Efterlängtad och fruktad roadtrip

Idag är vi på vift. Längsta dagstrippen vi gjort sedan Lilla Pratkvarnen föddes. Tidigare har vi alltid övernattat när vi åkt såhär långt.

Utsikt från baksätet... Foto: M. Eklund

Vi har varit hos mina föräldrar. De har inte träffat barnbarnet sedan i augusti. Infektionsrisken har varit för hög. Rädslan för konsekvenser påträngande. Så det är ett efterlängtat besök. Särskilt för morföräldrarna.

Men vi känner oss lite som en tickande bomb. Man vet ju aldrig vilka giftiga dagisbaciller vi har med oss. Eller hur mottagligt för baciller det fortfarande är. Pratkvarnen har hostat lite sista dagarna igen men vi vågar ändå. Får avstå de allra intensivaste kramarna istället. För att kunna ses överhuvudtaget. 

Bilresan i sig är också lite fruktad. Lilltjejen är ju inte direkt sittastilltypen. Det är ju egentligen ingen av oss. Så vi hoppas på det bästa och har strategier och hjälpmedel klara. Kollade på tåg och sopbilar i Katrineholm där vi åt lunch, bara en sån sak!

Ordentligt med bus och lite showande för mormor och morfar gjorde besöket till succé och hemvägen blev därför en sömnig historia. För mig var det nog också bra att sitta lite still i en bil. Så jag inte förspringer mig på någon spännande skogsstig! Även om sex timmar i bil är lite i överkant även för en kontorsråtta som jag. 

Jag och pandan har umgåtts på nära håll idag. Foto: M. Eklund

Nu håller vi alla fingrar och tår för att alla ska gå helskinnade ur det så att vi kan ses igen om två veckor. Då fyller den Lilla Trötta Pratkvarnen två år.