Vasaloppsdröm

Det är sällan jag sover mer än fyra timmar i sträck för tillfället. Ofta drömmer jag väldigt konstiga saker också, och kommer ihåg väldigt väl vad jag drömt. Det blir påtagligt på något sätt. I natt drömde jag att jag skulle åka Vasaloppet:

"Känner mig väldigt uppstressad. Startled 2, hur har jag hamnat där liksom? Undrar om jag överhuvudtaget orkar hålla tempo med de andra så långt som till när backen försvinner in i skogen och ingen ser mig längre och jag kan pusta ut och åka vidare? 

Det är solsken fast det är en halvtimme till start. Kollegan i startled 3 är på plats. Skidor överallt. Men var är mina? Tusan, har glömt dem i bilen! Vilken bil förresten? Hur kom jag hit egentligen? Hur ska jag för övrigt orka åka ett Vasalopp nu? Jag som är gravid och allt? Var ÄR mina skidor?

Irrar runt en stund bland snödrivor, skidor, folkmassor och hittar till slut bilen, där skidorna ligger. Men... Sen hittar jag inte tillbaka riktigt. Irrar runt en stund till. Och var är mina pjäxor?? I väskan såklart... Puh, tillbaka till bilen igen... NEJ!! Väskan är borta! Var är den?? Hur ska jag kunna åka utan pjäxor?? Ser pappa komma gående, som skjutsat mig. Var är väskan? - Den har jag ju lämnat som du sa, på en lastbil. Vilken lastbil?? Den som åkte till Mora, till målet... Nej, panik!! Inga pjäxor...

Kanske, kanske hinner jag rusa till tältet och köpa ett par nya på mässan. Skidorna ligger ju kvar i startledet!! Pjäxor pjäxor pjäxor. Vilket märke var det nu jag har? Och de är ju gamla, hur ska jag hitta några som passar i min bindning? Måste till bajamajan också innan start! Kollegan i startled 3 är där igen, tittar misstroget på mig. Tänker förtvivlat på väskan, på lastbilen, på väg till Mora, med mina pjäxor. Flämtar, svettas, letar, letar, letar efter pjäxor... Måste hämta skidorna, de kan ju inte ligga där i vägen för alla andra som ska starta, bara för att jag inte har pjäxor. Då skämmer jag ju ut mig ännu mer. Springer, men orkar liksom inget. Det är slask, lera, bilar överallt. Oändligt med bilar. Ser inte tältet längre..."

Ungefär här vaknar jag. Uppstressad. Som vanligt undrande hur jag fick ihop det här. Visst, jag är stressad, det är alldeles för mycket på jobbet. Visst, jag har inte åkt skidor på hela säsongen i princip, och saknar det grymt. Skulle gärna stått i starten på Öppet spår. Men sitter gärna med blåbärssoppan i soffan på söndag också. Men, hur får man liksom ihop allt??