Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

Name:
Location: Sweden

24 september 2013

(P)rehab

Mycket småskavanker är det för tillfället. De flesta tror jag beror på förlorad styrka och till viss del eftersatt rörlighet. 

Många av dem har nog oxå sitt ursprung i den förmodat skeva höften. Som justerades av kiropraktor-Hans i Halmstad men låste sig igen i början av graviditeten och sedan dess gått ojusterad. Borde nog justera det...

Senast i raden av skavanker är hälont vid långa promenader. Misstänkt likt början på hälsporre om jag får diagnosticera mig själv med hjälp av Google. Så nu har jag ytterligare lite rehab/prehabövningar att komma ihåg, för hälsporre vill man ju verkligen inte ha! Denna gång gäller tåhävningar och tåstående. Hittills har jag kört 100 tåhävningar om dagen i tre dagar, varvat med 100sek tåstående (för att sträcka ut under foten) var fjärde dag. Verkar funka. Blir i allafall inte värre och jag kan fortsätta gå hyfsat långa sträckor. Så jag åtminstone kan få komma ut och se lite sånt här: 


Det svåra i kråksången: Att hålla räkningen på tåhävningarna i mitt amningsdimmiga tillstånd. Jag menar, när man går från skötbordet utan att ha satt på en blöja, ställer in tomma mjölkpaket och mackburkar i kylen och slänger disken i soporna, hur ska man då kunna förvänta sig att jag ska kunna räkna?

Så om vi säger så här: de där tårna blir iallafall hävda minst 100 gånger om dan. Better safe than sorry!

Etiketter:

21 september 2013

Hälsa

Det tillryggaläggs en del promenadkilometrar just nu. Utmärkta för filosoferande och observerande av omgivningen. Så här på mindre ort hör det nästan till vanlig folkhyfs att hälsa, eller nicka och kanske le lite, mot de man möter. Men det finns en del ganska slående mönster i hälsandet:

De som blir gladast när man hälsar glatt på dem är pensionärer.
Allra gladast blir de där tanterna som ser ut som åskmoln och verkar bittra på världen.
Tanter i sällskap med en gubbe kan dock bli lite sura om gubben hejar för glatt.
Tjejer/kvinnor/tanter som är ute och springer hejar oftast lite generat, som om de helst vill komma obemärkt förbi och liksom skäms på något vis.
Killar/män/gubbar som springer gör tvärtom och hejar ofta högljutt.

Men det som är mest fascinerande är de som är i samma situation som mig - tjejer med barnvagn. De hälsar i princip aldrig först, och oftast endast motvilligt om man ler och säger hej. Har de en karl med sig så hejar han ofta glatt, medan hon sticker näsan i vädret och vänder bort huvudet. Jag kan inte låta bli att undra varför...

Etiketter:

15 september 2013

Skakiga armar och skrattande sinne

Jag har fått ett styrkeprogram som ska göra mig starkare igen och framförallt få bukt med de där obalanserna. Eller ja, fått och fått... Jag har ju faktiskt betalat för det. Investerat i mig själv. Låter lite ego. Eller kanske bara klokt?

Körde igenom det i sin helhet för första gången idag. Resultatet? Väldigt, väldigt skakiga armar. Träning för skrattmusklerna när jag insåg (ännu mer) hur sjukt dålig balans jag har. Koncentrationsträning för en virrig amningshjärna: dra in här, spänn där, snygg hållning, sträck ut, knip ihop. Jösses, hur ska jag klara att hålla allt i mitt (inte så) lilla huvud??

Förhoppningsvis tänker kroppen lite mer av sig själv när jag kört några gånger och inte håller på att dö klenhetsdöden under tiden. Gött att få sig en genomkörare i allafall, såhär på söndagsmorgonen!


Etiketter: ,

13 september 2013

Att inte ropa hej...då?

Den där lilla joggingturen i måndags var ett riktigt endorfinrus. Hej hå, vad jag saknat det! Framskumpandet för egen maskin med sköna löparskor på fötterna. Som väntat gick skumpandet inte direkt i någon racer-fart. Jag tog det försiktigt och lufsade fyra varv runt fotbollsplanerna en bit bort. Varven valdes för att lätt kunna avbryta om något kändes helt galet.

Men det gjorde det inte. .

Visst, jag kände att Det Onda Knät inte direkt var vant att låta mig springa. Inte heller min svaga hamstring som protesterade innan den blivit varm. Men annars kändes det mest mysskönt på något vis. .

För man ska ju inte ropa hej. Innan man kommit över bäcken, eller hur är det? Och bäcken blev nog till en mindre fors, för min bäckenregion. Två dagar senare. Förvånad, ute på en lite längre promenad med barnvagnen, kände jag hur obehagskänslan var där. Inte särskilt trevligt. Bakslag skulle man kanske kunna säga. Men jag var liksom inställd på att det kunde hända och sade faktiskt till sambon efter måndagsrundan att vi får väl se om några dagar hur det känns.

Nu vet jag. Så jag ropar inte hej. Men inte heller hejdå. Jag fortsätter bara att gå. Att styrketräna. I några veckor till. Sen får vi se om jag kanske kan ropa hej ändå. .

Etiketter: , ,

12 september 2013

Graviditetsklåda

Det här är ytterligare ett inlägg på temat "kroppen vet mer än man tror". Min graviditet blev lite onödigt spännande på slutet och hade kunnat sluta illa om jag inte av någon anledning känt att jag borde höra av mig till mödravården när jag började få en irriterande klåda. Sån där klåda som om man fått kläderna fulla av isolering. Mest för att höra vad man kunde göra för att lindra klådan, tänkte jag när jag ringde. Men barnmorskan satte genast upp mig för provtagning av leverstatus och gallsyror eftersom det tydligen kunde vara s k graviditetsklåda, vilket jag inte hört talas om tidigare.

De första proverna var "nästan" normala och bara lätt förhöjda. Ingen vidare åtgärd eller ytterligare prover behövdes om klådan inte blev värre. Hobbyforskare som jag är (eller vad kallar man det när man vill veta allt om allt man stöter på) kollade jag upp fenomenet på nätet och när jag var på sista kontrollen inför förlossning några dagar senare bad jag att ändå få göra nya prover. Det var tur det!

När de nya provsvaren kom blev det nämligen medicinering direkt och besök på förlossningen för att göra fosterövervakning. Värdena hade stigit markant och gallsyrenivån låg nu på 36mmol/l (normalt är under 10). Fick också en hinnsvepning för att förhoppningsvis påskynda att förlossningen skulle komma igång. Samt ny provtagning redan dagen efter.

När de svaren kom ringde en barnmorska och meddelade: Du bör komma hit idag, och du bör inte räkna med att åka hem igen förrän bebis är ute. Oops.... Värdet var nu uppe på 67! Efter en något skakig lunch åkte vi in och några timmar senare föddes Trollet välbehållen.

Varför skriver jag det här?

Litegrann för att det inte finns så mycket att läsa om detta. Graviditetsklåda, eller s k intrahepatisk cholestas/graviditetshepatos är nämligen relativt vanligt, men verkar inte vara något som hålls under uppsikt av mödravården, till skillnad från exempelvis havandeskapsförgiftning och graviditetsdiabetes. Märkligt tycker jag, eftersom riskerna för barnet är ganska stor om gallsyrorna stiger över 40mmol/l.

Ännu märkligare blir det när man får höra andras erfarenheter. Som inte varit lika lyckosamma som jag utan där flera jag talat med faktiskt fått ett mycket sent missfall i någon av de senare graviditetsveckorna. Man kan alltså rädda bebisar genom att rutinmässigt ta några extra prover hos MVC, men det görs inte. Inte heller informeras man (i alla fall här i Östergötland) om riskerna och att man bör söka vård vid kraftig klåda. Enligt länken ovan är risken för fosterdöd 1-2% hos de som har hepatos. Det är 1 eller 2 bebisar av 100 av de som har en mamma med hepatos!

Sjukvårdsupplysningen anser dock att detta är en försumbar risk och talar nästan enbart om den irriterande klådan för modern och hur den kan behandlas. Lite skrämmande tycker jag! Visst, om man börjar ta prover rutinmässigt resulterar det förmodligen i fler igångsättningar, vilket kostar pengar. Men vi pratar ju om livet på små bebisar och tillvaron för deras föräldrar. Herregud, livet kan ju aldrig bli sig likt om man förlorar ett barn någon vecka innan det ska komma till världen!

Så vad jag egentligen vill säga är nog bara en liten varning till de som får klåda som gravida. Se för jösse namn till att få lever- och gallsyreprover tagna! Och se till att bli uppföljda efteråt, eftersom det (enligt min förlossningsläkare) finns en viss risk att levervärderna inte återgår till normala. Dessutom (enligt samma läkare) ökar risken att få hepatos om man under lång tid ätit hormoner (eftersom det är hormonerna levern inte klarar av) och om man en gång haft hepatos bör man inte ta preventivmedel med hormoner senare i livet. Tänkvärt...

Etiketter:

9 september 2013

Firar

För ett år sedan spenderade jag min födelsedag i Halmstad, på löparläger med Ingmarie, Sara och Kenth. Dagen bjöd då bland annat på långpass längs prins Bertils stig och jag minns att kroppen trots två intensiva träningsdagar i bagaget kändes ganska lätt och harmonisk.

Löparutstyrsel 9 sept 2012.

På prins Bertils stig. Foto: M. Eklund
Dagen hade börjat med yoga under Ingmaries vägledning, perfekt start på en födelsedag om du frågar mig! Av någon anledning höll jag tillbaka på eldandningen. Jag liksom bara kände att det kändes bättre med långa djupa andetag, varför tänkte jag inte så mycket på.

En vecka senare fattade jag. Det hade börjat växa ett litet Troll inuti mig och kroppen talade nog om för mig att jag borde föredra de långa djupa andetagen innan jag själv visste vad som var på gång.

Idag har det gått ett år, och det lilla Trollet bor här hemma hos oss sedan drygt tre månader. Jag firar födelsedag igen och firar inte främst att jag blivit ett år äldre (för vem vill väl egentligen det??) utan att Trollet förgyller min vardag, och att jag idag gör nypremiär som löpare. I samma mundering, men i ett annat spår, på en annan distans och i ett annat tempo än för ett år sedan.

9 sept 2013. Foto: M. Eklund

Så himla gött att lufsa lite och känna var jag behöver stärka upp för att kunna springa obehindrat. Fantastiskt med lite endorfiner så här på en måndag och jag kan lova att det inte kommer dröja alltför länge till nästa lilla tur!

Etiketter: , ,

6 september 2013

Kraftpromenad med safariinslag

Eller kanske ska man säga power walk nu för tiden? Nja, gillar inte riktigt det uttrycket, men den svenska översättningen känns ju lite lustig också...

Hur som helst, så har jag gjort lite konditions- och styrketester de senaste dagarna för att se hur landet ligger. Styrketesterna gjorde jag häromdagen och jag har träningsvärk! Så uppenbarligen finns det muskelembryon kvar, men de är sannerligen inte imponerande starka direkt. Jösses!

Konditionstestet gjorde jag idag och lilla Trollet fick följa med och sov sött i vagnen. Det blev en hurtig promenad som gick fortare än jag hade väntat mig. Så joggingdebuten kommer genomföras som planerat. Bara dagar kvar nu, tjoho!

Lite synd var det för Skruttan att hon sov, för det skådades både ett och annat längs vägen. Rådjur. Sländor. Två döda, överkörda huggormar. En överkörd kopparorm. Stora gröna gräshoppor. Rena safarin alltså.

Och hade det inte varit för de allt fler gula björklöven så hade det nog lika gärna fortfarande kunnat vara en högsommardag. Även om gula löv sågs redan i juli när jag tänker efter.

Lite gula björklöv vittnar om höst. Foto: M. Eklund

Mot Ljungsjön med Ljungs kyrka i bakgrunden. Foto: M. Eklund


Etiketter: ,

3 september 2013

Frestelser

I söndags gick Vreta-loppet uppe i Olstorp, med bland annat skidåkarna Daniel Tynell och Jimmie Johnsson i startlistan. Vi var där och tittade och insöp lite löparenergi. Gissa om jag blev frestad att springa?? Men jag höll mig...

Sedan blev jag frestad till grötvariation och gjorde en variant av Davosgröt till gårdagens frukost istället för den vanliga välbeprövade. Davosgröten sägs mätta så bra, så jag föll för frestelsen att testa. Ingen hit. Vanlig är godare och inte blev jag mättare inte.

Igår var jag enormt sugen på vaniljglass med krossad bondkaka och valnötter som topping. Den frestelsen föll jag för och jisses vad gott det var!

Idag, när höftluften är friskare än friskast och solen skiner från klar himmel, är jag frestad att dra till kusten och paddla kajak. Men den frestelsen kommer jag såklart inte att falla för. Fast vem kan egentligen motstå något sådant här?

Foto: M. Eklund

Etiketter: ,