Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

Name:
Location: Sweden

31 januari 2015

Balans, bål och variation

En av de saker som gör att jag nog aldrig kommer tröttna på skidåkning är att det är så omväxlande, och att man aldrig riktigt vet hur det kommer förbi. 

Ena dagen är det ett sex meter brett konstsnöspår med fyra spår och skatebädd i mitten. Andra dagen ett enkelspårigt, endast skoterbrett och ganska sladdrigt natursnöspår med en hel del inslag av modd och blask.

Ena dagen enkelvallat, andra dagen i princip omöjligt.

Ena dagen oslagbar. Andra dagen som att handbromsen aldrig lagts ur.

Idag var den andra dagen... Snöfall, dåliga spår, dålig vallachef (jag själ) och kanske inte bästa uppladdningen. Men just därför: bra balansträning, utmärkt bålträning (har man inget fäste får man staka även i motlut), väldigt varierande fart. Gällde att hålla tungan rätt i mun i kurvorna, och när det bar av rakt ut i den decimeterdjupa nysnön för att köra om.


Omväxling, omväxling! Känner förresten redan av träningsvärken i magen!

Etiketter:

30 januari 2015

Om den så kallade huvudståendehysterin

Det har skrivits en del på sistone om att sociala medier trummar ut yoga som ”glassigt”, ”ouppnåeligt” och fokuserat på den ytliga prestationen. Om att bilden som målas upp i sociala medier är att man måste kunna stå på huvudet, eller händerna, för att ”räknas” som yogi. Om att den riktiga yogan inte alls är så där glassig, och att tro att man ska kunna stå på huvudet direkt är som att tro att man kan springa maraton så snart man börjar springa (bra liknelse förresten!). Att folk därför drar sig från att ens testa yoga, för att de inte törs, eller för att de inte är så där smidiga, starka, rörliga som på bilder. Får prestationsångest innan de ens börjat.
Jag tror inte det är något som är specifikt för yoga. Den där prestationsångesten finns nog inom alla idrotter, eller i livet generellt, för många. Likaså är finns det liknande fenomen inom många andra idrotter/utövandeformer vad gäller att pröva på sådant man kanske egentligen inte behärskar. 

För att ta mig själv som exempel (och använda just löpning som exempel, med koppling till maratonliknelsen ovan): jag drar mig fortfarande för att springa tillsammans med folk, för att jag inte är "så snabb som dem" (japp, jag inbillar mig ibland att alla är snabbare än jag, det är ju det folk visar upp i sociala medier). Därför tror jag att jag inte kan vara ”en i gänget” utan bara skulle vara ett sänke, typ. Det blir prestationsångest för mig. Men jag jobbar på att bli av med den där prestationsångesten, och den ligger ju enbart inom mig. För på samma sätt som det är de där som drar sig för yoga av prestationsångest som skulle behöva det mest, så är det ju sådana som jag, som drar sig för grupplöpning, som förmodligen skulle få ut mest av det, om man väl släpper prestationskraven.

Min kära skidåkning är ett annat exempel. Om jag gjort allt enligt boken, skulle jag förmodligen inte gillat att åka skidor så mycket som jag gör. Visst, det var jobbigare, och skaderisken var större innan jag visste hur jag skulle göra, men så är det ju med allt i början. Man har ju också själv ansvar för att veta var ens egna gränser går.
Yogat har jag som bekant gjort länge. Stå på huvudet kan jag absolut inte (även om jag testat att påbörja, för att se ungefär hur långt på väg jag är). Än mindre stå på händerna med benen i alla möjliga vinklar. Men det gör inte att jag inte kan få inspireras av dem som kan det, och som lägger ut bilder på det. Dessutom är de bilder jag har i mitt flöde oftast ackompanjerade av fina texter om hur man möter sig själv på mattan. Hur man träget arbetat i tio år eller mer för att faktiskt kunna stå på huvudet. Hur man ger råd om alternativ till dem som inte kommit så långt ännu. Ganska yogiskt i min värld. Accepterande och omtänksamt. 

Det som däremot inte känns lika accepterande är när avancerade asanas inte anses vara riktig yoga, utan att det är när man tagit ner andningen i magen, i stillhet långt ifrån instagram, som man yogar på riktigt. Jomenvisst, det är ju just det. Långt. Ifrån. Instagram. Kanske, eftersom de glassiga ändå titulerar sig som yogis, sitter de också och andas i ensamhet. Betydligt oftare än de är glassiga och inspirerande. För det är ju inspirera de vill göra i sociala medier. Oavsett vilket så kan bägge delar vara yoga, tycker jag.
Yoga girl (som för övrig även sitter och andas relativt ofta på sociala medier) skrev för ett tag sedan att den enda ”asana” hon gör varje dag är Viparita Karani. Jag älskar den. Det var också den senaste yogabild jag lade ut på instagram:

Benen mot väggen. Andas. Foto: M. Eklund
Inte så glassigt direkt. Men väldigt välgörande. Med stort fokus på andning. Kanske ses det av vissa som mer yogiskt än att stå på händer på en surfbräda, vad vet jag. Det verkar så ibland, och för mig känns det lite bakvänt. För mig är yogan tillåtande, inåtgående, och fokuserar på det arbete man gör med sig själv. Inte inriktat på att jämföra sig med andra. Så det blir lite motsägelsefullt när skuld läggs på yogabilder på sociala medier för att människor blir ledsna, får prestationsångest och kanske inte vågar testa. Att säga att den ena sidan av yogan är bättre än den andra.
Kanske handlar det mer om vad man använder sociala medier till egentligen, och om man väljer att låta sig inspireras av det eller får prestationsångest. För man kan ju dra liknelser till andra genrer också: Vissa lägger upp makalösa bilder på mat som ser så god ut att det vattnas i munnen och som jag inte förstår hur man kan få till. Men jag slutar inte att laga mat bara för att det enda jag fick till just den dagen var en ganska hängig linsgryta, och någon annan åt något väldigt fint/snyggt/"perfekt". Istället väljer jag att inspireras, för att kanske själv berika min matlagning framöver, och lära mig något nytt, testa det oprövade. Underbara Clara skrev ett bra inlägg om detta för några dagar sedan – just detta om att inspireras eller få prestationsångest - hur man väljer att hantera det man ser. Viktigt att ha i åtanke tänker jag. Även när man har åsikter om yoga. 

För även om yoga handlar om resan jag gör med mig själv, så kan inspiration från sociala medier göra den resan mer komplett, eftersom jag får nya infallsvinklar till att testa nya varianter, och lära mig ännu mer om mig själv. För mig kompletterar de olika formerna varandra och jag behöver bägge, och jag hittar också bägge sidor på sociala medier (om nu det är en måttstock). Jag kommer nog aldrig bara utöva meditation och stillsam kundaliniyoga, eller bara krävande ashtanga. De ger mig olika saker och jag kommer aldrig bli fulländad i någon av dem. Men jag anser inte att det gör mig till en sämre yogini.

Så jag tycker nog att de här åsikterna om att "de glassiga" visar en felaktig bild av yoga och fungerar utestängande har lite fel (i min värld). För mig finns det inte rätt och fel, det finns bara olika varianter. Precis som med allt annat.

Etiketter: ,

29 januari 2015

Konsten att veta var gränsen går

Nu när jag har tid att faktiskt tänka en tanke till punkt så filosoferas det en del. Om hur jag och kroppen fungerar, varför saker är som de är och sådant. Det här är en sådan tanke som cirkulerat i huvudet ett tag och formats till ett långt inlägg. Det finns fler...

Ibland är det hårfint var gränsen går. Gränsen mellan att ta i, lasta på, träna hårt för att utvecklas, jämfört med att förta sig, överbelasta och riskera att skada sig så att man istället inte kan träna på kanske evigheter. Jag funderade på det senast jag lunchtränade. Att jag alltid känner mig så förnuftig när jag tränar nuförtiden. Liksom tänker ett steg längre. Lunchträningen till exempel, den innehåller rätt ofta hopp. Som typ en kombination av två utfallshopp och två ”benböjshopp” (hopp med benen brett isär). I en hel låt. Då backar jag. För knäna skulle inte palla. De (och kanske höfterna) är inte tillräckligt stabila för att hantera det, och jag vet att om jag körde på så skulle jag få ont och svårt att bl a gå nerför trappor i veckor efteråt och jag skulle definitivt inte kunna springa.

Så där går en gräns. Men det finns ju alternativ. Jag gör vanliga utfallssteg istället, helst bakåt (känns skonsammare). De kan jag å andra sidan göra nästan oändligt många av utan att jag direkt lider av det, det är snarare bra om jag nån gång vill kunna göra såna där hopp. Kanske är det i det fallet åt andra hållet, att jag inte lastar på tillräckligt. Utan mesar för mycket. Kanske borde lägga på en vikt också, de gånger det finns vikter till hands. För att utvecklas och bli starkare.

