Miserabel lunchlöpning

Idag var inte min topp-dag. Jag kände det redan när jag klev upp ur sängen imorse. Samma känsla som på Lidingöloppet 2010. Kroppen liksom vill inte. Känns seg, lite för varm (utan att vara febrig), lite för stressad på nåt vis. Det händer inte så ofta nuförtiden men när det händer är det oftast på grund av en eller flera nätter med för dålig sömn. När jag har för mycket i huvudet, planerar och problemlöser ända in i efterlängtad insomning, och sedan drömmer stressiga mardrömmar.

Hade lunchlöpning i skogen inplanerad idag och ville inte missa den bara för att dagsformen inte var toppen. Får väl ta det lugnt, tänkte jag. Tänkte däremot inte på att det spöregnat och snöat de senaste dagarna... Förrän det var för sent.

Spåren var riktigt leriga och efter bara någon minut chippade, klafsade och kloffade det i skorna och lerpölarna sög ännu mer kraft ur mig. Skön och klar luft hjälpte nog kanske lite, men det kändes ändå som att jag hade typ ett ton för mycket kläder på mig (och då skippade jag ändå jacka och vantar...) och jag svettades floder och pustade som om lungorna aldrig fått jobba förr.

Kämpade mig runt i allafall, även om jag kapitulerade och gick på de mest brutala ställena. Så trots en därmed miserabel tid blev det inget lugnt pass, tvärtom!

Skönt i efterhand ändå på något sätt...

De nytvättade trotjänarna till skor är inte längre nytvättade heller utan återigen skogsmärkta!