Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

Name:
Location: Sweden

31 augusti 2014

Nära och nytt

Jag har haft som mål att träna 65 pass under sommarmånaderna. Kände att det liksom behövdes en träningsrutin i livet igen och tog hjälp av en app för att följa upp mig själv.

Fram tills jag började jobba igen efter semestern, eller egentligen fram tills den här sista veckan, så har jag legat i fas, med stadigt 5-6 pass i veckan. Men monstervecka #3, sömnbrist och känslan av en begynnande förkylning gjorde att jag stupade på målsnöret. Som en kollega sa: "Träning är ju för det allra mesta bara bra, och tar bort stress. Men det finns ju en stressgräns, och när man passerat den så är det liksom bara nedbrytande." Så har det varit nu sista veckan. Kroppen har sagt ifrån.

Så jag är inte så ledsen att jag inte riktigt kom i mål. Jag gjorde så gott jag kunde. Egentligen var ju målet att hitta rutinerna igen, och hitta tillfällen att träna, och den rutinen tycker jag har satt sig fint. Att jag inte landade på precis 65 pass eller mer är på sätt och vis sekundärt. 


Det jag lärt mig är att 5-6 pass i veckan funkar när resten av livet är lugna gatan, men inte i hektiska perioder. Då får man nöja sig med sömn, mat och kanske lite yoga...

Nu ser jag fram emot hemma-september istället och sätter nya mål. Den här gången dels ett september-yoga-mål, dels lite andra mål fram till årsskiftet. Förhoppningsvis får jag grön flagg hela vägen in i mål då, och ser fram emot ett lite starkare, lite smidigare, lite uthålligare jag i slutet av året. Om bara stress-monstret lugnar ner sig framåt höstmörkret.

Etiketter: ,

Tjuvstart

Med anledning av den där monsterveckan jag skrev om, som numera inte är en, utan tre, så tänkte jag att det var lika bra att tjuvstarta hösten i måndags, och börja knapra D-vitamin.

Foto: M. Eklund

Med tanke på hur det under veckan börjat snörvlas i kontorslandskapet, och hur mycket det rapporteras om hostande febriga barn hemma hos kollegor, så hoppas jag det var såpass smart att tjuvstarta knaprandet att jag slipper undan smittan för tillfället. D-vitamin sägs ju nämligen bl a öka skyddet mot luftvägsinfektioner.

Nu är det dessutom slut på monsterveckor ett tag, för jag ska vara föräldraledig i september. Förhoppningsvis bidrar det också till att immunförsvaret får återhämta sig. Tills dagisbacillerna kommer krypande... Samtidigt som monsterveckorna förmodligen återkommer...

Jaja, knaprandet är nog hur som helst av godo. Även om det inte är något mirakelmedel.

Etiketter:

24 augusti 2014

Allt för bålen

Jag började fundera på en sak sist jag lufsade en runda. Har tänkt lite mer på det sedan dess, och känt efter vid andra träningstillfällen, även sådana som inte varit löpning.

Det är inte särskilt ofta jag får någon som helst antydan till träningsvärk när jag springer. I benen. Eller egentligen nån annanstans heller. Men de muskler som mest känner av löpningen är magmusklerna! Inte så att jag får nån riktig träningsvärk att tala om. Mer en slags trötthetskänsla. 

Det kan egentligen betyda två saker: jag är fortfarande väldigt klen i magen/bålen, eller så använder jag de musklerna mer korrekt nuförtiden (eftersom jag fokuserat på att lära mig aktivera dem ordentligt).

Efter fredagens benpass blev bålfenomenet också tydligt. Visst, benen var möra och stela. Men även magen kändes välanvänd, typ. Inte så konstigt egentligen, eftersom jag var noga med magstödet. Frågan är ju bara om stödet fortfarande är för klent...

Armhävningar tydliggör också var landet ligger med magen och bålen. Jag gör numera alltid armhävningarna utan tröja för att visuellt hålla koll på magstödet (och inte bara gå på känsla). Oftast är det magen som avgör när sista armhävningen är gjord för dagen. Nuförtiden.

För målet är ju som bekant #stabilochstolt. Inte nödvändigtvis så mycket som möjligt av övningar. Utan så rätt och riskfritt som möjligt. Numera kan jag göra massor av utfall utan att få veckovisa knäproblem. För att jag lärt mig att bålen är viktig

Huruvida armhävningar tidigare gjordes med magstöd eller om löpning gjordes med stabil bål vet jag inte, för jag kollade aldrig, eller tänkte inte på det. Men jag tvivlar. Minns bananarmhävningar. Och ett släpande löpsteg, som ju numera enligt sambon är betydligt snärtigare.

Så, frågan är om magtröttheten beror på svaghet eller välaktivering? Spelar egentligen inte så stor roll. Musklerna jobbar ju bevisligen. Borde därmed bli starkare. Allt för bålen!

Etiketter: ,

16 augusti 2014

En sån vecka

Första jobbveckan efter semestern är avklarad. Ja, verkligen avklarad. Överlevd.

Jag visste redan innan att den skulle bli tuff. Ändå kunde jag inte riktigt föreställa mig hur det skulle bli. När man inte kan rapportera om träning får man rapportera så här:

Måndag: På något sätt lugnet före stormen. Kommer till jobbet vid 07-tiden och hinner sippa några klunkar medhavt kaffe innan rusningen börjar. Hade tänkt rensa mailboxen men inser att det får vänta. Möten avlöser varandra mellan 08-15.30. Hinner med tjugo minuters lunch och den enda friskluften jag tar mig är 6 min promenad till och från ett möte. Inte hemma förrän efter 18 och Liten har redan somnat när jag kommer hem. Stupar i säng när förberedelserna för tisdag är gjorda.

Tisdag: På jobbet vid 07-tiden igen. Möten hela dagen. 6-minuterspromenad är även nu enda friskluften. Hemma något tidigare och hinner äta och skicka iväg sambon på löprunda, för att själv lägga Liten, mysigt! Stupar sedan också i säng efter kökstjänst och en kvarts yoga och försök att jobba hemma på icke-fungerande jobbnätverk.

Onsdag: Bestämmer mig för att skippa hemmafrukost och äta skrivbordsfrukost för att spara tid men kommer inte iväg tidigare av olika anledningar, utan är på jobbet vid 07. Det kör igång direkt så frukosten uteblir men äts delvis lite senare. Mötesfull dag igen och kortlunch med kortpromenad. Kommer hem mitt i läggning och missar därför middagen för att inte störa läggning. Planerad träning uteblir därför också till förmån för nån timmes extra sömn.

Torsdag: Inser att skrivbordsfrukost var en dålig idé, så kliver upp 04 för att hinna äta, morgonduscha, tanka bilen och jobba ikapp innan det drar igång på jobbet. Funderade även på en morgonjogg men inser att det inte hinns med. Väl på jobbet är nätverket nere, så tji fick jag (och en handfull kollegor) för att vi var på jobbet kl 06.15 och tänkte jobba ikapp. Maratonmöten igen med kortlunch och minipromenad som följd. Hinner bara säga kort godnatt till liten och lyfter sedan skivstång i en dryg kvart för att räta ut mötes-ryggen.

Fredag: Är på jobbet i vanlig tid igen. Stökig natt med uppvaknande ungefär en gång i timmen. Lunchlöpning planerad men uteblev till förmån för lunchmöte. Avslutar sista mötet 16.15 och hinner hem för att lägga en övertrött Liten som inte alls vill läggas. När lugnet till slut lagt sig avslutar jag dagen med lugn yoga för att landa och sänka stressnivåerna.

. Ska erkänna att jag fick tänka till ordentligt för att ens komma ihåg hur veckan var. För lite pauser. För lite mat. För lite sömn. För lite träning. Minnessvårigheter. Så kan man väl summera det på ett kortare sätt. Om jag tycker synd om mig själv? Nej. Inser bara att så här kan jag inte ha det. Särskilt inte senare i höst när Liten börjar på dagis. Det går faktiskt inte. Dags för förändring!

Som väl var, så blev nattsömnen till idag bättre än på hela veckan. Matintaget har kompenserats i alla fall lite. Springabstinensen är stillad idag, även om det var länge sedan jag känt mig så sliten på en joggingrunda. Så att helger behövs, det är då ett som är säkert. Men det betyder inte att jag kan fortsätta misshandla sin kropp och hälsa i veckorna. Basta!

Etiketter:

10 augusti 2014

Löpning blev cykling

Ibland får man verkligen äta upp vad man säger (eller skriver). Som det där om att kunna springa oftare. Det kom tillbaka och liksom gav mig ett ordentligt bett. Så nån löpning var inte aktuell idag.

Jag tjurade en stund för det och tyckte synd om mig själv eftersom jag sett fram emot att få rensa huvudet ordentligt innan jag sätter mig i kontorsstolen igen imorgon (även om jag oftast har skrivbordet i högsta läget och står upp). Sedan kom jag på att min kompis MTBn inte blivit rastad på hela sommaren.

Så vi tog oss en eftermiddagstur i skog och på väg, efter att den värsta rosten dammats av bromsskivorna (ja, länge sedan är det vi sågs, MTBn och jag!) och däcken pumpats.

Vi fick en bra tur, benen fick jobba och pulsen gick nog upp i nån backe. Kul var det, roligare än jag minns. Bättre balans verkar jag ha också. Men inte blir det någon sådan där riktig ordentlig huvudrensning som vid löpning. Inte ens när motvinden gör att man nästan står still fast man trampar.


Etiketter: , ,

6 augusti 2014

Med kortare intervall

Äntligen regnar det lite! Var bara 16 grader idag när jag gav mig ut på en joggingtur, och strilande regn då. Tänkte i min enfald att det skulle kännas fräscht, piggt och energifullt. Glömde visst bort att jag sov rätt dåligt i natt, och det kunde regnet inte riktigt kompensera för.

Men jag är glad ändå. För nu kan jag springa var fjärde dag utan att få ont. Eller... Springa och springa, det är väl fortfarande mer promenad- än löptempo, men det tar sig i allafall! Fem kilometer är inga problem längre, och jag känner mig inte som om jag sprungit långpass resten av dagen längre. Så mitt spring-intervall har blivit kortare och uthålligheten tar sig. Dags att se nya springmöjligheter!

Foto: M. Eklund

Etiketter: , ,

2 augusti 2014

Löpning som lyckopiller

De senaste månaderna har varit ganska tuffa på olika sätt. Sådär så man nästan haft anledning att gräva ner sig av och till. Men det har jag ju inte gjort. Istället tar jag på mig löparskorna och lullar iväg. För det finns faktiskt inget som fungerar så bra som humörhöjare, eller sinnesroframkallare. Oavsett hur slitigt, svettigt, segt eller flåsigt det är, så är jag i stort sett alltid i bättre själslig balans efteråt. Löpning som lyckopiller helt enkelt.

Nu när kroppen börjar bli starkare igen kan jag dessutom springa lite oftare, och få lite välgörande springendorfiner lite oftare. Kanoners, om jag får säga det själv.

Dagens lyckopiller var två varv i vårt ökänt backiga spår. Hade inga som helst ambitioner mer än att jag tänkte att det blir svårt att komma under 35 min i värmen. Så när jag tittade på klockan när jag tryckte av den blev jag allt lite full i skratt. Hur lyckas man?


Etiketter: