Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

Name:
Location: Sweden

31 mars 2015

Stort steg framåt!

Jag tog en titt på inlägget jag skrev i början av mars för att se vad jag lovat mig själv och vad jag hållit. Måste erkänna att jag nästan helt glömt bort MammaMage-appen. Och de där pullupsen mot vardagsrumsbordet... Inte ägnat dem en tanke!

Det jag däremot lagt ner ganska mycket tid på är det där handståendet. Jag har en app med dagliga övningar som bygger upp mot att kunna pressa sig upp till handstående. Det är jag långt ifrån, men jag har blivit mycket starkare i skulderpartiet. Även om jag senaste veckan känt att axlar och skuldror behövt vila, och också har låtit dem göra det. Vila är ju minst lika viktigt!

Idag var jag på lunchpass för första gången på länge och märkte att styrkan var betydligt större än sist jag var där (förmodligen nån gång i februari, med tanke på att vi kört vab-mars). Men där jag märkte det mest var faktiskt nu ikväll när jag gjorde ett kundaliniyogapass som avslutades med nedåtgående hund. Inga vobblande axlar! Överhuvudtaget inte! Det finns liksom muskelstyrka där nu som stabiliserar axlar och skuldror. Häftigt!

Vad gäller utmaningar framöver så är det ju tydligt att jag kanske inte ska trycka in en hel massa olika samtidigt, det borde jag ju insett redan från början! Så jag nöjer mig nog med bakläxa på MammaMage-frekvens och fortsätter mitt upp-och-ner-strävande i april tror jag.

Sedan kommer jag ju göra en massa annat än då, men det är mest där jag behöver kontinuitet tror jag. Löparskorna har luftat sig flera gånger i mars faktiskt. Senaste gången dessutom med framgång (dvs inget knä-ont under tiden eller efteråt), så det finns hopp för lite okomplicerad utomhusträning också! Kanske kan jag tacka handståendet även för det?? Starkare bål, ni vet...

Etiketter: , , ,

28 mars 2015

Nytt försök

I höstas tänkte jag springa traillopp. Drömde om våta stigar och ruggiga skogar. Det blev inget av med det.

Men skam den som ger sig. Nu är jag anmäld igen. Samma lopp, annan årstid. Så nu drömmer jag om solglimtar mellan vårdoftande granar. Mjuka stigar och kanske lite lera. En skogsupplevelse.

Det kan ju tyckas vara otroligt korkat att anmäla sig till ett lopp när man knappt inte sprungit något i år. Men jag tänker så här: Jag klarade av en hel dag med träning för några veckor sedan utan några som helst förberedelser, snarare tvärtom. Inga skavanker efteråt, även om jag såklart kände att det var läge att vila några dagar. Så 11km i skog borde jag överleva också. Så länge jag ser det som en upplevelse, kanske t o m går där det behövs (där jag behöver det) och inte ramlar utför ett stup och slår mig fördärvad.

Har ju till och med uppgraderat terrängsko-förrådet, så greppet och säkerheten är så fixade de kan bli. Nu återstår bara att hålla hela familjen frisk den här gången.

Etiketter: , ,

26 mars 2015

Ett undangömt benpass

Idag körde jag ett sådant där "jag-måste-träna-även-om-jag-inte-har-tid-lunchpass". Om jag ska ha nån chans att kunna springa långt igen behöver jag få mina benmuskler att vakna och det gör de ju sannerligen inte av att sitta på kontor!

Passet i korthet. Foto: M. Eklund

Så 500 repetitioner för de arma benen blev det. I omklädningsrummet, i brist på bättre lämpat utrymme. Lite sådär halvt lystrande när någon gick förbi i korridoren utanför. För jag måste erkänna att trots att jag egentligen inte bryr mig så skulle det ju kännas ändå kännas lite pinsamt att bli "ertappad" där på golvet. Av någon konstig anledning.

För ingen skulle väl ha reagerat om jag hade suttit i cafeterian en bit bort och mumsat wienerbröd hela lunchrasten. Det hade ju inte krävt "förklaring" på samma sätt som att självmant svettas på en rast!

Gött var det hursomhelst!

Träningspose a la Johanna - nöjd och glad! Foto: M. Eklund

Men hur tusan jag ska väcka ordentligt liv i framsida lår, det vet jag fortfarande inte...

Etiketter: ,

25 mars 2015

Föränderlig yoga

Det här med yoga är ganska fascinerande tycker jag. Den kan liksom utövas på så många olika sätt och ändå kallas yoga. Min grund, eller där jag hittade yogan, är kundaliniyoga. Det var i en källarlokal i Linköping, hos Yogakraft. I början var det nästan för flummigt även för mig. Jag menar; mantrameditationer, gongbad och eldandning, kunde det verkligen vara något som gjorde skillnad i kroppen? Jag var skeptisk men gav det några fler chanser och sedan var jag fast. Känslan efteråt var nästan beroendeframkallande. Så avslappnad i kroppen och lugn i själen hade jag inte varit på länge.

Jag gick hos Ulrika på Yogakraft i några år, och det var i princip den enda yoga jag utövade, förutom enstaka poweryogapass på gymmet. Yoga hemma fanns inte på kartan då. Jag visste liksom inte hur jag skulle göra. Jag kunde ju inte sitta hemma i vardagsrummet och sjunga mantran, tyckte jag! Hade inte heller kunskapen att gå upp i ottan och väcka kroppen med två timmars yoga i min ensamhet.

Så under några år när jag inte längre gick på Yogakraft regelbundet, då blev det mest sporadisk yoga, ofta till pass jag hittade på nätet. Tills jag blev gravid hösten 2012 och hittade tillbaka, då genom gravidyoga. Både i källarlokalen i Valla, och hemma med hjälp av en helt underbar DVD. Fortfarande oftast över timslånga pass, ibland uppemot 90 minuter (herregud, vilken lyx!).

Men sedan förändrades ju tillvaron ganska radikalt när bus-Trollet föddes. För att få in yoga i vardagen igen blev jag tvungen att tänka om. Acceptera att korta pass också räknades. Att många korta är bättre än få (eller inga) långa. Det var nog i höstas nån gång som jag vågade börja yoga "själv" på riktigt, dvs utan färdiga pass. Det kändes läskigt i början, eftersom det inom yogan finns många förbud och stränga miner, trots att den sägs vara tillåtande och accepterande. Tänk om kroppen skulle kasta ut mig? Men till slut beslöt jag mig för att vinsten med att komma igång så smått igen skulle vara större än risken att göra "fel". För mig var det rätt beslut.

Numera yogar jag i stort sett varje dag, oftast bara kortare stunder. Varierande pass. Ett tag blev det mycket Happy Hips. Ett tag nästan bara pass ur boken Yoga en kvart om dagen. Ett tag korta kundalinipass. Ibland bara återhämtningsyoga med kuddar som stöd. Instagram är fantastiskt för inspiration och utmaningar som får mig att tänka nytt och variera mig. Mala Yoga NYC har t ex en fantastisk sida för oss som inte är så väldigt avancerade. Yogamala en liknande på svenska.

Oavsett hur mycket plats yogan kan ta i livet, så är nog det viktigaste ändå att man gör yogan till sin egen, oavsett vad kategoriker säger om den saken. Att man känner efter vad kroppen behöver, och inte pressar sig att prestera, utan bara släpper prestationsimpulserna från vanliga livet och hänger med. Att man vågar blanda och ge (nu tycker säkert några att jag svär i kyrkan). Det är då man kommer vidare. Inte nödvändigtvis framåt, eftersom det inte är frågan om att bli "bäst". Utan vidare. På sin egen resa. Till nya positioner, meditationer eller stretchar. Upptäcker sin kropp och själ på nytt. Släpper på saker som inte gör någon nytta. Hittar det som fungerar för en själv. För det är ju det som räknas.

Det händer fortfarande att jag har tid / tar mig tid med längre pass, framförallt på helger, men det är inte så ofta. Däremot händer det ofta att yogan ger mig massa kunskap om mig själv. Spänningar jag inte visste att jag bar omkring på (både fysiska och psykiska). Som sedan kan släppa och göra att jag liksom kommer till nya nivåer. Stegen är ofta små, nästan inte märkbara. Men när jag ser tillbaka över en längre tid märker jag stor skillnad. Det är häftigt tycker jag!

Jag har läst på en hel del om teknik och nytta med olika positioner innan jag testat dem, för att inte skada mig. YogaJournal har ofta väldigt bra beskrivningar. Det har också hjälpt mig sätta ihop egna pass lite lättare. Utifrån vad jag behöver då. Om det är höftöppnare, hjärtöppnare eller kanske bara ett lugnande men fysiskt kundalinipass.

Visst saknar jag att kunna koppla bort helt och bara låta någon annan leda mig igenom och framåt. Men den möjligheten har jag inte så ofta. Så egenkokat eller korta nät- eller bokbaserade pass gör att jag ändå får så mycket yoga som jag känner att jag minst behöver, just nu. Om någon frågar om ett år har jag säkert ändrat mig igen...

Ibland det svåraste - att sitta stilla och andas och vara i nuet. Foto: M. Eklund


Etiketter: ,

23 mars 2015

Lever på hoppet

Ikväll var jag ute och lufsade en kort runda igen. Väldigt kort. Jag tänker att jag ska vänja knäna vid löpning igen. Hoppas att de ska samarbeta. För det är ju så härligt i skogen!

Men det verkar inte som att de ger sig utan kamp. Jag får nog ta i med rehab-hårdhandskarna framöver. För sluta drömma om och hoppas på smärtfria löpturer på tidiga sommarmorgnar, det tänker jag inte göra!


Det verkar förresten som att in-motion-fotandet också behöver lite rehab... Eller åtminstone finslipning.

Etiketter:

22 mars 2015

Att göra som man borde

På BBC för en vecka sedan fanns David Felhendler från Löparakuten på plats och behandlade gratis. Jag har läst mycket positivt om honom och tänkte ta chansen att låta honom titta på mitt ständigt knorrande knä, som ingen jag tidigare gått till har lyckats "bota".

David trodde att orsaken till knäsmärtan nog satt i ryggen. Därefter justerade han lite i nacken (huäääh, vad jag tycker det är läskigt!), ungefär mitt i ryggen, lite i bröstryggen samt i vänstra höften. Efteråt kunde jag lyfta bägge benen till 90 grader i ryggläge, vilket vänstern annars inte brukar vilja. Jag kunde även knäböja i stort sett utan smärta, vilket jag inte kan minnas när det hände sist. 

Ganska fascinerande. Särskilt eftersom David justerade ställen som tidigare experter inte brukat bry sig om. Jag frågade såklart hur jag skulle göra för att behålla det som justerats på "rätt" ställe och fick några budord: inga obalanserade eller sneda lyft av småbarn, tänk på hållningen, träna mycket core, ta ner andningen i magen - ingen stressandning med axlarna uppe.

Låter ju ganska lätt och logiskt, och jag inbillade mig också att jag skulle klara det. Men sedan kom som bekant vab-veckan from hell. Barnet i första hand. Mycket bärande. Långt ifrån alltid i balans. Till slut måste man ju (nåja, nästan iallafall) bära barnet på ena sidan, för att överhuvudtaget kunna få något gjort med andra armen. Typ laga mat och så. Lägg därtill stökiga nätter och ganska mycket oro, så förstår ni hur det gått med den där andningen...

David sa å andra sidan att det kanske skulle krävas en behandling till, eller två, för att bli helt bra. Så frågan är väl var jag hittar Östergötlands motsvarighet till Löparakuten. Hittills har de iallafall lyst med sin frånvaro. Om jag bara hittar dem så livar jag att skärpa mig med rehab/prehab sedan... Eller, skärpa mig gör jag nog ändå. Hoppas jag.

