När man egentligen inte hinner

Mitt favvo-lunchgympapass går på tisdagar. Cirkelgympa i bra blandning. Den här veckan min enda ordentliga chans till lunchträning. Men så kom det ett mötesrace. Lite småsurt sådär. Och träningstiden krympte mer och mer.

Till slut insåg jag att om jag skulle hinna äta lunch också, så skulle det inte bli någon träning. Iallafall inte ett ledarlett pass en bit bort. 

Så jag tänkte om. För jag var så sugen på att svettas lite. Gjorde något jag aldrig skulle kommit mig för förr. Tog helt enkelt träningsväskan och gick ner i källaren på kontoret och rev av ett kort och intensivt pass i omklädningsrummet. 

Sex varv hann jag innan alarmet pep tjugo minuter senare. Svettig och mycket nöjd!

Varför jag inte skulle gjort det förut? Någon kunde ju ha sett mig! 

Nuförtiden påminner jag mig om att det inte är någon annans bekymmer när, var och hur jag tränar. Så nu kan jag hinna träna fast jag egentligen inte hinner!