Mjölkmaskinen blir kontorsråtta

Imorgon börjar jag jobba igen. Känns inte riktigt som jag är redo för det, men jag tror å andra sidan inte att jag skulle vara mer redo om jag väntade någon månad längre. Så det är lika bra att gilla läget och acceptera men ignorera motviljan och vemodet. Det kommer helt klart bli en annorlunda vardag framöver. Det finns saker med mammavardagen som jag kommer sakna ofantligt mycket, och så finns det saker med jobbvardagen som jag längtar till. Lite så här:

Jag kommer sakna:

• Bästa gullungen såklart! Say no more. Det här kommer bli det värsta. Fast jag vet ju att hon har det bra hemma med sin pappa, det är tur det! Frisk luft - hoppas lite smått på balkongkontor eller kanske kollegor som blir trötta och gnälliga och behöver vallas utomhus några timmar per dag.
• Tillgång till hyfsat välfyllt kylskåp och skafferi - tror inte kollegorna blir så glada om jag tar deras matlådor när jag blir hungrig.
• Joggingskor eller flip-flops på fötterna - känns liksom inte så kontorsmässigt att fortsätta med det. Får nog lägga ner mysbyxor också gissar jag.
• Aktivitet - min kropp kommer nog njuta av att få sitta still på kontor. I typ två dagar. Sen finns risk att jag börjar klättra på väggarna eller kräver att alla möten görs på marscherande fot.

Jag längtar till:

• Att kunna ha utsläppt hår och örhängen, för förhoppningsvis är det ingen av kollegorna som grabbar tag i det bara för att det är inom räckhåll. Att kunna äta lunch i lugn och ro (nåja, allt är relativt), utan att behöva sjunga Klappa händerna när du är riktigt glad samtidigt, eller behöva se till att den som sitter närmast också får i sig maten.
• Stigtassande på lunchtid när det passar. Det är lyx att ha finfina stigar precis utanför kontoret, men det får man på köpet när man jobbar på vischan.
• Ett och annat lunchjympapass
• Massage för friskvårdspeng. Också det gångavstånd från kontoret och otroligt efterlängtat!
• Att prata med och om något annat än bebisar. Lite orolig dock att jag svarar med da-da-da...

Får väl oxå hoppas att hjärnan inte gått alltför mycket på sparlåga så jag klarar av att fatta vad jag ska göra oxå...

Typ såhär såg jag ut sist jag var på jobbet. Får väl hoppas de känner igen mig nu med... Foto: M. Eklund

Kilometrar mot kilometrar

Jag har räknat. Jag gillar statistik. Gillar att vända och vrida på siffror och använda dem till olika saker.

Det jag räknat på den här gången är mina barnvagnspromenader. Jag har kommit fram till att som allra minst har jag gått 6,5km om dagen. Sedan kanske oktober-november förra året. Minns inte riktigt när bustrollet slutade sova inomhus på dagtid.

Förmodligen har jag gått ganska mycket mer, eftersom de framräknade 6,5km är det allra minsta jag gått. Vissa dagar har jag varit uppe i närmare två mil. Hursomhelst. Hittills i år ger det totalt 585 promenerade kilometrar, januari till mars. Det måste man ju kunna använda till något.

Löpkilometrar, tänker jag. Om jag kan skrapa ihop lika många springkilometrar under 2014 som jag samlat ihop promenadkilometrar under ett kvartal som föräldraledig så skulle jag faktiskt vara ganska nöjd. Det får bli en plan. Eller en ambition. Eller kanske bara en dröm. Något att sträva mot i alla fall. Hittills finns bara ca 30 springkilometrar på kontot, inklusive dagens solskensrunda.

Idag blir det både spring och promenad. Foto: M. Eklund

Fint springväder idag! Foto: M. Eklund

När man har tid

Jag tror jag skrivit det förut: av någon anledning tycks det ställas mycket högre krav på vegetarisk mat för att den ska gå hem och kunna ätas fler gånger. Konstigt egentligen; falukorv och makaroner är ju inte direkt något kulinariskt underverk men det är liksom okej att äta titt som tätt ändå, det verkar liksom vara det normala överallt.

Eftersom jag lobbar för mer vegetariskt försöker jag göra mig till ibland och göra något extra av det köttfria. Har jag tid letar jag gärna upp något i min bok Green Kitchen Stories. Det mesta där (som jag testat) är gott och mättande, men tar lång tid. Dagens gör-mig-till-kok kom däremot från bloggen med samma namn (och samma författare) efter tacksamt emottaget insidertips. Involtini de Melanzane. Bara namnet imponerar ju!

Slutresultat efter att nästan helt ha följt receptet. Händer inte ofta här. Foto: M. Eklund

Gott blev det! Mätta blev vi oxå. Men det är inget man ställer sig och lagar en stressig tisdagkväll.

En rysk vridning

Många verkar ha den som favorit. Det hade jag oxå, förut. Minns hur jag gick på cirkelgympa på lunchen och ganska stora grabbar fick kämpa sig blå för att orka den längre än jag, och sånt gjorde ju övningen extra kul.