Etiketter:

18 mars 2015

Kroppen efter BBC

Den där Vasaloppsliknelsen var inte helt dum faktiskt. Det är ungefär som efter ett Vasalopp det har känts i kroppen. Mindre träningsvärk än förväntat. På konstigare ställen än man trott. Men med en annan sorts trötthet i hela ens väsen.

I måndags undrade jag på allvar hur jag skulle orka köra hem för jag var så sömnig. Och hungrig och törstig. Och från igår väldigt träningssugen. 

Försöker dock hålla mig lite i skinnet och har mest gjort styrke- och stabilitetsövningar för handstående. Särskilt eftersom jag går all in på VAB resten av veckan, och behöver all energi jag har till att stå emot smittan. 

Så nu vet ni det. Har man varit på BBC så kan man föreställa sig hur ett Vasalopp känns. Och tvärtom. 

På ytan ser det dock ut som jag varit i slagsmål...


Etiketter:

16 mars 2015

Blogger Boot Camp 2015 - min upplevelse

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Eller hur jag ska lägga fram det. Det finns så mycket jag vill ha med, men samtidigt vill jag inte att det ska bli långrandigt. För det ska ju spegla dagen! Och den var ju allt annat än långrandig!

Alla deltagare. Foto: traningsevent.se

Kanske blir det så svårt för att det överträffade alla förväntningar jag hade. Även om jag inte riktigt vet vad jag hade för förväntningar. Jag var ju inte ens säker på i fredags kväll om jag skulle åka eller inte. Veckan hade varit lite upp och ner. Jag skulle behöva gå upp så väldans tidigt för att hinna i tid. Kände mig seg, så hur skulle jag orka? Men jag packade en väldans massa träningskläder, smådrällde lite hemma, funderade mer på hur jag skulle orka och så ställde jag väckarklockan. 04.10. Då hände något i huvudet. Det här blir ju ungefär som ett Vasalopp. Upp innan tuppen och så på fötter en hel dag. Ja, men är det ju! Som ett Vasalopp! Det klarar jag ju, det orkar jag, och det är kul! Stooor skillnad mentalt!

Min fina namnskylt, som jag faktiskt vann pris för! Foto: M. Eklund

Pirr i magen, soluppgång över E4-an och frukost på Nyköpingsbro (medhavd). Glad att jag valde ta BBC-bussen från hotellet och inte köra inne i innerstadsröran. Mysigt och härligt mottagande och direkt pladder med bl a en annan Malin. Sedan drog dagen igång med ett brak och spelas i mitt huvud upp som ett enda härligt sammelsurium av glädje, skratt, musik, krispig solig utomhusluft från klarblå himmel, bubblande med okända, ett evigt ätande, en allt tröttare kropp och timmar som bara försvann för att det var så ROLIGT!

Mitt i flashdancandet. Foto: M. Eklund

Det känns som att jag dansade (bort) hela dagen. Både för att de två passen med dans (först med energiknippet Oscar Jöback, sedan med proffsiga Annika Sjöö) är de som sitter starkast kvar i minnet, men också för att det är dem kroppen känner av. Hur är det möjligt att få sådan träningsvärk i musklerna i fotlederna?? Precis som Johanna skriver, så är känslan även hos mig efter de passen att jag bara MÅSTE börja dansa fram i tillvaron lite mer. Ah, börjar le för mig själv bara av tanken på skuttandet i stora salen och alla supersnygga moves vi gjorde (eller trodde vi gjorde…). Det rycker i de ömma fötterna och jag vill dansa mer, mer, MER! 


