Det bästa med långpass

I går förmiddag fick jag skjuts av världens bästa sambo till Borensberg för att avverka ett halvmarathon hem igen. Det var åtminstone vad skylten vid Kanalbron i Borensberg utlovade. Visserligen till Berg, men från avtagsvägen hem till oss är det ca 2 km kvar till Berg, och även ca 2 km kvar hem till oss, så jag tänkte att det borde bli kalasbra. Men det stämde inte riktigt.

 

Startpunkten... (Foto: privat)

Insåg ganska tidigt att det bara var ca 7-800 meter mellan kilometermarkeringarna längs kanalen och insåg därmed också att jag skulle få ta en liten extrarunda om jag skulle få ihop mitt halvmarathon. Men vad gör väl det en solig lördagmorgon i april med klarblå himmel och fågelkvitter i närheten? Fick till slut ändå ihop dryga 21 km.

Trots tunn tröja (förvisso långärmad) blev det snabbt varmt i det fina vädret. Jag var i princip ensam på kanalbanken och lunkade på i mitt eget lilla filosoftempo. Benen kändes rätt lätta och kroppen förhållandevis pigg, trots att jag normalt sett är helt slut på lördagförmiddagar. Men eftersom en lång flygresa väntar på måndag morgon så ville jag ge immunförsvaret en liiiiten chans att återhämta sig innan jag sätter mig i flygstolen och därför fick det bli lördag istället för söndag den här veckan.

Vätskepaus (Foto: privat)

Makligt tempo var tanken. 4-4-3-3-2-2-1-1 var tanken. Varje siffra antalet kilometer, och strecket emellan innebär 3 min gångvila för att dricka och få ner pulsen lite, vill ju inte att den ska ligga fööör högt på långpassen. Hade tänkt mig joggkilometrarna i ca 6.30-tempo men benen ville annorlunda så jag låg mellan 6.02 och 6.12 på de flesta av kilometrarna. Blev därför 6.30-tempo i snitt på hela passet istället. Hann ändå med att filtrera hjärnan på en massa tankar och grubblerier. Hann titta på den vårgröna omgivningen. Se änder som plaskade runt i kanalvattnet... Tog mig tid att le och hälsa på de få morgonpigga pensionärer och andra löpare eller cyklister som också vågat sig ut.

Vårgrön kanalbank (Foto: privat)

Hade laddat vattenflaskorna i vätskebältet med delvis saft, delvis vatten, och så nötcreme i fickan, tillsammans med Ajfånen om något skulle hända (och för att ta bilder såklart). Vätskebältet funkar rätt OK, men jag har nog ändå en vätskerygga på önskelistan. Kanske en Nathan-variant från Roadrunnersports i San Diego nu i veckan? Annars får det nog bli en Osprey Raptor 6 från Addnature, den ser lagom liten ut...

Vätskebältet på plats, om än lite sämre den här gången (Foto: privat)

Det finns många fördelar med långpass, särskilt soliga lördagmorgnar som denna. Men det bästa är ändå att man kan spendera resten av dagen (och nästan hela helgen) med att äta! För herregud, vad hungrig jag blir av dessa lågintensiva långpass! Inte så att jag nånsin tänker mig för när det gäller kalori-intag annars, men jag gillar verkligen mat! Så när jag är sådär superhungrig får jag liksom chansen att äta några extra gånger om dagen. Jag äter ju bara när jag är hungrig även till vardags och då blir det inte så här ofta. Vad sägs t ex om taco till mellanmål? Händer ju inte varje dag precis...

Museihuset (Foto: privat)

Andra fördelar:

• Man kompenserar delvis veckans innesittande på kontoret
• Man får massor med friskluft och D-vitamin som gör att man blir piggare
• Man blir glad
• Man sänker stressnivåerna och kan i lugn och ro ta tag i eftersläpande jobb och annat på eftermiddagen

Blått... Himlen och tröjan matchar :-) (Foto: privat)

Det enda negativa med dessa pass är nog att jag ofta sover rätt dåligt på kvällen efteråt. Vet inte riktigt vad som sätts igång i kroppen men tankarna brukar snurra och  sömnen brukar lysa med sin frånvaro. Säkert är det numera psykiskt också, att jag vet att det varit så några gånger och därför liksom ställer in mig på det. Självuppfyllande ni vet. Trodde nog att det borde vara tvärtom, men vet inte vad som hänt...