Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

Name:
Location: Sweden

31 mars 2013

Granatäpplen och dadlar i salladen

Efter några dagars påskmat var vi bägge sugna på en sallad av något slag. Inte riktigt på det klara med vad. Så det blev improvisation de luxe. Som så ofta när jag får bestämma i köket så vet man aldrig riktigt slutar. Bra blev det i allafall så jag delar med mig av receptet här.

2 portioner

Ca 100 g färsk bladspenat
3-4 kronärtskockshjärtan, delade i mindre bitar
6 dadlar, i mindre bitar
lite granatäppelkärnor (finns frysta, tips tips!)
ca 1/2 grillad kyckling
6-7 sparrisar, i mindre bitar, förvällda
ca 75 g parmesanost
1 avocado, skivad
valnötter
honung
olivolja

Skölj spenaten och fördela på två tallrikar. Strö över kronärtskockshjärtan, dadlar, sparris och granatäppelkärnor. Dela kycklingen i mindre, lagom bitar och fördela på tallrikarna. Hyvla över parmesanost, strö över valnötter i lagom mängd. Lägg en halv skivad avocado på toppen och ringla lite honung och olivolja över. Klart!

Etiketter:

27 mars 2013

De första kronorna

Nu börjar det äntligen kännas som att jag håller på att vinna mot envisa förkylningen Supersnörvel. Snytandefrekvensen har kunnat reduceras kraftigt och jag börjar till och med få tillbaka lukt- och smaksinne så smått. Det är ju liksom lite roligare att äta saker då, när man känner vad de smakar och inte behöver kippa efter andan mellan tuggorna för att näsan är helt igentäppt trots att senaste nässpray-dos togs bara två timmar tidigare.

Känns som den bet sig fast ovanligt hårt, jag brukar vinna ganska lätt över förkylningar. Kanske för att det var så länge sedan sist att kroppen inte riktigt visste hur den skulle göra. Eller så är det där immunförsvaret inte riktigt sig självt just nu.

Hur som helst, så kom jag idag ut i friskluften för första gången att tala om på några dagar. Så himla skönt att få lite cirkulation i kroppen, få insupa lite större mängder frisk härligt solig vårluft än bara en runda runt kvarteret. Nåja, inte blev det många kilometer, men några, så de första kronorna har nu börjat samla sig på hög med anledning av måndagens lilla utmaning. Jag börjar känna mig som människa igen och piffar nog till det hela med ordentlig stretch innan sängen hägrar också. Rygg och ben behöver det!

Så får jag följa upp med "kraftigare" grejer som styrketräning, crosstrainer och powerwalks senare i helgen. Men först en liten road trip till Enköping och familjebesök.

Etiketter:

26 mars 2013

Som en skyltdocka

Det här inlägget har legat och grott i mitt huvudet i ungefär halva graviditeten. Först i form av frustration, förvåning och obehag. Sedan, när jag bearbetat intrycken och pratat förstånd med mig själv, mest i form av ilska, fascination och irritation. Finns nog risk att jag framstår som rätt gnällig, och det är jag säkert också, men jag behöver ändå få ur mig den frustration som finns kvar på ett hörn.

För aldrig hade jag trott att man när man får ett litet liv som växer i magen också så påtagligt blir lovligt byte. För blickar, kommentarer och snusförnuftiga råd. Det är precis som att man som gravid är att likställa med en känslolös skyltdocka. Som det står alla fritt att betrakta, fälla vilka kommentarer som helst om, diskutera om och klämma på utan att fråga först.

Jag ser mig själv som förhållandevis hälsosam. Tränar för att må bra och för att det är så roligt. Äter mat som jag tror att min kropp mår bra av, med fokus på att tillföra näring framför tomma kalorier. Men funderar samtidigt inte särskilt mycket på hur mycket jag äter, det har jag liksom aldrig behövt. I så fall snarare i bemärkelsen att få i mig tillräckligt så att kläderna inte ska trilla av mig. Jag har liksom aldrig funderat över vad jag väger. Fram tills jag blev gravid. Eller snarare, fram tills folk fick reda på att jag är gravid.

Det går faktiskt (tyvärr) inte en dag på jobbet utan att det är minst en person som kommenterar hur "tjock" jag blivit, att jag bara blir större och större för varje dag. Eller att någon frågar (med nån slags självklar förväntan att också få veta svaret) hur många kilon jag gått upp, eller hur mycket jag lagt på mig per vecka. Oftast följt av hur många kilon de själva eller deras fruar/sambos/flickvänner gått upp i vikt när de var gravida. Vad spelar det egentligen för roll??

