Det bästa med långpass

I går förmiddag fick jag skjuts av världens bästa sambo till Borensberg för att avverka ett halvmarathon hem igen. Det var åtminstone vad skylten vid Kanalbron i Borensberg utlovade. Visserligen till Berg, men från avtagsvägen hem till oss är det ca 2 km kvar till Berg, och även ca 2 km kvar hem till oss, så jag tänkte att det borde bli kalasbra. Men det stämde inte riktigt.

 

Startpunkten... (Foto: privat)

Insåg ganska tidigt att det bara var ca 7-800 meter mellan kilometermarkeringarna längs kanalen och insåg därmed också att jag skulle få ta en liten extrarunda om jag skulle få ihop mitt halvmarathon. Men vad gör väl det en solig lördagmorgon i april med klarblå himmel och fågelkvitter i närheten? Fick till slut ändå ihop dryga 21 km.

Trots tunn tröja (förvisso långärmad) blev det snabbt varmt i det fina vädret. Jag var i princip ensam på kanalbanken och lunkade på i mitt eget lilla filosoftempo. Benen kändes rätt lätta och kroppen förhållandevis pigg, trots att jag normalt sett är helt slut på lördagförmiddagar. Men eftersom en lång flygresa väntar på måndag morgon så ville jag ge immunförsvaret en liiiiten chans att återhämta sig innan jag sätter mig i flygstolen och därför fick det bli lördag istället för söndag den här veckan.

Vätskepaus (Foto: privat)

Makligt tempo var tanken. 4-4-3-3-2-2-1-1 var tanken. Varje siffra antalet kilometer, och strecket emellan innebär 3 min gångvila för att dricka och få ner pulsen lite, vill ju inte att den ska ligga fööör högt på långpassen. Hade tänkt mig joggkilometrarna i ca 6.30-tempo men benen ville annorlunda så jag låg mellan 6.02 och 6.12 på de flesta av kilometrarna. Blev därför 6.30-tempo i snitt på hela passet istället. Hann ändå med att filtrera hjärnan på en massa tankar och grubblerier. Hann titta på den vårgröna omgivningen. Se änder som plaskade runt i kanalvattnet... Tog mig tid att le och hälsa på de få morgonpigga pensionärer och andra löpare eller cyklister som också vågat sig ut.

Vårgrön kanalbank (Foto: privat)

Hade laddat vattenflaskorna i vätskebältet med delvis saft, delvis vatten, och så nötcreme i fickan, tillsammans med Ajfånen om något skulle hända (och för att ta bilder såklart). Vätskebältet funkar rätt OK, men jag har nog ändå en vätskerygga på önskelistan. Kanske en Nathan-variant från Roadrunnersports i San Diego nu i veckan? Annars får det nog bli en Osprey Raptor 6 från Addnature, den ser lagom liten ut...

Vätskebältet på plats, om än lite sämre den här gången (Foto: privat)

Det finns många fördelar med långpass, särskilt soliga lördagmorgnar som denna. Men det bästa är ändå att man kan spendera resten av dagen (och nästan hela helgen) med att äta! För herregud, vad hungrig jag blir av dessa lågintensiva långpass! Inte så att jag nånsin tänker mig för när det gäller kalori-intag annars, men jag gillar verkligen mat! Så när jag är sådär superhungrig får jag liksom chansen att äta några extra gånger om dagen. Jag äter ju bara när jag är hungrig även till vardags och då blir det inte så här ofta. Vad sägs t ex om taco till mellanmål? Händer ju inte varje dag precis...

Museihuset (Foto: privat)

Andra fördelar:

• Man kompenserar delvis veckans innesittande på kontoret
• Man får massor med friskluft och D-vitamin som gör att man blir piggare
• Man blir glad
• Man sänker stressnivåerna och kan i lugn och ro ta tag i eftersläpande jobb och annat på eftermiddagen

Blått... Himlen och tröjan matchar :-) (Foto: privat)

Det enda negativa med dessa pass är nog att jag ofta sover rätt dåligt på kvällen efteråt. Vet inte riktigt vad som sätts igång i kroppen men tankarna brukar snurra och  sömnen brukar lysa med sin frånvaro. Säkert är det numera psykiskt också, att jag vet att det varit så några gånger och därför liksom ställer in mig på det. Självuppfyllande ni vet. Trodde nog att det borde vara tvärtom, men vet inte vad som hänt...

Andrum

Den här veckan har verkligen passerat med andan i halsen. Utan att jag vet ordet av så är det helg och massor som jag borde gjort är inte alls färdigt och prydligt iordninggjort. Men så behöver det kanske inte heller vara. Så länge man prioriterar och gör de superviktiga (?) sakerna först och kanske accepterar att andra saker bara blir good enough, eller kanske till och med får vänta till en annan gång.

Har haft alldeles för mycket att göra på jobbet, och det gör ju att saker utanför jobbet inte får så hög prioritet. Träningen t ex. Har bara unnat mig ett styrkepass och ett löppass hittills, och det känns nu. Kroppen behöver röra sig! Har försökt kompensera med lite små kvällspromenader i allafall. Små stunder av insupande av luft. Andrum i havet av stresshormoner som omger mig. Lite skog. Vitsippor som brer ut sig. Kliande ögon som avslöjar att björkarna börjar slå ut.

Gäller att hitta andrummen. Små vrår av återhämtning för att liksom inte svämmas över och bli helt stirrig. En fikarast man egentligen inte har tid med men tar ändå för att hjärnan behöver få vila en stund för att kunna förstå vad den höll på med och slutföra det. Månadsslutsmåsten utförda. Påminnelser gjorda. Det är fredag. Måste nog jobba lite på söndag. Mest för min egen skull, för att känna mig förberedd nästa vecka. Dags att dra västerut igen. Långt västerut.

Förvånande lunchlöpning

Mina lunchpass är ganska heliga för mig. En gång i veckan tycker jag att jag kan unna mig ett längre avbrott än mina kvartar (eller på sin höjd halvtimme) som jag vanligtvis kastar i mig maten på. Fikaraster existerar inte längre i min jobbvärld, så löprundorna är liksom andningshålet där jag hämtar energi, friskluft och blåser bort stresshormoner så jag orkar lite längre på eftermiddagen sedan. Dagens runda gissade jag att den skulle bli lika superjobbig som förra veckans eftersom jag sov uruselt i natt. Men jag blev förvånad. Trots mina nästan 19 km i söndags, och benstyrka igår, så gick det fortare än jag trodde utan att ansträngningsnivån var särskilt hög.

Det var också varmare än jag trodde, så det var tur att jag valde trekvarts-tightsen. Även om jag blev rätt smutsig på benen. Träffade på kollegan Anna som var på väg ut när jag kom tillbaka, hennes kommentar: Gött, sånt där gillar jag! Skönt att det inte är bara jag längre som är lite "konstig"... (dvs springer i skogen när man kan springa på löpband)

 

Med tanke på stress och nämnda långpass trodde jag också pulsen skulle ligga högt, men blev förvånad även där, den var lägre än jag trodde. Tror till och med jag måste testa att maxa lite mer nån gång inom snar framtid, och se vad jag kan komma upp i för puls nuförtiden.

Mest förvånad, eller snarare överraskad, blev jag dock av den stora bruna paddan som låg mitt på stigen helt plötsligt, och som jag var centimetrar från att springa ihjäl! Jisses, vad rädd jag vart (för att nästan ha dödat den och för hur äckligt det också skulle blivit)! Gav upp ett riktigt tjejigt högt "Ihhh!" där mitt ute i skogen!

Skönt hur som helst att rundan blev av, och att kroppen nog är bättre på att återhämta sig än jag tror, eller är i bättre form än jag föreställer mig. Eller kanske bägge delar.

Valnötsbröd med tranbär och russin

Att baka är lite som meditation för mig. Igår när jag var rätt trött efter träningspasset så passade det perfekt att sätta händerna i en deg, bara ägna sig åt att något växer fram genom mitt skapande och inte tänka och filura så mycket som jag gör till vardags. Avkoppling helt enkelt!  Den här gången blev det valnötsbröd. Ursprungsreceptet kommer från Martin Johanssons bok Surdegsbröd.

Foto: privat

Steg 1:

100 g (1dl) rågsurdegsgrund

300 g (3dl) ljummet vatten

180 g (3dl) rågmjöl

Blanda, täck med plastfolie och låt stå varmt, ca 22-24 grader, över natten. Min surdegsgrund var lite trött så jag tillsatte ca 2g jäst på morgonen och lät den stå tills jag tränat klart ungefär vid lunch.

Steg 2:

Surdegen från natten/förmiddagen

1-2 g jäst (kan uteslutas om surdegen är trött)

500 g (5dl) kallt vatten

350 g (6dl) rågsikt

550 g (9dl) vetemjöl special

10 g (0,5 msk) salt

150 g (3dl) valnötter

ca 1-2dl torkade tranbär och russin

Blanda alla ingredienser utom salt,  valnötter, tranbär och russin och kör drygt 5 min i degblandaren på låg hastighet. Tillsätt övriga ingredienser och kör ca 3 min ytterligare. Täck bunken och låt jäsa till ungefär dubbel storlek, vilket tar ca 3-5 timmar.

Stjälp upp på rejält mjölat bakbord och dela i tre delar (två om du vill ha större bröd). Runddriv bitarna så de får spänd och fin yta. Lägg med skarven nedåt på bakplåtspapper. Täck med handduk och låt jäsa 1-1,5 timme. Sätt ugnen på 250 grader i god tid. Sätt in en oöm plåt längst ned.

Snitta bröden, sätt in i ugnen och häll någon matsked vatten på den oömma plåten. Sänk temperaturen till 230 grader. Efter 15 min vädrar du ut ångan, sänker temperaturen till 200 grader och sätter i din ugnstermometer. Grädda tills innertemperaturen är 98 grader (ca 30-35 min). Låt svalna under bakduk på galler.

Foto: privat

Passar kanon med bara smör och ost på till kvällsteet när man är lite extra hungrig (vilket jag verkligen var igår)!

Lite längre

Även idag blev mitt långpass lite längre än jag tänkt. Det är liksom roligare om jag får till en rundtursrunda än att springa en sträcka och vända, så då är det lite lurigt att få till det exakt så långt som jag tänkt. Men än så länge verkar inte kroppen lida så värst mycket av att jag ökar lite mer än planerat. Jag får helt enkelt se till att vara mer noga med återhämtningen. Näring direkt efter passet (idag: Resorb, mjölk, valnötter och russin), äta riktigt ordentligt resten av dagen (fransk fiskgratäng med ris till lunch, en banan och en knäckemacka med jordnötssmör till mellanmål är det jag fått i mig hittills), dricka mycket vatten (jag svettas ju så himla mycket!), ta det lugnt resten av dagen (baka surdegsbröd, tvätta och läsa bok räknas väl?), och förhoppningsvis sova riktigt ordentligt. Vi får väl se hur det går.

Veckans runda var ganska snarlik förra veckans, men med en avstickare åt Borensbergshållet till så att jag kom upp på kanalbanken någon kilometer längre bort. Mer löpning den här veckan än förra veckan (eller egentligen klassas det nog bara som jogging men ändå...), men ändå ganska mycket gångpauser för att skona Knät (det gör inte så himla ont längre och har därför bytt namn). Hade Ipoden med idag, med löpningsspellistan. Det är inte så ofta jag springer med musik nuförtiden så det blir liksom en liten extra kick. Musik är för mig dessutom ett ganska bra medel för att hålla de eventuella negativa trött-tankarna borta (även om de inte ens gjorde sig särskilt påminda idag). Mindre kläder också, trots lägre temperatur än förra veckan. Långa tights, tunna löparstrumpor, långärmad Smartwool-tröja. Frös lite om händerna ett tag men annars rätt bra avvägt. Vätskebältet tjurade lite, förmodligen för att jag hade mindre klädlager under det som "fyllde upp", och även (tydligen) har gått ner nåt kilo.

På det hela taget var det en rätt skön runda. Högervaden krånglade lite och jag kände av knät litegrann men inte alls farligt. Sprang mest och mös för mig själv, kanske var det musiken som gjorde det, kanske den betydligt behagligare temperaturen jämfört med förra vecka. Eller nötcremen. Den funkar kanon som extrabränsle! Såg också en rolig fågel med tofs på huvudet vid kanalen och sprang en lång stund och funderade på vad det kunde vara. Min teori är att det var en vigg eller en småskrake. Men så är jag ju pinsamt dålig på fåglar så vad vet jag?

Slutresultatet blev en distans motsvarande 37,54% av ett Tjejmarathon. Snittpuls var väldigt låg för att vara mig, så tempot var verkligen angenämt. Nästa vecka vankas förhoppningsvis mitt eget Kanallöp. Är ju bortrest när tävlingen går men tänkte ändå avverka distansen på egen hand. Om jag löser hemtransportlogistiken vill säga!

Testat BodyCombat

Den här veckans "annat-pass" (dvs det som inte är löpning, cykling, styrketräning eller yoga och som jag bara gör för att det är kul med omväxling), blev BodyCombat. Kombinationen ensam-hemma-på-en-fredagkväll och lediga-platser-på-Body-Combat inträffar inte så ofta så nu slog jag till och testade. Instruktören Maria varnade för att man kan behöva ge det några gånger innan man blir "biten" men det gällde nog inte mig... Jösses, vad kul det var! Sambon har hävdat att det nog vore något för mig men jag har inte riktig förstått var han fått det ifrån. Boxas, slåss, sparka liksom. Kan det vara så kul?

Nu vet jag ju. Hur KUL som helst! Framförallt ett pass där man faktiskt blev lite trött efteråt. Och grymt svettig! Det är sällan jag blir på mina "annat-pass" annars. Var fokuserad som aldrig förr, troligen delvis för att det var "nytt" och koncentration därför krävdes. Hoppade ordentligt där det skulle hoppas, sparkade med mina långa spiror så långt de nådde och jabbade, krokade och upper-cuttade som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle. En fredageftermiddag efter en überstressig vecka på jobbet sitter nog det här extra bra, man får liksom ur sig alla eventuella frustrationer. Är det inte sig själv man är frustrerad på kan man ju alltid föreställa sig  att det är nån annan man bankar på där i spegeln...

Japp, kommer definitivt testas fler gånger. Eventuellt försöker jag locka med mig sambon också. När nu träningsvärken försvinner, för den känner jag redan att den kommer bli grym! Vilket är skönt på nåt konstigt vis, för det är inte så jätteofta jag får det.

Nytillskott i träningsgarderoben

Kampanj på Salomon hos Addnature kan man ju knappast motstå... Salomon är min absoluta favorit när det gäller löpartights såväl sommar som vinter, så jag slog till på ett par W's Trail III 3/4 tights. Förvisso fjolårsmodell, men det duger gott åt mig!

Helst av allt skulle jag vilja springa i sköna löparshorts på sommarhalvåret, men de jag vill ha, som går en bit ner på låret, verkar bara göras för killar. Varför är det så egentligen? De enda som tagit sitt förnuft till fånga på tjej-sidan är Houdini, men jag har tyckt att 799 kr är liiite för dyrt för ett par shorts (även om jag skulle kunna gå hel och ren i säkert en vecka utan att tvätta bara med hjälp av min Houdini-garderob, så de har ju fått mig på fall förut, men oftast på rea). Men hej, vilken tur jag hade, för nu hux flux så var det halva priset på dem! I snygg Planet Purple-lila också, tjoho! Så ett par superdupermegasköna W's Trail Shorts blev det också! Med dubbla fickor till på köpet.


Nu ska här springas! Eller ja, så snart det blir shorts-väder alltså ;-)

Miserabel lunchlöpning

Idag var inte min topp-dag. Jag kände det redan när jag klev upp ur sängen imorse. Samma känsla som på Lidingöloppet 2010. Kroppen liksom vill inte. Känns seg, lite för varm (utan att vara febrig), lite för stressad på nåt vis. Det händer inte så ofta nuförtiden men när det händer är det oftast på grund av en eller flera nätter med för dålig sömn. När jag har för mycket i huvudet, planerar och problemlöser ända in i efterlängtad insomning, och sedan drömmer stressiga mardrömmar.

Hade lunchlöpning i skogen inplanerad idag och ville inte missa den bara för att dagsformen inte var toppen. Får väl ta det lugnt, tänkte jag. Tänkte däremot inte på att det spöregnat och snöat de senaste dagarna... Förrän det var för sent.

Spåren var riktigt leriga och efter bara någon minut chippade, klafsade och kloffade det i skorna och lerpölarna sög ännu mer kraft ur mig. Skön och klar luft hjälpte nog kanske lite, men det kändes ändå som att jag hade typ ett ton för mycket kläder på mig (och då skippade jag ändå jacka och vantar...) och jag svettades floder och pustade som om lungorna aldrig fått jobba förr.

Kämpade mig runt i allafall, även om jag kapitulerade och gick på de mest brutala ställena. Så trots en därmed miserabel tid blev det inget lugnt pass, tvärtom!

Skönt i efterhand ändå på något sätt...

De nytvättade trotjänarna till skor är inte längre nytvättade heller utan återigen skogsmärkta!

Två månader kvar!

