Jag hade glömt…

… hur glad man kan bli av riktigt bra musik, helst om det är live. Sådär så man inte kan sluta le, måste vicka på rumpan, stampa takten och har allmänt svårt att stå (eller sitta!) still.

 

… hur en riktigt sjukt bra, och klockren, mansstämma kan få en att rysa sådär riktigt mycket, så varenda hårstrå på kroppen står rakt upp. Tack Johan Boding för att du påminde mig igår.

 

…att musik, sång och dans faktiskt har varit en stor del av mitt välbefinnande på olika sätt. Nånstans har jag tappat bort det, och jag tror jag måste hitta tillbaka dit. Eller nej, inte måste. Behöver det.

 

Jag var på konsert igår kväll. Hade inga som helst förväntningar eftersom jag varit så trött sista tiden att jag knappt kom ihåg att jag skulle dit. Hoppades mest att jag inte skulle vara otrevlig mot sällskapet genom att somna mitt i allt ihop. Var nog yngst i hela publiken, nästan i alla fall. Jag och Linköpings pensionärer på Rhapsody in Rock firar 25, typ.

 

Det var mycket bättre än jag väntat mig, även om jag inte riktigt vet vad jag väntat mig. Livsandarna väcktes låt för låt på något vis. Jag blev påmind om allt jag glömt i vardags-stress-sömnbristen. Sånt som får mig att må bra, att leva. Som yogan börjat påminna mig om. Som musiken nu påminde mig ännu mer om. Glädjen, viljan och energin väcktes så smått till liv igen. Eller åtminstone blev jag väldigt mycket påmind om vad som väcker glädje, vilja och energi, för mig.

 

Music was my first love. It will be my last. Music of the future. And music of the past. To live without my music, would be impossible to do. In this world of troubles, my music pulls me through. (John Miles)