Dröm eller mål...

Imorgon bitti öppnar anmälningarna till Vasaloppets vintervecka 2014. Det verkar som de räknar med fulltecknat supersnabbt även i år. Helt galet att det kan bli sånt tryck på så långa lopp egentligen. Att folk redan nu betalar förhållandevis mycket pengar för något som ligger så långt fram i tiden fortfarande. Nu är det väl i och för sig inga problem att sälja startplatsen om man inte skulle kunna delta, men det känns lite bakvänt att göra så istället för att ha möjligheten att köpa en startplats direkt från det aktuella loppet när det börjar närma sig. Till årets vintervecka var ju till och med Öppet Spår fulltecknat, i allafall på söndagen.

Det är två år sedan jag själv stod på startlinjen i Berga by en kall vintermorgon (ja, det är alltid kallt där av nån anledning!). Tankar på en repris har så smått har börjat gro och nästan övergå i mer konkreta funderingar. Kanske man skulle försöka sig på en satsning på Öppet spår 2014? För Vasaloppet är jag faktiskt inte sugen på igen. Jag har testat och genomfört det, men gillar Öppet spår mycket bättre. Det är gemytligare, inte lika galet trångt, bättre spår, och man kan på ett helt annat sätt åka i den takt man själv vill. Visst, kraftprovet är kanske inte riktigt samma sak när man inte stått där i backen i början i nån timme och trängts utan faktiskt kunnat ta sig upp på bara en halvtimme eller nåt sånt, men det spelar liksom ingen roll. Det är ju skidåkning under en hel dag tillsammans med en massa andra jag vill åt. Med nummerlapp på bröstet. Naturen. Snötyngda granar, fäbodar, långa utförslöpor med vinden i flätorna. Vasaloppsjingeln när man passerar kyrkstapeln i Mora och inser att det faktiskt gick vägen den här gången också. Utmaningen, att testa mig själv.

Ja, jag drömmer. Drömmer om att vara tillbaka i skidform. Att ha spenderat en hel vinter i skidspåret. Gärna under sådana här förutsättningar:

Vintermorgon på Vretaslingan. Foto: M. Eklund

Kanske är det en helt orealistisk dröm. Vissa anser det. Vissa hävdar bestämt att jag inte kommer kunna träna på tio år eftersom jag snart ska bli förälder. Eller att det åtminstone är helt befängt att tro att man ska kunna åka 9 mil på skidor 9 månader efter en förlossning. Kanske har de rätt, hur ska jag veta? Jag har ju inte varit där. Kanske blir det en riktig slaskvinter nästa år, med usla förutsättningar för förberedelser, det skulle inte heller vara helt förvånande. Men jag fortsätter drömma ändå. För att jag behöver det. För att jag vet vad min kropp klarar under normala förhållanden. För att jag vill.

Kanske är det ett bra mål för just mig. En motivationshöjare för att komma igång med träningen igen. Träning som bygger upp, stärker, är allsidig. För det kommer att behövas både för skidåkningen och för mig Naturligtvis inte första dagen efter förlossningen, men på sikt. Ett långsiktigt mål kräver en långsiktig plan. Planer kan revideras om det behövs, och det är jag helt inställd på att de förmodligen kommer behöva göras.

Fast fram tills barnet är fött och jag vet hur det gått så får det nog ändå förbli en dröm mer än ett mål. Jag kommer inte anmäla mig innan dess. Jag får helt enkelt hoppas på att Öppet spår inte blir fulltecknat bägge dagarna redan till dess. Om det blir det så får jag väl sätta upp andra mål då, eller följa planen ändå och köpa en startplats när det närmar sig, det finns ju alltid folk som av olika anledningar ångrar sig!