Efter en knapp timmes jive-ande. Foto: funktionär

Oscar Jöback in action. Foto: traningsevent.se
Foto: traningsevent.se

Jive explosion med Annika var som en flashback till Lindyhop-tiden, även om jive är en betydligt rappare och kvickare. Men movesen är ganska lika, vilket kan vara både bra och dåligt för en ”gammal dansräv” som jag. Lätt att falla in i invanda mönster, vilket syns på bilderna. Mer lindy än jive över den hållningen…
Jive explosion. Foto: traningsevent.se

Det jag tar med mig från danspassen är en sprittande, sprudlande, glad och lycklig känsla i hela kroppen! Och det roligaste var att det kändes om att alla som var på de passen fick den känslan och verkligen släppte loss. Ingen som liksom var sådär svensk och höll igen för att inte sticka ut. Kanske är det det som är så karakteriserande för BBC, att alla verkar känna sig hemma och kan vara sig själva!
Men så gjorde jag ju faktiskt mer än bara dansade. Dagen började utomhus (perfekt val för mig, eftersom det då fortfarande var kallt och krispigt ute, jag som gillar vinter!). Isbrytande pass där vi fick brottas och kramas med varandra, kräla på frusen gräsmatta (hej, gigantiska blåmärken på knänas insidor och utsida lår!), bära varandra på ryggen uppför en lång backe och stå på händer mot varandra. Nånstans här tror jag att jag tappade ett örhänge, och också tappade all nervositet över att inte orka tillräckligt. Jag menar, jag bar en vuxen man uppför en backe! Jag orkade det! Fräckt… Passet var väldigt kul och man fick bli ordentligt skitig, det gillar jag!
Ett pass som däremot inte lämnade något större avtryck hos mig var Barre Move. En slags blandning av balans, rörlighet och styrka mha pinne och balettinspirerade rörelser. Kanske var det för att jag stod långt bak och inte riktigt såg alla rörelser (men det var å andra sidan tur, för då störde jag ingen annan när jag stapplade hit och dit). Eller för att yoginin i mig är van att göra vissa av rörelserna långsammare. Eller för att jag helt enkelt har ganska dålig balans och därför hade svårt att hänga med. Det verkade som de flesta andra gillade passet. Det var i alla fall rätt skönt med ett lugnare pass som alternativ strax innan lunch.

Rörlighet med en pinne. Foto: M. Eklund

Över lag tycker jag att jag gjort rätt kloka val av pass också, eftersom jag lagt in en föreläsning med Uppochhoppa-Sofy herself på eftermiddagen, och sedan avslutade med yinyoga för Sofie Ringsten. Fortfarande ganska varm i kroppen efter förmiddagen fascinerades jag av hur annorlunda yogan blir med mjuka, varma, medgörliga muskler och leder jämfört med hur det kan kännas exempelvis en tidig, kylig decembermorgon. Jätteskön avslutning på dagen och känslan i bussen på väg tillbaka till hotellet kan nog bara beskrivas som HELNÖJD. Och glad. Över passen, men framförallt över att få träffa så många av dem jag bekantat mig med via bloggar på riktigt. Anna t ex. Pernille också, som jag träffade första gången på löparlägret i Halmstad. Och Elin och Helen. Och Elmina. Och… Kommer nog spana på lite nya bloggar framöver också!

Sitter fortfarande här med en känsla av att inte kunna få fram rätt känsla av dagen. Men det kanske är så att det inte riktigt går att förmedla, utan att det måste upplevas. Så det kanske är det som får bli slutpoängen till er som läser och inte har testat: Åk på Blogger Boot Camp om du får chansen, det är en upplevelse man kan leva på länge! Och till er som var där, både er jag kramades och babblades med, alla ni andra som gjorde dagen till en glad, peppig, härlig dag, och såklart Sofia och Mela på Träningsevent, tack för ett minne för livet!


Min namnskyltsvinst. Foto: M. Eklund

Etiketter: , ,

12 mars 2015

Ventilerad och personlighetsklyvd

Igår mellan kurs och middag kom jag ut på en väldigt efterlängtad liten joggingtur i frisk, klar kvällsluft. Ensam i skogen. Medvetet ensam eftersom jag hade chansen till sällskap. Vi var många som ville ut och ventilera hjärna och kropp efter en ganska lång dag.

