En ny utmaning

I juni blir det nog ingen instagramyogautmaning för mig. Jag har inte riktigt hittat någon jag gillar. Däremot har jag hittat en annan utmaning som ser himla rolig ut. Som jag liksom har roliga anekdoter att knyta till på flera punkter.

Kolla in uppochhoppa.se för mer detaljer!

Uppochhoppa-Sofy kör en blogg-/instautmaning under juni. Jag kör nog lite blandat instagram (@blue_malin heter jag där) och här på bloggen, beroende på hur jag tycker temat för dagen passar bäst.  Kul om det blir många som hänger på, kan bli mycket skoj att läsa då!

Om parfymer, kemikalier och annat läskigt

Idag är det Parfymfria dagen. Den anordnas för att uppmärksamma hur problematiskt det kan vara i vardagen om man är överkänslig mot parfymer, eller mögel och kemikalier. Även för oss som inte (ännu) är sjuka av kemikalierna så är det verkligen värt att tänka till vad vi får i oss i vardagen, ibland omedvetet.

Personligen tycker jag det är läskigt med alla kemikalier vi får i oss på alla möjliga vis. Redan för flera år sedan började jag försöka banta kemikaliemängden jag får i mig, vilket jag har skrivit om tidigare. Sedan jag fick barn är jag ännu mer noga med vad som kommer innanför våra dörrar. 

Här har det t ex inte förekommit parfymerat tvättmedel på jag vet inte hur länge. Parfym i sig använder jag inte alls längre (är superläskigt att de kan innehålla upp till 500 kemikalier, vissa till och med förbjudna; andra "bara" hormonstörande eller cancerframkallande). Inget jag vill utsätta mitt barn för.

Dofter förekommer på så himla många ställen där man inte tänker på det. Hannah råkade t ex köpa parfymerade bindor häromdagen. Hur sjukt är inte det? Att det ens finns, alltså! Läs hennes inlägg, det säger allt.

Jag har läst på en hel del om just det här med kemikalier på senare år. Är väldigt kräsen med vad jag kan tänka mig att använda. Har bidragit med kunskap på förskolan. Är glad att det dragits igång ett projekt som heter Giftfri förskola och även om jag inte tror att det går att få förskolan helt giftfri på kortare sikt så hoppas jag att projektet kan ge en bättre inom- och utomhusmiljö för våra små, utan de största hälso- och miljöbovarna. 

Eftersom det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och som jag gärna gör vad jag kan för att bidra till förbättring inom, så tänkte jag starta en liten serie med tips om detta, när jag får igång nya bloggen på riktigt. Fortsättning följer alltså. Någon gång i framtiden.

Jag åkte dit igen

Minst sagt osäker vecka blev det... Förkylningskänslorna jag skrev om i måndags visade sig bli till halsont och feber (igen!). Väldigt kul (inte!) när sambon åkte långtbortistan på jobbresa i måndags och kommer hem först på fredag. Puh... Ibland ska man prövas, som det så fint heter.

Särskilt eftersom dottern också varit hemma, trots att hon varit pigg och lika aktiv som vanligt. Ögoninflammation är nog vad förskolor är mest rädda för av allt verkar det som. Hon är portad. Men übersnoriga barn som hostar lungorna ur sig har de inga problem med. Lite "snor i ögonen" (ja, så sa vårdcentralen) däremot. Livsfarligt! Lite bitter är jag faktiskt...

Den här gången verkar det (peppar, peppar, ta i trä och allt vad det heter) som att jag ändå kom ganska lindrigt undan. Om det beror på lindrigare bacill, eller på att jag faktiskt givit Coldzyme en ärlig chans, det vet jag inte riktigt. Det ingick ju en sådan förpackning i goodiebagen från Blogger Boot Camp, så jag tänkte att det ändå kunde vara värt att testa. Två dagar senare är jag feberfri och har bara lite halsont kvar. Ingen snuva (än).

Ska man summera veckan så här långt, så kan jag inte annat än imponeras (återigen) av ensamstående föräldrar. Hur klarar de av det? Nu har jag förvisso varit sjuk själv och haft dottern hemma också, men ändå. Vi är ju inte bortskämda med socialt skyddsnät så vi är ju vana att någon av oss alltid har hand om dottern, men det är ändå annorlunda när man är helt själv med ansvaret och vardagslogistiken. Det värsta är nog att ju längre tid som går, desto tröttare blir jag, och desto mindre tålamod får jag och desto sämre förälder känner jag mig som (eftersom jag till vardags inbillar mig att det går att vara en sån där pedagogisk förälder som inte säger till på skarpen hela tiden). Hur ska det då inte vara för de som är ensamstående? Som har hela ansvaret själva hela tiden?

Huvudsaken är kanske ändå att man gör så gott man kan, just då. Man måste ju få vara trött och irriterad ibland, även inför sitt barn. Särskilt när man har feber, ont i halsen och hela kroppen och är rätt så stressad för att just den här veckan skulle man verkligen, verkligen ha behövt vara på jobbet...

Del 6: Fyra platser jag gärna besöker

Nu börjar det faktiskt bli ganska knivigt att välja. Bara fyra... Prioriteringar, prioriteringar... Sätter mig lite på prov det här. Jag som gärna vill mycket och har lite svårt att säga nej utan ofta proppar in så mycket det går. Vilket också straffar sig ibland.

Prioriteringen blev till slut så här:

1. Hemma. Jag är väldigt hemkär. Älskar känslan när jag kommer hem och liksom kan slappna av och släppa fasader och artigheter och bara skrota runt i mysbrallor, sköna träningstights eller långkalsonger.

2. San Diego. Jag var lite USA-förälskad när jag gick i gymnasiet. Drömde om ett år på high school. Besökte dock inte USA för första gången förrän 2009, men har å andra sidan varit där mycket sedan dess, främst i jobbet. San Diego är den enda amerikanska stad jag hittills tyckt om på riktigt, och den tycker jag riktigt mycket om! Finns ju till och med trottoarer och cykelvägar! Och ett alldeles särskilt ljus. Sandstränder och palmer. Småskalig storstadsfeeling med fina hus. Riktigt bra shopping. Atmosfär och avslappnadhet (finns det ordet?). God mat. Sa jag ljuset?

En kväll på en helt makalös fiskrestaurang i San Diego. Foto: M. Eklund

Ljuset. Foto: M. Eklund

I väntan på ännu ett fantastiskt restaurangbesök. Foto: M. Eklund

Trottoar. Händer inte jätteofta i USA. Foto: M. Eklund

3. Norge. Jag valde länge mellan "i fjällen" och "vid vatten" och insåg sedan att Norge ju är stället (eller ja, landet) där man ofta får både och! Fjord och fjäll. Fjällbäckar och glaciärer. Hav och snöklädda toppar.

Vårt fina (men ruggigt kalla) badställe när jag bodde i Norge. Foto: M. Eklund

Foto: privat

Fjord och fjäll. Foto: privat

4. I skidspåret. "Du blir så glad och rosig om kinderna när du åkt skidor". Det säger väl egentligen allt. Jag minns hur jag tyckte riktigt illa om svettig, bakhal längdåkning när jag var liten. Nu har jag lärt mig att inte bylsa på mig, och förstått hur man får fäste och susar i nerförsbackar. Tur för mig att skidspår finns runt knuten till punkt 1!

Foto: M. Eklund

 Nästa del blir del 7: Tre saker jag ser fram emot.

Lugn helg och osäker vecka

När jag veckosummerar så kan jag konstatera att träningen gick ungefär som planerat. Lite omkastningar, men jag har hunnit de pass jag tänkte.

Fast ibland känns det knasigt att planera för träningspass som är relativt korta både i tid och distans. Lika knasig känns på sätt och vis rubriken till det här inlägget. För vardagen här hemma är inte alltid så lugn, och tidvis betydligt mer intensiv än mina träningspass, så det blir lite bakvänt att planera för något bara för att få sätta på sig träningskläder. Det blir mycket bus och lek och åka omkring och titta på saker på helgerna, så löpning med 13kg busunge antingen på armen eller i vagn eller trehjuling är stående inslag. "Fortaje mamma! Fortaje ijjen!!!" Borde kanske börja bokföra det som träning också, om man nu ska vara helt konsekvent.

Trots ganska full fart känns det ändå som att helgen varit lugn. Mycket utelek och utehäng. Förvisso en hel del tvåårs-diskussioner också (jag vill inte; nej mamma; kjaaaam!) - se nya favvon Hejhejvardag för superkul beskrivning av livet med en (nästan) tvååring!

Lugnt i Bergsbaden så här på försäsongen. Foto: M. Eklund

Det känns också som att veckan som kommer inte kommer bli lugn. Gräsänka måndag till fredag, hög risk för vab (ögoninflammation som inte vill ge sig riktigt), mötesrace de lux på jobbet, förkylnings- eller pollenkänningar på mig själv och tvåårskalas till helgen. Så träning får bli bonus om det blir av överhuvudtaget. Kanske Death by burpees eller nåt annat snabbt där både muskler och kondition kan få sitt. Så får vardagen utgöra kompletterande träning och förhoppningsvis också lite återhämtning.

Nysprungen

Det är över en månad sedan jag sprang sist. Då sprang jag å andra sidan längre än på flera år. Sedan kom som bekant den supersega influensan.

Nu kände jag mig redo att tuffa igång maskineriet igen. Se om ångloket överhuvudtaget startade. Eller om motorn rostat ihop.

Foto: M. Eklund

Inte helt otippat så gick det trögt. Dock inte så trögt som jag hade befarat. Ge mig några rundor till så ska nog även det här gamla schabraket få upp farten. Kanske lagom till Kolmårdsrundan. Eller tills blåbären mognat.

Blåbär. Foto: M. Eklund

Hursomhelst var det härligt att rensa huvudet en stund i kvällssolen. Bara tuffa på i dagens takt och ta in hur världen har exploderat i grönska senaste veckan. Utomhus är verkligen bäst!

Babyträd. Foto: M. Eklund

Krispiga morgnar och soliga kvällar

Jag säger ofta att jag är vintermänniska. För det är jag. Kan inte tänka mig något bättre än en riktigt fin vinterdag.

Men de senaste morgnarna när jag åkt till jobbet (kring 5.30-tiden) har jag blivit smått lyrisk. Så vacker världen är en tidig majmorgon! Solen har precis gått upp. Daggdropparna glittrar och morgondimman håller precis på att lätta i slöjliknande stråk. För att inte tala om ljuset! Sådär magiskt att man liksom vill stanna och fota i varje kurva. Men då skulle ju hela grejen med att åka tidigt till jobbet försvinna...

Dagglitter knappt synligt. Foto: M. Eklund

Sjöutsikt. Foto: M. Eklund

Vårkvällarna är precis lika magiska när vädret är fint. Ljumma, ljusa (och förvisso fyllda av pollen). Vi brukar gå en sväng med vagnen hela familjen när vi hinner. För att varva ner lite och få luft. Populärast just nu är "lammorna" och "gläsklipplalen". Bäää, bäää, vita lamm...

Lammorna syns långt borta. Foto: M. Eklund

Så kanske kan det vara så att jag är lite vårmänniska också. I allafall den här veckan.

Tisdagsmorgon med häng

Ett av mina favoritpass är lunchjympan på tisdagar. Men idag kände jag varken för att träna inomhus eller på lunchen. Jag längtade ut på morgonen, när bara jag vaknat och fågelkvitter och trädsus var de enda ljuden som ackompanjerade mig.

Så planen ändrades och vid halv sex var jag uppe i utegymmet vid Olstorp. 

Utomhus är bäst. Foto: M. Eklund

Hade tänkt ut en 15 min AMRAP innehållandes enkla basövningar. Bra som uppstart efter uppehållet tänkte jag. Fast jag kunde såklart inte nöja mig med bara det....

Lite häng i de arma armarna blev det också. Och nu kan jag i allafall hänga. Och nästan göra en exentrisk pullup. Så snyggt vet jag däremot inte om det är. Men det har ju heller aldrig varit tanken.

Jaha, lite kobent minsann... Foto: M. Eklund

Vad gööör min högra skuldra? Foto: M. Eklund

Hang time. Och högerskuldran igen... Foto: M. Eklund

Liiite mer symmetrisk. Foto: M. Eklund

Lite yoga på det och jag kan konstatera att jag tränar igen. Mycket gladare. Mindre otålig. Win för alla som berörs!

Dags att planera

Nu har jag haft träningsuppehåll tillräckligt länge. Eftersom kroppen känns allmänt tung och trög, så misstänker jag att det kommer vara lite svårt att komma igång igen. Samtidigt är jag så sugen, så det kan nog vara svårt att hålla sig i skinnet också och inte gå ut för hårt direkt. Så det är helt enkelt dags att lägga upp en riktig hederlig veckoplanering. Jag tänker att om jag lägger upp den här så är oddsen bättre för att det faktiskt blir som planerat. Med en planering på plats, där hänsyn tagits till andra åtaganden, så är det ju också säkerställt redan från början att chanserna är rätt stora att det faktiskt blir ordning på torpet.

Så här tänker jag mig veckan:

Måndag: Höftöppnar- och benstärkar yoga. Ca 15 min. Ev också lite chaturanga-armhävningar.

Tisdag: Lunchgympa. Blir en bra genomkörare och ett formtest på samma gång.

Onsdag: Någon form av core, förmodligen när Lill-Trollet sover (vi är lediga då). Kanske pilatesinspirerat. Kanske med boll?

Torsdag. Vilodag. Mötesrace på jobbet.

Fredag: Vilodag. Utbildning på jobbet.

Lördag: Löpning. En kort runda i skogen för att se hur knäna hanterat vilan.

Söndag: Kanske 15 min AMRAP med fokus på ben. Om kroppen känns redo för det.

Ganska bra som uppstart va? Kompletteras med daglig lugn yoga eller meditation, som behövs för lugn i sinnet och inte gör så mycket för den fysiska formen.

Fast mest längtar jag nog efter sommardagar där jag kan knäcka en mil utan att känna mig helt slut. Det är nog målet just nu.

Min snabbaste mil hittills. Foto: privat

Efterlängtad och fruktad roadtrip

Idag är vi på vift. Längsta dagstrippen vi gjort sedan Lilla Pratkvarnen föddes. Tidigare har vi alltid övernattat när vi åkt såhär långt.

Utsikt från baksätet... Foto: M. Eklund

Vi har varit hos mina föräldrar. De har inte träffat barnbarnet sedan i augusti. Infektionsrisken har varit för hög. Rädslan för konsekvenser påträngande. Så det är ett efterlängtat besök. Särskilt för morföräldrarna.

Men vi känner oss lite som en tickande bomb. Man vet ju aldrig vilka giftiga dagisbaciller vi har med oss. Eller hur mottagligt för baciller det fortfarande är. Pratkvarnen har hostat lite sista dagarna igen men vi vågar ändå. Får avstå de allra intensivaste kramarna istället. För att kunna ses överhuvudtaget. 

Bilresan i sig är också lite fruktad. Lilltjejen är ju inte direkt sittastilltypen. Det är ju egentligen ingen av oss. Så vi hoppas på det bästa och har strategier och hjälpmedel klara. Kollade på tåg och sopbilar i Katrineholm där vi åt lunch, bara en sån sak!

Ordentligt med bus och lite showande för mormor och morfar gjorde besöket till succé och hemvägen blev därför en sömnig historia. För mig var det nog också bra att sitta lite still i en bil. Så jag inte förspringer mig på någon spännande skogsstig! Även om sex timmar i bil är lite i överkant även för en kontorsråtta som jag. 

Jag och pandan har umgåtts på nära håll idag. Foto: M. Eklund

Nu håller vi alla fingrar och tår för att alla ska gå helskinnade ur det så att vi kan ses igen om två veckor. Då fyller den Lilla Trötta Pratkvarnen två år.

Kanske på gång

Den här influensa svängen alltså. Otroligt segdragen. På jobbet talas det om lungröntgen och långvariga luftrörsproblem bland de som haft den. Både jag och Lilla Pratkvarnen hostar fortfarande. Men jag tror nog ändå att det avtar. Jag hoppas det! För jag är sjukt träningssugen.

Testade att köra lite mer pulshöjande yoga idag. Solhälsning B och så en liten video med fokus på core-styrka via Navasana - båtpositionen. Brände fint i mina sargade magmuskler. Men ingen konsekvenshosta ännu. Bara mer träningsdrömmar. Om yoga på fina platser. Löpning i morgonfuktig skog. Cykling på varma sommarvägar. Kanske en kajaktur om man har riktig tur!

Riktig tur hoppas jag att jag har nu, så jag slipper mer influensakonsekvenser.

Foto: Julia Caesar

Jag byter skepnad

Under en ganska lång period så har jag känt att Malins melodi inte riktigt är jag. Det var en slags nödlösning i brist på bättre idéer just då. Ibland har jag brainstormat med mig själv för att komma på något bättre, men utan större framgång.

Kanske blev det så för att jag har svårt att vara framtvingat kreativ eller idérik. För rätt som det var, jag tror det var under påskhelgen när hjärnan hade lite paus, så bara kom jag på det. Det som är jag. Som liksom beskriver mig på så många sätt. Som tur var, var domänen jag ville ha ledig. Och som ett brev på posten kom beskrivningen och motiveringen till min nya skepnad utan att jag behövde spåna så värst. Det var ju liksom JAG.

Helt i enlighet med min nya skepnad, så blir förändringen inte total såhär över en natt. Jag byter namn och lite utseende men stannar här tills vidare. Den långsiktiga planen är dock en mer egen blogg, utan någon Blogger-bestämd mall. När jag prioriterar det skiftet kommer jag alltså flytta helt. Men när det blir vet jag inte riktigt, än.

Från och med nu är det hur som helst säkrast att hitta mig på litelangre.se, men tills vidare går det även bra att ligga kvar på den gamla adressen. Med risk för att missa något. Och med risk för att det blir lite små-knas här och var längs vägen.

Häng med!

När man får nöja sig med yoga

Jag älskar verkligen yoga. Det är så allsidigt och jag skulle vara en sämre människa utan yogan. Men jag älskar annan träning också. Sån där högintensiv, mjölksyraframkallande. Särskilt när jag inte borde...

För den envisa hostan, den frestar mitt tålamod! Testade att springa sisådär 250m med vagnen när jag hämtade på dagis i tisdags. Man kan ju liksom inte annat när man har en liten coach som ropar: "Fortaje mamma! Fortaje ijjen!!"

Det gillade inte luftrören och jag hostade så jag fick huvudvärk senare på kvällen. Så jag lyssnar och tar det lugnt. Yogar lite här och där. Lite grundläggande (månadens IG-utmaning är grundläggande positioner), lite meditation med CodyApp, lite Happy heart med Yogobe. Andningsövningar, som luftrören faktiskt gillar.

Så mycket träning blir det därför inte att skriva om. Men det får vara så. Bättre att vänta några dagar till än att behöva vänta i veckor. På endorfinerna.

Yoga på altanen. Skönt i vårvärmen. Foto: M. Eklund

Del 5 - fem saker som gör mig rädd

Jag är nog inte så väldigt rädd av mig sådär generellt. Hetsar inte upp mig i onödan. Hoppar gärna på knasigheter eller förändringar utan att fundera så mycket. Men det finns några saker som verkligen kan få blodet att frysa till is i ådrorna, bara jag tänker på dem. Så de får hamna på den här listan.

1. Att något ska hända min dotter. En ständigt gnagande oro, som vid några tillfällen har kommit ytan som snudd på skräck. Sådär så att hjärtat håller på att skutta ur bröstkorgen, kallsvettningarna kommer och det känns som man knappt kan andas. Som när hon hade dubbelsidig öroninflammation och halsinfektion samtidigt och febern låg på 40,7 med febernedsättande. Knappt kontaktbar. Visst oroar jag mig ibland för att något ska hända även med andra nära, men just ens barn blir det något särskilt med. Mammahjärtat är lättpåverkat, och jag kan bli lätt panikslagen bara jag läser i tidningen om tvååringar som sätter korv i halsen och kvävs och sådant.

2. Att den stora världen är kall och hård. Det hänger nog ihop med första punkten. Jag avskyr våld, ändå matas man ofta med hemska rapporter i nyheterna, och ibland till och med om våld långt ner i åldrarna. Hemsk mobbing, hänsynslöshet och sjuka människor. Ett dubbelmord här i grannskapet för inte så länge sedan. Hu... Vad gör jag när jag inte kan skydda barnet från den stora, kalla, hårda världen?

3. Getingar. Vet inte varför. Får rysningar och kalla kårar så fort jag ser dem. Flyktinstinkten slås på så fort jag hör att de är nära. Gör att mysig utefika ofta blir ganska omysig.

4. Att jag ska klanta mig så jag dör. Det drömmer jag faktiskt mardrömmar om ibland, och kan även få en sån där hemsk flashback i vaket tillstånd. Jag kan nämligen vara rätt tankspridd ibland och har varit skrämmande nära att bli överkörd av ett tåg (på Norrköpings station, pratandes i mobilen), sett grillen på en bil på typ tio centimeters avstånd och sånt. I verkligheten alltså. De situationerna kommer tillbaka för mitt inre ibland och jag blir alldeles kall. Måste nästan ta mig för huvudet och skaka det av mig. Ser framför mig hur jag utan att egentligen vara medveten om att det är på väg att hända, blir mosad av ett X2000 inför chockade åskådare. Och inte får leva mer! Brrr...

5. Att jag aldrig ska våga följa mina drömmar. Det här är ingen sådan där förlamande rädsla, men ändå väldigt påtaglig. Tänk om man ligger där på dödsbädden och ångrar att man inte tog klivet. Jag är ganska bra på att kasta mig in i oprövade saker, men sånt som verkligen betyder något tvekar jag inför. Galet egentligen, för det är ju där modet behövs som bäst!

Nästa del blir nog betydligt enklare: Fyra platser jag tycker om att vara på.

Magkänslan

Just nu säger mig magkänslan att det var helt rätt att följa den och byta bort mitt gamla jobb i höstas. Jag tvivlar ofta på om jag verkligen kan lita på magkänslan, men i veckan fick jag bekräftat att det verkligen var rätt, den här gången också. Jag borde lära mig att sluta tvivla på den.

Magkänslan säger också att något är trasigt. Sönderhostat. Rent fysiskt alltså. Tror det är en muskel eller så. Känns lite svajigt sådär. Lite som när man var nyförlöst, om jag släpper inre magstödet.

Sargad mage. Foto: M. Eklund

Längtan i magtrakten - en annan typ av magkänsla - säger idag samma sak som efter BBC. Det behövs mer sång och dans i tillvaron. Jag var på show igår. Blir så väldigt påmind om vilken glädje det ger. Och hur tillknäppta de flesta är när de låter sig underhållas.... Tänk vad glad tillvaron skulle bli om fler släppte loss lite oftare.

Magkänslan säger också att jag ändå har ganska starkt magstöd. Så den sargade hostmagen behöver inte oroa sig alltför mycket. Men resten av kroppen behöver fortfarande passa på att vila när det går. Skrota runt i underställ. Så att hostan far all världens väg.

Mage med rätt ok magstöd. Foto: M. Eklund

Vad säger er magkänsla?