En förmiddag på Idrottslabbet

I söndags förmiddag var det dags att få en liten formcheck på Idrottslabbet i Linköping. Vi var 9 glada tjejer som samlades hos Fredrik för att få genomgå några tester.

Samling inför testerna. Foto: Elmina Saksi

Vi började med fettmätning, både med bioimpedansmätare och mätning med kalipertång. Enligt Fredrik kan det vara ganska stor skillnad mellan de två mätmetoderna, eftersom kroppens vätskebalans kan slå ganska mycket i bioimpedansmätningen. Mätning med tång är därför mer exakt. För mig var resultaten väldigt lika på bägge, vilket då skulle tyda på en ”optimal vätskebalans”. Jag som kände mig jättetörstig när vi gjorde det eftersom jag druckit betydligt mindre än jag brukar på förmiddagen… 

I väntan på fettmätning... Foto: M. Eklund

Parallellt med fettmätningarna, som var lite tidskrävande, gjorde vi greppstyrkemätning med s k Gripen handdynamometer. Jag vet med mig att jag är mycket svagare i vänsterhanden än högern, vilket testet också utvisade. Trots det har jag väldigt bra greppstyrka för att vara kvinna, i högerhanden t o m mycket bra. Detta test ska också påvisa kroppens hävstångsförmåga och möjligheten att utveckla kraft (beroende på var musklerna fäster, vilket är genetiskt, och alltså något man skulle kunna använda att ”skylla på” om man har dåliga resultat…). Bra förutsättningar för styrketräning för mig alltså, om jag förstått det rätt.

 

När vi blivit fettmätna var det dags att hoppa lite och se hur spänstiga vi var. För mig var det faktiskt första gången sedan En Liten En föddes som jag hoppade på riktigt. Så med tanke på ringrostigheten kände jag mig ändå rätt nöjd med mitt hoppande (även om det kändes lite i ländryggen efteråt). Tre olika hopp genomfördes: Helt utan svikt; med svikt i benen, och till slut även med armarna till hjälp. Elasticitet och andelen snabba muskelfiber kunde på detta sätt mätas. De flesta av oss hoppade någonstans mellan 15-25 cm (med klar förbättring när man fick svikta och använda armarna) vilket kan jämföras med rekordet som Fredrik visste om – Stefan Holm, som utan svikt hoppat 115 cm rakt upp… Bästa tjej (också höjdhoppare) låg någonstans kring 80 cm trodde han. Viss skillnad alltså! Jag låg på hyfsad elasticitet och ganska låg andel snabba muskelfibrer, vilket är gynnsamt för konditionsidrotter. Bra det, jag kategoriserar mig själv som en som aldrig kommer bli snabb, men däremot är rätt seg och uthållig (även om jag har varit betydligt uthålligare och förhoppningsvis kommer bli det igen).

Det ser ju iallafall ut som jag tog i... Foto: Helen Lindberg

Det sista och för mig mest intressanta testet vi gjorde var Åstrands cykeltest, som är en indikation på syreupptagningsförmåga. Eftersom jag gjorde konditionstestet på jobbet för några veckor sedan tyckte jag det skulle bli kul att jämföra hur väl resultaten stämde med varandra. Frågan är dock hur jämförbart det blev, eftersom testförutsättningarna faktiskt inte var helt lika, trots att Åstrands cykeltest ska vara väldigt standardiserat just för att kunna jämföra. När jag cyklade på jobbet var det viktigt att pulsen var låg när testet startade så jag fick sitta still på cykeln någon minut innan jag trampade iväg – här gjordes ingen sådan ”nedvarvning”. En dag på jobbet är ju dessutom stillasittande, medan vi i söndags hade värmt upp, hopptestat och inte suttit ner på flera timmar. Jobbtestet skulle göras med 60-70 rpm, på Idrottslabbet använde vi 50 rpm. Inför jobbtestet hade jag ätit lunch ca 2,5 timmar innan och druckit bra under dagen – i söndags däremot hade jag inte ätit något på nära 6 timmar eftersom vi fått instruktioner om att inte äta tre timmar innan vi kom dit. Belastningen var däremot samma i bägge testen.