Lite samma sak är det med löpningen efter att jag fick barn. Jag vill gärna kunna springa långt igen. Skulle nog kunna springa rätt långt redan nu, om jag gav mig sjutton på det. Men jag skulle få lida för det, förmodligen ganska länge. Därför avstår jag. I hopp om att kroppen ska säga ja nån gång i framtiden och att jag så sakteliga bygger upp mig själv igen.

I yogan är gränsen än mer hårfin. Där känner jag att det är ännu lättare att förta sig, samtidigt som det oftast är väldigt skonsamt och liten risk att kliva över gränsen, så länge man lyssnar på kroppen. Men om prestationsviljan letar sig in även på mattan så kan det ju hända att jag får för mig att testa något som ser roligt eller fräckt ut, men som jag kanske inte är redo för. Det kanske går bra för stunden. När jag är uppvärmd och inte känner/tror att jag överbelastar. Gör en skojig armbalans, blir glad att jag klarar det, och vips, så vaknar jag med en sträckt ryggmuskel dagen efter och får strunta i både skidåkning och snöskottning...

Kroppen knäpper en liksom på näsan om man inte håller sig inom sina gränser utan överskrider dem av längtan till prestationer. Men samtidigt behöver man ju pressa kroppen och tänja på gränserna för att de där presentationerna man suktar efter överhuvudtaget ska vara möjliga någon gång. Hårfin balansgång som det kanske krävs lite hederlig erfarenhet för att kunna hantera. Numera försöker jag att tänka att långsamt framåt är bättre än stora steg bakåt, eller ännu värre - ett kliv ner på åskådarbänk.

I stort sett det enda som känns ganska riskfritt och fritt från gränsöverskridanderisk är skidåkning. Det märks så tydligt när kroppen närmar sig gränsen, och konsekvensen blir mest trötthet om man inte skulle lyssna. Inga stötar som belastar lederna, inga snabba vändningar eller tuffa tunga muskelbelastningar. Fast å andra sidan, när jag tänker efter så har jag ju faktiskt skadat mig skidåkandes också. Men det kanske jag kan skylla på dåvarande graviditet. Så skidåkningen ändå får gå fri från balansgången. Vore ju skönt att slippa fundera över gränsen och bara köra…

Etiketter: , ,

24 januari 2015

Vad är väl en bal på slottet?

Igår hade jag möjlighet att gå på fest på Finspångs slott med jobbet, efter jobbet. Inte bal, men ibland kan man nästan tro att det är det med tanke på hur folk piffar upp sig. Jag brukar alltid känna mig som den fula ankungen.

Det brukar vara en skojig tillställning, men i år kändes det mest krångligt och jobbigt att gå. För antingen skulle jag behöva köra för att ta mig hem, eller vänta på en gemensam buss som skulle gå kl 01 (!), vilket innebär att jag skulle vara hemma ca kl 03 efter att ha försökt ta mig hem med lokalbuss sista biten. Med förkyld Liten hemma och skidspår som lockade med lördagsåkning runt knuten (inte aktuellt om man varit uppe till kl 03...) så kände jag mig rätt tråkig och läskigt förnuftig när jag tackade nej. Fast det handlar ju bara om #glädjebalansenergi. Visst, en fest hade varit rolig för stunden, men hade mest skapat obalans och brist på energi. Istället familjehäng, mys, skidåkning, sömn och ordentligt med mat. Fullträff på allt.

Väl i skidspåret vid lunchtid idag, så ångrade jag mig inte heller en sekund att jag valde som jag gjorde. Att få trötta ut sig med hjälp av stakning slår baksmälla med hästlängder!

Men även skidåkningen skulle kunna bli ännu bättre. Om jag t ex 

- hade en personlig vallare som alltid hade mina skidor redo när jag vill åka

- hade uppgraderat mina skidor och pjäxor som börjar sjunga på sista versen. Snart ingen fästzon kvar ju! Och snabbt sönderfall i pjäxorna...

- hade en sjukt stark överkropp 

- inte frös så förbenat om händerna jämt

Då, skulle nog skidåkningen vara precis som en bal på slottet! Alldeles, alldeles... underbar!

Menmen... Vad är väl en bal på slottet?

Mina trotjänare och bästa kompisar, som börjar bli lite trötta och luggslitna. Foto: M. Eklund

Etiketter: , ,

23 januari 2015

Tur att man kan roa sig själv!

Jag brukar försöka komma ut en stund mitt på dagen även de dagar jag inte tränar. Frisk luft och dagsljus gör att eftermiddagssömnigheten inte blir så stor.

Ibland får jag med mig sällskap och kan snattra lite också. Idag hade jag två olika sällskap på gång, men till slut blev det solopromenad. Ut kom jag i allafall, och tur var väl det!

För det hade ju varit dumt att missa allt det här: 

Slottsparken. Foto: M. Eklund


Vinterväg. Foto: M. Eklund

Vinterbacke. Foto: M. Eklund

Men dagens bästa var ändå micropromenaden från parkeringen till kontoret imorse. Var nästan svårt att kliva inomhus då.

Kylig morgon. Foto: M. Eklund

Etiketter:

22 januari 2015

Så himla skönt

Min konditionsträning just nu består mest av längdskidåkning (förutom lunchgympa då och då). Det kanske kan tyckas lite konstigt med tanke på hur den här vintern har varit (även om det faktiskt har kommit lite riktig snö nu). Men vi har skidspår nästan runt knuten. Konstsnö förvisso, men dock skidspår. Spåret är ca 1,5km för tillfället, och är på sina ställen lite tilltufsat efter allt regn och blåst. Men fullt åkbart, åtminstone för att bara få lite vardagsträning några gånger i veckan.
 
Sist jag var där (i helgen) var det ordentlig träning till och med, eftersom jag misslyckats helt med fästvallan och missbedömt underlaget. Stakning uppför är rejäl överkroppsträning kan jag säga! Det är vid sådana tillfällen det känns väldigt skönt att just nu bara ha skidåkningen som vardagsnöje. Att ta några varv, på sin höjd 7-8 st, när man känner för det och tar sig tiden. Istället för att harva tiotals varv där för att samla mil till Vasaloppssatsningar, som många gör som åker där. Jösses vad stressande det skulle vara, och vad less jag nog skulle vara efter ett tag, kanske rent av yr, av att snurra runt varv efter varv för att bygga mil.
 
Det är så skönt att jag åkte Vasaloppet och Öppet spår de där tipp-topp-super-vintrarna för några år sedan när det fanns hur mycket snö som helst. När åkningen var en fröjd och man kände sig som en drottning i spåret nästan jämt. Så skönt att slippa pressen när vintrarna är så usla som de varit i år. Men också så väldans skönt att det faktiskt ändå går att åka skidor när man vill liva upp vardagen ibland och när knäna inte riktigt klarar löpning med Icebugs (som nästan är ett måste i isinfernot här nere i söder).
 
Om man vill hålla koll på hur det ser ut i spåret så har de en mycket fiffig webkamera man kan smygkolla på innan man ger sig ut, och hur temperaturen (det var ju det där med vallan...) ligger just där ute.
 

Etiketter: ,

15 januari 2015

Ännu mer av mig

Men alltså... Jag funderar fortfarande efter mitt förra inlägg. På om det mindre kända måste vara de där sidorna man kanske inte alltid vill visa. På om det inte också kan vara sådana där bra saker som man själv vet om, men som kanske inte alla andra vet, eller lägger märke till i den här fast-forward-världen där mycket handlar om yta och hur saker verkar vara.

Så jag är faktiskt sugen på lite sådana listor också. Typ i still med "de här bra sakerna visste du inte om mig". Här är min lista:

Jag är grym på siffror och låttexter. Sådär nästan autistiskt grym. Vet inte vad det är bra för egentligen, men sifferdelen har jag ofta nytta av i mitt jobb. Låttexterna kan säkert vara bra i musikquiz, som ju är trendigt här, om folk lägger undan Google.

Jag har en skidåkartalang. Kan utan vidare åka ifrån de som är både starkare och har bättre kondition än mig.

Jag stressar inte upp mig i onödan. Tänker ofta istället "vad är det värsta som kan hända" eller "det som är nu kommer inte alltid vara så". Typiskt bra inför t ex nervösa situationer som att prata inför folk.

Jag tar chanser när de dyker upp. Hoppar gärna på saker som vid första anblick kan verka galna eller omöjliga. Det finns inte mycket som absolut inte går. Man måste bara hitta vägen.

Jag är en seg jäkel. Envis, uthållig genomförare. Om det alltid är så bra vet jag inte, med tanke på det där med svårigheter att göra ingenting...

Så var det med det! Andra sidan av myntet, eller vad man ska säga. Ploppade upp i huvudet efter ett avsnitt av Norges damer mot Falun och lite jordchakrayoga.

Tänk om jag kommit på lite tidigare att jag har talang för sånt här...


Etiketter: , ,

Mer av mig

Mia utmanade igår till att beskriva mindre fördelaktiga sidor hos sig själv, eftersom bloggvärlden ofta är rätt tillrättalagd (och det har redan kommit spinoffs hos en hel del andra). Oftast outar man ju bara de positiva sidorna av sig själv. Resten kan man ju lika gärna behålla för sig själv liksom. Men utan denna rest blir det ingen helhet; ingen komplett människa bakom. För ingen är ju bara så himla positiv, peppig, konsekvent, viljestark eller vidsynt som man kanske framställer sig som ibland. Det sägs vara trendigt 2015 att avslöja sig själv lite mer, och faktiskt skulle jag kunna skriva under på ganska många av punkterna som nämns i både Mias och Saras inlägg. Men kanske är mitt fokus ändå lite annorlunda. Det här är de fem saker jag först tanker på om jag ska visa lite mer av mig (oavsett om det är trendigt att outa dem eller ej…):
 1. Jag nedvärderar mig själv.Jag tycker att alla andra är så mycket mer intressanta och kompetenta än jag, och tror att alla andra tycker att jag är tråkig. Jag har svårt att ta åt mig äran för saker jag åstadkommit, eller stå på mig. ”Det var väl inget” är något jag ofta kläcker ur mig, och jag tycker verkligen att det är inget, för inte har väl jag bidragit med något? Eller ja, ibland inser jag att jo, det har jag nog. Kanske ska jag börja komma ihåg det nån gång. Så att inte andra tar åt sig äran istället. Och vem vet, kanske är jag inte så tråkig som jag tror, i alla fall inte i rätt umgänge.
 
2. Jag har svårt att säga nej och säga ifrån. Svårt för att göra ingenting, även när jag borde. Får dåligt samvete. Tar på mig andras problem och gör dem till mina. Är väl nån sån där prestationsprinsessa, vilket äter upp mig ibland. Dras gärna med i satsningar och ”borde si” och ”borde så”, även om jag vet att det enda som kommer hända är att jag känner mig ännu mer stressad.
 
3. Jag har svårt att unna mig själv saker. Tycker alltid att det finns någon annan som förtjänar det bättre, och varför skulle väl jag. Gör att jag inte unnar mig saker för att jag inte vill ställa till besvär för andra. Inte ska väl jag träna nu, då måste ju sambon laga mat/ta hand om Liten/städa/natta. Typ. Gör att jag ibland blir bitter, men jag har ju bara mig själv att skylla.
 
4. Jag ältar och grubblar på saker som för andra är småsaker men som genom att jag ältar och grubblar till slut blir stora bekymmer för mig. Jag borde istället bara ta upp det / lösa det / strunta i det. Gå vidare helt enkelt och fokusera på mer kreativa funderingar och framåtriktade, inspirerande saker. Ibland lyckas jag väldigt bra med det. Ibland inte alls. 
 
5. Jag är en fegis. I vissa avseenden. Framförallt när det gäller sådant som hänger ihop med punkt 1. I andra avseenden är jag hur våghalsig eller modig som helst. Konstig det där. Kanske får fundera vidare på det där. Bara det inte blir en ny punkt 4...
 
Det var hur som helst på grund av punkt 4 som jag skapade #glädjebalansenergi. För att kanske råda lite bot på punkt 1-3. Om jag bara kommer över punkt 5 litegrann...
 
Sån är jag! Hur är du?

En fegis tar selfies så att ingen ser...
 
 

Etiketter: , ,

13 januari 2015

Alvedonsoldater

I söndags när jag åkte från stan efter veckohandlingen lyssnade jag på Zimmergren & Co på P4 och där pratades det om Alvedonsoldater. Ni vet, sådana där som blir sjuka, tar ett gäng Alvedon (eller motsvarande) och går till jobbet ändå. Där jag jobbar skryter de också gärna om att de är sjuka på jobbet, eftersom de är såååå oumbärliga för verksamheten. Så himla bra ord; Alvedonsoldater!
 