I början blev jag så himla förvånad så jag liksom bara svarade på frågorna utan att finna mig i situationen. Började känna mig tjock, började väga mig minst en gång i veckan, funderade på att hålla igen fast jag var hungrig för att inte "lägga på mig för mycket". Började på något sätt förstå (även om jag tror att jag aldrig helt kan förstå) hur de med ätstörningar kanske känner sig. Hur en överviktig person som hela tiden (antar jag?) får blickar från omgivningen på kroppsdelar som kanske sticker ut. Hur man faktiskt kan få hjärnspöken enbart baserat på vad vågen visar. Bli fast som i ett fängelse. Det finns till och med begrepp för ätstörningar som gravid, pregorexi. Hörde på radion idag också att det finns ett nätverk för forskning kring graviditet och ätstörningar, GRÄS. Tror jag det, för har man inte funderat på sin vikt tidigare, så gör man det ju då, när "alla" verkar anse att det är helt vedertaget och accepterat att kommentera ens uppenbarelse, vikt och utseende.

Men tack och lov har jag aldrig varit fast i, eller ens i närheten av en ätstörning. Tack och lov har jag alltid kunnat äta i princip vad jag vill och aldrig behövt fundera över min vikt. Så ganska snart blev jag mest förbannad över att folk helt obehindrat tar sig rätten att kommentera, bara för att jag är gravid. Varför skulle det göra det legitimt att lägga vanligt folkhyfs på hyllan?

Jag är sällan sjuk, jag orkar mer än många (vanligtvis) och jag sover gott på nätterna. Så jag tror nog att jag vet vad jag kan äta, och att det jag nu går upp i vikt under graviditeten faktiskt är bra för just mig. Jag vet hur min kropp funkar och har en svag aning om att eventuella extrakilon (som faktiskt inte är många, upptäckte jag när jag började efterforska det hela lite) kommer att behövas framöver, för att jag inte ska gå ner alltför mycket i vikt när jag ammar det lilla livet (förutsatt att det funkar att amma).

Tack och lov, så struntar jag nu fullständigt i vad folk tycker om min kroppshydda och min vikt. På sin höjd har jag ibland, om jag är på det humöret, börjat svara "detsamma" till dem som kommenterar flitigast. Vilket har orsakat en och annat ögonbrynshöjning och förhoppningsvis lite eftertanke. Nähä, så det var alltså INTE ok att jag ger dig samma kommentarer som du ger mig?? Hmm...

Däremot, som lite underhållning på pendlingsvägen, brukar vi prata om dagens kommentarer i bilen på väg hem. Viktkommentarerna är helt klart i topp. Men matkommentarer är inte långt därefter: Nu äter du väl ändå vad du vill? Du äter väl för två? Ta nu en semla till, du som kan! Vad skönt för dig att slippa tänka på att äta nyttigt!

Eh... vänta nu... Varför skulle jag se graviditeten som en ursäkt att proppa i mig precis vad som helst? Tyvärr verkar det var många som anser att det är så. Jag tycker nog egentligen det är tvärtom. Jag har ett litet liv därinne som jag är väldigt rädd om och vill ge den bästa starten i livet. Därför är det väl egentligen precis tvärtom, att jag borde tänka efter både en och två gånger vad jag stoppar i mig så att krabaten därinne får den näring och energi den behöver. 

Träningskommentarerna haglar också: Nu kommer du i alla fall inte att kunna träna på säkert tio år (sådär lite skadeglatt) - Nu har du väl ändå slutat träna (med nån slags förväntan i rösten) - Inte kan du väl springa en mil när du ser ut sådär??. Det är ungefär som att träning är något negativt, och som att den som tränar och använder sin kropp inte är normal. Äntligen, nu kanske hon också blir som vi andra så vi inte behöver ha så dåligt samvete längre! 

För hur det nu är, så är det ju de som kommenterar. De som själva inte tränar särskilt mycket. De som själva kanske gärna äter både två och tre semlor och sedan trycks av sitt dåliga samvete för att doktorn säger att man nog borde tänka på vikten eller blodtrycket eller kolesterolet. Det är som att det är skönt att äntligen kunna få ge samma kommentarer till någon annan som ens dåliga samvete ger en själv. Sorgligt tycker jag. Så mycket bättre det vore om man istället kunde inspireras av varandra, av den som kanske är där man själv vill vara. Även om man därinne i hjärtat är avundsjuk.

Nu kan man ju undra hur duktig jag själv är då, är jag inte lika god kålsupare själv? Säkert har jag fällt kommentarer obetänksamt också, för en del tror jag faktiskt helt enkelt inte tänker på vad de säger. Men jag har verkligen tänkt efter. Kommit fram till att nä, jag har faktiskt inte det behovet. Hellre frågar jag hur någon mår. Än kommenterar hur de ser ut. Om jag nu känner att jag måste säga något. För oftast säger jag faktiskt hellre ingenting. Om jag nu tänker på hur någon ser ut eller lever sitt liv. Tänker att de säkert har sina egna orsaker till det. Att de inte vill bli påprackade någon annans åsikter. För det är ju så jag själv känner. Att det inte är någon annan som har att göra med, eller har rätt att kommentera, hur jag tränar, vad jag äter eller vad jag väger. I alla fall inte på det exponerande, skyltdockiga sättet.