 

Testet kändes jobbigare att göra hos Fredrik Wandus, även om det inte på något sätt var jobbigt. Jag hade också högre puls där än vid testet på jobbet, och fick därmed sämre resultat. Söndagens resultat är mer i linje med hur jag själv uppfattar min ”kondition” just nu – ganska genomsnittlig, men jag kan ändå inte låta bli att undra två saker: Hur snabbt kan syreupptagningsförmågan försämras? Hur mycket påverkar de olika förutsättningarna vid testerna? Även om det bara var tre veckor mellan testen, så har jag ju varit ordentligt magsjuk och ”ur form” däremellan och tror att jag faktiskt är lite sämre, men frågan är om inte jobbtestet ändå var en "glädjekalkyl".

 

Fredrik sa också att Åstrands test inte ger något exakt resultat eftersom man räknar ut syreupptagningsförmågan bland annat med hjälp av en uppskattning av maxpulsen. Det som däremot är mer exakt är det test på löpband som Elmina fick göra. Utifrån sin uppskattade tid på 5 km fick hon springa på löpbandet med en snygg mask, först med stegrande hastighet och sedan ökande lutning på bandet, tills orken tog slut. 

Före... Foto: M. Eklund

Vi var nog alla ganska imponerade av hur länge hon orkade, och resultatet blev också väldigt fint. Härligt att kunna orka så mycket! 

Under... Foto: M. Eklund

Fredrik ville gärna visa hur ett sådant här syreupptagningstest går till och att även ”vi vanliga” faktiskt kan genomföra det. Det är inte så dramatiskt som det kan se ut på TV ibland när eliten gör det. Dessutom nämnde han att man kan göra de tester han erbjuder för friskvårdspeng, vilket gjorde att jag blev rätt sugen på att göra det, kanske senare i år när jag har kommit igång lite mer med löpningen. Eftersom jag i stort sett aldrig går på gym längre (utan styrketränar hemma eller på lunchpass) kan jag ju utnyttja friskvårdspengen här i stället. Riktigt lockande!

Nästan färdig, på flera sätt. Foto: M. Eklund

För att summera var det en intressant förmiddag som gav i stort sett de resultat jag trodde. Det var kul att träffa andra bloggare från närområdet och förhoppningsvis får vi till en ny träff i höst och kan träna och snattra vidare tillsammans!

Att navigera med hjälp av elljus

Imorse var min vätskebalans inte den bästa och mitt koffeinbehovet var skriande. Därför fick min planerade morgonrunda i skogen bli en lunchrunda istället. Vet faktiskt inte om det var bra eller dåligt. Själva rundan blev densamma som om den avklarats på morgonen, det var bara vägen dit som blev lite omständigare eftersom jag utgick från kontoret och inte hemifrån.

Jag försöker öka längden på mina små rundor litegrann varje vecka, men fortfarande är jag inte uppe i hela varv på mina vanliga rundor. Därför blir det lite trixande hit och dit och idag blev det två varv och en extraslinga i 2,5-km-elljusspåret i Lunddalen. Där kan man även parkera, vilket är bra, eftersom vägen dit springledes är ganska lång och därmed hade rundan annars blivit för tidskrävande.

Tidskrävande riskerar den ändå alltid att bli för mig, eftersom det myllrar av stigar där som alla ser ut att vara potentiella delar av ett elljusspår. Skyltar finns det också en myriad olika, eftersom alla längre spår verkar korsa just det där området på ett eller annat sätt. Så jag har sprungit fel där ett antal gånger och måste fortfarande slänga ett öga på elljusstolparna då och då för att se att jag fortfarande är på rätt spår, fast jag numera sprungit där ganska många gånger. Särskilt på ett ställe händer det att jag lufsar på rakt fram istället för att vika höger. Lurigt!
 

Höger eller rakt fram, det är frågan... Foto: M. Eklund

 I övrigt kan jag konstatera:

• Det är för varmt att springa på lunchen när det är sommarväder. Det hade nog gått på ett ut att springa imorse i skönare luft med mindre vätska i kroppen.
• Det hade varit skönt att "göra en Ingmarie" och hoppa i en sjö efteråt. Men ingen sjö var tillräckligt nära, även om sjön Bleken sägs ligga inte alltför långt bort. 
• De tights jag fick på BBC Mamma är inte alls sådär fantastiska som det sades. Visst, snygga är de, men känns mest som att springa med plastfolie på benen. Dessutom har de ingen ficka så jag fick springa med bilnyckel och mobil i handen. Inte populärt hos mig. 
• Det finns ormar i Lunddalen. Hoppeliskutt!
• Det tar längre tid att byta om, ta sig till skogen och sen duscha efteråt, än själva löpningen tar. Just det där med duschlogistiken är faktiskt den största tröskeln för att ta sig ut, precis som Sofia skrev häromdagen. 
• Mina knän klarar nu med lätthet av skogsstigstassande var femte dag, mot tidigare en gång per vecka. Det tar sig, sa mordbrännaren!
• Jag lyckades matcha min outfit ganska fint idag, om jag får säga det själv! 

 

Gröngult it is! Foto: M. Eklund

Grötkaka

I påskhelgen fick jag chansen att baka lite. Det var sannerligen på tiden. En riktigt smarrig kaka för sådana som mig, som älskar gröt. Originalreceptet hittade jag i senaste numret av Buffé, finns även på nätet. Där heter det müslikaka och beskrivs som en frukosträtt, men för mig känns det mer som en till-twistad och fika-anpassad version av morgongröten, så att man ska kunna njuta gröt även till kaffet en solig eftermiddag. Det kräver ganska många skålar, men är annars en rätt snabb kaka att baka, dessutom glutenfri om man nu gillar eller behöver det.

Skål!

Du behöver:

5 dl havregryn

0,5 tsk kanel

0,5 tsk kardemumma

0,5 tsk vaniljpulver

1 dl hackade torkade aprikoser, eller russin

2 ägg

5 dl mjölk

0,5 dl honung

0,75 dl pumpafrön

0,25 dl sesamfrön

0,25 dl hackade hasselnötter

0,5 dl honung

2 msk raps- eller kokosolja

2 dl frysta hallon och blåbär

Olja till formen

Turkisk yoghurt till servering

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda de torra ingredienserna i en skål. Vispa ihop mjölk, ägg och honung i en annan skål. Blanda frön, honung och olja i en tredje. Lägg de torra ingredienserna i en smord form. Häll på mjölkblandningen. Strö sist över frötoppingen och frysta bär. Grädda i 30 min, höj därefter värmen till 225 grader och grädda fem min till. Låt svalna så att den är ljummen och servera med en ordentlig klick turkisk yoghurt och nybryggt kaffe.

Tips från coachen: Använd INTE en form med löstagbar kant. Då rinner en del av mjölken igenom innan kakan börjar stelna och man får sig en extra ugnsstädning på köpet.

Pendlarvardagen

Mina dagliga 10 mil i bil för att komma till och från jobbet är inte alltid så upphetsande. Slingrig skogsväg med bitvis dåligt underlag. Dårar som kör på fel sida av vägen i dolda kurvor. Mycket hjort och rådjur att se upp för. Men faktiskt så tycker jag oftast inte att det är så farligt. På något sätt är det skönt att liksom ha den där bilresan att koppla på och av jobbet på. Även om jag gärna skulle utnyttja tiden till något annat, typ snorkkande eller så. Känns bara liiiite för långt med tio mil per dag. Kanske cykel-snorkkande? Eller inte, kan vara fara för livet att cykla på de där vägarna med dårarna i krokarna…

 

Trots tidsåtgången och dårarna så är det ändå en otroligt vacker resa jag gör tur och retur genom skogen varje vardag. Särskilt dagar som denna. Det är nästan så man blir lite tårögd. Typ så här:

 

Frosten glittrar i gräset. Några fåglar lyfter lite skrämt och flyger ut över Roxen som glimmar i morgonsolen, som precis hunnit upp över trädtopparna. Några dimbankar far förbi. Solglasögonen sitter säkert på näsan, vilket är tur eftersom de yrvakna solstrålarna överraskar i var och varannan kurva. Strålarna silas genom trolska dimstråk och väcker björkarnas musöron till ännu en strålande solig dag. En ensam racercyklist dyker upp från ingenstans. Det numera stamgästande tran-paret fryser om fötterna på en frostig men solbadande åker. En morgonjoggare i trekvarts-tights får mig att frysa till lite. Det är ju trots allt två minusgrader ute. På radion spelas så här dags bara gamla dängor som Emilia’s Do you really want me (från när??). Fnissar för mig själv och sjunger med eftersom ingen hör mig. Ser att vitsippsmattorna breder ut sig mer idag än igår och snart är sådär riktigt Ronja-Rövardotter-lika. Rullar in på parkeringen som tredje bil strax innan klockan slår sju, tar en ordentlig termosmuggskaffeklunk och tänker att det här blir nog en ganska bra fredag.

 

Eftersom jag kör själv är det liiiite svårt att frambringa fotobevis på den natursköna pendlarvägen. Så jag bjuder på en bild från lantiskontoret istället. Våra grannar hjortarna…

Skogsmorgon

Jag blir på så otroligt mycket bättre humör när jag får lufsa en sväng i skogen. Därför blir jag också ganska sur när de ibland inte blir av, eftersom det än så länge är ganska sällan jag kan springa, för att undvika att få ont (ja, jag vet att jag skulle kunna undvika det genom att styrketräna MYCKET mer).

Dagens lilla runda var planerad men blev oplanerad, kan man säga. Man vet liksom aldrig när och hur man får tillfälle att springa numera. Jag hade planerat en morgonrunda idag. Träningskläder och duschväska framtagen igårkväll. Såg jättemycket fram emot en solig morgon på daggiga stigar.

Men så blev uppstigningen lite senare och struligare än planerat. Blev därför lite butter för att min plan såg ut att gå om intet (man kan ju inte glida in på kontoret hur sent som helst liksom). Brassade frukost och muttrade lite för mig själv och fick sällskap av resten av familjen som inte kunde somna om. Vet inte hur det gick till, men hux flux så var jag ändå färdig den vanliga tiden. Blev lite ställd. Nu fanns ju ändå tid att springa lite! Eller?

På sambons förslag tog jag med grejerna för att kunna fundera i bilen och bestämma mig på vägen. Övertygade mig själv mer och mer ju längre in i östgötaskogarna jag kom. Framme på bruksorten var saken biff. Tror aldrig jag bytt om så fort faktiskt. Tassade ut på mjuka stigar ca 7.15 och aldrig har jag väl varit så tacksam mot mig själv för att jag tog tillfället i akt.

Som jag misstänkte var det bara så himla härligt. Skogen badade i morgonsol, fåglarna började vakna och vitsipporna började veckla ut sig för dagen. Var liksom bara tvungen att stanna och ta några morgonbilder. Eftersom jag hade glömt Garmin hemma hade jag ändå telefonen framme med FunBeat som ersättare för att ha koll på längd och tid. Några Kodak moments brändes av nästan utan stopp och förvånad insåg jag att jag lyckats jogga hela rundan utan att behöva gångpaus för att skona ömma knän. Ja, bortsett från de där Kodak-moments då...

 

En knapp halvtimme senare speed-duschade jag som aldrig förr (rekord tror jag, även om det är långt kvar till Gunde-nivå) och kunde nöjd och glad sladda in på kontoret bara en timme efter att jag stack ut bland stigarna. Gött!

 

Det där pannbenet...

... det har sannerligen tjocknat senaste veckan. Det är nog ungefär lika tjockt och hårt som tvåtumsplank nu. Minst, om jag får säga det själv! Då syftar jag ändå inte ett dugg på mitt morgonpass i fredags (som förvisso var snabbare än vanligt, men långt ifrån snabbt i de flestas ögon). Nä, jag har toppat det flera gånger om när det gäller pannbensträning.

Det började natten till lördag. Jag och dottern samtidigt, men på lite olika sätt. Magsjuka! Urk urk urk. Värsta sjukan alla kategorier, för man kan liksom inte värja sig. Tur att man har några mantran att ta till.

