Åda Wildboar Race: Min traildebut

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För jag minns inte kronologiskt hur det var. Minns mest känslor, intryck och omgivningar. Så här kommer en racerapport från mitt första traillopp. Men även på många andra sätt "mitt första". Mitt första lopp överhuvudtaget sedan september 2012. Mitt första lopp där jag hade roligt hela vägen. Mitt första lopp där jag struntade i hur det gick för alla andra utan bara fokuserade på mig själv. Mitt första lopp där jag hade upplevelse i fokus framför prestation.

En riktig njutning. Men också riktigt jobbigt. Bitvis skakigt i benen. Lite skakigt i huvudet här och var när energinivån sjönk. Korvfingrar. Men i princip inga onda knän! Inte under loppet i alla fall.

Vid starten. Foto: M. Eklund

Det började med en härligt solig och krispig morgon på Åda golfklubb. Ganska kallt, men skulle förmodligen bli varmt. Neonväst och tunn långärmad t-shirt var helt rätt val, tänkte jag. Om man inte hade som ambition att stå längst fram eller komma först, då verkade  t-shirt och korta tights gälla. Jag pekade ut en viss herre och sade något i stil med att "Han, han är helt otroligt snabb. Skulle bli förvånad om han inte vinner". Well, se nedan...

När startskottet gick kändes det bara KUL! Och ännu roligare att det inte kändes något alls i knäna! Trots att jag var ganska ouppvärmd och trots att det redan från början gick uppför. Sluttande i början, men sedan mycket uppför. Länge. Folk började promenera redan efter 500 meter. Ingen idé att försöka tränga sig förbi utan jag lät pulsen stabilisera sig istället, och tog det lugnt. Njöt av solen.

Redan i starten delades banan för 11km och 26km. Foto: Christian Boo

Första uppförslutet. Foto: Christian Boo

Det gick som sagt mycket uppför. Och ner. Och upp igen. Minns att jag kom ut på en höjd. Klättrade lite på stenar. Skuttade lite nerför. Sprang igenom gransnår. Lite för fort, för rätt som det var kom en jättestor lerpöl. Plums! Ända upp till knät. Jaja, då var ribban satt då, ingen idé att fintrippa mer...

Första höjden med havsutsikt. Foto: M. Eklund

Det som hindrade min framfart mest var min egen usla trailteknik. Det här med att hålla koll på bansträckningen samtidigt som man ska hålla koll på underlaget och bedöma var fötterna ska sättas ner för att inte vrickas, och dessutom samtidigt pressa på framåt. Inte där än, kan man saga... Så säkerheten först, farten fick offra sig. Fokus på upplevelse.

Över stockar... Foto: Christian Boo

Genom gransnår. Foto: Christian Boo

Jag visste ju också att formen inte direkt var på topp, så jag försökte ta det lugnt även därför. Den första (och enda) vätskekontrollen kom redan efter 4 km. Lite sportdryck satt fint, jag var väldigt varm och törstig redan då. Ungefär vid vätskekontrollen silade sig solstrålarna genom majestätiska träd, precis sådär som jag föreställde mig när jag anmälde mig.

Silade solstrålar mellan träden. Foto: M. Eklund

Sen har jag för mig att det kom mer stenar. Uppför. Och nerför. Lite bredare stig ett tag. Uppför igen. Stenar och lera. Rosa prickar och röda snitslar att följa överallt. Men plötsligt var det borta. Jag hade följt en liten stig istället för markeringarna, efter löparen som låg framför. Men vi hittade ganska snart tillbaka till "spåret" igen. För det var verkligen en välutmärkt bana! Om man bara tittade efter ordentligt...

Lite uppför ibland... Foto: Christian Boo

Såg några stackars nertrampade blåsippor innan det bar iväg uppför igen, halvt klättrandes. Mer och mer uppför. Långsammare och långsammare. Men väl uppe kom belöningen! Vilken utsikt! Där stod även tre tanter och funderade på var de skulle fika. Mmm.... Fika!

Havsutsikt! Foto: M. Eklund

Andra halvan av loppet rullade på ganska mycket utan att jag tänkte på hur långt jag hunnit. Jag var förvånad att jag aldrig fick någon deppdipp, det brukar hända jämt när jag sprungit lopp. Men jag kom ifatt några tjejer som höll ungefär samma tempo som jag så jag lät dem bestämma tempot lite. När de gick passade jag på att gå. Över mossa, igenom ljungsnår, över stenar och rötter. Korvfingrarna började bli riktigt korviga och jag insåg att jag nog druckit lite för lite, så jag gick lite extra. Knaprade i mig lite nötter och russin jag hade i fickan. Njöt av vårsolen på näsan. Knatade vidare. Plurrade ordentligt en gång till. Båda fötterna den här gången. Ordentligt med lera i skorna... Gött!

Vid ca 8-9km kom ett gäng grabbar med ryggsäck ifatt mig, måste varit några av dem som sprang ultran. Först trodde jag det var några av dem som sprang 26, men det visade sig senare att det inte var. De hejade på oss och vi hejade på dem. Härlig stämning! Skulle aldrig hända på ett asfaltslopp att folk tog sig tid att heja på medtävlande och dessutom på ett uppmuntrande vis!

När målet började höras lade jag in joggväxeln igen. Kapade några placeringar de sista hundra metrarna och sprang leende nerför grusvägen vi sprungit uppför i början av loppet. Passerade mål utan att känna mig alltför slut, men ändå riktigt trött. Grabbade tag i en banan och när jag sedan vände mig om kom han. Honom jag pekat ut i startfållan. På samma tid jag lufsat 11km hade han sprungit 26km! I obanad terräng. Helt ofattbart!

Ser ut som jag kan behöva nån som rättar till mitt löpsteg, hihi... Foto: Karin Andersson

Så här i efterhand då?

Känslan är att det var mysigt, soligt, jobbigt, backigt, stenigt, lerigt. När kroppen började stelna till efteråt, medan vi väntade på kompisens bror, som sprang 26km, så började knäna protestera riktigt ordentligt. Jag hade väntat mig lite ont, men blev nästan lite orolig. Men lättnaden så här två dagar senare är gigantisk. Känner i princip ingenting i knäna och kan bara konstatera att trail nog måste vara min grej. Varierat underlag, mjukt och skonsamt för en ömtålig och otränad själ.

Och bakfyllekänslan igår säger att jag nog tog ut mig mer än vad jag kanske insåg. Fick ju faktiskt nästan kramp i benen några gånger under loppet när det gick riktigt mycket uppför eller nerför och man var tvugnen att klättra fram. När jag tog en lunchpromenad idag insåg jag att jag har träningsvärk lite här och där. Inte mycket, men tillräckligt för att inse att kroppen behöver lite mer vila.

Känslan i huvudet, däremot, säger bara att det var kul! Härligt att lufsa runt i skogen. På min traildebut uppfyllde jag alla mål jag satt: Att ta mig runt snabbare än promenadtempo, att njuta hela vägen och att vara förnuftig och inte skada mig. Det var verkligen glädje. Energin tog mer slut än jag räknat med, men fylldes på ordentligt efteråt, både av medhavd matsäck och sedan supergod vegetarisk lunch hemma hos kompisen som också sprang loppet. Balans då? Jo, det behövdes en hel del av den varan för att ta sig igenom loppet... Men den bästa balansdelen stod nog den fantastiska chokladkolatårtan för, som bjöds på efter lunchen. Det kallar jag balans!

För att väga upp för att jag sprang jämförelsevis lite vilse under själva loppet, så lyckades jag på vägen hem istället köra mycket vilse med bilen och fick en ordentlig omväg. Men då blev jag nästan lite ledsen i ögat, när jag insåg att det fanns risk för att jag inte skulle hinna säga hej till mini-delen av familjen innan hon gick och lade sig.

Men jag hann krama bustrollet, och kunde sedan slänga upp fötterna på soffbordet och vara nöjd med mig själv en stund (trots jämförelsevis medioker tid). 

Väldigt nöjd med vädret också, som blev mycket bättre än förutspått. Och med arrangörerna, topplopp! Och med sällskapet förstås! Himla nöjd överhuvudtaget faktiskt. Blir kanske mer trail i de här tantbenen framöver...

Om man vill se mer bilder från loppen finns det massor hos Åda Wildboars fotograf, Christian Boo.