Jag valde ensamheten. Hämta energi i lugnet i skogen, med bara mina egna tankar att sortera ut. Inget störande pladder eller givande prat just då. Helt enligt min personlighetsprofil om man får tro testet som gjordes på kursen. Som inte alls utmynnade i samma resultat som det jag fått när jag gjort samma typ av test tidigare. Så jag är väl kanske personlighetsklyvd eller nåt. Eller så är jag helt enkelt jag och de där testerna inte hundraprocentiga på att kategorisera alla, vilket de också fått kritik för.

Inte säker på vilket. Inte säker på att jag vill bli inlagd i ett fack så tydligt heller. Men ett som är säkert är att efter den avslutande 400 m långa backen upp till kursgården var jag ganska trött...

Pustar ut i kursgårdens trädgård. Foto: M. Eklund

Etiketter: ,

10 mars 2015

Träningsläger

Hela den här veckan känns som ett träningsläger på alla sätt och vis.

Jag är på kurs och tränar mig på nya saker. Därmed övar jag mig på en av mina svagheter: att kunna pladdra lika mycket som de där som pladdrar hela tiden. Eller att inte göra det och ändå känna mig good enough...

I och med kursen så tränar jag mig också på att sova borta utan dåligt samvete, och får en hel del möjligheter till fysisk träning här och var. 

Kommer nog vara ganska trött när jag kommer hem på torsdag, särskilt eftersom jag också blir ofrivilligt tränad på att inte äta så mycket som jag brukar... 

Samtidigt blir det ju en bra uppladdning för helgen, som ju kommer vara proppfylld med träning, och mer träning på att sova borta. Och på att inte förgås av längtan efter mina hjärtan utan njuta av allt annat roligt och härligt också. 

Utsikten på kursen till exempel!



Etiketter: ,

8 mars 2015

Årets första spring!

Det är ju helt otroligt egentligen att vi har kommit långt in i mars utan att jag sprungit in året! Men nu har jag det. Har jag tur innebär det att jag får göra något skoj den 18 april. Om jag vaknar imorgon och kan gå i trappor obehindrat.

Har jag otur har jag fortfarande så svaga lårmuskler att knäna får ta skit för det och protesterar. Då kanske jag istället "måste" gå på fest den 17 april....

Det var naturligtvis inte särskilt långt jag sprang, men det var härligt i vårsolen. Jag kände mig lite som en nyutsläppt kalv. Lite svajiga och stolpiga, men väldigt skuttiga, ben. Yster i solskenet. Nästan omkullblåst av vårvindarna. 


Nu drömmer jag om fortsättning sisådär på onsdag. Det lär behövas lite rastning då.

Etiketter: ,

5 mars 2015

Ett steg i taget

En seg förkylning hindrar mig från att träna just nu, så då filosoferar jag lite istället. Det här blir nog lite på samma tema som ett av mina tidigare inlägg, men jag är lite fascinerad av vad man kan åstadkomma med kontinuerlig ansträning, inte nödvändigtvis mycket åt gången. Ibland räcker det till och med med lite. Lite men enträget och kontinuerligt. Kontinuitet! I allafall om man varit på en så låg nivå som jag.
Mina armhävningsutmaningar är ett exempel. I september kände jag att överkroppen behövde väckas ordentligt - mina axlar klarade inte ens att stå på alla fyra någon längre stund. Jag satte ribban på ett snitt på 10 armhävningar/ dag fram till nyår. Resultat: Mina armar ser åter ut som de brukade och framförallt: jag är tillräckligt stark igen. 
Mina axlar pallar vardagen och jag kan med lätthet traska omkring med Liten på armen när det behövs. Nu i februari blev det en "utmaning" att göra i snitt 15 armhävningar/dag. Som inte var så vidare värst stor utmaning. Så från att knappt ha kunnat stå på alla fyra utan att ramla ihop i en hög för några månader sedan kan jag nu göra så här:


Foto: M. Eklund

Filosofin "Lite i taget" funkar också utmärkt (för mig) för att bygga nya vanor (som tillsammans gör mig till ett bättre jag – mer ork, mer sinnesro, mer glädje). Det är t ex sällan jag skippar en lunchpromenad numera (om jag inte lunchtränar förstås). Den där friskluften alltså – aaahh… Så välgörande för en trött kontorshjärna! Beroendeframkallande!
Jag skulle kunna räkna upp en rad ytterligare exempel på när ”ett steg i taget” funkar (för mig). Men ni fattar nog. En faktor som jag tror gör att det funkar, för mig, är hur jag motiverar mig till förändring. Ofta kommer det inifrån och jag tänker ”äh – jag testar och ser hur länge det håller”. Ingen jättestor risk för ett tråkigt misslyckande alltså, men många chanser till klapp på axeln ju längre en ny vana håller i sig.
Sen är det just det där med ETT steg i taget. Inte MASSA steg på en gång. Det gör det liksom mer hanterbart. Jag gör oftast inte den uppdelningen medvetet men har insett att det är så jag funkar. Lite i taget. Det är då det blir hållbart liksom.
När jag tänker efter, så består de förändringar jag gör oftast av att ”lägga till” istället för att ”sluta med”. Lägga till en veggodag. Lägga till yoga. Lägga till armhävningar. Lägga till lunchpromenader. Inte ta bort go-pizzan, tv-tiden, långlunchen. ”Ta bort” har liksom istället blivit en automatisk konsekvens av det som lagts till. Sådant som inte längre tillför har sållats bort i nån slags auto-prioritering. Även om den såklart mer eller mindre är medveten.
Egentligen har jag nog aldrig känt behov av riktigt stora förändringar, så kanske är det därför jag kört ett litet steg i taget. När jag känt för det. Känt att jag behöver förändring för att må bra och orka.
Orken är däremot något som svikit mig länge, trots att jag försökt göra en hel del ändringar. Därför håller jag just nu på med en ganska stor omställning. Energiomställning kan man säga. Mer om det en annan gång.

Etiketter: ,

3 mars 2015

Senaste grötnytt

Gröttrenden håller ju som bekant i sig. Själv har jag glufsat gröt i stort sett dagligen sedan långt innan det blev trend. Vanlig hederlig havregrynsgröt.

Så förhoppningsvis kommer jag leva länge. Nya rön säger nämligen det, att grötätare lever längre. Åtminstone kan man tolka det så. Och det väljer jag ju såklart att göra!



Etiketter: ,

1 mars 2015

Marsbål

Ny månad redan! Min armhävningsutmaning i februari klarade jag utan att jag liksom riktigt behövde anstränga mig så mycket. Så jag tror mars ska få lite annat fokus.

MammaMage-appen ska få vakna till liv igen, eftersom jag kört rätt mycket "tung" magträning på sistone och behöver påminna mig själv att checka av att de inre magmusklerna hänger med, och träna dem lite extra. 

Jag håller så smått på att lära mig stå på händer, och DET kräver bålstyrka. Mina skuldror är såpass starka nu att jag kan börja öva, men varje pass (japp, jag har ett program för det) känns. Både i skuldror och rumpa (!).

En bit kvar till fritt handstående... Foto: M. Eklund

Ryggen ska också få vara i fokus (eftersom jag nån gång vill kunna göra chins, och eftersom den ju också är en viktig del av bålstyrkan). Så jag sätter som mål att regelbundet göra assisterade pullups med hjälp av vardagsrumsbordet. 

Mars är väl egentligen också den första vårmånaden, vilket borde innebära att löparskorna får se dagens ljus igen (här där skidpjäxor lätt konkurrerar ut löparskor), men jag har inga större illusioner om att knäna ska hålla för några längre rundor. Det får räknas som bonus isåfall. 

Etiketter: