Så nära men ändå så långt ifrån

Tog tåget till Stockholm i förmiddags. Tåget verkade vara i ungefär samma skick som jag. Segade sig fram, och ungefär en gång i halvtimmen gick en säkring så de var tvungna att stanna en stund och byta den.

Så känner jag mig också för tillfället. Håller inte hastigheten, måste stanna och pusta ibland och blir därmed försenad. Efter min senaste joggingtur undrade min kära sambo om jag sprungit vilse för det tog så lång tid innan jag kom hem, tyckte han...

Återigen är jag lite fascinerad över hur tydligt kroppen signalerar. Egentligen är jag ju i rätt bra form. Jag menar, jag skulle ha sprungit 50 km imorgon, ett Malinthon som en bekant kallar det. Med världens finaste nummerlapp som jag ändå hämtade ut. Men som jag innerst inne vet att jag inte kommer få användning för. Eftersom kroppen har annat för sig och därför inte vill låta mig orka. Hur mycket hjärtat än vill!

Jag var så nära att göra ultradebut, och har ändå trots allt slagit längdrekord i vår. Men som ovan nämnda bekant sa - det är bara en tidsfråga innan du gör ett riktigt Malinthon. För att inte tala om min kloka vän Åsa som påminde mig om att springa finns det fler chanser till, men du har bara en kropp!

Just nu, känns ultradebuten långt borta, men det är nog så, att den kommer att ske. För jag är seg, envis, uthållig, tjurskallig och lite tokig. Jag har bara inte samvete och ork att vara det just nu.