten 2012 och hittade tillbaka, då genom gravidyoga. Både i källarlokalen i Valla, och hemma med hjälp av en helt underbar DVD. Fortfarande oftast över timslånga pass, ibland uppemot 90 minuter (herregud, vilken lyx!).

Men sedan förändrades ju tillvaron ganska radikalt när bus-Trollet föddes. För att få in yoga i vardagen igen blev jag tvungen att tänka om. Acceptera att korta pass också räknades. Att många korta är bättre än få (eller inga) långa. Det var nog i höstas nån gång som jag vågade börja yoga "själv" på riktigt, dvs utan färdiga pass. Det kändes läskigt i början, eftersom det inom yogan finns många förbud och stränga miner, trots att den sägs vara tillåtande och accepterande. Tänk om kroppen skulle kasta ut mig? Men till slut beslöt jag mig för att vinsten med att komma igång så smått igen skulle vara större än risken att göra "fel". För mig var det rätt beslut.

Numera yogar jag i stort sett varje dag, oftast bara kortare stunder. Varierande pass. Ett tag blev det mycket Happy Hips. Ett tag nästan bara pass ur boken Yoga en kvart om dagen. Ett tag korta kundalinipass. Ibland bara återhämtningsyoga med kuddar som stöd. Instagram är fantastiskt för inspiration och utmaningar som får mig att tänka nytt och variera mig. Mala Yoga NYC har t ex en fantastisk sida för oss som inte är så väldigt avancerade. Yogamala en liknande på svenska.

Oavsett hur mycket plats yogan kan ta i livet, så är nog det viktigaste ändå att man gör yogan till sin egen, oavsett vad kategoriker säger om den saken. Att man känner efter vad kroppen behöver, och inte pressar sig att prestera, utan bara släpper prestationsimpulserna från vanliga livet och hänger med. Att man vågar blanda och ge (nu tycker säkert några att jag svär i kyrkan). Det är då man kommer vidare. Inte nödvändigtvis framåt, eftersom det inte är frågan om att bli "bäst". Utan vidare. På sin egen resa. Till nya positioner, meditationer eller stretchar. Upptäcker sin kropp och själ på nytt. Släpper på saker som inte gör någon nytta. Hittar det som fungerar för en själv. För det är ju det som räknas.

Det händer fortfarande att jag har tid / tar mig tid med längre pass, framförallt på helger, men det är inte så ofta. Däremot händer det ofta att yogan ger mig massa kunskap om mig själv. Spänningar jag inte visste att jag bar omkring på (både fysiska och psykiska). Som sedan kan släppa och göra att jag liksom kommer till nya nivåer. Stegen är ofta små, nästan inte märkbara. Men när jag ser tillbaka över en längre tid märker jag stor skillnad. Det är häftigt tycker jag!

Jag har läst på en hel del om teknik och nytta med olika positioner innan jag testat dem, för att inte skada mig. YogaJournal har ofta väldigt bra beskrivningar. Det har också hjälpt mig sätta ihop egna pass lite lättare. Utifrån vad jag behöver då. Om det är höftöppnare, hjärtöppnare eller kanske bara ett lugnande men fysiskt kundalinipass.

Visst saknar jag att kunna koppla bort helt och bara låta någon annan leda mig igenom och framåt. Men den möjligheten har jag inte så ofta. Så egenkokat eller korta nät- eller bokbaserade pass gör att jag ändå får så mycket yoga som jag känner att jag minst behöver, just nu. Om någon frågar om ett år har jag säkert ändrat mig igen...

Ibland det svåraste - att sitta stilla och andas och vara i nuet. Foto: M. Eklund


Etiketter: ,