Det finns naturligtvis, och tack och lov (!) undantag. Intresserade frågor av hur jag mår, om jag ännu känner hur bebben sparkar därinne (jodå, ibland har jag haft tur och till och med kunnat visa dem hur magen hoppar!), hur och om jag kan träna nu när jag är gravid och hur det påverkar mig. Med en intresserad och nyfiken person diskuterar jag såklart gärna sådant som jag brinner för - hälsa, mat, träning till exempel. Men inte med någon som bara ser mig som ett inglasat livlöst utställningsobjekt som man obehindrat kan kommentera, diskutera och betrakta. Så det så!

Etiketter: , , , ,

25 mars 2013

Tjejmarathon-utmaning

Jag har skrivit om Tjejmarathon tidigare, men gör det gärna igen, eftersom jag tycker konceptet är så bra. Jag hade gärna deltagit i år, och nån gång ska jag delta i det här loppet, om det finns kvar i flera år vill säga. I år blir det inget, och dessutom tror jag att det nästan är fulltecknat nu! Kanoners! Tänk vad skoj de ska ha, de som får springa långt i vackra omgivningar i slutet av juni.

Men vi andra kan delta på vårt eget vis också. Förra året gick insamlingen till Panzi-sjukhuset i Kongo och med hjälp av mina "supporters" (jag skulle ju som bekant springa loppet då) och mig själv lyckades vi bidra med 2 750 kr till insamlingen, som till slut genererade över 100 000kr totalt. Det gör skillnad!

I år går insamlingen till Hungerprojektet och man kan bidra direkt genom att sätta in en slant här. För att stödja Tjejmarathon-andan och Hungerprojektet, och för min egen hälsas skull, så har jag tänkt ut en liten utmaning.

Frisk luft behöver man ju varje dag, motion likaså. Eftersom löpning just nu inte är en del av min vardag har jag därför tänkt att för varje kilometer jag transporterar mig till fots utomhus, från och med idag till och med 25 juni, så skänker jag en krona till insamlingen. Beroende på hur mina fogar beter sig framöver, och hur jag mår i juni, och när min envisa förkylning äntligen släpper, så finns det en risk att det inte blir så många slantar, men lite är bättre än inget! Mår jag bra kan det faktiskt bli en hel del.

Så, även om du inte ska delta i loppet kan du också hitta din egen hälsoutmaning med anknytning till detta, som i sin tur kan generera några till insamlingen. Go for it!

Etiketter: , , , ,

23 mars 2013

Förkylt

Peppar, peppar, har jag tänkt hela vintern. Det verkar som jag otroligt nog klarar mig! Trots ihärdigt hostande, snörvlande och skryt om jobb med feber hit och dit i kontorslandskapet så har jag hållit mig frisk. Trots nedsatt immunförsvar på grund av graviditeten har bacillerna inte fått fäste.

Har tänkt att det nog ändå måste bero på kosten med relativt mycket av frukt och grönt som fyller på med vitaminer och antioxidanter, och relativt lite av sötsaker och processad mat som tynger ner systemet. Kanske också friskluften som jag försöker få åtminstone lite av varje dag. Ordentligt med sömn har nog också gjort sitt till.

Men nu gick det inte längre. Det började klia i halsen. Jag kontrade med honungsvatten med citron. Dagen efter kom hostan. Kontring: Mycket vatten, extra apelsiner, ingefära. Sedan antydan till halsont. Mitt drag: Jobbar hemma och kan ta micropauser på soffan när man vill. Lapa solljus och friskluft i omgångar i maklig promenadtakt. Sova mer än vanligt.

Men förkylningen vann till slut. Både jag och sambon snörvlar. Jag mer än honom, och dessutom med en sårig hals. Men än så länge tack och lov ingen feber eller sådär allmänt obehaglig sjukdomskänsla. Förhoppningsvis vinner jag där. För kampen pågår fortfarande. Jag tar till mina standardvapen och hoppas på det bästa:

  • Dricker mycket vatten för att skölja ur kroppen
  • Extra mycket frukt och grönt, gärna c-vitamin och antioxidantrikt
  • Vilar! Utnyttjar tillfället att läsa ikapp yoga-magasin, Runner's world, Utemagasinet och böcker jag inte tar mig tid till att läsa så ofta annars
  • Tar lugna promenader för att blåsa friskluft i lungorna
  • Ingefära i smoothies (gott!
  • Sover mer än vanligt

Förhoppningsvis vinner jag snart, så att det fortfarande fantastiska vårvintervädret inte går helt outnyttjat förbi, och så att jag kan besöka infektionskänsligare familjemedlemmar i påsk utan risk.

Är ändå lite fascinerad över att jag ändå klarade mig så länge. Tackar kroppen för det. För jag kan faktiskt inte komma ihåg riktigt när jag var förkyld sist. Det är i alla fall mer än ett år sedan, så mycket vet jag! Kanske till och med närmare två.

Etiketter:

21 mars 2013

Älska vårvinter!

När någon frågar så säger jag ganska ofta att vintern är min favoritårstid. Om det är riktig vinter vill säga. Men när jag tänker efter, så gillar jag på sätt och vis alla årstider. Höstens vackra färger kan jag längta till. Vitsippsklädda björkbackar om våren likaså. Klara försommardagar med grill-os som sprider sig i området är inte heller att förakta. Men det är något särskilt med vintern. Jag tror det är lugnet som sprider sig när naturen täcks av snö (ja, för utan snö är det ju ingen riktig vinter!). Det blir så sällsamt stilla, och när solen visar sig en klar vinterdag, då är det helt enkelt magiskt.

Vintervurm är ju inget man direkt blir populär av just nu. Alla tycks vara så in i Norden trötta på vinter så det finns ingen gräns på gallan som spys över snöflingor och minusgrader. Själv njuter jag lite i tysthet. Särskilt de senaste veckorna, när vårvintern verkligen visat sig från sin bästa sida med strålande sol och gnistrande snö (i alla fall på dagarna - t o m jag erkänner att -23 grader på morgonen i mitten av mars är lite väl kallt...). Jag menar, kan det egentligen bli bättre?


Finfina skidspår i Östergötland i mars! Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

Vårvinterskog. Foto: M. Eklund

Mer vårvinterskog. Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

STOR istapp! Foto: M. Eklund

Soluppgång på väg till jobbet. Foto: M. Eklund

Vånga i morgonsol. Foto: M. Eklund

Roliga snödrivekojor. Foto: M. Eklund

Till och med på molniga dagar är det sol... Foto: M. Eklund

Etiketter: ,

20 mars 2013

Earth hour-utmaning

På lördag är det Earth Hour igen. Jag har hängt med varje år sedan 2009 tror jag. Tycker det är ett bra koncept för att uppmärksamma att vi behöver värna om vår miljö och göra vad vi kan för att lämna över en så bra värld som möjligt till våra barn.

I år har man även lagt till ett koncept med utmaningar - I will if you will. Jag gör saker för miljön om du och andra gör något annat för miljön. Bra va? Min utmaning hittar du här - anta den gärna! Eller skapa din egen utmaning vetja!

Etiketter: , ,

18 mars 2013

Ganska glömsk

Det är måndag idag. Ingen bra dag att gå till gymmet, alltid fullt som tusan på måndagar. Inte bra att gå dit innan kl 17, för då är det stängt. Detta hade jag glömt (kanske eftersom jag ju tränat bakvänt på sistone). Så jag fick vänta. På att det skulle öppna, och på att maskiner skulle bli lediga. Men det gick bra ändå till slut och jag fick min efterlängtade styrketräning som kroppen bett om någon dag nu.

Jag har ett basupplägg just nu där passen alltid innehåller hamstringsrehabstyrka, ryggövningar för att undvika att jag får ont av den extra vikten (har hittills klarat mig, bortsett från att fogarna knorrar ibland om jag promenerar långt), bålövningar som funkar även med mage (inte så många) och ordentligt med stretch framförallt för benen (baksida, rumpa, insida, höftböjare). Det brukar bli en salig blandning av övningar, även om vissa nog återkommer oftare än andra. Och även om det som ibland också styrs av tillgång på maskiner och redskap. Och görs vissa tillägg när jag känner för det, framförallt för armar och axlar.

Skönt att genomföra i alla fall och ge kroppen lite välbehövlig belastning. Det är så skönt att än så länge kunna träna rätt hyfsat, och att känna att träningen fortfarande ger energi mer än att ta energi. Var riktigt trött i huvudet när jag kom till gymmet men precis som jag anat, så var jag betydligt piggare när jag var klar en timme senare.

Etiketter: , ,

17 mars 2013

Gococo kompressionsstrumpor

För ett tag sedan fick jag ett handskrivet rabatt-erbjudande från Gococo. Lite charmigt faktiskt. Men då kände jag att Gococo-förrådet var ganska välfyllt och utnyttjade det därför inte. Även om jag verkligen gillar deras produkter, särskilt kompressionsstrumporna. Har två färgglada par sedan tidigare. Som jag använt både vid långpass, återhämtning och flygresor. De sitter väldigt skönt och gör väldigt gott för trötta vader. 

