Lugnet i skogen

Bland det bästa med att bo där jag bor är att det är så nära till skogen. Igår behövde jag verkligen en vilodag men vi gav oss ändå ut en sväng i MTB-spåret igen. Passar på att visa lite hur mitt spår ser ut.

En snäll del av spåret. Detta kan jag hantera!

En mindre snäll del... Hariga jag kliver då av cykeln...

Den här gången förflyttade vi oss till fots, för att lite närmare undersöka hur mycket som låg bakom den starka hallonlukten jag känt när jag cyklade i förrgår. Plocka lite bär är ju inte direkt så jobbigt... Om det nu skulle finnas något kvar vill säga, för vi trodde bägge två att det skulle vara väldigt urplockat i de lättillgängliga områdena kring spåret. Inga av dem som bor där i närheten verkar dock vara några skogsmänniskor, för både blåbär, hallon och kantareller (jippie!) fullkomligt hoppade på oss!

Hallon!

Massor med blåbär!

Hela skörden. Sen var burkarna slut...

När vi sprungit på kantarellerna blev vi verkligen fast. Jag förstår verkligen bär- och svampplockare som går vilse, för man blir ju som trollbunden! Letar mer, mer, mer och till slut är man långt bort från stället där man började. Men vi var ju ändå nära hemma så vilse var vi aldrig, men föreställa sig går ju. Ungefär samtidigt som burkarna började ta slut (ja, jag vet att man egentligen inte ska lägga svamp i plastburk, men vi kunde ju inte lämna dem...) började jag känna mig rätt trött och väldigt törstig så vi drog oss hemåt igen. Insåg då att vi varit ute i över 2,5timmar utan att märka hur tiden flög. Skogens förtrollning!

Härligt är det i allafall att ha skafferiet utanför knuten. Det blev en kantarell- och västerbottenpaj till middag, och så färska hallon på gröten i morse. Mums!

Blåbären fick äntra frysen i väntan på bättre idéer eller större sug.