En vanlig morsa

Jag har tidigare skrivit om de där supermorsorna, de som nästan verkar fysiskt opåverkade av sin graviditet och förlossning. De som jag på en och samma gång är avundsjuk på, blir lite stressad av, inspirerad av och ändå inte har någon som helst ambition att bli som.

För min verklighet är långt ifrån det. Jag är helt enkelt en helt vanlig morsa med grym mjölksyre- och endorfinlängtan. Som får längta ett tag till innan begäret kan stillas. För trots att jag tränade hela graviditeten är jag än så länge långt ifrån så återhämtad att jag ens kan tänka tanken på att springa lopp, stå länge i plankor eller ens ta ett enda löpsteg.

Min verklighet ser mer ut så här:

Jag går dagliga promenader med barnvagnen. Men inte i något rasande supertempo eller några megasträckor. Mina höfter tillåter liksom inte det. Ofta är det inte ens jag som kör barnvagnen nu när sambon har semester. Men jag får iallafall friskluft och rörelse.

Jag kniiiiper. Varje dag. Många gånger. Kunde börja i stort sett direkt efter förlossningen, inga större bekymmer. Gott så!

Jag går kortare solopromenader i högre tempo några gånger i veckan. Men inget som skulle imponera i någon träningsdagbok. Och passar jag mig inte får jag ont efteråt. Typ foglossning fast efter graviditeten. Känn på den... Men jag får iallafall liiite konditionsträning, och konditionen är inte det som hämmar mig mest längre, så blodbristen är nog avhjälpt.

Så här åtta och en halv vecka efter förlossningen hade jag föreställt mig att jag skulle kunnat börja cykla som konditionsträning. Men tanken på en cykelsadel har fortfarande inte varit tilltalande, verkligen inte. Fast snart kan jag nog tänka mig att testa. Alltid något.

Jag återuppbygger mina magmuskler främst med appen MammaMage, men kör inte två-tre gånger om dagen. En omgång om dagen 5-6 dagar i veckan räcker gott för mig just nu. Helt enkelt för att jag känner att musklerna behöver vila då och då, och för att magmuskelseparationen fortfarande är ganska djup på sina ställen trots att den läkt på bredden för länge sedan. Så magrutorna kommer fortsätta att lysa med sin frånvaro. Men jag känner mig starkare för varje dag och jag gillar på något sätt mitt nuvarande magfluff och min fortfarande mycket markanta linea negra (även om jag gissar att jag nog kommer vilja att det är borta om typ ett halvår).

Jag har fortfarande inte satt min fot  på gymmet efter förlossningen. Utan har nöjt mig med pilatesbollen, gummibanden och min egen kroppsvikt för att styrke- och rehabträna rygg, ben och armar då och då. Good enough just nu. Har dessutom upptäckt att mina obalanser i muskelstyrka blivit värre under graviditeten. Något att jobba på!

Jag är konstant hungrig, och stillar hungern med både nyttigheter och onyttigheter. Har inget mål för när gravidkilona ska ha försvunnit. Tvärtom är jag lite orolig att jag inte ska få i mig tillräckligt med energi och näring för att undvika att tappa kilona för snabbt, de knappa tre som är kvar.

Min utmaning är ju att skynda långsamt, och än så länge går det rätt bra. Självreglerande på något vis eftersom graviditets- och förlossningskomplikationer liksom begränsat mig en del. Men jag tror fortfarande det blir bäst så, i längden. För mig. Efter mina förhållanden. Tills jag är redo för större utmaningar. Men drömmer gör jag såklart ändå. Både om stort och smått.