Hälsa

Det tillryggaläggs en del promenadkilometrar just nu. Utmärkta för filosoferande och observerande av omgivningen. Så här på mindre ort hör det nästan till vanlig folkhyfs att hälsa, eller nicka och kanske le lite, mot de man möter. Men det finns en del ganska slående mönster i hälsandet:

De som blir gladast när man hälsar glatt på dem är pensionärer.

Allra gladast blir de där tanterna som ser ut som åskmoln och verkar bittra på världen.

Tanter i sällskap med en gubbe kan dock bli lite sura om gubben hejar för glatt.

Tjejer/kvinnor/tanter som är ute och springer hejar oftast lite generat, som om de helst vill komma obemärkt förbi och liksom skäms på något vis.

Killar/män/gubbar som springer gör tvärtom och hejar ofta högljutt.

Men det som är mest fascinerande är de som är i samma situation som mig - tjejer med barnvagn. De hälsar i princip aldrig först, och oftast endast motvilligt om man ler och säger hej. Har de en karl med sig så hejar han ofta glatt, medan hon sticker näsan i vädret och vänder bort huvudet. Jag kan inte låta bli att undra varför...