Det blir inte alltid som man tänkt sig...
Gårdagens plan var att ta en långpromenad till Bergs slussar och
tillbaka för att testa vad fogarna sa om saken. Det blev inte riktigt
så.
Vi kom iväg senare än tänkt, och trots att lilltjejen tokätit innan vi gick höll hon på att äta upp sin hand i vagnen. Tänkte att hon kanske somnar ifrån det men det blev inte som jag tänkt...
Uppe på kanalbanken styrde jag stegen mot första bästa bänk i lä och skugga, med förhoppning att kunna ge henne lite mer mat och sedan fortsätta. Men det blev inte som jag tänkt...
Precis när jag skulle sätta mig sladdade en pensionärsdam in på cykel och satte sig mitt på bänken mitt framför näsan på mig. Förmodligen inkräktade jag på något revir eller väckte otrolig nyfikenhet. Hade hur som helst ingen lust att ha en pensionär upp i tuttarna så jag traskade vidare. Tänkte mig mer lugn vid nästa skuggbänk. Men det blev inte som jag tänkt...
Mini var nämligen alldeles för nyfiken på omgivningen och hade inga planer på att lugnt ta sig en slurk. Jag började bli uppgiven och vände hemåt för att undvika gallskrik i 8km. Men det blev inte riktigt som jag tänkt...
Hon somnade nämligen så snart jag lämnat kanalbanken. Så jag tänkte att jag går en liten omväg på väg hem så hon får sova i allafall lite. Såg tjejen med tvillingmagen jag stött på i affären några gånger, nu med tvillingarna i vagn. Tänkte att jag borde kunna gå ikapp. Men nej, det blev inte som jag tänkt...
Hon gick nämligen MYCKET fortare än vad mina fogar ville. Trots att hon fått tvillingar för bara några veckor sedan. Snygga träningskläder hade hon oxå. Jag som traskade omkring i amningstopp. Började sura nu och vek av hemåt, trött och uppgiven.
Lite deppig och småbitter började jag knata uppför backarna hemåt. Men så insåg jag, när jag tänkte på det här att tusan oxå om jag tänker vara missnöjd. Jag är ju där jag är och får hantera det utifrån hur det är. Tvillingmamman hade kanske inte alls nån foglossning att ta hänsyn till, och kanske ammar hon inte ens och kan gå i snygga träningslinnen i utan hinder. Och varför ska jag ens jämföra mig? Jag fick ju ändå en rejäl promenad, som gick avsevärt fortare än jag tänkt. Faktiskt 500m längre än förra veckans längsta, på 10min kortare tid, utan att fogarna protesterade. Så hur kunde jag gå där och vara missnöjd med mig själv? Nä, det tänker jag faktiskt inte.
För även om det inte alltid blir som man tänkt, så upplevs det alltid som man tänker. Nöjd, och förväntansfull inför kommande ökningar, det är därför vad jag väljer att vara.
Vi kom iväg senare än tänkt, och trots att lilltjejen tokätit innan vi gick höll hon på att äta upp sin hand i vagnen. Tänkte att hon kanske somnar ifrån det men det blev inte som jag tänkt...
Uppe på kanalbanken styrde jag stegen mot första bästa bänk i lä och skugga, med förhoppning att kunna ge henne lite mer mat och sedan fortsätta. Men det blev inte som jag tänkt...
Precis när jag skulle sätta mig sladdade en pensionärsdam in på cykel och satte sig mitt på bänken mitt framför näsan på mig. Förmodligen inkräktade jag på något revir eller väckte otrolig nyfikenhet. Hade hur som helst ingen lust att ha en pensionär upp i tuttarna så jag traskade vidare. Tänkte mig mer lugn vid nästa skuggbänk. Men det blev inte som jag tänkt...
Mini var nämligen alldeles för nyfiken på omgivningen och hade inga planer på att lugnt ta sig en slurk. Jag började bli uppgiven och vände hemåt för att undvika gallskrik i 8km. Men det blev inte riktigt som jag tänkt...
Hon somnade nämligen så snart jag lämnat kanalbanken. Så jag tänkte att jag går en liten omväg på väg hem så hon får sova i allafall lite. Såg tjejen med tvillingmagen jag stött på i affären några gånger, nu med tvillingarna i vagn. Tänkte att jag borde kunna gå ikapp. Men nej, det blev inte som jag tänkt...
Hon gick nämligen MYCKET fortare än vad mina fogar ville. Trots att hon fått tvillingar för bara några veckor sedan. Snygga träningskläder hade hon oxå. Jag som traskade omkring i amningstopp. Började sura nu och vek av hemåt, trött och uppgiven.
Lite deppig och småbitter började jag knata uppför backarna hemåt. Men så insåg jag, när jag tänkte på det här att tusan oxå om jag tänker vara missnöjd. Jag är ju där jag är och får hantera det utifrån hur det är. Tvillingmamman hade kanske inte alls nån foglossning att ta hänsyn till, och kanske ammar hon inte ens och kan gå i snygga träningslinnen i utan hinder. Och varför ska jag ens jämföra mig? Jag fick ju ändå en rejäl promenad, som gick avsevärt fortare än jag tänkt. Faktiskt 500m längre än förra veckans längsta, på 10min kortare tid, utan att fogarna protesterade. Så hur kunde jag gå där och vara missnöjd med mig själv? Nä, det tänker jag faktiskt inte.
För även om det inte alltid blir som man tänkt, så upplevs det alltid som man tänker. Nöjd, och förväntansfull inför kommande ökningar, det är därför vad jag väljer att vara.
Etiketter: Post-graviditet, Tankar, Träning
upplagd av Malin - Lite längre | 20:14
4 kommentarer:
Ja varför jämför man sig så med andra trots att man vet att det inte är någon mening med det. Och det blir ju inte så att man jämför sig med de som sitter inne och trycker, de man sällan ser. Att det inte blir som man tänkt är något jag gissar att man kommer att lära sig så småningom med en liten.
Och du har säkert en massa ökningar att se fram emot!
Säger som Snorkkis, varför ska det vara så svårt att låta bli att jämföra sig med andra? Jag försöker låta bli men halkar dit alldels för lätt. Men du lyckades ju faktiskt vända tankarna rätt igen!
Kanske är det man borde - jämföra sig med soffpotatisarna oftare, så kan man klappa sig på axeln
Om man är medveten om sin ovana lyckas man förhoppningsvis vända tanken oftare.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida