Lunchcirkel

Idag fick jag äntligen till ett ordentligt styrkepass. Den tidigare omtalade cirkelgympan. Jag var nästan lite nervös för att inte orka eftersom jag upplever mig själv i kollorysansvärt dålig styrkeform. Blev lite lugnare när min höggravida kollega också dök upp i omklädningsrummet. Blev påmind om att det går ju att anpassa de flesta övningarna om det skulle bli för tufft, och att jag faktiskt har ganska bra koll på tekniken numera (även om jag såklart förmodligen har myyyycket att förbättra om någon skulle filma mig och visa hur jag verkligen ser ut när jag gör övningar).

Såhär efteråt är jag ganska förvånad och förundrad. Förvåningen kom krypande redan från början och ökade ju längre passet gick. Uppvärmningen – visst blev jag varm, men knappt ens lite andfådd (vilket jag har för mig att jag blev förut). Därefter själva cirkeln, som kördes i två varv, som såg ut så här för mig (blir ju olika beroende på var i cirkeln man börjar):

• Burpees (jag kör fortfarande mammaburpees, känner inte att lederna klarar hopp än)
• Tricepspress med hantlar
• Jorden runt med hantel
• Bicepscurl + axelpress med hantlar
• Situps med vikt
• Bred armhävning
• Hopprepshopp (jag gjorde dynamiska utfall och jägarvila istället)
• Rak planka
• Sidoplanka
• Benböj + axelpress + tåhävning med stång
• Hög planka med hantlar och ena armen rakt ut åt sidan (Stjärnan typ)
• Russian twist med hantel
• Kettlebellswing

Tror det var 45 sek arbete + 15 sek vila. Inte en enda gång (eller jo, på höga plankan på varv två) funderade jag på att ge upp innan utsatt tid. Men killen som var i samma ”grupp” som jag kastade in handduken ungefär halvvägs på nästan varje övning. Hmm… Det borde alltså vara ganska jobbigt. Om nu killen var en bra referenspunkt, han kanske bara såg vältränad ut… Men… Det var ju inte jobbigt. I alla fall inte så som jag föreställt mig.

Visst, jag blev ganska matt i armarna, särskilt triceps. Och visst, jag kommer förmodligen ha träningsvärk och vara ännu mattare i armarna när jag ikväll ska bära runt på en trött Liten En. Men jag hade väntat mig så mycket värre. Jag hade väntat mig negativa tankar och ge-upp-vilja. Kanske planterade jag dem i huvudet på killen bredvid istället, som fick se sig ”slagen” av lilla taniga mig hela tiden. Mycket sitter nog i huvudet när jag tänker efter. Nästan allt faktiskt.

Man kan nästan ana en liten muskel där på armen nånstans...