Jag är löpare (igen)

Nu kan jag äntligen, inför mig själv, kalla mig löpare igen. För även om jag varit igång och småsprungit i någon månad nu är det först idag som jag joggat mer än 5km sammanhängande. Nu känner jag att jag är på gång igen. Även om jag skulle anse att "alla andra" nog är löpare bara de tar några springkliv, så är jag av någon anledning lite hårdare mot mig själv.

Eller... Det känns liksom inte som att jag är löpare igen förrän nu.

Målet för dagen var att springa just fem kilometer, för jag hade för mig att rundan jag bestämt mig för var just så lång. Men det var visst väldigt länge sedan som jag sprang där, för se, den var faktiskt sex kilometer enligt Garmin på armen. Även bekräftat av sambon hemma sedan. Jag menar, Garmin har ju haft fel förut.

Så farten var rätt acceptabel för att vara mig också. Sinnet var lika grått som vädret innan jag kom iväg, men när jag var klar var det snarare solig vårdag i huvudet (som väntat, finns inget som rensar hjärnan så bra!). Särskilt när jag slog på Radiosporten i bilen på vägen hem och fick höra att Sverige precis tog stafettguld. Så det var därför det var så folktomt ute! Nåja, på något vis tyckte jag väl inte det var så spännande, för de ledde ju redan när jag knöt på mig skorna!