Som jag har längtat!

Jag har inte åkt skidor ordentligt på över två år. För två år sedan på grund av skada, förra året på grund av att kroppen fortfarande var rätt instabil, och så snöbristen då...

Därför har jag hoppats, längtat och trånat. Drömt om snö och räls. Om gnistrande frost och knarrande snö. Även om föret inte är det bästa när det knarrar...

Men förhoppningarna har sjunkit i takt med den hittills ganska milda vintern. Löparskorna har fått utgöra substitut. Fram tills annandagen (eller var det juldagen?) Vaknade till Winter Wonderland utanför fönstret. Jippie!

Låg i soffan och vilade med Liten. Hoppades att kroppen skulle gå med på några kilometer i alla fall.

Skiddagdrömmer...

Så kom kylan. Den bistra kylan som gör att man inte vågar sig ut så långa stunder. Längtade lite igen. Lite mer faktiskt, nu när snön var så påtagligt nära. Läste om fantastiskt nydraget milspår, men vet ju å andra sidan att Vretaslingan inte har några andra adjektiv än fantastiskt i sin vokabulär, så det behövde ju egentligen inte betyda kvalitetsspår.

Idag steg temperaturen över -10, så då kunde jag inte hålla mig längre utan fick en härlig mil i ett ganska glest befolkat spår. Kroppen höll betydligt bättre än väntat. Utan några anmärkningar alls faktiskt. Frosten gnistrade. Snön knarrade. Allt var idylliskt. 

Skididyll. Och lite gräs.

Utom spåren. Fantastiskt är inte det ord jag skulle använda för att beskriva dem. Men har man inget annat i ordförrådet så får det väl ändå duga med fantastiskt. För de var långt ifrån usla i alla fall.