Svårsprunget

Igår satte jag längdrekord sedan jag började springa igen. Fortfarande långt kvar till forna vardagsdistanser, men inte så tokigt ändå. Trots att jag bara springer typ en gång i veckan så känns flåset förvånansvärt samarbetsvilligt.

Knä- och höftleder däremot, det är en annan femma. Man vet aldrig hur det kommer göra ont, bara att det kommer göra det. Mer eller mindre. Förutom på min korta trailrunda förra helgen. Då var även lederna nöjda och glada.

 

Idag är de inte lika nöjda. Men verkar heller inte protestera lika mycket som för nån månad sedan. Så kanske kan vardagsdistansen få hålla sig över fem kilometer snart?

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Allt står ju inte och faller med hur många kilometer jag springer, det finns ju så mycket annat man kan göra. Men det är ju så smidigt att bara dra på sig skorna och sticka till skogs. Eller, nuförtiden är det kanske inte alltid det...