Det som inte dödar, härdar - ja sannerligen är det så med en liten en som också är risig, men ändå ganska full av energi, och man själv bara vill ligga på soffan och helst nästan gå upp i rök. Tur att sambon inte var dålig samtidigt!

Gravidyogamantrat fick också hjälpa till igen:
Det du känner nu kommer kännas annorlunda om en stund. Ja, sannerligen, där också. Kanske är det lite bättre nu? Eller inte... Nu då?

Och så det klassiska:
Det går öööööver! Man vet ju det, som tur är. Räknar timmar, vissa stunder minuter, tills ett dygn har gått och det oftast gått över hyfsat.

När dygnet väl gått var det liksom dags att jobba igen. Den urvridna trasan till jag överlevde på något sätt dagen och hoppas på att aptiten skulle återvända. Mina surt förvärvade börja-jobba-hekton är borta igen kan jag säga...

Toppade det hela med lite stress-insomnia de senaste nätterna och känner mig nu som en blek vålnad som sladdar omkring. Men som sagt:

Det som inte dödar, härdar!

Det du känner nu kommer kännas annorlunda om en stund

Det går ööööööver!

Och jag säger bara en sak: Se upp nästa gång jag eventuellt ställer upp i nån tävling. För herre-min-je, med det här pannbenet är jag nog nästan oslagbar!

Utsikt på väg till jobbet. Krävs inget pannben för att uppskatta!

Häng med till Idrottslabbet!

Som jag nämnde häromdagen ska jag på lite skojiga tester på Idrottslabbet i Linköping tillsammans med några andra bloggare om några veckor (27 april närmare bestämt). Ska bli kul tycker jag, jag gillar att få svart på vitt om kroppen befinner sig där jag tror. 

De tester vi kommer få genomföra är följande:

• Fettmätning med kalipertång (7-punktsmätning) 
• Spänstmätning med beräkning av andel snabba/långsamma muskelfibrer 
• Åstrands cykeltest (6 min submaximalt konditionstest på cykel)  
• Gripen handdynamometer

Dessutom kommer vi få en genomgång för hur dessa tester funkar:

• Maximalt syreupptagningstest 
• Laktattröskeltest

Efteråt blir det lunch i Linköping (om man vill).

Idrottslabbet har nu meddelat att de kommer ge bort en plats till en till person på träffen. Så om det är någon som läser det här och är sugen på att hänga med på träffen har ni nu chansen. Kul va?

För att vara med och ha chansen att få platsen gör du så här:

• Kolla in Idrottslabbets utbud av tester och skriv en kommentar här hos mig om vilket test du helst skulle vilja genomföra om du fick chansen, och motivera varför. 
• Gilla Idrottslabbet på Facebook

Tävlingen pågår till 22 april kl 20.00 och vinnare utses av oss deltagare som redan är anmälda.

Mer information om träffen hittar du hos Elmina som ordnar hela eventet.

Extremt?

Det är inte ofta jag läser tidningen numera. Oftast glömmer jag att ens hämta in den från brevlådan på morgonen. Men veckans nummer av Linköpings-Posten fick några ögonkast, och där fanns en artikel om något som skulle vara det senaste inom träning, nämligen Xtremefit Boot Camp. Vid en första anblick såg det för mig ut att vara ganska lika NMT, Nordic Military Training, som funnits i Linköping sedan förra året.

Tydligen var dock det extrema i det hela att man i denna form fokuserade på disciplin. Som det skrivs i artikeln:

Foto: M. Eklund

”Om inte den som tränar är tyst eller gör som jag säger blir det straffarmhävningar. Likaså om man inte har på sig sin tröja man fått av oss. Detta för att undvika skador och för att kunna maximera resultat.”

När jag tittar på bilden undrar jag också om det är ett krav med 2XU-tights… Överlag blir jag liksom fundersam när jag läser artikeln. Skulle tystnad och val av tröja påverka skaderisk eller resultat?

I slutet av artikeln står också ”vi slutar inte förrän någon spyr”. Ännu mer fundersam. Att träna tills man spyr, är det bra för att undvika skador? Om man nu har det som fokus? Nä, inte i min värld i alla fall.

Ett boot camp pågår tydligen i sex veckor och ska enligt artikeln ge tydliga resultat. Tittar man på Xtremefits hemsida verkar de ”garanterade resultaten” mest vara utseenderelaterade (snygg midja, rumpa, lår etc). Men sen då? Får man hjälp hur man ska fortsätta om man vill träna mer långsiktigt och få resultaten att stanna, oavsett vad man nu vill att resultaten ska vara (för mig är inte utseende en orsak till träning, men kan säkert vara det för andra)? Tar man då bara ett nytt boot camp? Eller skadar man sig då?

Ja, jag är skeptisk till det här, fastän jag inte ens testat. Det låter bara så galet. Tystnad, bestraffningar och spyor hör liksom inte till den sorts träning jag tror man kan syssla med i ett längre perspektiv. Det låter inte roligt, hållbart eller hälsosamt. Inte i min värld i alla fall.

Jag kan inte låta bli att jämföra med NMTs hemsida (jag har inte testat NMT heller men är sugen). Där är fokus är helt annorlunda, och man möts av budskapet att ”Vår ambition är att bidra till ett friskare och lyckligare Sverige, en människa i taget” och där det framhålls att ”vi och dina träningskamrater motiverar och pressar dig, men förolämpar dig aldrig”. Samma typ av träning men så olika fokus.

Tystnad, disciplin och spyor eller frisk, lycklig och motiverad. Jag vet vad jag skulle välja...

Morgon på tartan

De senaste dagarna har En Liten En vaknat tidigare än vanligt för sin nattslurk, vilket inneburit att hon lugnt somnat om och sovit när jag gått upp för att åka till jobbet. Så jag har kunnat komma iväg ganska tidigt, strax efter kl 06. Därför tänkte jag mig att jag idag skulle testa morgonspringet jag skrev häromdagen. Passa på att samtidigt köra ett formtest i form av ett litet Coopertest. Jag ville inte ta ut mig helt tidigt på morgonen men tänkte testa i vilken härad konditionen ligger genom att springa fortare än vanligt i 12 min. Men…

Såklart sov Liten längre än vanligt. Jag vaknade inte ens innan henne, vilket jag brukar. Så jag funderade på att flytta springet till lunch, men insåg att på fredagar äter typ halva firman lunch på O’learys som ligger bredvid löparbanorna där jag tänkt springa. Hade ingen jättelust att göra mina varv med stor publik så därför blev det en lite stressig morgon för att ändå hinna med lite spring. På med löparkläderna. Förbereda frukost för hemmadelen av familjen. Lassa in havregrynsgröten lite fortare än vanligt. Dubbelkolla att extramellis var nerpackat. Rally-Mazdan genom skogen till jobbet och sedan iväg på spring med gröten lagom nersjunken i magen strax efter kl 07.

Lagom när jag tassade iväg började det regna ganska ordentligt, lite extra krydda på det hela. Lugn uppvärmning upp till tartanbanorna, sedan 12 minuter hyfsad fart, sedan nedvarvning tillbaka. Kom ganska nöjd till omklädningsrummet efter en dryg halvtimme och insåg då att jag hade precis 12 minuter på mig att duscha och byta om innan de tydligen stängde för städning i några timmar. Stress igen!

Städtanten verkade dock ha försovit sig, för trots att jag missade deadline med någon minut så blev jag inte utkörd av någon ilsken omklädningsrumsstädare. Puh… Landade i kontorsstolen med en rejäl smoothie kl 8.15och kände mig rätt nöjd med att jag hittat en ytterligare möjlighet att träna de dagar lunchtid passar mindre bra.

Och testet då? Jodå, hon kanske inte hade helt fel den där sköterskan i måndags. Above Average enligt den här sidan. Vad som nu är medel, det är ju som sagt frågan. Jag vidhåller fortfarande att jag är under medel jämfört med mig själv, vilket är vad som räknas för mig. Förbättringspotential helt enkelt!

Mer regnblöt än svettblöt, men gött med friskluft på morgonkvisten!

Kontrollerad

Häromdagen gjorde jag hälsokontroll på jobbet. Det erbjuds till alla anställda vid olika åldrar (med tio års mellanrum), vilket är kanon tycker jag. Frågeformulär om hälsa (kost- och alkoholvanor, sömn, stress, utanförskap, fysisk aktivitet) följs av blodprover (jäsikens, vilket blåmärke jag har efter det!), blodtryck, längd, vikt och konditionstest. Förhoppningsvis kan det göra att man generellt blir mer medveten om sin hälsa och kanske får sig en tankeställare om det behövs. Ibland även när det kanske inte behövs.

Sist jag gjorde ett sånt här test (då utan konditionstestet) var när jag var nyanställd, och då tyckte de att jag hade för högt BMI och borde fundera lite på att banta några kilo (!). Den här gången var utlåtandet att min vikt var ”helt perfekt”, vilket jag inte höll med om eftersom jag gärna vill ha tillbaka några kilon (muskler) för att må riktigt bra. Fick då till svar att ”ja, om du verkligen vill så kan du väl få gå upp ett kilo eller två”. Eh… Olika åsikter om vad som är hälsosam vikt för mig hade vi i alla fall!

Konditionstestet var det jag mest såg fram emot, eftersom jag själv tycker att min kondition (om jag jämför med mig själv) är ganska dålig för tillfället, och gärna ville se vad ett test hade för åsikt om min kondition. Testet gick ut på att cykla i 6 min på en motionscykel med pulsband. Ligga på ca 60 rpm. Baserat på pulsen räknades sedan syreupptagningsförmågan ut och jag hamnade ungefär där jag förväntat mig, en 3:a på en femgradig skala där 1 var risk för ohälsa och 5 toppkondition. Men sköterskan ville ändå placera mig på en fyra eftersom jag ”inte ens flåsade eller verkade ansträngd”… Kan det vara så att man vänjer sig vid högre puls och inte lika lätt blir andfådd om man är van vid att anstränga sig? Dvs att man blir andfådd först vid högre ansträngningsnivå än ”medelsvensson” eller någon som inte är van att träna? Något måste hon ju ha haft som referensram för sitt uttalande tänker jag…

Om man ska filosofera vidare så kan jag inte låta bli att undra hur det egentligen står till med konditionen hos ”medelsvensson” om jag, när jag känner mig i dålig kondition, ändå jämförelsevis tycks räknas som bra (4) av någon som testar ganska många personer…

Om några veckor ska jag göra tester igen, då på Idrottslabbet i Linköping, på Elminas bloggträff. Det ska bli spännande att se om jag då får samma resultat. Vi kommer nämligen även då att få göra ett sådant cykeltest. Åstrands cykeltest heter det visst. Intressant, intressant!

Lunchcirkel

Idag fick jag äntligen till ett ordentligt styrkepass. Den tidigare omtalade cirkelgympan. Jag var nästan lite nervös för att inte orka eftersom jag upplever mig själv i kollorysansvärt dålig styrkeform. Blev lite lugnare när min höggravida kollega också dök upp i omklädningsrummet. Blev påmind om att det går ju att anpassa de flesta övningarna om det skulle bli för tufft, och att jag faktiskt har ganska bra koll på tekniken numera (även om jag såklart förmodligen har myyyycket att förbättra om någon skulle filma mig och visa hur jag verkligen ser ut när jag gör övningar).

Såhär efteråt är jag ganska förvånad och förundrad. Förvåningen kom krypande redan från början och ökade ju längre passet gick. Uppvärmningen – visst blev jag varm, men knappt ens lite andfådd (vilket jag har för mig att jag blev förut). Därefter själva cirkeln, som kördes i två varv, som såg ut så här för mig (blir ju olika beroende på var i cirkeln man börjar):

• Burpees (jag kör fortfarande mammaburpees, känner inte att lederna klarar hopp än)
• Tricepspress med hantlar
• Jorden runt med hantel
• Bicepscurl + axelpress med hantlar
• Situps med vikt
• Bred armhävning
• Hopprepshopp (jag gjorde dynamiska utfall och jägarvila istället)
• Rak planka
• Sidoplanka
• Benböj + axelpress + tåhävning med stång
• Hög planka med hantlar och ena armen rakt ut åt sidan (Stjärnan typ)
• Russian twist med hantel
• Kettlebellswing

Tror det var 45 sek arbete + 15 sek vila. Inte en enda gång (eller jo, på höga plankan på varv två) funderade jag på att ge upp innan utsatt tid. Men killen som var i samma ”grupp” som jag kastade in handduken ungefär halvvägs på nästan varje övning. Hmm… Det borde alltså vara ganska jobbigt. Om nu killen var en bra referenspunkt, han kanske bara såg vältränad ut… Men… Det var ju inte jobbigt. I alla fall inte så som jag föreställt mig.

Visst, jag blev ganska matt i armarna, särskilt triceps. Och visst, jag kommer förmodligen ha träningsvärk och vara ännu mattare i armarna när jag ikväll ska bära runt på en trött Liten En. Men jag hade väntat mig så mycket värre. Jag hade väntat mig negativa tankar och ge-upp-vilja. Kanske planterade jag dem i huvudet på killen bredvid istället, som fick se sig ”slagen” av lilla taniga mig hela tiden. Mycket sitter nog i huvudet när jag tänker efter. Nästan allt faktiskt.

Man kan nästan ana en liten muskel där på armen nånstans...

Fatrensar-smoothie

När frukt börjar bli lite väl mogen hemma hos oss, svängs det ofta ihop en smoothie eller två. Ofta sammanfaller det också med att jag känner att jag behöver lite extra vitaminer och därför tycker det är smidigt att klumpa ihop massa frukt (och ibland grönt) i ett glas och klunka i mig. Min senaste variant blev riktigt god om jag får säga det själv!

Foto: M. Eklund

Innehåll:

Ett päron

En halv cantaloupemelon

En passionsfrukt

En banan

En stor klick kokosolja

Saft från en blodgrape

Slurpislurp!

Hej lunchlöpning

Idag var det äntligen dags. Återuppliva en gammal tradition som man ju bara måste ta tillvara på när man som jag har slingriga skogsstigar runt kontorsknuten. Lunchlöpning. Eller ja, löpning och löpning. Kanske kallas det mer jogging när man tassar runt på en stig och en och annan grusväg i en i stort sett öde skog, i lugnt och lufsigt tempo.

De flesta rundorna och stigarna häromkring är längre än vad jag än så länge brukar springa så det fick bli en tidsbestämd runda där jag sprang och vände efter halva utsatta tiden. För även om jag har förmånen att kunna springa på lunchen så har jag ju inte hur mycket tid som helst att spela med. En halvtimme fick det bli, och än så länge är jag inte så snabb att jag hinner hela varv.

Med ett huvud segt som polkagrisdeg in the making traskade jag iväg och bytte om och såg mest fram emot lite frisk luft. Inga större förhoppningar om pigga ben och kapabla lungor, särskilt inte efter att ha legat back på sömnkontot några nätter. Men tjohej, vad härligt det var! Imorse när jag åkte hemifrån var det -5 grader och när jag stack iväg på min skogsrunda vid elva-tiden var luften fortfarande ganska kall och väldigt klar. Solsken på näsan gjorde nog också sitt till. Ju fler minutrar som gick desto piggare blev huvudet och desto gladare blev jag. Snabbt gick det inte, men ändå kändes det nästan som jag skuttade fram och jag måste nog sett onormalt glad ut, för de två enda jag mötte såg lite sådär reserverat skeptiska ut när de hälsade och sprang vidare.

Det här kommer definitivt att göras om. Kanske ändras det ibland till morgonlöpning. Frukosten hinner ju typ alldeles lagom sjunka ner tills jag kommit hela vägen hemifrån till bruksorten med rally-frisör-bilen. Gäller ju att leta alternativ och hitta valmöjligheter. För tassa skogsstigar, det är beroendeframkallande. Frågan är bara om jag då måste äta extralunch redan kl 8.30 för att inte bli en hungrig sur-tant resten av arbetsdagen.

Sååå kul att lunchspringa igen! Foto: M. Eklund