Återhämtning efter långvandring i somras. Foto: M. Eklund

Har däremot inte använt dem så mycket de senaste månaderna, men nu de senaste veckorna har de trätts på gravidtrötta ben flitigt. Jag har även några andra varianter från andra märken, men det är helt klart dessa som gör jobbet bäst och sitter bäst. Därför rotade jag fram rabattkupongen och bestämde mig för att jag nog ändå behövde ett par till. Jag menar, vem kan få nog av färgglada knästrumpor??

Blev ett par mörkrosa den här gången - kommer senare att matcha alla mina rosa och cerisa linnen och t-shirts  kanon. 

Etiketter:

16 mars 2013

Dröm eller mål...

Imorgon bitti öppnar anmälningarna till Vasaloppets vintervecka 2014. Det verkar som de räknar med fulltecknat supersnabbt även i år. Helt galet att det kan bli sånt tryck på så långa lopp egentligen. Att folk redan nu betalar förhållandevis mycket pengar för något som ligger så långt fram i tiden fortfarande. Nu är det väl i och för sig inga problem att sälja startplatsen om man inte skulle kunna delta, men det känns lite bakvänt att göra så istället för att ha möjligheten att köpa en startplats direkt från det aktuella loppet när det börjar närma sig. Till årets vintervecka var ju till och med Öppet Spår fulltecknat, i allafall på söndagen.

Det är två år sedan jag själv stod på startlinjen i Berga by en kall vintermorgon (ja, det är alltid kallt där av nån anledning!). Tankar på en repris har så smått har börjat gro och nästan övergå i mer konkreta funderingar. Kanske man skulle försöka sig på en satsning på Öppet spår 2014? För Vasaloppet är jag faktiskt inte sugen på igen. Jag har testat och genomfört det, men gillar Öppet spår mycket bättre. Det är gemytligare, inte lika galet trångt, bättre spår, och man kan på ett helt annat sätt åka i den takt man själv vill. Visst, kraftprovet är kanske inte riktigt samma sak när man inte stått där i backen i början i nån timme och trängts utan faktiskt kunnat ta sig upp på bara en halvtimme eller nåt sånt, men det spelar liksom ingen roll. Det är ju skidåkning under en hel dag tillsammans med en massa andra jag vill åt. Med nummerlapp på bröstet. Naturen. Snötyngda granar, fäbodar, långa utförslöpor med vinden i flätorna. Vasaloppsjingeln när man passerar kyrkstapeln i Mora och inser att det faktiskt gick vägen den här gången också. Utmaningen, att testa mig själv.

Ja, jag drömmer. Drömmer om att vara tillbaka i skidform. Att ha spenderat en hel vinter i skidspåret. Gärna under sådana här förutsättningar:

Vintermorgon på Vretaslingan. Foto: M. Eklund
Kanske är det en helt orealistisk dröm. Vissa anser det. Vissa hävdar bestämt att jag inte kommer kunna träna på tio år eftersom jag snart ska bli förälder. Eller att det åtminstone är helt befängt att tro att man ska kunna åka 9 mil på skidor 9 månader efter en förlossning. Kanske har de rätt, hur ska jag veta? Jag har ju inte varit där. Kanske blir det en riktig slaskvinter nästa år, med usla förutsättningar för förberedelser, det skulle inte heller vara helt förvånande. Men jag fortsätter drömma ändå. För att jag behöver det. För att jag vet vad min kropp klarar under normala förhållanden. För att jag vill.

Kanske är det ett bra mål för just mig. En motivationshöjare för att komma igång med träningen igen. Träning som bygger upp, stärker, är allsidig. För det kommer att behövas både för skidåkningen och för mig Naturligtvis inte första dagen efter förlossningen, men på sikt. Ett långsiktigt mål kräver en långsiktig plan. Planer kan revideras om det behövs, och det är jag helt inställd på att de förmodligen kommer behöva göras.

Fast fram tills barnet är fött och jag vet hur det gått så får det nog ändå förbli en dröm mer än ett mål. Jag kommer inte anmäla mig innan dess. Jag får helt enkelt hoppas på att Öppet spår inte blir fulltecknat bägge dagarna redan till dess. Om det blir det så får jag väl sätta upp andra mål då, eller följa planen ändå och köpa en startplats när det närmar sig, det finns ju alltid folk som av olika anledningar ångrar sig!

Etiketter: , , , ,

14 mars 2013

Tvärtemotträning

Det ska faktiskt bli ganska spännande att se hur mycket jag egentligen tappar på att träna så relativt lågintensivt som jag gör för tillfället. Efteråt alltså. När jag kan börja ta i på riktigt igen. Samtidigt som jag ser det som att allt som liknar träning och motion just nu är bra för kroppen och underlättar återhämtningen efteråt, och naturligtvis även den stundande förlossningen. Fortfarande tränar jag ungefär lika mycket i tid per vecka som jag gjorde innan, men det är ju inte alls på samma intensitet som jag vant mig vid de senaste åren.

För tillfället är träningen lite tvärtemot också. Det börjar bli fler och fler övningar som jag normalt gör på ett styrkepass på gymmet som börjar bli antingen svåra (för att magen tar emot) eller olämpliga (pga felbelastningsrisk etc) att göra på ett tag, så därför är det mer och mer av min styrketräning som görs hemma.

Min bästa träningsvän just nu. Foto: M. Eklund
Dagens styrka fick innehålla:

Biceps med exertube
Triceps med exertube
Woodchopper
Sittande sneda crunches (bra magövning från Föräldrafitness)
Låg rodd med exertube
Liggande sneda crunches (också från Föräldrafitness)
Hamstringsrehabstyrka (långt ord...)

Konditionsträningen (om man bortser från de dagliga promenaderna för att få frisk luft), som jag å andra sidan normalt gör med hemmet som utgångspunkt, görs numera mest på gymmet. På motionscykeln, i crosstrainern. Inte alltid så inspirerande, men bättre än inget. Och lite tvärtemot det som är det normala för mig.

Etiketter: ,

12 mars 2013

Gåendes

Efter den här vintern kanske det är dag att byta "huvudsport" från löpning och skidåkning till gång... För det är länge sedan jag gick så mycket som jag gjort i vinter. Lunchlöpning har ersatts av lunchpromenader. Helglöpning har ersatts av promenader. 

Ibland snöigt, mulet och kallt... Foto: M. Eklund
Skidåkning ersatts av stavgång. Gång, gång, gång. Längden på promenaderna börjar bli begränsad för att bäckenet säger ifrån, men fortfarande får jag nog säga att det är min huvudsakliga konditionsträning just nu. I alla fall när konditionsträningen även ska innehålla frisk luft och natur.

... ibland strålande sol och riktigt varmt och skönt! Foto: M. Eklund


Etiketter: , ,

8 mars 2013

Sista gravidyogan

Idag var sista gravidyogatillfället hos Yogakraft. Eller ja, för min del var det sista. De startar en ny omgång redan nästa vecka, och rent teoretiskt skulle jag nog hinna slutföra den om dansaren/dansösen i magen stannar där så länge som det är tänkt. Men jag nöjer mig med en omgång.

För även om det varit fantastiskt skönt, rogivande, nedvarvande och jag har fått många förmodligen värdefulla tips inför en kommande förlossning (även om jag egentligen inte har en aning om vad som väntar), så har det också varit lite av ett stress- och planeringsmoment att hinna dit till 16.30 på fredagar, varje fredag. Vissa veckor har jag haft väldigt svårt att ens hinna landa innan passet är i princip slut, vilket väl egentligen säger mer om att jag borde göra något åt vardagen, men då får man liksom inte ut maximalt av passet.

Jag tar istället med mig tankeövningarna, andningsövningarna och yogapassen (som vi fått på papper) och ska försöka leta upp mantra-CDn som jag vet att jag har någonstans och hoppas jag kan avsätta tid här hemma i lugn och ro och fortsätta yoga åtminstone nån gång i veckan. Har ju också yoga-CDn jag skrivit om tidigare som jag kan variera med om jag inte vill "tänka själv" utan vill ha ett pass där man blir helt vägledd och bara kan sväva iväg.

Etiketter: ,

7 mars 2013

Torrt!

Den här vintern har verkligen allt varit liksom fnöske-torrt. Det knastrar och sprakar i varenda klädesplagg man sätter på sig. Håret står som en sky av elektricitet runt huvudet och klistrar sig längs halsen. Och vi ska inte prata om min stackars hud, som i vissa stunder nästan sett halvdöd ut, och nästan flagat på något vis. Trots massor med fukttillskott.

Vet inte om det bara är jag eller om det är första gången jag ser resultatet av en riktig vinter i ett eluppvärmt hus... För att motverka torkan försöker jag för det första dricka mycket vatten så att kroppen liksom återfuktas inifrån åtminstone till viss del. Men sedan hjälper jag huden utifrån med olika fuktgivare. När det gäller hudvård försöker jag välja "bra" produkter, helst utan silikoner, mineraloljor, färgämnen och parabener.

Bästa tipset för en helkroppssmörjning är att hälla en skvätt (typ en dryg matsked) olivolja i badkaret när du tar ett varmt bad. Gör underverk för torr vinterhud faktiskt, och innehåller ju faktiskt minimalt med tillsatser. Ska inte sköljas av alltför mycket när du kliver ur badet, och behöver ingen extra insmörjning efteråt.

Annars är jag, så här vintertid, ganska fast i Dream Cream från Lush. Enda krämen jag testat som råder bot på eksemen jag tidigare hade på benen vintertid. Tyvärr innehåller den parabener så den riskerar att bli utbytt när/om jag hittar någon som funkar lika bra. (Lite off topic, så är den den enda krämen i mitt badrumsskåp som innehåller parabener - oavsett vad en av de mer otrevliga försäljarna på hälsomässan för några veckor sedan bestämt hävdade...) Funderar på att testa något från Burt's Bee t ex, som är ett märke som jag upptäckte i USA 2009, och som numera finns att köpa i Sverige.

Jag är på inga sätt en krämjunkie som har badrumsskåpet fyllt med tuber, tvärtom! Så en kroppskräm är nog. Men så finns där mandelolja också, ekologisk kallpressad. Gör huden härligt elastisk och mjuk, men tar lite tid på sig att sjunka in så funkar bäst att smörja med t ex innan man ska lägga sig.

En ansiktskräm har jag också. Åt gången. Där är jag lite mer kluven. Min tidigare absoluta favorit var A-creme. Håller alla eventuella prickar och torra fläckar borta. Inte kladdig eller kletig. Håller min något kinkiga hud i skick. Men. Innehåller också parabener, och polyethylene glycol. Så jag har t ex för ett tag sedan testat Deep Moisture Cream från Mádara. Bra, luktar gott, men rätt dyr så jag har än så länge inte köpt den igen. Finns dock bl a som provförpackning hos Ecoliving.

Gillar också Radiance Day Cream från ovan nämnda Burt's Bees skarpt. Men förpackningen är lite för stor i förhållande till hur länge krämen håller sig fräsch. Skulle vilja ha den i tub så man slipper kladda med fingrarna i den. Eller en mindre burk. Så för tillfället har jag köpt en ytterligare variant, från Salviderm NaturligtVis, som jag fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om.

Om du vill läsa mer om kroppsvårdsdjungeln och vilka ingredienser i produkter som är bra att undvika av olika anledningar, så finns en lista t ex här.

Etiketter: , ,

3 mars 2013

Vasaloppssöndag

Om man inte kan åka Vasaloppet själv så kan man ju alltid följa det från soffan. Faktiskt så åker jag nog hellre Öppet Spår om jag nån gång ska åka de nio milen igen (vilket jag nog kommer göra om jag känner mig själv...). Gemytligare stämning i spåren, inte så trångt, man kan åka i sitt eget tempo.

Men i år blev det åskådarbänk. Med blåbärssoppa såklart. Hemgjord, också såklart. Tyvärr inte med egenplockade blåbär (fjolårsskörden har sinat), men ändå hemgjord. För den som vill testa är det snabbt och lätt gjort. Ta lika delar blåbär och vatten. Koka upp, mosa blåbären lite mot kastrullkanten om du vill. Blanda ut 1-1,5msk potatismjöl i lite vatten och häll i soppan. Låt koka någon minut och sockra om du tycker det behövs. Jag hade i 2 msk socker. Gott gott!

Foto: M. Eklund
Foto: M. Eklund

Passade också på att ta en ordentlig stavgångspromenad under den minst spännande delen av Vasaloppet. Det är ju liksom starten och målgången som är häftigast att se. Rejält blåsigt ute idag, vilket tillsammans med ordentligt med is här och var gjorde att jag faktiskt fick upp både puls och värme. Men fantastiskt fint med klarblå himmel, strålande värmande sol och kvittrande fåglar. Hundbajslukten som kommer fram längs cykelbanorna så här i töväder var ju på sitt sätt också en krydda...

Foto: M. Eklund

Etiketter: , ,

2 mars 2013

8 veckor senare

Nu har det gått drygt åtta veckor sedan jag drog upp min hamstring för andra gången. Enligt förståsigpåare borde därmed värsta läkningstiden vara över och muskeln vara "hyfsat funktionsduglig" igen. Så hur har det gått då?

Ptja, jag kan nog hålla med. Jag störs inte nämnvärt av skadan till vardags, även om jag känner av den vissa dagar. Jag kan i princip göra det jag vill göra, det är inte en trasig hamstring som är det som hindrar mig från att röra på mig längre. Samtidigt så märker jag verkligen att det är nu den farliga perioden börjar. När man tror att man är "i princip bra" men egentligen fortfarande är ganska stel, svag och oelastisk i muskeln jämfört med det friska benet. När man gärna tar i för mycket och riskerar att dra upp skadan igen.

Så det är faktiskt min smala lycka just nu att jag av andra anledningar inte bör träna som jag brukar. För då hade jag garanterat blivit dumdristig, så väl känner jag mig själv. Förra helgen var jag såååå sugen på att åka skidor och lekte med tanken att "bara testa lite där det är platt". Problemet är ju bara att det aldrig är helt platt, och benet är inte helt bra. Som tur var, så var det ganska isigt ute, så jag ville inte riskera att ramla av andra orsaker och lyckades hålla mig i skinnet.

Så jag tackar ödmjukast dansören/dansösen i magen för att jag faktiskt lyckats rehaba mer klokt än jag nog gjort annars...

Rörlig tycker jag att jag blivit igen. Jag kan utan problem stå med handflatorna i golvet med raka ben, magen till trots.

Foto: M. Eklund


Börjar också känna att styrkan återvänder och på dagens styrkepass gick de excentriska enbenscurlsen bättre än tidigare. Kunde t o m lägga på lite vikt utan smärta och känsla av muskelsvaghet.

Kan man inte vara starkast på gymmet får man vara färggladast! Foto: M. Eklund
Så vad har jag gjort för att komma så här långt då?

  • Lagom långa promenader, alltid slutat om jag fått ont
  • Alltid lång uppvärmning på cykel (minst 10, helst 20 min) med endast lätt motstånd innan annan träning på gymmet
  • En hel del rena cykelpass för att verkligen få blodgenomströmning i benet och ändå få flåsa lite
  • Crosstrainer i måttliga mängder
  • I princip dagliga styrkeövningar i form av bäckenlyft, benspark och bencurl. De senare veckorna kompletterat med benböj och enbensbäckenlyft.
  • I princip daglig dynamisk stretch av hamstring, kompletterat med stretch av rumpa, insida lår, höftböjare, för att inte riskera för korta muskler på andra ställen
Fortsättningen får bli liknande, i allafall under våren, med måttliga styrkeövningar, och konditionsövningar anpassade för situationen. Stretchen känns viktig, det gäller bara att komma ihåg den och prioritera den nu när skadan inte gör sig påmind hela tiden. Det är nu det svåra börjar!

Etiketter: ,

1 mars 2013

Vasaloppsdröm

Det är sällan jag sover mer än fyra timmar i sträck för tillfället. Ofta drömmer jag väldigt konstiga saker också, och kommer ihåg väldigt väl vad jag drömt. Det blir påtagligt på något sätt. I natt drömde jag att jag skulle åka Vasaloppet:

"Känner mig väldigt uppstressad. Startled 2, hur har jag hamnat där liksom? Undrar om jag överhuvudtaget orkar hålla tempo med de andra så långt som till när backen försvinner in i skogen och ingen ser mig längre och jag kan pusta ut och åka vidare? 

Det är solsken fast det är en halvtimme till start. Kollegan i startled 3 är på plats. Skidor överallt. Men var är mina? Tusan, har glömt dem i bilen! Vilken bil förresten? Hur kom jag hit egentligen? Hur ska jag för övrigt orka åka ett Vasalopp nu? Jag som är gravid och allt? Var ÄR mina skidor?

Irrar runt en stund bland snödrivor, skidor, folkmassor och hittar till slut bilen, där skidorna ligger. Men... Sen hittar jag inte tillbaka riktigt. Irrar runt en stund till. Och var är mina pjäxor?? I väskan såklart... Puh, tillbaka till bilen igen... NEJ!! Väskan är borta! Var är den?? Hur ska jag kunna åka utan pjäxor?? Ser pappa komma gående, som skjutsat mig. Var är väskan? - Den har jag ju lämnat som du sa, på en lastbil. Vilken lastbil?? Den som åkte till Mora, till målet... Nej, panik!! Inga pjäxor...

Kanske, kanske hinner jag rusa till tältet och köpa ett par nya på mässan. Skidorna ligger ju kvar i startledet!! Pjäxor pjäxor pjäxor. Vilket märke var det nu jag har? Och de är ju gamla, hur ska jag hitta några som passar i min bindning? Måste till bajamajan också innan start! Kollegan i startled 3 är där igen, tittar misstroget på mig. Tänker förtvivlat på väskan, på lastbilen, på väg till Mora, med mina pjäxor. Flämtar, svettas, letar, letar, letar efter pjäxor... Måste hämta skidorna, de kan ju inte ligga där i vägen för alla andra som ska starta, bara för att jag inte har pjäxor. Då skämmer jag ju ut mig ännu mer. Springer, men orkar liksom inget. Det är slask, lera, bilar överallt. Oändligt med bilar. Ser inte tältet längre..."

Ungefär här vaknar jag. Uppstressad. Som vanligt undrande hur jag fick ihop det här. Visst, jag är stressad, det är alldeles för mycket på jobbet. Visst, jag har inte åkt skidor på hela säsongen i princip, och saknar det grymt. Skulle gärna stått i starten på Öppet spår. Men sitter gärna med blåbärssoppan i soffan på söndag också. Men, hur får man liksom ihop allt??

Etiketter: , ,