Svårbemästrade duvor

Den största fördelen med min majutmaning är att jag (än så länge) yogat mer än jag gjort på minst ett år. Å andra sidan är nackdelen med yogandet att jag inte kan blunda för hur stel jag är. Mitt yogande har oftast varit kortare sekvenser på ca 15 min, med fokus på rygg och höfter. Särskilt i vissa positioner blir det smärtsamt uppenbart hur långt ifrån mitt forna yogi-jag jag är. Ta den här t ex:

Duvan bemästrade jag utan några som helst problem för sisådär två år sedan. Då var jag smidigheten själv (!). Nu är jag… Ja, vad ska jag beskriva det som? Jag har inte dristat mig till att filma mig själv ännu, men jag skulle kunna tänka mig att det ser ut som nån slags blandning av triangle pose och stående hund, fast med tyngden på armarna och benen intrasslade, för att inte ramla ihop och bryta isär höfterna med våld. Nåt sånt.

Eftersom jag bara har kört några få olika sekvenser, fast ett antal gånger av varje, så är det positiva i det hela att jag faktiskt märker en klar förbättring, i små steg varje gång. Det är fortfarande ljusår kvar till att jag kan sitta i duvor utan stöd av armarna, men nu känns det i alla fall inte som att jag ska gå mitt itu längre. Jag kan långt ifrån säga att mina höfter och min ryggrad är glada och smidiga, men nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för att baksidan av mina lår sak gå av som gummisnoddar när jag gör hundar och imiterar andra olika slags djur.

Mer yoga åt stelpinnarna!