5 x 1km

Första tusingen inleds flackt, men jag känner med en gång att det kommer bli tungt. Första motlutet gör att hjärtat bankar i tinningarna, lungorna snörs ihop och jag andas flämtande. Stretar på och känner hur det lättar något på slutet när det går nerför.

Vila.

Andra tusingen. Inte mycket bättre. Det är en "vänd-variant", dvs ca 500m åt ena hållet och sedan samma sträcka tillbaka. Första delen inleds med en kort backe som direkt skickar upp pulsen i taket igen. Men sedan lättar det lite. Går lätt nedför hela vägen till vändning och kroppen känns ändå hyfsat ok. Men sedan blir ju nedförslutet uppför på vägen tillbaka. Jag kämpar. Hårt. Kan inte hålla hastighet men genomför ändå och får kortbacken i början som nerförsbelöning på slutet. Har gett allt när kilometern är gjord.

Vila.

Tredje tusingen. Nu börjar kroppen på något sätt jobba med mig. Samma slinga som ettan. Men kan hålla högre tempo. Utan att det känns jobbigare. Kroppen svarar bättre. Lungor och hjärta känns inte lika tillsnörda. Kroppen känns inte lika mörbultad och i olag.

Vila.

Sista tusingen. Jag får sällskap och lägger till en extraslinga. Kroppen känns fortsatt bättre och i glädjeyran av att den vaknat till liv, kombinerat med lite distraktion från sällskapet så blev det faktisk 2 km istället för en. I högre tempo än de tidigare. Jag är på gång.

Detta skulle kunnat vara en beskrivning av ett hyfsat kvalitetspass i min träningsplan för något långlopp. I typ 5.30-tempo eller så. Men det är det inte. Det är hela förra veckans samlade fysiska aktivitet. I form av långsamma promenader med barnvagnen. Vi snackar 13-15-minuters-tempo. Där är statusen just nu. Kan inte komma ihåg att jag någonsin varit såhär långt ner i fysisk kapacitet. Men det har ändå vänt nu. Det järn jag fick intravenöst på special-BB har börjat göra nytta. Jag känner mig mer levande och varje dag görs jämförelsevis stora framsteg. Det finns hopp för en comeback till normalform.

I väntan på fysisk comeback (eller, ja, väntar gör jag ju inte, jag jobbar ju faktiskt ganska aktivt på den med både kost och aktivitet) så tar jag alla chanser att lära känna vårt lilla charmtroll (hon är verkligen både prio ett och två!), lär mig mer och mer om närvaro i nuet (ingen har nånsin fått mig till det som hon) och kniper bäckenbottenmuskler.

Träningsplaner, om man nu kan kalla dem det, görs veckovis baserat på tidigare veckas framsteg, och involverar den här veckan ökad promenadlängd, med målet att kunna gå till affären obehindrat tur och retur (totalt 3km med två rejäla backar) vid veckans slut. Lägger också in mer bäckenbottenträning och väldigt lätta core-övningar på rekommendation från sjukhuset och det här programmet. Förhoppningsvis är formen om en vecka tillbaka såpass mycket att jag kan hantera vardagen med bebis själv, så sambon kan börja jobba igen. Det verkar lovande.