Färdigflyttad

Det ser inte jättevackert ut ännu. Men är work in progress. Flytten är gjord. Från och med 1 juli hittar ni mig på litelangre.se. Syns där!

PS. Låter den här bloggen ligga kvar ett tag, men tar nog bort den typ i höst, eftersom alla inlägg flyttat med till mitt nya hem. DS.

Utmaning i mål, och förändring!

Jahapp, då var juni slut och därmed också bloggutmaningen #uppochhoppaijuni. Helt otroligt att det redan är juli, och helt otroligt att jag faktiskt klarade den här utmaningen. Bloggande 30 dagar i rad (nåja, några av dagarna på instagram, men ändå...) har jag liksom aldrig gjort förut. Ämnena har varit roliga, inspirerande, svåra, kluriga och lätta att tolka på olika sätt, vilket har gjort att det har varit väldigt kul att följa andra bloggare i utmaningen och hur de valt att tolka rubriken för dagen. Jag tidsinställde en hel del av inläggen, för det finns liksom inte på kartan att jag ska ta mig tid att skapa inlägg varje dag. Det tar ju faktiskt ganska mycket tid med länkar och bilder och allt vad det kan vara. Särskilt när man som jag har rotat djupt ner i bildarkiven till vissa av inläggen! Hur som helst, stort tack Sofy för en härlig utmaning som gett mig flera nya bloggkompisar att följa!

Jag visste att den här utmaningen skulle ta ganska mycket av min tid, och därför lovade jag mig själv en liten belöning om jag klarade den helt enligt plan, dvs med ett inlägg om dagen och inga kompensationsinlägg med flera utmaningsbidrag på samma dag. Så belöningen är inhandlad och jag väntar med spänning på när den ska dimpa ner i brevlådan. Träningsrelaterad? Jajamän...

I måndags gick jag på semester och den här veckan är jag gräsänka, så jag har inte direkt jättemycket egentid framför datorn. Fram till idag har vi haft besök också, så då blir det ännu mindre. Men nu, när värmen ser ut att bli riktigt tryckande och jag ändå helst håller mig i källaren, så tänkte jag ägna kvällarna när Bustrollet somnat åt att sätta igång Den Stora Flytten till litelangre.se på riktigt. Så det kan hända att det ser lite konstigt ut här några dagar framöver, men förhoppningsvis löser jag det till framemot helgen i allafall. Hoppas ni hänger på!

Foto: M. Eklund

Länkkärlek

Det här inlägget skulle jag kunna bomba med hur mycket länkar som helst. De flesta av mina favoriter har jag ju tipsat om förut, så jag tänkte att jag delar upp det här i två delar. Dels lite härliga människor som jag vill lyfta fram lite extra, som jag kanske inte tipsat om så ofta förut. Dels ett gäng härliga upplevelser med koppling till träning, som jag gärna vill att så många som möjligt ska få upp ögonen för. Hoppas ni kan hitta något kul!

Hejhejvardag är en härlig illustration som jag upptäckte för inte så länge sedan. Har i princip inget att göra med träning, men ger många goda skratt och igenkännanden.

Anna Haag läser jag till och från. Fina bilder, får mig att längta till Jämtland, Alperna, Alaska eller var hon nu för tillfället befinner sig. Mycket fina inredningstips också. 

Runnerslove är en av de första jag började följa. En riktig superkvinna med båda fötterna på jorden och väldigt kloka inlägg om löpning, livet, hälsa och mat.

Tjejerna Killarna Katterna är ett sant energiknippe som alltid ser positivt på tillvaron (till och med när hon är sjuk!) och inspirerar mig mycket.

Men Mia - löpning, humor och självdistans i en härlig, skojig blandning.

Snorkkis - skriver inte så ofta numera men skriver bra, med intressanta infallsvinklar. Ni vet väl vad snorrkande innebär?

Camilla tränar - en härlig, stark tjej som bor i Sälen (bara en sån sak). Hittade henne via den här utmaningen och följer med spänning.

Bureborn - har tyvärr slutat blogga verkar det som, men åh, vad jag gillade den! Poetiskt, finurligt, underfundigt om löpning och allt däromkring.

The Nectar Collective - här kan man som bloggare få väldigt, väldigt mycket tips kring bloggande och allt som hör till det!

Långt ner till fjorden... Från fjället. Foto: privat

Det var bloggarna det. När det gäller saker som kan vara kul att hitta på, så ger jag er en gottepåse här nedanför:

• Fra fjord til fjell - Halvmarathon från byn upp på fjälltoppen. Eller duathlon om man så vill. Då blir det marathondistans
• Tjejmarathon - Ultralopp för välgörenhet. Drivs bland annat av Runnerslove ovan.
• Spitsbergen marathon - undrar om man måste ha bössa med sig?
• Springresa i alperna
• Boställets vedugnsbageri - fantastiska bullar, underbar atmosfär, och roliga saker för barn att pyssla med utomhus
• Vikbovarvet - marathon till fots eller cykel arrangerat av bl a en östgötabloggkollega
• Engelbrektsloppet - väldigt fint lopp i bruksmiljö. Lika jobbigt som Vasaloppet
• Vretaslingan - vår skidoas bakom knuten. Snösäkert även när ingen snö finns. Lycka!
• Hälgö kajak - om man vill komma rakt ut i den sörmländska skärgården
• Horisontkajak - väldigt bra kajakkurser för den som vill bli lite mer äventyrlig!
• Dansbandsveckan i Malung - say no more!
• Vindelfjällen - fantastiskt vacker vandring! Lättillgängligt men ändå vildmark. Här vandrade jag själv i en vecka för sex år sedan.

Fjällvandring på egen hand. Foto: M. Eklund

Lite länkkärlek från mig. Har ni några pangtips att dela med er av?

Detta inlägg är sista delen av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Ett mål jag missat

När det gäller träning och tävlingar, så kan jag faktiskt inte komma på några mål jag missat. Kanske har jag satt dem för lågt. Kanske är jag väldigt bra på att veta mina gränser och på att jobba fokuserat mot mina mål.

Visst, det finns en hel drös med saker jag fortfarande skulle vilja uppnå. Konstigt vore ju annars. Men jag kan inte riktigt komma på något lopp där jag riktigt misslyckats. Skulle kanske vara Vasaloppet 2008, då jag inte kom i mål då. Men just det året var det extremt många som inte gjorde det pga det svåra föret. Jag stod 2,5 timmar i första backen tillsammans med flera tusen andra och det gick liksom inte att ta sig fram och förbi. Det var efter det som de breddade backen bland annat. Så jag räknar det inte som ett missat mål.

Något som jag däremot har haft väldigt svårt att nå är mitt kost- och hälsomål. Jag var nästan där ett tag i våras. Jag hade som mål att gå upp till 75kg, som jag vägde innan jag blev gravid med Bustrollet. När det var som bäst var jag uppe i 74kg och hade energi som räckte hela dagen. Planerade måltiderna och mellanmålen och orkade det jag ville. Sedan fick jag som bekant influensa x2 och kilona rasade igen. Matlusten var obefintlig och har inte riktigt kommit tillbaka efter det. Inte energin att satsa på kosten heller. Så den är sådär just nu. Det blir vad det blir och just nu känner jag bara att jag behöver semester. Jag orkar inte alls så mycket som jag skulle vilja, och även om jag vet att det är lika mycket konditionen som kosten efter sjukdomsvåren, så känns det faktiskt som ett misslyckande. Ett mål jag ännu inte klarat att uppnå. Men som jag fortfarande strävar efter att klara. Klara innebär då att kontinuerligt äta bra, tillräckligt för mig, och orka vardagen och kunna träna som jag vill. En bit kvar är det, men nu har jag i allafall kunskapen för att ta mig dit. Tror jag.

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Jag behövde springa

När jag laddade upp min gamla Garmin idag insåg jag att det nog är över en månad sedan jag sprang sist. Så gissa hur otränad och sniglig jag är?

Trots det, och trots värmen, så kände jag att jag ville ta tag i de där universalintervallerna jag skrev om häromdagen i bloggutmaningen. Inget imponerande tempo planerades, och det blev också ganska lugnt i absoluta mått mätt. 

Svettig blev jag däremot ändå. Både utanpå och inuti. För som alltid när jag springer på den mystiska parallellgrusvägen som inte leder någon vart, förutom till mountainbikespåret, så råkar jag ut för skumma saker. Vet inte varför jag fortsätter att springa där, eftersom jag får skrämselhicka nästan varje gång. Jag som inbillar mig att jag gillar skog och öde grusvägar...

Rätt som det var när jag var precis i slutet på en intervall så såg jag... En fot!! En lös fot. Av ett djur av något slag. Min första gissning var en vildsvinsfot. Vilket gjorde att jag såklart genast såg framför mig hur jag jagades av en flock hungriga grisar... Eller något annat läskigt, som dödat grisen. Men sedan, när jag pga olustkänslorna, vände strax därefter, och såg den äckliga foten igen, så funderade jag på om det inte lika gärna kunde vara en gammal rådjurs- eller hjortfot. Som då säkert blivit dödad av ett vildsvin eller något annat farligt... Huääää.... 

Det gick fortare tillbaka kan jag lova. Åtminstone tills jag såg den större vägen igen. Och visste att jag var nära civilisationen igen. Vildmarksmänniska som jag är. Eller hur det var... 

Jaja, jag fick ju i allafall springa! Efter lite googlande så är det nog mer sannolikt att det var en vildsvinsfot än en hjortfot. Frågan är bara hur den hamnat mitt på en grusväg?!

Därför skriver jag

Som den introverta person jag är så tänker jag mycket. Drömmer, planerar, filosoferar, resonerar, funderar, argumenterar, formulerar och bubblar i mitt huvud.

Allt det där behöver komma ut ibland. Vissa saker kommer bättre ut som skrivna ord än som ord som sägs där någon kan argumentera emot och debattera.

Jag gillar också att leka med ord, och komplettera med bilder. Även omvänt - att berätta med bilder.

Ofta skriver jag också om sådant jag inte så ofta pratar om med omgivningen. Vill inte trötta ut dem med mitt ekotänk, yogaprat och träningsfunderande. Eller så är det helt enkelt något jag vill dokumentera för min egen skull. 

Att skriva är en slags ventil. Också en liten kreativ ådra. Skapande på min egen nivå. Bara på mina villkor. Kanske eventuellt också på läsarens villkor. På sätt och vis i allafall. Åtminstone här. Eftersom läsaren blir en del av skrivandet. Att skriva inspirerar mig. Till att skriva mer. Uppleva saker att skriva om. Att det dessutom är någon som läser vad jag skriver är lite extra roligt. Ännu mer inspirerande. Helt enkelt ytterligare en sak som ger mig energi, utöver de sakerna jag listade häromdagen.

 

Detta inlägg är en del i bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Om tio år

Jag har rätt svårt att föreställa mig hur livet ser ut om tio år. För tio år sedan hade jag ingen susning om att jag skulle bo i hus, ha barn, chefsjobb och kunna göra en kråka. Eller att jag skulle ha åkt flera Vasalopp, sprungit flera Lidingölopp och vandrat själv i fjällen en hel vecka. Eller att jag skulle lagt en massa andra konstiga erfarenheter i väskan, varit i både Mellanöstern och USA en hel massa gånger, suttit fast i askmoln och startat blogg.

Så oavsett vad jag tror, drömmer om, eller hoppas, så kommer det nog inte att bli precis så. Tio år är ju så himla långt fram i tiden! Svårt att föreställa sig! 46år är jag då...

2025. Det är nog året då jag har hunnit lägga en hel massa skoj i upplevelsekorgen. Jag är vegetarian och har fött flera barn. Har vartannatårsåkt öppet spår några gånger, och sprungit mitt första ultralopp som 40-åring. Jag gillar att ta ett glas vin då och då, eftersom barnen blivit såpass stora att jag tycker det funkar. Mitt egna företag tuffar på, jag jobbar inte mer än jag behöver. Tränar mycket, motionerar mer och umgås med vänner och familj ännu mer. Och så äter jag choklad typ varje dag. 

Dröm, plan eller sannolik verklighet, det är frågan. 

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Utomlandsträning

Nu för tiden är jag ju inte riktigt någon globetrotter som tränar särskilt mycket utomlands, eftersom jag sällan är utomlands. För några år sedan var det lite annorlunda. Då reste jag en hel del i jobbet och fick liksom ta chanserna där de dök upp.

Utnyttja jetlagen i Kalifornien och träna vid fyra-femtiden på morgonen. Kan vara mycket fördelaktigt även med tanke på vädret, eftersom stället vårt projekt var på låg mer eller mindre i öknen, vilket gjorde att det var för varmt att träna ute på eftermiddagen eller kvällen när vi jobbat klart. Många hotellgym vaknade till liv samtidigt som mig där.

På andra jobbresor har det varit svårare att få till träning. I Iran t ex, ger man sig som kvinna inte bara ut och springer en runda, eller besöker gymmet. Speciella tider gäller för kvinnor och man kan ju heller inte springa runt i vanliga träningskläder eftersom man måste ha heltäckande kläder och sjal på huvudet så snart man visar sig utanför hotellrummet. Så helt lätt är det inte alltid. Då är det lika bra att inte stressa över det utan bara ta den naturliga vilan de dagar man är iväg.


Utomlandsträning helt på egna villkor, dvs på semester, skulle ju däremot kunna vara något helt annorlunda. Helt anpassa sig efter dagsformen och väder och vind. Vandra på Nya Zeeland. Kanske paddla också. Springa på roliga ställen, lite som jag skrev om tidigare i den här utmaningen. Eller kanske på en strandpromenad på Rivieran.

Foto: M. Eklund

Skidåkning i Alperna, eller kanske Kanada. Norge, Norge, Norge. Det finns mycket jag skulle kunna tänka mig att träna utomlands. Om jag nu någon gång åker iväg utomlands. Just nu trivs jag rätt så bra här hemma, med kortare resor dit man kan ta sig med bil. Så att restiden för Bustrollet inte blir alltför lång. Funkar utmärkt det också, och kan vara minst lika roligt!

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni 

Sporter jag utövat

Här måste nog återigen definieras vad som räknas som sport. Jag är ju en danstjej, och dans räknas inte som sport av en del. Men jag räknar in vissa delar av det. Däremot räknar jag inte sådant som jag bara testat typ på skolgympan.

Så, här är allt jag kommer ihåg att jag testat:

• Volleyboll i ett korplag utan ambitioner. Tur, eftersom jag helt saknar bollkänsla.
• Basket, eftersom jag är lång... Kort period, eftersom jag helt saknar bollkänsla.
• Gymnastik - vig men ganska harig. Även denna karriär blev kort
• Dans! Har tävlingsdansat också. Dubbelbugg bl a.
• Terränglöpning. Nyfrälst.
• Stadslöpning. Numera inte särskilt frälst.
• Längdskidåkning. Ständig längtan till snö!
• Utförsåkning. Kul, men noll talang.
• Simning
• Landsvägscykling. Frihet!
• Mountainbike. Läskigt!
• Yoga i alla möjliga former. Som att hitta hem.
• Aerobics, bodypump, combat och sådant
• Zumba och ShBam. Räknas kanske som dans?
• Styrketräning
• Ridning (jag som tycker hästar är läskiga...)
• LindyHop. En alldeles särskild form av dans...
• Handikapputförsåkning (typ det svåraste jag gjort)
• Friskis och sånt.
• Skridskor (nån gång ibland)
• Kajakpaddling. Natur! Vatten! Helst med tält.
• Fallskärmshoppning
• Bangolf (japp, man kan tävla även i det, alltså räknas det som sport!

Blev ju en ganska lång lista ändå, jag som inte är nån utpräglad sporttjej...

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni

Träningsmagi

Just nu känns det som svårare än magi att kunna få till någon träning alls. Kanske är det så jag får se det - att de där perioderna när allt bara flyter på och jag alltid tycks ha (ta) mig tid för träning faktiskt är magiska på något sätt.

Jag tror isåfall att jag har tappat trollformeln... Imorse var jag ute och letade efter den. Det är nog ändå störst sannolikhet att jag återfinner den utomhus... Skuttade runt i utegymmet en knapp halvtimme innan klockan slagit sex, och det var faktiskt ganska magiskt.

Försök till magiska glädjeskutt. Foto: M. Eklund

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen #uppochhoppaijuni