Om två månader står jag på startlinjen nånstans på Roslagsleden för att tillsammans med andra tjejer springa 50 kilometer. Det är LÅNGT! Det kommer nog att göra ont. Men det är ingenting mot vad utsatta, våldtagna, misshandlade, skadade kvinnor i Kongo fått utstå. Det är för dem vi springer! Alla pengar som samlas in går oavkortat till Panzisjukhuset som hjälper dessa kvinnor och ger dem en chans att komma tillbaka till ett värdigt liv. Läs mer här om vad insamlingen kan hjälpa till med.

Mitt tidigare distansrekord när det gäller löpning är 30,2km (Lidingöloppet) och jag hade nog egentligen inte tänkt mig att jag nånsin skulle springa längre än så, kanske möjligtvis ett marathon nån gång, eller något mer Lidingölopp. Men i den här tappningen, och framförallt, med det här syftet, så kunde jag inte motstå! Jag vill testa mina gränser för ett gott syfte. Jag vill hjälpa till att samla in pengar till Panzisjukhuset.

Tanken är att varje kilometer av loppet som jag avverkar (springer/joggar/går) är värd en summa, t ex 100 kronor. Du kan därför sponsra någon av mina kilometrar, eller delar av kilometrar, och samtidigt sponsra de behövande på sjukhuset i Kongo. Läs mer här hur du gör för att bidra. Skriv gärna en kommentar ifall du sponsrar en del av mitt lopp och hur lång sträcka du bidragit till.

Stort tack!

Morgonpasset

Jag hade planerat att mitt "långpass" idag skulle bli ganska lugnt och skönt. Med avseende på omgivande störningar. Tänkte ge mig iväg ganska tidigt på förmiddagen för att undvika trafik längs vägen och värsta folksamlingarna längs kanalen. Det blev inte riktigt som jag tänkt...

Började med att värma upp enligt StrengthRunning's rekommendation. Insåg att jag inte är lika rörlig och smidig som killen som instruerar... Men kan väl alltid bli, förhoppningsvis. Testade kompressionsstrumporna från Smartwool idag, och hade med mig hemgjorda nyponkakor enligt det här receptet (som jag modifierat lite: tranbär och russin istället för katrinplommon och mullbär). Annars standardutstyrsel: tights, t-shirt, tunn jacka, vätskebälte och på fötterna NB890.

Gav mig av i godan ro och ner till Ljung gick det bra; lugnt och skönt och lagom varmt i vårsolen. I Ljung pågick en cykeltävling, det ingick inte riktigt i min plan. Hoppade över vägräcket precis innan en bro i ren självbevarelsedrift när den största klungan kom, så det blev lite spännande inslag i mitt lugna söndagsmorgonpass. Loppet verkade vara nån slags varvlopp, och efter lite googlande kom jag fram till att det var Östgötaloppet. Kände mig lite smådum när jag kom joggandes förbi publikhorderna men efter att vägen vänder in mot Ljungsbro igen så var jag återigen ganska ensam på vägen, bortsätt från cyklister på uppvärmning eller nedvarvning. Blev iallafall en rätt snabb kilometer när jag hade "publik", kan jag konstatera.

Nån kilometer senare kunde jag lämna vägen och fortsätta uppe på kanalbanken istället, mycket skönare! Började märka av att jag totalt hade felbedömt temperaturen. Jag svettades floder och kände mig lika varm som en högsommardag. När jag tittade ut imorse var det frost på vår gräsmatta, men den måste ha försvunnit fort för det kändes som det var typ femton grader varmt, minst. Alldeles för varmt med kompressionsstrumpor, långa tights och jacka med andra ord! Är det inte av regn man blir blöt så är det av svett!



För mig går gränsen för långa tights vid 7-8 grader... Så en långärmad t-shirt, trekvartstights och låga strumpor hade nog varit mer passande. Vätskebältet satt däremot fint på plats även den här gången, vi börjar nog bli kompisar nu. Enda nackdelen är ju att det inte går att få med sig så mycket ätbart i den lilla fickan. Inte för att det behövdes idag, men för kommande pass av lite längre karaktär.

Kilometrarna tickade på utan att jag kände mig särskilt trött. Konstaterade att det var alldeles för mycket tuggmotstånd i mina bars, inget som funkar att ha med sig på löppass egentligen. Jag behöver något mer lättsmält, även om det var riktigt goda. Hittills är nötcremen ohotad på första plats som energitillförsel.

Sista kilometrarna, som är ganska mycket motlut, kändes i benen. Högervaden stelnade lite, så det blir kompressionsstrumpor på i eftermiddag också (version tunnare) , för återhämtning. Avslutade passet med humöret fortfarande på topp, vilket innebär att jag inte hann bli särskilt trött. Konstigt vore väl också annat, eftersom jag fortfarande kör min 6-3-5-3-4-2-3-2-2-1-1-1-kombo där siffrorna är minuter och varannan siffra innebär löpning, varannan gång. Annat törs jag inte än med det stackars Onda Knät. Även om det är cykling som gör det värre, inte löpning...

För att summera, så blev passet 32,4% av sträckan jag ska springa i juni. Så förhoppningsvis har jag kommit över tröskeln "10% på träning, 90% på vilja" i allafall. Håller jag samma tempo då (vilket inte är så troligt, men ändå...) så blir sluttiden 5.43,20. Puh...

Närvarande långpromenad

Det var en fantastisk vårdag här idag. Klarblå himmel, sol och ganska varmt. Det får man vara tacksam för när man ser vad andra delar av landet råkat ut för...

På eftermiddagen var jag ute på en lång promenad, nästan en och en halv timme, med en sovande 2-åring i barnvagn som sällskap. Ganska enkelt sätt att vara barnvakt! Gick längs kanalen i solskenet och kom på mig själv med att för en gångs skull inte tänka på en massa annat som måste göras, fixas, kommas ihåg, planeras eller utvärderas utan bara se, känna, höra våren runt omkring mig.



Se den blå himlen. Höra vårvinden susa i öronen. Öka till ett brus. Känna lukten av våt, torkande lera. Se blåsippor i mängder. Antydan till vitsippsmattor bland björkarna. Våryra änder som busade med varandra och simmade i det nypåsläppta vattnet. Roligt rakade hästar. Hurtiga powerwalkare som glatt pratade med varandra. Höra småfåglar kvittra in våren. Gruset knastra under skorna. Småbarn glatt upptäcka världen. Se nya saker man inte ser när man kutar förbi i jakt på bättre kilometertider. Betesmarker, hägn, naturreservat i miniformat. Energiboost ända ut i fingertopparna och tåspetsarna blev det i allafall, och antydan till solbränna på mina vinterbleka kinder. Och jösses, så mycket man kan gå miste om när man inte lyssnar, ser, luktar och känner det som är just nu...

Se det vackra i vardagen

Har sjukt mycket på jobbet just nu och känner mig mest tom i huvudet när jag kommer därifrån. Då är det bra att kunna liva upp det grå hjärnsuddet med små vackra detaljer. Min blommande novemberkaktus t ex.

En regnig historia

Planen för dagen var att springa 5,5 km i skogen på lunchen. I princip en smal skogsstig hela vägen. Med rötter och stenar och jord. Sånt som blir till slipprig lera och stora dypölar när det spöregnar. Och idag spöregnade det verkligen. Så jag omplanerade.

Ett tag var det nära att jag till och med planerade bort löpningen till imorgon, men jag var så sugen på friskluft och lite skogskutande! Ännu mer sugen efter att vi haft brandlarm och utrymning typ tio minuter innan jag tänkt ge mig iväg, och stått ute och huttrat i regnet...

Så det fick fortfarande bli skog, men lite mindre hardcore-skog och lite längre sträcka. Grusvägen bort till Lunddalen, ett varv på elljusspåret där (som är mest sand och spån och inte blir så dyigt när det regnar mycket) och så tillbaka. 6,71km slutade klockan på.

Så här blöt var undertröjan efteråt... Illustrerar litegrann hur mycket det regnade... Jag märkte det inte så mycket under tiden jag var ute egentligen. Var mest lite skraj ett tag att jag skulle bli nersprungen av en älg eller nåt och aldrig hittad för jag gissade att jag skulle vara rätt ensam i spåret idag. Men jag såg en annan tapper joggare. Två gånger till och med, på korsande spår.

Orden för dagen får bli: Tokroligt. Blött. Jätteblött. Skönt. Välbehövligt. Dessutom behöver jag träna core. Mer än jag redan gör.

Morgonpromenader

Bland det bästa med helger där man inte har så mycket annat inplanerat än att bara vara är att kunna ta långmorgonpromenader i skogen. Igår var det vintrigare än på nästan hela vintern och strålande sol på morgonen så jag passade på att gå en sväng längs mountainbikespåret medan sambon sprang en runda (mina kilometer är ju redan förbrukade den här veckan...)
Så här vackert var det i skogen då:







Vi har haft övernattningsbesök i helgen som inte har riktigt samma dygnsrytm som vi så i morse tog vi också en promenad. Drygt en timme var vi ute innan frukost för att fylla lungorna med frisk lantluft innan övriga vaknade. Kollade in grusvägen mot 4H-gården (passar utmärkt för löpning!), solade oss i aprilsolen och mådde allmänt gott. Så här såg det ut idag:


När vi kom hem igen vid nio-tiden sov de andra fortfarande men vaknade till medan vi lagade frukost. Riktig brakfrukost. Som smakade sådär gott som frukost bara gör när man är ledig och dessutom har varit ute en stund innan! Lyxigt värre känns det som!

Funderar på att riva av en modifierad "Jävligt jobbig påsk" om en stund, med viss modifiering för att ta hänsyn till det Onda Knät. Ute i trädgården kanske?? Om grannarna inte redan tycker vi är konstiga så lär de väl tycka det då!!

Glad Påsk!

Nog för att jag är vintermänniska och älskar snö, men så här års tycker till och med jag att den är lite malplacerad. En skön promenad ändå, efter yoga i vardagsrummet och kavringsbak. Nästan mer julstämning än på julafton!

Ekolådan

Jag prenumererar på ekologiska grönsaker och frukt. Från Ekolådan. Har tänkt skriva om det tidigare, eftersom jag tycker det är ett bra och smidigt sätt att få hem ekologiskt direkt till dörren. De senaste gångerna har kvaliteten varit lite sisådär på varorna så suget har liksom minskat. Har blivit lite småsur när det dyker upp ruttna apelsiner och sallad full med kryp, som jag betalat dyra penningar för. Senast så mailade jag kundtjänsten och berättade om det för jag tänkte att de kanske ville ha det som återföring till sina leverantörer om inte annat, men förväntade mig inte direkt något svar. Får dock erkänna mig positivt överraskad eftersom jag fick svar inom några timmar, och dessutom prisavdrag för varorna som var av mindre bra kvalitet, utan att jag bett om det.



Den här veckans låda, som kom igår, såg helt igenom fräsch och inbjudande ut. Fylld med sallad, tomat, vitkål, sötpotatis, kronärtskockor, grapefrukt, banan och äpplen. Ekologiska bananer tycker jag är bland det godaste som finns, så de är redan slut (med viss hjälp av sambon). Kronärtskockorna ska jag koka till lunch och har jag tur så är grapfrukten så där härligt sur och blir ett uppfriskande mellanmål i eftermiddag. Mums!

Kunde inte hålla mig!

Veckans långpass (som inte är så långt den här veckan eftersom jag har återhämtningsvecka) var som vanligt planerat till söndag. Men idag har jag varit ledig och sov ända till 06.50 (det är världens sovmorgon för mig!), åt storfrukost i lugn och ro, läste tidningen. Ju längre dagen gick, desto mer började det spritta i löparnerven. Eller, joggnerven ska man väl kanske säga...

Debatterade länge med mig själv: Håll dig i skinnet nu, du vet vad du lovat dig själv. Jamen, det ska ju regna hela dagen imorgon. Ja, men du ska ju inte springa förrän på söndag, så vad spelar det för roll? Men tänk om jag får en ledighetsförkylning till dess och missar min sköna långjogg? Den risken får du ta... Men, det ÄR ju fint väder! Åkejdå, men då måste du ta det riktigt lugnt. Hmm, jag lovar att lyssna på kroppen och det Onda Knät...

Ni förstår ju hur det slutade! Höll mig i skinnet vad gäller antal kilometer. Tvingade mig oxå att gå tre minuter efter varje sprungen kilometer. Men det gick ändå rätt fort, för att kännas så LUGNT. Blåste ofantlig motvind åt ena hållet, sådär så man ät tvungen att skratta åt det, och så sportlurarna ramlar ur öronen!

Jag är glad att jag inte kunde hålla mig, och att jag är på gång tillbaka. Synd bara att jag redan förbrukat veckans kilometer och det bara är torsdag...

Luft!

En lunchjoggingtur stod på programmet idag. Har känt mig seg och ganska orkeslös på sistone så jag var helt inställd på att rundan skulle bli en lugn lunk vars största syfte var att fylla lungorna med frisk och klar luft och rensa huvudet från stressiga jobbtankar.

Imorse var det -5 grader och på väg till jobbet åkte solbrillorna på. Förutsättningar för bra och mycket frisk luft alltså! Stack iväg för min runda lite tidigare än jag brukar, tog det medvetet lugnt i omklädningsrummet eftersom jag för en gångs skull hade rätt gott om tid. Krängde på mig det knalligt rosa Tjejmarathon-pannbandet för att inte frysa om öronen (även om möss- och pannbandssäsongen egentligen är över för min del) och spatserade ut i solen. Andades in några härliga djupa andetag i väntan på att klockan skulle förstå att den var i Finspång.

Lunkade iväg i solskenet och riktigt sög i mig den krispiga luften och log mot solen. Hejade glatt på några promenerande pensionärer ute i skogen. Fortsatte i min lunk och insåg efter någon kilometer att mitt gamla vanliga jag nog är på väg tillbaka. Kilometertiderna liknade mer vad jag är van vid, utan att jag kände mig trött, och utan att jag flåsade som en soffpotatis i en fem steg lång trappa. Så himla skönt! Min medvetna återhämtning kanske börjat göra susen! Eller så är det minusgraderna som fräschat upp mig lite igen, jag är ju vintermänniska! Som sambon säger: Bäst att passa på nu innan värmen gör att verkningsgraden blir lägre igen...

Eftersom det är återhämtningsvecka så blev det ändå en kort runda trots att kroppen kändes bra. På vägen tillbaka mötte jag chefen som var på väg ut på sin runda (och senare kommenterade att jag såg oförskämt pigg ut för att vara på väg tillbaka). Därefter ett tiotal löpare till! Jag som aldrig brukar se folk i skogen, trots att det är rätt många som säger att de springer. Men idag var nog Stora Lunchlöpardagen. Många som tog tillvara på vårsolen och på vardagslyxen att bara kunna sticka ut näsan från kontoret och därmed vara i skogen. Storskogen. Med ett myller av löpstigar, uppmärkta sådana. Inga elljusspår. Riktiga stigar. Med rötter och stenar. Som gör att huvudet också får träna. Sånt gillas skarpt!

Långpass i snålblåst

Idag var det gemensamt långpass med Tjejmarathontjejerna i Stockholm. Jag hade vissa funderingar på att hänga med dem om jag hade åkt hem till föräldrarna i helgen och därmed haft vägarna förbi. Det blev inte så, och lika bra var nog det, mest för de hurtiga tjejernas skull. De skulle springa en halvmara idag! Det hade jag nog aldrig orkat, i allafall inte i någon form av tempo... Kroppen är seg som sirap och dessutom sov jag riktigt dåligt inatt. Så jag ägnade förmiddagen åt mitt eget lilla långpass i skogen. Det gick trögt. Det gick långsamt. Det var ganska kallt. Men,, det var välbehövligt. Vansinnigt skönt att få en stor dos frisk luft och bara vara lite tjurig och tjurskallig i min ensamhet.

Dagens runda blev MTB-spåret upp till Olstorps elljusspår, sedan fyra varv på 2,5km-rundan, och så hem igen genom villaområdet. Liksom förra gången jag sprang där så insåg jag efteråt att det fortfarande är väldigt vått och svampigt där efter vintern. Rätt kuperat är det också. Mycket jobb för varje meter! Kilometertiderna förbättrades med typ 30 sekunder när jag väl kom ut på grusvägen efteråt. Så när jag tänker efter har jag faktiskt avverkat ett riktigt bra pass idag. Snudd på ett halvt Lidingölopp (ja, terrängen är ungefär samma, så ansträngningen blev därefter), och det är inte lite för att vara Malin i löparskorna...

Tidigare när jag testat vätskebältet har jag haft svårt att komma överens med det, men idag gick det faktiskt bättre. Det satt ganska bra där det satt, for inte omkring och snurrade som det brukar. Vatten i flaskorna och en nötcreme i fickan utgjorde provianten och det räckte gott och väl. Inga magprotester heller så nötcreme får nog följa med fler gånger!

Den här veckan avverkades drygt 29% av Tjejmarathon-distansen på veckans långpass. Om jag skulle hålla dagens tempo under hela det loppet slutar jag på 6h8min20sek. Det tar sig!

Nästa vecka är återhämtningsvecka, så då blir det en mindre dos löpning och större dos löpvila. Med förhoppning om bättre resultat veckan därefter!



Då kanske jag tar tillfället i akt och testar det fina superrosa pannbandet som damp ner i brevlådan i veckan också. Snyggt va? När jag bättrat på solbrännan från likblek till vårfräknig så blir det kanske till och med ännu bättre...