Att inte underskatta sig själv

Ibland kommer jag på mig själv. Eller kanske blir jag mer påmind, av olika händelser. Att jag kanske underskattar mig själv. Jämför med fel saker.

Oftast går jag omkring med en känsla av att vara i ganska, eller egentligen VÄLDIGT dålig form. Känner mig svag, i dålig kondition och som att jag i stort sett aldrig tränar. Som att jag inte klarar saker. T ex att springa (lopp).

Men så blir jag påmind. När jag t ex går på lunchjympa och inser att jag orkar mycket mer i både styrka och kondition än en hel del av de andra som är där. Även om jag inte spenderar passet med att kolla på andra så är det ibland svårt att inte titta. Vad annat ska man göra när man sidoplankar utan ansträngning liksom?

Tänker efteråt att jag faktiskt brukade tycka de där passen var jobbiga. Så jag är kanske inte SÅ otränad. Även om det känns som jag aldrig tränar. Jag springer ju bara en gång i veckan. Gympar kanske varannan vecka. Det är ju inget! Men så är det ju det där andra som jag numera gör utan att egentligen tänka på det som träning. Lunchpromenader. Daglig yoga. Dagliga armhävningar. I stort sett dagliga benböj eller utfall, lite som pausunderhållning typ. Det ska nog inte underskattas. Jag ska nog inte underskattas!

Frågan är bara om den här kroppen orkar springa 11km terräng i helgen. Eller om det funkar med det övriga pusslet (men det är ju en annan pilsner...)

Glömmer man kammen hemma när man lunchtränat blir det en rufsig eftermiddag. Gott så! Foto: M. Eklund