På sistone (jaja, sen liten kom) vet jag inte längre, vi är inte riktigt kompisar. Jag har liksom inte fått till den. Har inte orkat hålla i, eller ens köra med vikt eller lyfta ben. Tappat stinget i twisten. Snurrat bort rätta knycken. Saknat min paradövning.

Så jag frågade om lite tips på Instagram, googlade filmer och läste lite gör-så-här, för att påminna mig hur det var. Twistar nu med pånyttfunna muskler och känner att kroppen börjar minnas hur det var man gjorde.

Det är allt bäst för den det, för snart är det ju dags för den där cirkelgympan igen! Man vill ju inte missa blåa grabbfejs då...

Gigantisk?

Vi slötittade på senaste avsnittet av Gladiatorerna. Halkade in precis när den nya kvinnliga gladiatorn Valkyria skulle göra entré. Hon presenterades som "skräckinjagande stor, ja rent av gigantisk".

Som bekant uppfattar jag mig själv som ganska tanig för tillfället. Kanske får omvärdera det.

Jag är nämligen lika lång som Valkyria och bara tre kilo lättare. Snudd på gigantisk alltså. 

Frågan är ju vad jag karaktäriseras som av programledare som Timell när jag återvänt till normalstorlek? Grotesk?? 

Kanske så man ska beskriva sig själv för de som inte träffat en... :-)

Nödyoga

Yogandet här hemma är som bekant ganska försummat. Ofta med i tanken men sällan i faktiskt utövande, tyvärr. Ibland kommer yogabehovet över mig lite mer än annars, oftast när jag som nu är ganska sliten och har mycket i huvudet. Behovet att landa, tanka energi och sträcka ut tränger sig liksom på.

Idag är en sådan dag och eftersom hjärnan behövde just vila så var det nödvändigt att låta någon annan leda mig ner i varv. Det var också ganska viktigt att passet var kort. Bättre lite än inget liksom. Timslånga pass i lugn och ro är något jag drömmer om men inte lyckas få till just nu. Så valet den här gången föll på två korta pass från Yogobe. Det ena hade nästan motsatt effekt och kändes stressigt och slarvigt, tyvärr. Det andra däremot, var precis vad jag behövde, tur det. Se och känn effekten:

Det märks på stegen

I Jag har ganska mycket i huvudet för tillfället. Saker som ska hinnas. Inte glömmas bort. Toppar det med lite lagom vardagskaos. Hjärnan går liksom på högvarv mest hela tiden. Ständigt smidande planer för vad som ska göras härnäst.

När En Liten En ska ut och slumra i vagnen blir det tydligt att huvudet är en del av resten av kroppen (japp, så är det...). Benen liksom travar på i 180 som en förlängning av hjärnsprintandet. Stegen stressar framåt, framåt. Tills jag kommer på mig själv.

Sänker axlarna. Drar några djupa andetag av kastvindarna. Tvingar mig själv att dra ner på tempot. Tittar på omgivningen istället för att bli kvar i min bubbla. Använder promenaden som paus samtidigt som Liten power-nappar.

Efteråt är vi bägge två nöjdare, lugnare och gladare. Tills nästa gång vi måste ut och rastas igen.

Lugnande...

Uppfriskande...

Överförsiktig

Det skulle nog många kalla mig just nu. Det känns som något lurar i kroppen men inte riktigt bryter ut. Lite halsont typ varannan natt. Förhöjd vilopuls vissa morgnar. Eftermiddagshuvudvärk.

Så jag avstår träning av försiktighet. Vill ju inte ligga sjuk de sista hemmaveckorna med gullungen. Samtidigt vet jag att det kan hålla på så här i flera veckor innan det bryter ut eller ibland försvinner. Säkert överförsiktig alltså. Men hellre det än potentiell transplantationspatient.

Istället lapar jag vårsol i maklig takt och äter honung. Dricker och äter kokos. Häver i mig vitlök, vatten och kiwi. Och hoppas på det bästa.

Foto: M. Eklund

Bebismat

Jag lagar nästan all mat själv till Trollet här hemma. Främsta anledningen är faktiskt att det är så lågt näringsinnehåll i färdig barnmat. Sedan är det ju lite kul att koka och mixa och så också. Tack och lov gillar hon det mesta som ställs framför henne i matväg, vilket ju gör det lättare att experimentera. Men egentligen är det faktiskt inte så svårt, tidskrävande eller omständigt, även om bebis skulle vara kinkig med maten. Jag brukar se till att ha kyckling, fisk och kött kokt och fryst i iskubsstorlek (1 msk), kryddat med det som kan tänkas vara populärt.

Ska det sedan gå snabbt (oftast bra, eftersom Bebis ofta blir JÄTTEhungrig JÄTTEfort) så går det på typ tio minuter att skala, tärna och koka en eller två potatisar, slänga i lite ärtor eller broccoli mot slutet av koktiden och sedan mosa med gaffel och slänga i några kuber kött/fisk/kyckling och spetsa med olja eller smör.

Vill man lyxa till det och variera (och det vill man ju) så kan man t ex laga färdiga grytor med lite fler ingredienser. För sådana utsvävningar så finns det en toppenblogg att hämta inspiration från. Lilla matdériven har skojiga recept med jättefina bilder. Jag har lagat en hel del därifrån. Sötpotatis- och linsgrytan är populär både hos bebis (för smaken) och mamman (för att den är näringsrik och veggo), och de näringstäta mellanmålen är toppen för vår lilla storförbrukare. Annars utgår jag också ofta från recepten i Andra mosboken och twistar till dem lite med andra kryddor eller proportioner.

Vad annat kan man egentligen göra när en burk barnmat bara innehåller typ 65 kcal per portion. Vem blir mätt och växer på det liksom??

Stapplande vagnsspringsteg

Det börjar bli dags nu. Att springa med vagnen. Det ser ju inte ut att bli mer vinter den här säsongen och det spritter i benen. Vill springa mer än en gång i veckan och då blir det till att ta med sällskap i vagn.

Än så länge har jag undvikit asfaltspring och grusvägarna har varit lite väl hoppiga. Men nu börjar de platta till sig och häromdagen tog jag några testmeter, jag har ju ändå alltid löparskorna på.

Kändes stappligt och stolpigt. Behöver övning alltså. Ska bara fundera ut hur jag ska få sällskapet att acceptera att vara still såpass länge efteråt att jag hinner ta en Gunde-dusch...

Lantisen i storstan - BBCMamma 2014

Japp, jag överlevde en hel dag utan mitt lilla gulletroll! Det gick faktiskt bättre än vi alla hade väntat oss så förhoppningsvis blir det inte alltför mycket kaos när mamman ska börja jobba...

Mitt äventyr i storstan var fem timmar på BBCMamma, ett träningsevent för mammor och blivande mammor. Insåg att det blev totalt sex timmars restid för fem timmar upplevelse. Galet egentligen, men som lantis tappar man ibland lite perspektiv på hur lång tid det egentligen tar att ta sig till och från upplevelser.

När jag satt på tunnelbanan mot Planet Fitness där eventet hölls (efter att ha klivit upp kl 05 här hemma) log jag lite för mig själv när tjejen mittemot beklagade sig över det "pissiga" i att behöva kliva upp redan kl 08 på en lördag. Rena förmiddagen ju! För mig var det mest lyxigt att kunna sitta ner på tunnelbanan och andas i lugn och ro, kunna ha både mascara och örhängen utan att riskera kroppsliga men och ha båda händerna fria.

Örsnibbarna fick faktiskt lite "träningsvärk" av att ha örhängen... Foto: M. Eklund

Trots restiden så ångrar jag inte att jag åkte. Det var en riktigt lärorik dag för mig, och en riktig ögonöppnare på vissa områden. Två föreläsningar (den ena med Lovisa Sandström, den andra med Sofia Bursjöö) och ett halvt träningspass med Casall innan resan hem påbörjades.

Föreläsningarna var riktigt intressanta bägge två och särskilt från Lovisas föreläsning tog jag med mig några guldkorn att tänka på i träningen. Konkreta handfasta tips och tänkvärdheter. Och så partytricket att kunna känna på utsidan om man kniper rätt. Bara en sån sak!

På föräläsning. Foto: M. Eklund

Att den där bäckenbotten är otroligt viktig lärde jag mig (återigen) och tack vare tips från Lovisa kan jag nu gå nerför en trappa utan att det ömmar i knäna. Det som kiropraktorn inte lyckats klura ut orsaken till utan diagnosticerat som odefinierbar knäsmärta. Kniper man ordentligt (nåja, man ska ju inte gå och tokknipa, utan liksom sådär hålla emot) trycks lårbenen inte så hårt neråt och belastar inte knäna lika mycket. Fiffigt va?

Sofias föreläsning tror jag mer jag kommer att ha nytta av i jobbet faktiskt, och det där grå fluffet fick allt hålla sig lite alert under morgontimmen hos henne.

För att vara ett träningsevent blev det inte så jättemycket träning för min del, men det känns ändå i baksida lår och rumpa idag (ja, jag ska sluta tjata om den där rumpan!) vilket ju ändå är ett gott tecken. Då har jag ju i alla fall använt musklerna... Övningarna kan jag nog också använda om ett tag, än så länge känns de faktiskt lite väl explosiva för mina stackars otillräckligt stabila knän och höfter. Eller så får jag köra dem i slow motion så länge!

Bildbevis kommer från Sofia, även om det inte syns att jag använder just rumpan och låren på bilderna!

Foto: uppochhoppa.se

Foto: uppochhoppa.se

När mamman reser på äventyr så hör det ju också till att lilla gullungen hemma får en liten present. Sådär lagom kaxig att jag tänker mig att den passar perfekt att ha på öppna förskolan...

Foto: uppochhoppa.se

De gånger jag varit på sådana här events har jag alltid blivit så positivt överraskad av stämningen. Folk är sociala och trevliga, och stämningen är öppen och gemytlig. Som alltid (jag är tydligen usel på att nätverka) glömmer jag dock att fråga om folks namn och bloggadresser och sånt. Var ju t ex flera östgötar där, och folk i närområdet är ju alltid roligt att följa!