I programmet diskuterades varför dessa tappra själar helst borde hålla sig hemma med sina förkylningar eller influensor. Det gick mest ut på hur äckligt det var med snor och att behöva se snorpapper, eller höra hostningar och harklingar, eller höra snyfthistorier om folks Alvedon-botade krämpor. Dvs fokus var på det förhållandevis lilla obehag som kan skapa för omgivningen genom ljud och skräp. Men tro mig, de här soldaterna kan faktiskt vara rent dödliga. De är nämligen fullkomligt hänsynslösa, förmodligen (hoppas jag) utan att de tänker på det själva.
 
För det som för dem är en harmlös förkylning eller på sin höjd en lite jobbig influensa, kan för andra vara rena dödsstöten. För de mer infektionskänsliga, som faktiskt riskerar att dö om de smittas av vanliga virus eller bakterier, just eftersom deras immunförsvar är satt ur spel. För dem som är anhöriga till infektionskänsliga, men ändå behöver kunna sköta ett jobb, handla mat, eller kanske julklappar till barnbarnen blir tillvaron en ständig oro för var nästa soldat kan tänkas dyka upp med sin stolta smitta. Som de mer än gärna tycks sprida i sin omgivning.
 
Men om man tänker på att kollegan kanske har en cancersjuk fru, eller att dagiskompisen kanske har en mormor som skulle dö av elaka influencabaciller, då kanske det inte känns lika coolt längre? Att gå till jobbet med sin smitta och veta om att man medvetet riskerar livet på medmänniskor, blir man stolt av det?
 
Naturligtvis vet jag att inte alla har möjlighet att stanna hemma från jobb, eller sociala sammanhang när man är "lite" sjuk, men det har blivit lite för hippt att ”härda ut” för att man är så ”viktig” på jobbet tycker jag. Vad är det som är så coolt med att snörvla på jobbet egentligen?
 
Nä, äckelfaktorn är visst en del av det hela, men jag tycker nog ändå att smitt-grejen är mer allvarlig, även om jag är lite partisk i ämnet eftersom jag är en sådan där anhörig som inte vill bära med mig livsfaran. 

Kanske kan det ändå vara värt en tanke: Om jag går till jobbet nu med min förkylning/influensa, riskerar jag att vara en livsfara då? Vid minsta tvekan: Stanna hemma! Bonus: färre kollegor blir förkylda och den totala produktiviteten på jobbet ökar förmodligen. 
 
 

Etiketter: ,

11 januari 2015

Mitt mest välbehövliga jullov

Imorgon är det dags att gå till jobbet igen. Till bara ett jobb. Känns som evigheter sedan sist. Och det är det ju också. Drygt två månader sedan jag inte dubbelarbetade och tre veckor sedan jag arbetade överhuvudtaget. Bortsett från lite telefonsupport här och där.

Foto: M. Eklund

När jag åkte hem från jobbet 19 december visste jag att jag var i stort behov av vila, och att kroppen förmodligen skulle reagera på det på ett eller annat vis. Och det gjorde den ju. Herrejösses, vad tungt det var att göra något överhuvudtaget de första tre-fyra dagarna. Ville mest bara rasa ihop i en liten hög. Förutom när jag åt eller tränade...

Vinter! Foto: M. Eklund
Låg på sofflocket så fort jag kom åt, och hjärnan fick också fritt spelrum att börja återhämta sig. Vilket den gjorde på en del sätt som jag kanske inte räknat med, men som jag nog ändå insett skulle behövas förr eller senare. Det har varit "bryt ihop och kom igen" ett antal gånger under den här perioden. 

Inte lika mycket vinter... Foto: M. Eklund

På sätt och vis på samma sätt som vintern, som också haft väldigt svårt att bestämma sig för hur den förhåller sig till tillvaron. Ena dagen sol, andra dagen storm. Ena dagen kallt som tusan, andra dagen rena vårvindar. Så har kroppen också känts. Det har liksom känts tydligt när det varit läge att vila, och när det varit läge att köra på med träning för att använda det som återhämtning. Väldigt tydligt!

Jag är så tacksam för att jag tog en extra vecka ledigt utöver det som redan bjöds, för det har varit så väldigt nödvändigt. Hade jag vetat HUR nödvändigt, så skulle jag kanske tagit ännu mer, eller inte vågat vara ledig alls.

Foto: M. Eklund

Nu känner jag mig ändå redo för vardagen, och väljer att komma ihåg det här jullovet som väldigt nyttigt, med härligt mycket mini-familje-tid och väldigt fyllt av träning, för en gångs skull.

Snöänglar var inte igår jag gjorde. Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

På väg till efterlängtat besök. Foto: M. Eklund

Etiketter: ,

6 januari 2015

En morgonhimmel i brand

Jag brukar oftast träna typ mitt på dagen. Men av någon anledning bestämde jag mig för morgonträning idag. Mest för att vädret såg ut att vara stabilast då, tror jag. För det var skiddags idag också. Jag kan inte få nog, nu när kroppen hänger med igen.

Hur som helst, jag kom iväg strax efter åtta och på Vretaslingan möttes jag av helt nydragna spår. Lite salig bara därför. Bra fart i kroppen och spåren kändes det som, dessutom. Men redan vid första vändningen var jag tvungen att stanna. Jag möttes nämligen av det här när jag gjorde mitt lappkast: 

Foto: M. Eklund
En helt makalös soluppgång som jag bara var tvungen att föreviga!

Sedan gick det undan. Motståndet var hårt idag; många riktigt duktiga! Och jag blev trött, faktiskt nästan lite yr. Men det var det sååå värt! Både för fartkänslan, soluppgången och åkarglädjen.

Etiketter: ,

4 januari 2015

Konstig humörhöjare

Den här vintern känns knasig (liksom förra vintern). För en vecka sedan -19, häromdagen +7, nu runt nollan.

Så att det fortfarande finns riktigt bra skidspår här nere känns lyxigt. Konstsnöbanan här öppnade dagen efter min förra runda. Spåret är just nu 600m vändbana, så 1,2km per varv. Inget man vill lägga eventuell Vasaloppsträning i, då blir man nog yr i bollen. Men för mysåkare som jag (som alltså inte har mängdbehov i år), så funkar det fint.

Det känns bara lite knasigt att åka skidor mitt ute i grönskan, samtidigt som inbitna golfare är ute och svingar på samma bana, en bit bort...

Vid vändningen. Foto: M. Eklund

Men snölagret på slingan är rejält och lär hålla för många plusgrader till. En konstgjord humörhöjare för lättroade människor som jag. Idag behövde jag dessutom inte fundera särskilt mycket på vallningen. För eftersom det blåste rejäl motvind i den enda nerförsbacken var man tvungen att staka ner för den, och när den sedan blev uppförsbacke på väg tillbaka var ju medvinden lika rejäl och det räckte att staka då med. Inget direkt behov av fäste alltså, lite ovant.

Skidspår i grönskan. Foto: M. Eklund

Etiketter: , ,

2 januari 2015

En fegis som längtar, och kanske inte är så feg...

Jag gick ett bra tag och funderade över om jag skulle våga. För även om jag var på två bloggträffar förra året så är det inte riktigt samma sak. Här snackar vi ju massor av träning! Och så ska man mingla och greja. Men så tänkte jag att asch, jag behöver nåt att se fram emot. Så jag vågade.



Det bästa av allt? Jag ska få gå på DANSPASS!

Har däremot inte bestämt mig än hur länge jag stannar i storstan. Jag menar, jag har ju faktiskt inte sovit hemifrån sedan Liten kom!

Etiketter: ,

En kråka för 2015

Yoga är i första hand en mental grej för mig. Det var därför jag en gång började. För att landa, hitta fokus, stressa ner, hitta MIG.

På sistone har jag märkt att det påverkar mig mentalt även på andra vis. Visst, det krävs styrka och smidighet också, och sånt byggs ju upp över tid. Men när jag klarar något nytt, så är det alltid det mentala som gör att spärren släpper. 

Jag börjar det här året med vila, så gott det går. Men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle testa "lite armbalanser", "kanske en kråka eller så". Och se vad som hände när jag släppte "det går inte"-spärren:

Bakasana. Foto: M. Eklund
Jag flög lite. Ingen högtflygande kråka än, men den har helt klart luft under vingarna. Bara sådär, när jag tänkte "Äsch, det värsta som kan hända är ju att jag ramlar" istället för "det går inte, jag kan inte".

Så, helt enligt #glädjebalansenergi så gjorde jag det bara för att det var kul, och för att jag trodde att det gick. Sååå 2015!

Etiketter: ,