Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

29 maj 2012

Så olika

Ibland förstår jag mig verkligen inte på min kropp. Eller, den talar alltför tydligt om för mig när jag inte sköter den, så är det nog snarare. I söndags tänkte jag mig ett "känna-efter-pass" eftersom det var så varmt och jag vet hur dåligt jag klarar värme. Tänkte inte pressa mig eller ta ut mig på något sätt. Tog på bästa finoutfiten med kjol från LoveRunning, linne från Roadrunnersports och keps för att skydda huvudet från värme i nån liten mån. Trippade iväg med Jill Johnsson i öronen (min löpmix är på väg att bytas ut!) och tog det väldigt lugnt. I kilometer efter kilometer tog jag det lugnt. Svettades, drack vatten, men det kändes lugnt och bra. Väl hemkommen igen kändes det som att jag utan problem skulle kunnat springa åtminstone fem kilometer till i samma tempo, jag kände mig knappt ens trött. Dock rätt törstig... Inte heller några skavanker efter kjolen, så förhoppningsvis blir det Tjejmarathon i kjol om mindre än tre veckor! Lite pirrigt men nu börjar det i allafalll kännas skoj!

Idag, däremot, skulle jag ta ett kvickt  lunchpass hade jag tänkt mig. Men totalkroknade efter bara några kilometer, trots att hastigheten var lägre än i söndags! Visst, jag har sovit dåligt de senaste två nätterna. Och visst, jag var ganska hungrig eftersom det var en stund sedan förmiddagsmackan. Men ändå! Att det kan vara sån skillnad! Huga! Var rätt surig ett tag, men tvingade mig sen att vända på tankarna. Jag fick ju allafall en god stunds friskluft mitt på dagen, särskilt idag när luften faktiskt var frisk. Och jag lärde mig något (som jag nog egentligen redan visste, men ändå...). Och jag genomförde passet och blev nog ändå lite piggare efteråt trots allt. Gäller ju att associera löpning med positiva tankar nu så här när jag snart ska avverka 50 km.

Jaja, tur att man är långsam ibland så man hinner se allt det vackra som finns ute just nu. Lägger in lite prakt från trädgården i brist på annat...

Nån som vet vad det här är för blomma?






Bara att lära sig igen, tänka sig för när det är dags för viktiga pass eller framförallt lopp. Tvinga sig själv att sätta sin egen kropp i första hand...

Etiketter:

26 maj 2012

Vilken vecka

Jag visste ju att den här veckan skulle bli helt galen, men den blev faktiskt värre än jag trott. Jag hade inte riktigt räknat med tropisk värme som gör att det är svårt att sova på nätterna och som gör det svårare att hålla fokus på dagarna. Min kropp gillar inte värme, i allafall inte när det börjar stiga över 25 grader. Det funkar helt enkelt inte att prestera några resultat när det gäller fysiska prestationer. Spelar ingen roll hur mycket jag dricker och äter och sover, det är handbromsen i ändå. Bara att acceptera, ta det lugnare och hoppas på lite friskare luft nästa vecka. Men att säga sånt verkar vara ungefär som att svära i kyrkan... Man får helt enkelt inte tycka att det är för varmt. Men det gör jag ändå.


Totalkaos på jobbet och massor med stress hade ju verkligen kunnat motverkas av ett och  annat löppass, men det har bara blivit ett. Ett riktigt kort ett efter klockan åtta på kvällen när temperaturen sjunkit något. Ändå var jag sjöblöt när jag var klar. Ska försöka mig på ett backpass tidigt imorgon, om prognosen stämmer och det blir lite svalare i natt. Styrkeövningar har det i allafall blivit en del, och långa promenader för att i allafall inte få ont i kontors-råtte-ryggen.

Klurar en del på Tjejmarathon också och hur jag ska göra. Efter tremilapasset förra helgen fick jag mig en funderare och har fått veta saker i veckan som gör att jag funderar lite mer. Insamlingen har ju fått en rejäl skjuts nu så jag vill ju verkligen fullfölja det. Men det kommer gå långsamt i så fall. Så jag undrar om det är värt det. Planerar nog ändå för att det blir värt det och får väl se när det närmar sig hur det känns. Även om jag varken vill eller borde känna efter för mycket.

Etiketter: ,

21 maj 2012

Veckoplanering och tvivel

Mindre än fyra veckor kvar nu. Kräver minutiös planering känns det som. Särskilt eftersom kvartalsrapportering på jobbet ska hinnas med samtidigt, och eftersom att det hela tiden händer saker på jobbet som inte får hända som också måste hanteras, och eftersom att jag för tillfället har två personers arbetsbelastning. Ekvationen kanske inte riktigt går ihop men på något vis ska det nog gå. Med noggrann planering och prioritering.

Prio 1: Ordentlig sömn. Utan den är jag rökt, både på tränings- och jobbfronten. Lyckades hyfsat i natt och kände mig rätt fräsch åtminstone halva dagen....

Därtill är ju naturligtvis kosten viktig för att orka och jag försöker äta rejäl husmanskost och mycket frukt och grönt där till, som vanligt. Skulle kunna lägga hur mycket som helst på kosten också men just nu känns enkelt och rejält som ledorden. Inga nya experiment även om jag är sugen. Samt mycket vätska i värmen!

Den här veckans träning blir också lite av återhämtning. Är fortfarande rätt sliten i flåset (men benen är oförskämt fräscha) efter långpasset i helgen så veckans distanspass får skjutas en dag till. Det här är planen:

Måndag: Styrka hemma. Knä- och höftrehab och -prohab. Plankor, armhävningar och tåhävningar.
Tisdag: Vila
Onsdag: Lunchlöpning eller efter-jobbet-löpning på Mellanvarvet
Torsdag: Återbesök hos sjukgymnasten och därefter veckans längre yogapass.
Fredag: BodyCombat om jag kommer ifrån jobbet i tid
Lördag: Vila
Söndag: Backvarv i Olstorp med ytterligare test av sportdryck och utrustning inför Tjejmarathon. Förhoppningsvis kring 15 km i allafall.

Har litegrann förträngt både hur jobbigt passet i lördags var och att det faktiskt var distansrekord för mig. Mindervärdighetskomplexen kryper sig på och jag känner mig liten bland alla de där erfarna ultrabrudarna som ska springa Tjejmarathon. Det verkar dock som att loppet Jättelångt går ungefär samma sträcka, samma dag, fast åt motsatt håll. Kan ju bli lite pepp av det, att faktiskt möta löpare lite då och då. Men måste nog ändå jobba lite med tankarna för att tro att detta ska gå vägen. För det ska det ju. Bara för att det är för den här verksamheten. Och bara för att det inte är ett vanligt mesigt tjejlopp! Sponsring dimper förresten in i stort sett dagligen från nära och bekanta, så glad!

Etiketter: ,

20 maj 2012

Chocolate Adzuki Bars

I den Runner's World jag köpte i USA sist fanns som sagt en hel del intressant. Bland annat en artikel om och med Scott Jurek, ultralöparen som också är vegan. I sommar kommer han ut med boken Eat and Run. I artikeln fanns bl a ett recept på chokladbars som såg galet goda ut så igår var jag tvungen att testa det igår. Modifierade lite efter vad skafferiet bjöd på och då blev det så här:


Färdig vegansk chokladkaka. Foto: M. Eklund


0,5 tsk kokosolja
4 dl blötlagda och kokta adzukibönor
1 ekologisk banan
1,25 dl risgrädde (tror mandelmjölk blir bättre)
1,25 dl kokosmjölk (hade bara Citygross eget märke hemma, tror någon ekologisk, dyrare blir bättre...)
1,25 dl dinkelmjöl fullkorn
0,75 dl rismjöl
6 msk kakao
3 msk agavesirap
0,5 tsk havssalt
0,5 dl russin
0,5 dl torkade tranbär
(1 dl chokladknappar, mjölkfria)

Sätt ugnen på ca 200 grader. Smörj en form, 20x30 cm med kokosolja. Mixa bönor, banan, rismjölk och kokosmjölk till en krämig smed. Tillsätt mjöl, kakao, sirap, vanilj och salt och fortsätt mixa tills det blandats ordentligt. Rör i torkad frukt och häll smeten i formen. Strö ev över chokladknappar. Grädda tills kakan stelnat, ca 35-45 min (jag körde 35 + några min på eftervärme). Låt svalna och skär i bitar, blir ca 16 st.

Helt i min smak! Inte så sött men väldigt chokladigt. Sambon gillade dem dock inte...

Etiketter:

19 maj 2012

Trettio tunga tusingar

Inför Tjejmarathon måste jag ladda bättre. För det här duger inte. Jag pallar inte att springa 50 km med sådant motstånd som jag hade idag. Det kändes faktiskt som att springa 30st 1000m-intervaller (inte för att jag gör det så ofta, men ändå). Förvisso orkar man alltid dubbelt så långt som man tror. Men jag tvivlar ändå...

Jag kände direkt när jag vaknade imorse (eller egentligen redan när jag vaknade flera gånger i natt) att det inte var min dag idag. Precis lika seg som i torsdags. Trött och gäspig. Som på Lidingöloppet senast det begav sig. Så därför drar jag slutsatsen att det jag främst av allt måste ladda med nu de kommande veckorna är sömn. Så mycket det bara går. För då gör det inte lika mycket om jag sover dåligt just natten innan loppet. Sen behövs det nog också betydligt mer mat (framförallt kolhydrater) också...

De 30,38km jag fick ihop idag var inte heller särskilt backiga (förutom första ca 8km), snarare ganska platta, så om loppet är kuperat ligger jag risigt till. Även om jag har åtminstone ett Olstorps-pass inplanerat för att "vänja mig" lite mer vid backar. Och så ska jag väl förhoppningsvis "vila mig i form" som det så fint heter...

Omgivningarna var dock fina. Wasa Lejon följde mig längs vägen hela vägen från Bergs slussar till Borensberg. Ibland var hon före, ibland var jag före. Precis samtidigt kom vi fram. Hon ser dock ut att ha lite slagsida...


Foto: M. Eklund


Men hur som helst, även om det var riktigt slitigt idag (tungt, segt, påfrestande...) så lärde jag mig nog ändå en hel del som kan vara värt att ha i åtanke när 50 km ska avverkas (obs att jag inte skriver springa, för det har jag inte längre några illusioner om att jag kommer kunna benämna det...):

  • Jag svettas väldigt mycket. Idag var det sommarvarmt ute. Det kommer det nog vara i juni också. Det innebär egentligen två saker: Jag MÅSTE se till att dricka mycket (problemet är bara att det efter ett tag tar stopp i magen, tills en del runnit igenom). Jag bör också försöka ha så tunna kläder på mig som möjligt. En vätskerygga på ryggen är heller inte optimalt ur svettsynpunkt men å andra sidan finns det nog inget vätskebälte som rymmer så mycket vätska som jag kommer behöva ha med mig med tanke på svettandet. Moment 22...
  • Vaderna gillar värme. Hade Smartwool kompressionsstrumpor idag och vaderna var nöjda och glada. Fötterna kokade dock och skulle gärna ha tunnare strumpor. Ytterligare moment 22... Även om sommarvärme nog säkert gör att vaderna klarar sig med tunnare strumpor.
  • Det Onda Knät är ganska tåligt ändå. Protesterade inte nämnvärt. Lidingöhöften gjorde sig dock påmind. Kanske ska ägna återstående veckor åt MarathonMias höftövningar...
  • Min mage är nog tåligare än jag trott. Har i och för sig aldrig haft några egentliga problem med sportdrycker under lopp, förutom med Powerade (höll på att bli en tur ut i buskskogen på senaste Lidingöloppet...) men det är ju inte förrän på längre turer som den verkligen visar var den står. Mina tidigare längsta lopp har ju också varit skidåkning och cykling, som ju inte är så "stötigt" som löpning.  Nötcreme, hemgjorda bars och Enervit-tabletter klarade magen dock utan att protestera överhuvudtaget.
  • Nästan allt sitter i huvudet. Jag var faktiskt på väg att ge upp flera gånger idag. För att det gick så tungt. För att det gick så långsamt. För att det var varmt. För att jag höll på att somna. Men. Tanken på att komma hem och bara ha gjort halva, eller delar av, passet, gjorde att jag fortsatte. Jag visste hur missnöjd jag skulle vara om jag inte fullföljde. Hur självförtroendet skulle sjunka långt långt ner. Hur jag skulle skälla på mig själv länge. Värre än jag nu skäller på mig själv för att det gick så långsamt och jag inte tog i hårdare... Även fast jag nog inte hade kunnat göra varken det ena eller andra idag. Använde musiken till min hjälp, framförallt under andra halvan. "Spring minst en hel låt så får du gå en låt sen". Typ. Sista milen gick inte fort kan jag säga. Men det gick! Även om det kändes som jag hade handbromsen i precis hela tiden...
  • Sist men inte minst: Jag lärde mig att man inte ska lägga bananen och nyckeln  i samma fack i vätskeryggan...

Foto: M. Eklund





Etiketter: ,

18 maj 2012

Laddar

Min Garmin 405CX ligger på laddning. Ipoden likaså. Själv laddar jag kroppen med nyttigheter och extra vätska. Mycket frukt har det blivit de senaste dagarna. Grönt också. Försöker få i mig ordentligt med kolhydrater också, det binder ju vätska om inte annat. För tanken är ju att jag ska springa/jogga 30 km imorgon. Känns lite läskigt. Vet inte riktigt om jag litar på mina vader, som just nu är mitt största aber. Vet inte om de håller så långt. Jag får köra på känsla och hoppas på det bästa. De kändes ju helt OK på Vårruset och efteråt. Men det är något som fortfarande gror i dem, eller egentligen bara i högern.

För säkerhets skull har jag därför laddat med rentvättade kompressionsstrumpor också. Man är ju långt ifrån snygg när man har dem på sig, men det är ju inte direkt folksamlingar där jag brukar springa långpass så det gör ju inte så mycket! Förhoppningsvis ger det åtminstone en placebo-effekt. Men för säkerhetsskull kryddar jag med lite Ormsalva också...

Etiketter: , ,

Exotisk smoothie

Min favoritsmoothie är som bekant den här. Men nu har jag testat en ny (händer i och för sig rätt ofta) som också kommer rätt högt upp på listan.






Innehåller följande:

1 portionspåse Ica's frysta smoothiefrukt (ananas, mango, papaya, banan)
banan
havremjölk (jag använde Solhavre)
lite pressad citron
ekologiskt jordnötssmör

Mixa och njut!

Etiketter:

17 maj 2012

Vilodag

Ofta när jag får en natts ordentlig sömn och har ledig dag efteråt blir jag superseg. Trött och allmänt gäspig, vill sträcka på mig hela tiden och känner mig kraftlös. Det är som om att kroppen, när den får en chans till ordentlig nattvila, inser vad den saknat och ber om mer. Idag var en typisk sån dag. Inledning på en långhelg. Sov nästan nio timmar i natt och vaknade innan sambon (det händer typ aldrig annars...). Ordentlig och härlig långfrukost som borde gett massor av energi. Men seg som sirap. Tur då att jag faktiskt inte hade något särskilt planerat.

Vi tog en promenad till affären för att få luft, istället för att ta bilen. Kvalitetstid! Knaprade på ett äpple innan jag gav mig in i kampen mot kirskål och annat ogräs som svämmar över i rabatterna ute i vår lilla trädgård. Lunchpaus i lugn och ro med ekologiska grönsaker från gårdagens Ekolådan. Gav kirskålen lite mer motstånd innan vi tog en cykeltur med sightseeinhojarna till Bergs slussar för första gången i år (de gånger jag sprungit förbi på långpass räknas inte). Kollade in stora segelbåtar och den nybyggda dyraste bryggan i länet.

Med sightseeinghojen och nya jättevita sneakers vid Bergs slussar

Efter en banan och ett glas vatten kände jag att yoga nog skulle göra susen för orken. Veckans gratispass på Yogatoday var enligt utsago ett nybörjarpass, lagom en vilodag som denna. Men det var svettigare än väntat, vilket faktiskt var välbehövligt. Oanvända muskler fick sig en genomgång och vaderna fick mycket välbehövlig stretch. Känns som om att just yogan var pricken över i-et som fick mig över trötthetspuckeln och gjorde att jag känner krafterna återvända. En stor Caesarsallad till middag och lite hockey-VM på det här så ska jag nog vara i form igen!

Etiketter:

16 maj 2012

Vårruset

Efter helgens riktigt sega tröga pass hade jag inte så stora förhoppningar inför Vårruset i går kväll. Har ju dessutom inte farttränat på hela vintern och våren utan fokuserat på längre pass och på att vänja framförallt det Onda Knät vid att springa igen och vid att springa längre sträckor. Försökte halvhjärtat ladda med lite extra vätska och ordentligt mellanmål och med stela vader funderade jag nästan ett tag på att promenera runt med tanterna bara för att få lite picknick efteråt.
 
När jag väl får på mig löparkläderna är det på nåt vis som att jag byter skepnad. När sedan nummerlappen kommer på går det liksom inte att stoppa. Jag blir taggad oavsett om jag vill eller inte på något vis! Velade ett tag om jag skulle tordas ha löparkjolen på mig. Inte för att det var särskilt kallt utan mest för att folk skulle stirra... Men bestämde mig för att jag behövde känna mig lite fin i allafall, även om det inte skulle bli något pers. Så både kjol och kompressionsstrumpor åkte på, väl dolda av överdragskläderna ganska länge! Fick en del kommentarer. Flera som har en snygg löparkjol hemma men inte tordats använda den. Av samma anledning som jag tvekade. Synd att man ens ska tänka de tankarna!
 
På väg in till Norrköping for vi igenom en rejäl regnskur men för en gångs skull stämde prognosen och vädret var med oss. Ändrat startområde och ändrad bana i år också. Långa toa-köer som vanligt. Stress, stress. Tio minuter innan första start kutade vi bort till startområdet och jag övertalade två kollegor att välja samma grupp som mig (Springa) eftersom de ändå skulle få springa om tanter med ryggsäck hela vägen. Efter lite tvekan följde de mitt råd, och de tackade mig efteråt. För jag hade ju haft rätt. Redan efter mindre än 200m började man springa om damer/tanter/kvinnor/tjejer som gick i maklig takt, i bredd. Märkligt fenomen det där!
 
I starten laddade jag lite på lätta och mindre och mindre stela ben tillsammans med kollegan som sprang Göteborgsvarvet i lördags. Hon hoppades mest på att kunna springa bort träningsvärken!
 
Pang! Iväg! Eller... smyga iväg i knapp märkbar fart på grund av all trängsel. På grund av alla som gick i Springa-gruppen. På grund av alla från Springa fort-gruppen som gick som man ganska snart kom i kapp. Första kilometern gick på 6.22... Men sedan började grässläntsspringandet och kryssandet mellan söndagsflanörerna ge resultat och trängseln släppte lite. Släppte även efter och lät benen löpa på eftersom de kändes rätt fräscha trots allt, och eftersom jag visste att första halvan av banan är jättelätt. Tänkte som vanligt spara krafterna till sega, svagt uppförslutande Drottninggatan med alla krogar där folk sitter och tittar. Kilometer 2 gick på 5.36. Sådärja! Lite fart finns det i mig i allafall. Sen hade de tydligen ändrat bansträckningen. Lite oväntade pucklar att ta sig upp för. Lite trånga gränder att kryssa sig fram genom. Passerade vätskestationerna och passerade hela tiden MASSOR av medlöpare. Skuttade förbi ömsom till höger, ömsom till vänster och väjde för lyktstolpar och byggstaket. Värsta hinderbanan...
 
Tredje kilometern lika tempo som tvåan. Sedan kom Drottninggatan. Tryckte på och kände mig rätt snygg i min kjol. Pubarna susade förbi och den sega långa motbacken kändes inte alls så seg som den brukar. Kilometer 4 på 5.41. Sen väntade ju nästan bara upploppet! Eftersom banan tidigare år bara varit 4.7km så var det ju verkligen inte långt kvar, trodde jag. Kändes knappt som jag börjat. Fortsatte passera löpare på löpande band. Tryckte på lite mer. Höll igen lite bara för att jag lovat mig själv att inte ta ut mig för vadernas skull. De kändes dock rätt hyfsade. Sprang ifatt en kollega och hejade på henne lite, hon såg lite trött ut. Hon hakade på, härligt! Bara upploppet kvar, tjoho vad det gick lätt! Sista kilometern dryga minuten snabbare än den första och mycket krafter fanns det kvar! Nya bansträckningen verkade vara ordentligt uppmätt också. 5.00km visade Garmin på armen.
 
Lättnad! Det finns lite krut i kroppen i allafall. Skönt att få lite löparlust tillbaka och känna att man är på gång igen. Skönt var det också att picknicka efteråt. Riktigt goda grejer den här gången. Potatissallad, färskpressad äppeljuice, lax och annat gott. Kom också fram till när jag kom hem att jag nog ätit tre bananer under dagen... Värsta apan. Löparapan... Som vanligt fick jag lite kommentarer från vissa: "Va?!? Sprang du inte snabbare än så?? Jag trodde du var SNABB?!?" Hmm, tänkte jag; följ gärna med mig på min 30km-runda till helgen så får vi se vad det spelar för roll om jag var "snabb" idag! Hehe...

Etiketter:

13 maj 2012

Segt som sirap

Egentligen borde jag inte ha väntat mig något annat. Jag hade ju de flesta faktorer mot mig:

  • Jetlag i början av veckan
    • Därav dåligt med sömn, förutom i natt då jag sov nästan nio timmar
  • Superdupermegastressig vecka på jobbet (igen)
    • Därav minimalt med återhämtning och mindre tid för träning
  • Överdagenresa till föräldrarna igår
    • Därav över 6 timmar i bil och dåligt med både vätske- och näringsintag (för att inte tala om stela knän och rygg)

Men hoppet är det sista som lämnar människan och skam den som ger sig! Som tur var hade jag bara planerat in ett "kort" långpass idag, eftersom jag åtminstone lärt mig lite av erfarenhet och vet att jag brukar vara rätt slut efter USA-resorna. 16,2-km-varvet låg på agendan. Förutsättningarna var lysande: strålande sol och endast ca 9 grader i skuggan när jag gav mig iväg. Nya Nathan Intensity Hydration Vest på ryggen. Trekvarts-tights, och för att skona vaderna så fick trotjänarna Saucony ProGrid Ride idag sitta på fötterna.

Ändå var det mest segt. Skönt som sjutton att vara ute efter att ha suttit inne hela dagen igår. Men sprang liksom med handbromsen i på något sätt. Inga krafter att ta av. Inga vätskereserver. Negativa tankar i huvudet (som jag iförsig bryskt motade bort efter ungefär halva rundan). Varmt fast det inte borde vara det. Högervad som stumnade efter bara några kilometer. Blev inte värre sen, förutom på slutet, men ändå. Trodde massagen i torsdags faktiskt fått det att släppa lite, men icke!

Mötte stora gäng med cyklister och fick faktiskt armbåga mig igenom bägge klungorna när jag joggade förbi Fröken Jennys. Där hade de glasspaus och ämnade inte släppa förbi någon joggare...

Hur som helst, igenom kom jag i allafall och har sen inte varit nämnvärt segare än vanligt, vilket är konstigt. Pulsbandet krånglade och efter googlande verkar det betyda att det behöver bytas. Tror inte jag snittade på puls 89 under km 13 t ex... Ryggsäcken däremot var en hit. Sååå skön! Även om bitventilen var lite svår att få vätska igenom, krävde liksom lite för mycket sug för att få ur något. Men jag lär mig väl. Återhämtar mig nu med tigerbalsam och kompressionsstrumpor för de stela vaderna och tar nya tag och planerar nästa veckas träning. Om vaderna är med mig.

9 maj 2012

Macadamiapanerad hälleflundra

Glömde såklart att fota för jag var så hungrig efter ganska sen efter-jobbet-träning men här kommer ett kalasrecept ändå...

Till 4 portioner:
ca 500g hälleflundra, filead
ca 1-1,5dl mjöl
2 ägg
1-2 krm cayennepeppar
ca 250 g macadamianötter
ev 50-75 g smör
koriander

Sätt ugnen på 200 grader. Hacka macadamianötterna fint. Häll dem i en vid djup tallrik. Häll mjölet i en annan vid djup tallrik. Knäck äggen i en annan djup tallrik och vispa upp dem tillsammans med cayennepeppar. Smält smöret. Vänd fiskfileerna först i mjöl, sedan äggblandningen och därefter nötterna, så att de får en fin panering. Lägg dem i en ugnssäker form. Skeda över smöret (kan uteslutas). Skjuts in i ugnen i ca 10-15 min tills nötterna fått fin färg och fisken är klar. Strö över koriandern. Servera med ris, risoni eller potatis (här blev det risoni idag) och en grönsallad (jag använde ruccola, körsbärstomater, avokado och stjälkselleri). Ät i gott sällskap!

Etiketter:

8 maj 2012

Högtflygande tankar och lite lästips

Jag älskar att flyga! Samtidigt som jag blir otroligt stressad av det. Eller, inte av själva flygandet men av allt runtomkring: Ta sig till flygplats i tillräckligt god tid. Hoppas tåget inte får spel som det får ibland. Köa för att checka in (även om jag tack och lov oftast kan ta business-kön på jobbresorna). Köa i säkerhetskontrollen (älskar Fast Track!). Köa vid gaten. Och så, puh, äntligen ner i flygstolen. Det är då det härliga börjar. Kanske en snabblur om jag är trött, flygstolar är som ett sömnpiller på mig. Om det är fint väder ute gillar jag att titta på utsikten. Se hur fjärran länder brer ut sig. Städer från ovan (Los Angeles är t ex den största stad jag nånsin sett, otroligt vidsträckt!)

Kustlinjen mellan San Diego och Los Angeles. Foto: M. Eklund
Titta på fluffiga moln som är som bomullstussar och som man vill hoppa omkring i likt Puckly och drömfåren i Doktor Snuggles... Sola sig i det eviga solskenet. Se bra filmer som man aldrig hinner se annars. Ta sig tid att somna ifrån bra filmer...

Öken och bergskedjor öster om Los Angeles. Foto: M. Eklund
 
Stor motor... Foto: M. Eklund
Smarta baklängesstolar som går att göra om till säng. Foto: M. Eklund
Jag läser ofta mycket på flyget också, det är sån lyx jag aldrig tar mig tid med hemma. Köpte med mig lite amerikansk träningslektyr på vägen hem den här gången. Amerikanska Runner's World, som är mycket bättre än den svenska, som jag nuförtiden tycker mest känns som en dålig översättning av ytliga kommersiella reportage. Amerikanska versionen innehöll mer djupgående reportage, var i alllafall min känsla. Och så kan man ju läsa att fartlek tydligen är ett internationellt begrepp!

Foto: M. Eklund
Foto: M. Eklund

YogaJournal var också en positiv överraskning. Många bra övningar som jag nog ska ta till mig, och inspirerande med nya infallsvinklar om inte annat!

Etiketter:

7 maj 2012

Backigt terrängpass i backspegeln

Ett tag hade jag planer på att delta i Tjejmarathons långpass på 25 km igår, när jag ändå hade vägarna förbi på väg från Arlanda. Men när jag tittar i backspegeln är jag ganska glad att jag tog mitt förnuft till fånga. Inte bara för att ingen annan tydligen kunde komma utan för att jetlag faktiskt är ganska påfrestande för kroppen.

Så vad tänker en finurlig djupvattensimmare som jag då? Jo, ett lugnt och kort pass i Olstorp blir ju bra. Tydligen mer jetlaggad än jag trodde... För visst, Olstorp kan vara kort, men aldrig lugnt. Spåret är ungefär lika backigt som sista milen på Lidingöloppet, i kvadrat...

Hursomhelst, tog MTB-spåret upp och kände mig pigg i benen men tung i andningen. Säkert pollen tänkte jag. Tills klockan pep för första kilometern. 20 sek snabbare än vad som är vanligt i det spåret. Andra kilometern fortsatte likadant. Pendlade ordentligt med armarna och öppnade upp bröstet. Kutade på i nerförsbackarna som en våryr kalv. Tredje kilometern började jag undra vad det var frågan om. Hade min pollenallergi försvunnit? När skulle väggen komma? Vad var fel på klockan? Drömmer jag?

Men det fortsatte. Visst, jag blev ganska trött i de värsta backarna och kände mig som jag mest trippade på stället. Men med pendlande armar och höga steg. Om än med pulsen i 180. Det gick fortare än det nånsin gjort på det varvet.

Kutade på så jag trodde jag skulle snubbla på en rot eller sten eller tuva sista biten hem och hade till slut ändå kammat ihop nästan en mil. Jovisst, mycket kortare än mina numera vanliga helglångpass. Men lugnt? Nähä, inte det minsta...

Nåt kilo björkpollen hade nog satt sig i halsen ändå, för det började klia som tusan när pulsen lagt sig. Allergitablett gjorde verkligen susen och hade också som bieffekt att min nattliga nästäppa var som bortblåst. Dunallergi måntro? Återstår att utvärdera.

Etiketter:

2 maj 2012

Sorgligt och orättvist!

Ytterligare en stor idrottare finns inte mer... Norske Alexander Dale Oen som blev världsmästare i simning 2011, i nära anslutning till terrordåden i Oslo fick hjärtstillestånd igår och dog, 26 år gammal. Så tragiskt!

Såg honom på Skavlan tidigare i vintras och slogs av hur jordnära han verkade. Sådär norsk som bara norska idrottare kan bli. Alla som vet hur mitt hjärta klappar speciellt för Norge vet oxå att just detta är något jag beundrar hos grannarna i väst.

Därför känns det extra tungt när en så ung människa plötsligt inte finns mer. Så till synes frisk, stark och genuin.

Jag blir tagen för att det på något vis känns nära fast det egentligen inte är det för mig personligen. Men också för att han tyvärr bara är en av flera unga idrottare som ryckts bort på sistone. En annan är skidåkaren Jenny Olsson, som var barndomsvän till en av mina vänner. En tredje Anna Rydstedt som jag följt av och till på langlopp.com. Jag tänker på dem alla, och på deras anhöriga som är kvar med obeskrivlig sorg. Det känns så fel på något vis när så unga människor rycks bort.

Jag kan inte låta bli att undra varför det på något vis verkar hopa sig just nu, eller den senaste tiden. Kanske är det otroligt sorgliga sammanträffanden. Kanske inte... Kanske är det så att det är nu vi börjar se tragiska effekter av Tjernobyl (mamma hävdar det), eller av numera mångårigt användande av gifter, flamskyddsmedel och annat läskigt. Känns skrämmande på något vis.

Oavsett vilket får man sig en riktig tankeställare. Man vet aldrig när livet plötsligt kan slockna. Man kan inte leva som att man har all tid i världen, det gäller att leva fullt ut här och nu. Särskilt med de nära och kära. Vi borde ta hand om varandra som om varje stund var vår sista. Så att vi, när tragiska och sorgliga saker inträffar, åtminstone inte lämnar, eller lämnas, efter med en smak av bitterhet eller ouppklarat gruff.

Jag hoppas att jag lever så, och ska försöka göra ännu mer i framtiden för att det ska bli ännu mer så. Leva i nuet, ta vara på allt som är vackert, älska som om varje stund vore vår sista!

Etiketter:

1 maj 2012

Morgon i San Diego

Vaknade som vanligt vid 04-hugget. Så vad är det lika bra att göra då? Besöka hotellgymmet såklart! Det som förvånar mig varje gång är att jag oftast inte är ensam, det brukar vara nån amerikan där oxå. Morgonpigga människor i det här landet...

Tänkte skona lederna lite efter flygresan så det blev dryga 40min på crosstrainern, och så lite bålstyrka, tåhävningar och knärehab.

Ser ut att bli en gråmulen dag här, men gissar att när vi kommer till El Centro på andra sidan bergen är det både soligt och hett. Sisådär 35grader säger prognosen.

Etiketter:

Lång dag

Äntligen är jag framme vid en säng med rena vita hotellakan! Det har varit en väldigt lång dag, och jag kan konstatera att man nog nästan blir tröttare av att sitta still i 24 timmar, än av ett riktigt långt träningspass...

Taxin hämtade mig 06.45 imorse (igår, svensk tid). Så tåg till Arlanda, lite örhängsshopping innan flyget till London. Rea på Snö of Sweden går ju inte att motstå... Sedan det vanliga kaoset på Heathrow, dessutom kort bytestid den här gången, och så jakt efter "UK newspapers please", till brittiska kollegan på site. Gick sådär... Hann till planet, men utan tidningar. Så det blev till att norpa några de delade ut på planet istället. Innehöll iallafall kungligt skvaller så jag hoppas han blir glad och nöjd.

Råkade ut för en extra väskrotning och visitering vid gaten, men annars inga missöden. Planen var att hålla mig vaken så mycket som möjliga av den dryga tio timmar långa flygningen, för att vara trött när jag kom fram. Bra filmer i utbudet bådade gott. Men det gick oxå sådär... Slocknade i typ fyra timmar och vaknade lagom till afternoon tea innan landning.

Väskan kom fram trots den korta tiden i London (förvånad!) och på hyrbils-shuttlen träffade jag hippsomhapp på mina amerikanska kollegor som kom från inrikesterminalen. GPSen lekte lite med mig på väg till hotellet, men börjar ju hitta här nu, så det var ingen större fara. Cobbsallad i magen och en dusch på det, nu lurar sömnen igen. Även om klockan är 7 på morgonen svensk tid. Gäsp, gäsp!

Etiketter: