Baklängesgravid

Även om det inte är mitt fokus just nu att komma i toppform så tänker jag mycket på att komma tillbaka i åtminstone samma form som jag var innan graviditeten. Det är mycket mer frustrerande än vad jag hade trott att inte få/kunna röra sig som jag är van vid.

Därför vill jag ha en plan. Ett mål. En bild i huvudet att fokusera på när planen kanske (eller förmodligen) måste revideras. Det är där Öppet Spår 2014 passar så bra in. Att få glida fram i tysta snötyngda dalaskogar och känna att kroppen återigen är med mig på riktigt. Det är min målbild och morot.

Just Öppet spår passar så bra i tiden att fokusera på. Det tog ju 40 veckor för kroppen att bli redo att föda, så då är det ju inte mer än rimligt att den får 40 veckor på sig att återhämta sig. Och Öppet spår ligger snudd på 40veckor från Trollets födelsedatum. Så man kan säga att det blir åtminstone mentalt som en baklängesgraviditet.

Gravid i 40e vecka, några dagar innan Trollet tittade ut. Foto: privat

40 veckor efter. Löpklar, återkommen, nöjd. Förhoppningsvis. Foto: M. Eklund

Jag mådde ganska dåligt på slutet av graviditeten med jordens gravidklåda och blev igångsatt pga det dagen innan beräknad födsel, och första veckorna efter födseln har också varit rätt jobbiga fysiskt. Men nu har det gått drygt 9veckor vilket skulle motsvara gravid i vecka 31 om man räknar baklänges. Då mådde jag fortfarande utmärkt, och faktiskt så börjar jag nu oxå se ljuset i tunneln, så baklängestänket verkar rätt rimligt.

Den långsiktiga målbilden finns alltså där av fler anledningar, och det är den jag kommer visualisera framöver, även om det såklart är vår lilla tjej som kommer få bestämma om den blir praktiskt genomförbar. Löpmässigt är det fortfarande osäkert när jag kommer kunna påbörja vägen tillbaka, vilket är ytterligare en orsak till att mitt första mål är skidrelaterat och inte löprelaterat. Jag vet inte när jag kommer kunna börja springa igen och därför känns det klokast så, även om jag kommer fortsätta drömma om Tjejmarathon 2014. Men jag kommer inte att forcera fram det.

Att visualisera och planera återhämtningen som en baklängesgraviditet gör det lite lättare att stämma av om jag är på rätt spår eftersom jag har rätt bra koll på hur formen såg ut under graviditetens olika skeden. Men det finns ändå en hel del utmaningar att ta sig an för att ro det i land.

Detaljplan finns än så länge bara fram till efterkontrollen om två veckor, därefter har jag bara grovplanerat. Blir jag "frisläppt" där så blir det mer hårdkörning (eller ja... allt är ju relativt...) och mina största utmaningar är främst styrke- och rehabmässiga:

• Läkt magmuskelseparation. Den är helt läkt på bredden. Men är ordentligt djup på ett ställe. Törs därför inte träna "vanliga" magövningar än utan harvar på med MammaMage-övningar. Tips på hur man bäst främjar läkning någon?
• Läkt hamstring. Rörligheten finns där men styrkan är en bit bort. Längtar till gymmet! En återhämtad hamstring är förutsättning för säker löpcomeback. Skidåkning är inte heller att tänka på innan det är fixat. Även om det kanske kan verka lite märkligt att tänka på skidåkning mitt i sommaren...
• Corestyrka! Livsnödvändigt för längdåkning. Jag har haft den så jag vet hur jag får den och hur det ska kännas. Men det kommer kräva sin insats.
• Bli av med bäcken- och höftsmärtor. Det kommer inte gå att åka långt på skidor utan att det är fixat. Och nej, det är inte bara foglossningssmärtor. Gissar att en bra naprapat eller kiropraktor kommer behövas, jag ska bara hitta denne häromkring, vilket i sig verkar vara en utmaning.
• Fotstyrka. Under åtgärdande sedan en tid, men mycket återstår. Utmaningen består mest i att göra det kontinuerligt och ofta. För det går att göra på korta stunder i eller vid soffan.

Kondition däremot, tror jag inte kommer vara en begränsande faktor. Praktiska saker som tid för ordentliga långpass med en liten mini att tänka på kan dock kanske bli en begränsning. För skidåkning är ju något man inte bara kliver iväg ut genom dörren och gör. Det ska ju vallas och det ska transporteras till spår. För att nämna något. Men det är ju samtidigt dumt att se hinder innan de faktiskt uppstått. Och lillan kommer aldrig bli ett hinder. Skidlopp finns kvar år efter år. Tiden med henne har jag bara en gång.

Och än så länge finns ju faktiskt bara möjligheter. Drygt 30 veckor av möjligheter. Säger som skylten jag såg på en vandringsled i Norge för många år sedan: Ein kjem ikkje til fjells på ein flat veg!