Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

Name:
Location: Sweden

30 juni 2013

Helt ok ryggpass

Idag hade jag nypremiär för "riktigt" träningspass. Lill-skrutten blir en månad så det kändes på nåt sätt passande. Även om främsta anledningen var att jag kände att det verkligen behövdes en genomkörare för min stackars rygg som får utstå en del luriga amningspositioner och bära-bebis-ställningar för tillfället. Risken är fortfarande överhängande för nackspärr men jag tror jag motat Olle i grind åtminstone lite.

Ryggen bjöds på tre set av:

-Bäckenlyft
-Bäckenlyft med bensträck
-Ryggresningar
-Sittande låg rodd med gummiband
-Sittande hög rodd med gummiband

Därefter blev "desserten" för den arma ryggen lite rörlighet:

-Ryggflex
-Ryggvridningar
-Katt-och-ko

Även om ryggen som sagt känns ansträngd ibland så är jag tacksam för det baksidefokus jag hade under graviditeten. Belastningen känns av betydligt mindre än jag väntat mig. Tack kroppen för det!

Etiketter: , ,

28 juni 2013

Anti-utmaning

Så var det den där nästa utmaningen jag skulle klura på. Det har varit lite baby-boom i de bloggar jag läser på sistone, och även i bekantskapskretsen generellt. Många som fått barn verkar komma i form superfort sedan. Magar försvinner på nolltid, det springs halvmaror tio veckor efter förlossningar och tvättbrädorna radar upp sig på t ex Instagram. Man känner liksom pressen att bli en sån där supermorsa, och jag måste erkänna att jag längtar efter storformen. Vill inget hellre än springa långt, eller känna mig riktigt stark när jag susar fram i skidspåren.

Just därför så blir faktiskt min största utmaning att begränsa mig själv. Skynda långsamt. Tänka långsiktigt. Våga låta återhämtningen ta tid. För att undvika problem eller skador längre fram. Jag tror det var det som räddade mig efter knäoperationen för några år sedan och jag tror det kommer vara bra för min bäckenbotten och core att nu bli starka igen från grunden, inifrån. 

. Min utmaning blir en slags anti-utmaning: att låta framförallt mage vila sig i form och att faktiskt ibland avstå att träna den. Till hjälp kommer jag ha appen MammaMage. Den ska följas. Jag ska inte göra mer än så innan programmet är slut, även om jag vill; även om jag kanske skulle kunna, kortsiktigt. Det blir framförallt en mental utmaning att lägga band på mig. Men förhoppningsvis har jag igen det senare.

En annan mental utmaning har jag också på gång, liksom fler tankar kring fysisk återkomst - inlägg kommer framöver. För även om jag just nu skyndar långsamt och inte kommer springa ett enda steg förrän bäckenbotten, core och efterkontroll tillåter det, så har jag inte släppt tanken på Öppet Spår 2014, eller Tjejmarathon 2015. Definitivt inte!

Etiketter: ,

26 juni 2013

141 km

Min lilla utmaning stängdes igår. Tiden efter att lill-trollet ankom har hjälpt upp statistiken en hel del jämfört med hur det såg ut för en månad sedan. Jag börjar känna att et går åt rätt håll, och nu känns det som det är dags för lite mer krävande utmaningar än denna. Bäbis fyller fyra veckor imorgon, vilket kanske kan vara en bra startpunkt för något skoj. Jag ska klura på den...

Totalt blev det i allafall 141 kilometrar/kronor enligt Funbeat, som jag nu satt in till Hungerprojektet, som pepp till Coyntha, som också huserar i Östergötland! 


Mot nya utmaningar!

Etiketter: , , ,

22 juni 2013

Yogiskt

Innan lill-trollet kom till världen blev vi korvstoppade från alla håll - föräldrautbildning, kollegor, bekanta - med vilket kaos den första tiden med en mini-människa skulle bli. Ingen sömn, ingen tid för matlagning, dammråttor eller personlig hygien. Så jag hade nog ganska låga förväntningar på min tillvaro.

Och visst, jag ska villigt erkänna att blogginlägg kanske inte är det som stått högst på prio-listan på sistone. Men kaos? Nja, det skulle jag inte sträcka mig till. 

Visst, tillvaron är totalförändrad. Visst, jag kan inte slösurfa på datorn som förr, min kropp tillåter än så länge inte några fysiska utsvävningar (vilket jag verkligen saknar nu!), det blir inte direkt några långa gemensamma middagar. Men jag får ju i mig mat av hyfsad kvalitet, jag får åtminstone promenader och lite återhämtningsstyrka varje dag, och faktiskt flera timmars sömn i sträck varje natt (än så länge, vet att det kan ändras...). Och både sinnet och kameran är redan tillbräddenfyllda med upplevelser  och minnesvärda ögonblick tillsammans med vår nya familjemedlem.

De gånger det faktiskt känns lite uttröttande eller jobbigt eller oroligt så kan man alltid trösta sig med mantrat från gravidyogan: det du känner eller upplever just nu kommer att vara annorlunda om en stund.

Eller som en bekant skrev: Efter tårar kommer leenden.

Apropå yoga förresten, så får det nog bli nästa tillägg i träningsmenyn: Mjukyoga för kropp och själ närhelst tillfälle ges. Även om mina promenader ibland också känns ganska yogiska. På sitt eget sätt.



Etiketter: ,

10 juni 2013

5 x 1km

Första tusingen inleds flackt, men jag känner med en gång att det kommer bli tungt. Första motlutet gör att hjärtat bankar i tinningarna, lungorna snörs ihop och jag andas flämtande. Stretar på och känner hur det lättar något på slutet när det går nerför.

Vila.

Andra tusingen. Inte mycket bättre. Det är en "vänd-variant", dvs ca 500m åt ena hållet och sedan samma sträcka tillbaka. Första delen inleds med en kort backe som direkt skickar upp pulsen i taket igen. Men sedan lättar det lite. Går lätt nedför hela vägen till vändning och kroppen känns ändå hyfsat ok. Men sedan blir ju nedförslutet uppför på vägen tillbaka. Jag kämpar. Hårt. Kan inte hålla hastighet men genomför ändå och får kortbacken i början som nerförsbelöning på slutet. Har gett allt när kilometern är gjord.

Vila.

Tredje tusingen. Nu börjar kroppen på något sätt jobba med mig. Samma slinga som ettan. Men kan hålla högre tempo. Utan att det känns jobbigare. Kroppen svarar bättre. Lungor och hjärta känns inte lika tillsnörda. Kroppen känns inte lika mörbultad och i olag.

Vila.

Sista tusingen. Jag får sällskap och lägger till en extraslinga. Kroppen känns fortsatt bättre och i glädjeyran av att den vaknat till liv, kombinerat med lite distraktion från sällskapet så blev det faktisk 2 km istället för en. I högre tempo än de tidigare. Jag är på gång.

Detta skulle kunnat vara en beskrivning av ett hyfsat kvalitetspass i min träningsplan för något långlopp. I typ 5.30-tempo eller så. Men det är det inte. Det är hela förra veckans samlade fysiska aktivitet. I form av långsamma promenader med barnvagnen. Vi snackar 13-15-minuters-tempo. Där är statusen just nu. Kan inte komma ihåg att jag någonsin varit såhär långt ner i fysisk kapacitet. Men det har ändå vänt nu. Det järn jag fick intravenöst på special-BB har börjat göra nytta. Jag känner mig mer levande och varje dag görs jämförelsevis stora framsteg. Det finns hopp för en comeback till normalform.

I väntan på fysisk comeback (eller, ja, väntar gör jag ju inte, jag jobbar ju faktiskt ganska aktivt på den med både kost och aktivitet) så tar jag alla chanser att lära känna vårt lilla charmtroll (hon är verkligen både prio ett och två!), lär mig mer och mer om närvaro i nuet (ingen har nånsin fått mig till det som hon) och kniper bäckenbottenmuskler.

Träningsplaner, om man nu kan kalla dem det, görs veckovis baserat på tidigare veckas framsteg, och involverar den här veckan ökad promenadlängd, med målet att kunna gå till affären obehindrat tur och retur (totalt 3km med två rejäla backar) vid veckans slut. Lägger också in mer bäckenbottenträning och väldigt lätta core-övningar på rekommendation från sjukhuset och det här programmet. Förhoppningsvis är formen om en vecka tillbaka såpass mycket att jag kan hantera vardagen med bebis själv, så sambon kan börja jobba igen. Det verkar lovande.

Etiketter: , ,

3 juni 2013

Trollungen är här

Jag har sagt flera gånger under graviditeten att det nog är en riktig liten trollunge därinne, och ut kom en riktig trollkalufs. En (såklart!) vansinnigt söt tjej som mår alldeles prima och har charmat oss totalt.


Hon kom i torsdags, efter ett slut på graviditeten som blev lite mer spännande än tänkt. Gravidklåda säger jag bara, hu!

Även efterdyningarna av förlossningen blev lite mer dramatiska än väntat så nu sitter jag här med ett Hb-värde på 74 och flämtar av att gå från sovrummet till köket. Men jag har börjat repa mig och hoppas kroppen samarbetar med mig framöver. Långpromenader är det dock ett tag kvar till...


Etiketter: